Abstrakt  Bakgrund: Sveriges skolor ska kontinuerligt arbeta med elevhälsan och det finns lagar som kräver att ett elevhälsoteam ska innefatta olika professioner. Fysioterapeuter är en profession som ej anses självklar inom elevhälsan i Sverige. Norge har sedan 1998 valt att främja elevhälsan och tillsatt fysioterapeuter i varje skola då det visat sig vara gynnsamt för både elever och övrig personal. Detta då fysioterapeuter besitter stor kunskap och har i uppgift att arbeta förebyggande. Trots detta, väljer regeringen inte att prioritera professionen i skolan och idag finns det en knappt handfull mängd fysioterapeuter verksamma inom elevhälsan. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur fysioterapeuter arbetar med hälsofrämjande insatser och hur professionen verkar inom elevhälsan.  Metod: Två fysioterapