Undersökningen har till syfte att undersöka hur vårdnadshavare upplever mötet med pedagoger vid lämning och hämtningssituationer. Den valda metoden är traditionella enkäter i pappersform. Undersökningen grundar sig i ett sociokulturellt perspektiv som teoretisk utgångspunkt, med centrala analysbegrepp som relationer och kommunikation, mellan vårdnadshavare och pedagog. Resultatet påvisar att vårdnadshavare anser att det är viktigt, att någon pedagog möter upp dem när de lämnar och hämtar sitt barn på förskolan. Vårdnadshavarna uppger att pedagogerna oftast är närvarande vid dessa situationer, med undantag vid stressade situationer som när många barn lämnar samtidigt eller när barnen äter frukost. Det framkommer från vårdnadshavarna att det har en stor betydelse att pedagogerna för en dialog med deras barn samt med dem själv. Vårdnadshavarna belyser att pedagogerna inte alltid har uppsikt över vad deras barn har gjort under dagen, vilket det uttrycks en önskan om. I det vanligaste samtalsämnet framkommer det från vårdnadshavarna, att det oftast handlar om vad som kommer att ske under dagen när man lämnar sitt barn. När vårdnadshavarna hämtar sitt barn på förskolan kan samtalsämnet variera beroende vilken ålder deras barn är i. Diskussionen som förts är att vårdnadshavarna upplever lämning och hämtningssituationer olika, beroende om de har yngre eller äldre barn. Det framkommer också att vårdnadshavarna upplever pedagogerna olika när de lämnar och hämtar sitt barn, där det framkommer att kommunikationen ibland brister mellan vårdnadshavare och pedagoger. Detta kan i sin tur leda till att interaktion och relationsprocessen mellan varandra blir lidande, där man inte längre känner att man har respekt och förtroende för varandra. Kanske är det av den anledningen som vårdnadshavarna anser att det är viktigt att bli bemött av en pedagog, där de vill att kommunikationen fungerar för att ge trygghet och tillit när de lämnar sitt barn - det bästa de har!

I detta arbete har elevers dialoger under, och åsikter om, laborationsarbete i kemi i grundskolans år 8 analyserats med hjälp av epistemologiska drag. Metoden som beskrivs i denna uppsats kan användas för analys av elevernas dialoger, till exempel för att fastställa kriterier för en lämplig gruppindelning. Resultaten tyder på att läraren bör styra valet av elevens labb-partner. Mina resultat pekar på att eleverna skapar större del av sin förståelse i dialogen med sin labb-partner och inte i dialog med läraren. Eleverna själva rankar dock betydelsen av en labb-partner förhållandevis lågt och så även betydelsen av läroboken och laborationen för sin förståelse. De prioriterar däremot sina tidigare erfarenheter högt när det gäller att förstå en naturvetenskaplig egenskap. Eleverna verkar ha svårt att inlemma vardagliga begrepp i naturvetenskapliga sammanhang, vilket då kan medföra att det är läraren som måste visa eleverna att vardagliga begrepp har sin plats och relevans även inom naturvetenskapen. Läraren måste även ta medvetna steg för att få eleverna att använda mer av det naturvetenskapliga språkspelet i sina dialoger. Läraren måste även tydligt klargöra syftet med lektionen/laborationen för eleverna. Att själv sätta ord på problemen eleven ställs inför, en medveten verbalisering, verkar vara en vanlig strategi eleverna nyttjar för att skapa mening och sammanhang. Detta sker genom att eleven yttrar sig eller ställer frågor, väldigt ofta i retorisk form, där eleven inte verkar vänta sig något svar. Om lektionen är lugn eller stimmig verkar inte ha någon större betydelse för hur mycket NO som eleverna samtalar om under en laborativ lektion. / Lär-NoT

Studien gick ut på att undersöka hur hand- och armgester kan påverka hur spelare tar till sig information i en rollspelsdialog och vilken typ av hand- och armgester, ”kompletterande” eller ”ikoniska”, spelare föredrar och varför. Detta gjordes via skapandet av tre olika animationer baserade på teorier om gester, ”ikoniska” och ”kompletterande” gester. Tre animationer skapades, en för varje teori och en ”generisk” animation. Animationerna tillsammans med ljudlagd dialog lades upp på rollspelsforum i form av en online-enkät. Resultatet av enkäten visade att spelare föredrog den ”kompletterande” dialogsanimationen och påverkan på spelare syntes i att de tyckte det var lättare att förstå åt vilket håll en karaktär ville att spelaren skulle ta sig. Det var även större förståelse överlag genom dialogerna när extra gester fanns med.

Dialogen är något som genomsyrar undervisningen på folkhögskolan. Att som lärare ge eleverna i klassrummet möjlighet att diskutera med klasskamrater om vad de har läst eller hört ökar deras förståelse och kunskaper. När man för några år sedan gav sig in på området distansutbildning ville man på folkhögskolan även där föra med sig dialogen från klassrummet. Eftersom jag själv har arbetat vid denna folkhögskola fann jag det intressant att titta närmare på hur dialogen mellan elever fungerar på distans. Syftet med denna uppsats är att få en ökad förståelse för dialogen mellan elever samt att ge konkreta förslag på hur läraren kan stimulera till dialog mellan elever på distans. I uppsatsen har fem lärare och fem elever intervjuats. Samtliga lärarrespondenter arbetar vid samma folkhögskola och var och en av eleverna läser för en av lärarna. Jag har använt mig av den kvalitativa intervjumetoden för att kunna anpassa mig efter respondenterna och få så uttömmande svar som möjligt. Slutsatsen blev att dialogen mellan elever har betydelse för inlärningen. Man kan som lärare i distansutbildningen påverka dialogen mellan elever genom att ge dem diskussionsuppgifter eller uppgifter som de måste lösa gruppvis. Grupperna bör dock ej vara för stora. Det är viktigt att lärarna förbereder dessa uppgifter noga så att de känns relevanta för eleverna. Det är även bra om diskussionerna ingår som ett obligatoriskt moment som eleverna görs medvetna om vid kursstart. För att uppnå en spontan dialog mellan elever på distans bör man ge dem utrymme för fysiska träffar. Huruvida dessa träffar skall vara obligatoriska är svårt att säga då man då riskerar att utesluta några elever. / The dialogue is the core of teaching at the folk high school. The teachers want to give their students the opportunity to discuss what they acquired, to increase the students’ understanding and knowledge. When the folk high school, a few years ago, began exploring the field of distance education, they wanted the dialogue to be a part of their distance education as well. The purpose of this essay is to give the reader a greater knowledge of the importance of the dialogue between students and to give tangible proposals for how teachers can give stimulus to the students’ dialogues in distance education. The conclusion is that the dialogue between students has importance for the students’ learning. As a teacher in distance education you can give stimulus to the students’ dialogue by giving the students discussion exercises or creating group-exercises. The groups should however not consist of too many students. It is important that the teacher prepare these exercises well so that the students find them relevant. It is also preferable that the discussion exercises are compulsory and that the students are aware of this from the start of the course. To achieve a spontaneous dialogue between students in distance education you should give the students the opportunity of physical meetings. Whether these meetings should be compulsory or not is hard to say, as you risk excluding a few students if they are.

Denna rapport beskriver arbetet med en utökning av ett dialogsystem till en UAV (Unmanned Aerial Vehicle, obemannad flygande farkost). Arbetet är utfört i WITAS-projektet (Wallenberg laboratory for research on Information Technology and Autonomous Systems), ett projekt som har som mål att utveckla en helikopter som ska kunna verka autonomt i t.ex. en trafikmiljö. Syftet med dialogsystemet är att en operatör med talspråk ska kunna ge kommandon till och få information från helikoptern. Detta examensarbete har som mål att utöka dialogen till att bli multimodal, dvs. att även innefatta pekningar och rörelser med musen. Operatören ska alltså kunna peka ut platser och objekt i en karta för att komplettera ett talat kommando eller få data utritat i kartan som svar på en förfrågan.

Relationen mellan spelare och system-styrda spelkaraktärer är viktig för spelupplevelsen (Freeman, 2004), men ignoreras alltför ofta. Detta examensarbete undersöker om denna relation kan stärkas med hjälp av småprat och ”conversational storytelling”. För att komma fram till ett svar definieras begrepp som dialog, småprat och relationer i bakgrunden. Vad som definierar en djup karaktär tas också upp, eftersom djupa karaktärer krävs för att väcka emotionell respons hos spelare (Adams & Rollings, 2007). Två textbaserade spel skapades, ett som innehöll småprat och ett som inte gjorde det, för att se huruvida småprat gav någon stärkt effekt på relationen mellan spelare och system-styrda spelkaraktärer och därigenom en bättre spelupplevelse. När mätningarna var gjorda märktes inga tydliga skillnader. Båda spelen gav data som tydde på att relationer mellan spelare och ”non-player characters” uppkommit och stärkts lika mycket.

André Velter est un des poètes qui a le plus recherché des collaborations. Il fonde son Dire sur un Tu en co-présence. Le dialogue est au fondement de sa poésie de la présence, il s’expose dans Aisha, puis évolue dans Dar-î-Nûr. Vallée de la lumière (deux livres de poésie écrits avec Serge Sautreau) d’une poésie du visage à une poésie du paysage. Si de 1963 à 1976 une écriture (néo-)surréaliste prévaut dans l’œuvre d’André Velter, ses voyages au long cours en Afghanistan et ses séjours en Himalaya à partir des années 1980 orientent définitivement son style vers un lyrisme aride, marqué par les cultures et les paysages du Haut-Pays, dont témoignent Le Haut-Pays et L’Arbre-Seul. L’amour extrême : poèmes pour Chantal Mauduit, qui appartient au lyrisme amoureux qu’il développe entre 1996 et 1998, signe l’apogée de sa création en étoffant désormais son style aride d’une tendance lyrique fauve. Cette thèse propose une reconstruction de la poétique de l’auteur sous l’égide d’une notion centrale : la poésie vécue. Elle présuppose la continuité de l’œuvre et de la vie dans la catégorie de l’œuvre-vie. L’analyse de la poïétique d’André Velter en tant que géopoïéthique nomade – valorisant son affinité avec la catégorie poéthique et la méthode géopoétique – permet l’intégration mutuelle de l’œuvre et de la vie, impliquant les contextes géographiques, historiques et autobiographiques. L’engagement, la révolte et l’amour naissent poétiquement dans un même mouvement qui lie la structure poïétique profonde du Dire, basée sur des valeurs qu’implique la Relation lyrique à l’Autre (l’étranger, l’inconnu), à un éthos singulièrement velterien, qui est indissociable de son style. Le paysage du poète se présente ainsi par son Dire et par son Dit en tant que poésie vécue d’André Velter. / The thesis ‘The Living Poetry of André Velter’ develops an analytical approach to the Velterian œuvre – a genre of geopoetics in the style of Kenneth White. Using the recently developed concepts of ecocriticism, geocriticism, literary geography, landscape thinking (pensée-paysage) and poethics, the thesis approaches the body of Velter’s lyrical creation between 1963 and 2013. From this approach the analytical concept of mondopoethics is developed and clearly defined as a method for analysing Velter’s lyrical work and ideas, in particular his “living poetry”. This concept of mondopoethics arises from the nature and characteristics of Velter’s poetry and is also appropriate for analysing other poietic (lyrical and non-lyrical) work.The main research is focussed on the style, themes and poiethics of André Velter’s lyrical work between 1963 and 2001. The analysis reveals three main periods. The first being a neo-surrealist period from 1963 to 1976. This is followed by a mature period called ‘arid lyrics’ (lyrisme aride) from 1976 onwards. In this period Velter’s work is sustained by two complementary themes – the ‘arid’ and the ‘fauve’. The ‘arid’ style develops into the wilder ‘fauve’ style which then becomes dominant by about 1996. This development initiates the third main lyrical period from 1996 onwards. During the mature ‘arid lyrics’ period the two integrated and opposing themes (‘arid’ and ‘fauve’) create an energetic tension as between two opposite poles. The poems identified as thematically ‘arid’ are principally related to long journeys throughout Afghanistan and the Ladakh-Himalaya. The poems identified as thematically ‘fauve’ are related to wild love, death and mythic animals such as various birds, yaks, the gypsy horse Zingaro and the bull of the corrida. The change in style from ‘arid’ to ‘fauve’ corresponds closely with the changes revealed by the poet’s biography.In 1976 Velter leaves Paris for the mountains of Afghanistan and the Himalaya. These eastern landscapes, and eastern cultures such as Sufism and Buddhism, then influence his poetry which turns towards orality and integrates breath and step into its rhythm and typology. His passionate love for the alpinist Chantal Mauduit in 1996 and her sudden death in the Himalaya in 1998 turns Velter’s lyrics towards the great themes of love and death – particularly in his trilogy ‘L’amour extrême: poèmes pour Chantal Mauduit’ (2007).The principal poiethic structure sustaining the poems throughout all creative periods is the dialogic principle ‘I – You’ (cf Martin Buber’s coupling ‘I – Thou’). All the poems in the Velterian lyrics have an addressee. This may be a friend – as in the ‘You – Thou’ of the poem ‘Aisha’ (1963) (co-written with Serge Sautreau), or a location – as in the poem of the Afghan landscape ‘Dar-î-Nûr’ (1978/1983). This fundamental dialogical poiethic principle culminates with the love lyrics addressed to Chantal Mauduit. It continues in Velter’s poems even after her death: ‘You are the voice/that responds to my voice/no poem ever without it’. It also nourishes the artistic co-creation with painters and musicians, highlighting what Velter calls ‘a new oral poetry’ (nouvelle oralité poétique, 1999). / Die poésie vécue André Velters ist eine Antwort auf Lebens- und Erlebensprozesse. Sie entsteht an der Wurzel des Werdens und ist eingebettet in eine umfassende Liebe zum Leben. Ihr innerstes poietisches Prinzip ist eine Quelle poetischer visio und auditio. Dieses lyrische Prinzip stellt der Dichter im Gedicht durch sein Dire (Sagen) dar, dem das Dit (Gesagte) des Gedichtes korrespondiert. Poesie wird als co-naissance des lyrischen Subjekts und der Wirklichkeit (le réel) sowohl außerhalb der Sprache als auch im Akt des Sagens gebildet. Wenn die Poesie als Gesagtes dem Ursprung ihres Sagens radikal korrespondiert (ihm entsprechend antwortet, ko-respondiert), vermittelt sie in Bildern und Figuren ein lyrisches Ethos. Dieses Ethos repräsentiert performativ die singuläre poésie vécue André Velters. Es gründet auf einer dialogischen Fundamentalpoethik, die dem Anderen und dem Raum antwortet. Durch ihren Bezug zur Quelle, das heißt, zur Genese von Welt, verkörpert die poésie vécue in arte das Unsichtbare an der Grenze zum Unverfügbaren. Diese Landschaft des Dichters öffnet dem realen Leben (la réalité) den Übergang hin zur Präsenz (présence) der lebendigen poetischen Bewegung (mouvement perpétuel) von Wirklichkeit (le réel). Die Dynamik der poésie vécue wird getragen von den polaren stilistischen Prinzipen des lyrisme aride und des fauvisme, die in der Spannung von Knappheit (dénuement) und Übermaß (démesure) das Gedicht formal und inhaltlich bestimmen.Das radikale Prinzip der poésie vécue zeichnet sich durch hauptsächlich drei Perioden aus. Während der Revolten in Paris 1963-65 keimt eine engagierte Lyrik im Dialog mit Serge Sautreau auf. Sie transformiert sich durch das Erleben der Kulturen, Landschaften und religiösen Praktiken in Afghanistan und im tibetisch geprägten Ladakh-Himalaja während der späten siebziger, achtziger und frühen neunziger Jahre. Sie erreicht ihre vollkommene Form in der Liebeslyrik für die 1998 im Himalaja durch eine Lawine getötete Alpinistin Chantal Mauduit.

Konkurrensen mellan företagen i dagens samhälle har medfört att organisationsförändringar ständigt genomförs. De flesta förändringar genomförs av effektiviseringsorsaker men endast ett fåtal av alla förändringar uppnår önskat resultat. Kommunikation har visat sig ha stor inverkan på utfallet av förändringsprocesser, syftet med studien var därför att studera kommunikationens påverkan på medarbetares upplevelse av förändring. Studien har inslag av en fenomenologisk ansats. Empirisk data har samlats in genom kvalitativa intervjuer med sju respondenter.  Insamlad empiri har därefter kategoriserats i övergripande teman som slutligen mynnat ut i underteman. I resultatet framkom att det ofta råder bristande kommunikation vid förändring och att medarbetares upplevelse i stor utsträckning påverkas av kvalitén på kommunikationen.  I slutsatsen fastställdes, att kommunikationen är grunden för medarbetares upplevelse av förändring.

A longstanding objective of human-computer interaction research is to develop better dialog systems for end users. The subset of user modelling research specifically, aims to provide dialog researchers with models of user behaviour to aid with the design and improvement of dialog systems. Where dialog systems are commercially deployed, they are often to be used by a vast number of users, where sub-optimal performance could lead to an immediate financial loss for the service provider, and even user alienation. Thus, there is a strong incentive to make dialog systems as functional as possible immediately, and crucially prior to their release to the public. Models of user behaviour fill this gap, by simulating the role of human users in the lab, without the losses associated with sub-optimal system performance. User models can also tremendously aid design decisions, by serving as tools for exploratory analysis of real user behaviour, prior to designing dialog software. User modelling is the central problem of this thesis. We focus on a particular kind of dialogs termed task-oriented dialogs (those centred around solving an explicit task) because they represent the frontier of current dialog research and commercial deployment. Users taking part in these dialogs behave according to a set of user goals, which specify what they wish to accomplish from the interaction, and tend to exhibit variability of behaviour given the same set of goals. Our objective is to capture and reproduce (at the semantic utterance level) the range of behaviour that users exhibit while being consistent with their goals. We approach the problem as an instance of generative probabilistic modelling, with explicit user goals, and induced entirely from data. We argue that doing so has numerous practical and theoretical benefits over previous approaches to user modelling which have either lacked a model of user goals, or have been not been driven by real dialog data. A principal problem with user modelling development thus far has been the difficulty in evaluation. We demonstrate how treating user models as probabilistic models alleviates some of these problems through the ability to leverage a whole raft of techniques and insights from machine learning for evaluation. We demonstrate the efficacy of our approach by applying it to two different kinds of task-oriented dialog domains, which exhibit two different sub-problems encountered in real dialog corpora. The first are informational (or slot-filling) domains, specifically those concerning flight and bus route information. In slot-filling domains, user goals take categorical values which allow multiple surface realisations, and are corrupted by speech recognition errors. We address this issue by adopting a topic model representation of user goals which allows us capture both synonymy and phonetic confusability in a unified model. We first evaluate our model intrinsically using held-out probability and perplexity, and demonstrate substantial gains over an alternative string-goal representations, and over a non-goal-directed model. We then show in an extrinsic evaluation that features derived from our model lead to substantial improvements over strong baseline in the task of discriminating between real dialogs (consistent dialogs) and dialogs comprised of real turns sampled from different dialogs (inconsistent dialogs). We then move on to a spatial navigational domain in which user goals are spatial trajectories across a landscape. The disparity between the representation of spatial routes as raw pixel coordinates and their grounding as semantic utterances creates an interesting challenge compared to conventional slot-filling domains. We derive a feature-based representation of spatial goals which facilitates reasoning and admits generalisation to new routes not encountered at training time. The probabilistic formulation of our model allows us to capture variability of behaviour given the same underlying goal, a property frequently exhibited by human users in the domain. We first evaluate intrinsically using held-out probability and perplexity, and find a substantial reduction in uncertainty brought by our spatial representation. We further evaluate extrinsically in a human judgement task and find that our model’s behaviour does not differ significantly from the behaviour of real users. We conclude by sketching two novel ideas for future work: the first is to deploy the user models as transition functions for MDP-based dialog managers; the second is to use the models as a means of restricting the search space for optimal policies, by treating optimal behaviour as a subset of the (distributions over) plausible behaviour which we have induced.

Undersökningen är gjord med syfte att undersöka några lärares uppfattningar av dialogen mellan lärare och elev i lärandesituationer. Vad som framförallt undersöktes var hur lärarna resonerade kring dialogens karaktär samt vilken roll och betydelse för lärande som lärarna tillskrev dialogens art. Bakomliggande forskning rör dialog ur ett relationellt perspektiv. Ytterligare ett perspektiv som var övergripande för bakomliggande forskning var det av sociokulturellt slag. Metoden för undersökningen var semistrukturerade intervjuer. Vad som framkom genom analysen var att karaktären av dialog i klassrummen inte kan ses som enbart fri eller enbart begränsad. En genuin lärandedialog framträdde. Vidare sågs denna genuina lärandedialog bidra till lärande. Lärarnas inställning i dialogen sågs ha betydelse för dialogens karaktär. Vissa faktorer inom utbildningsverksamheten beskrevs undergräva möjligheterna till denna genuina lärandedialog. Utifrån dessa faktorer kunde upprätthållandet av en sådan genuin karaktär av dialogen beskrivas som en utmaning. Avslutningsvis kvarstod frågorna Hur håller man en tydlig riktning som lärare samtidigt som lärandet ska upplevas meningsfullt för eleverna? och Hur kan skolan som verksamhet arbeta för att möjliggöra dialog som bidrar till ett meningsfullt lärande?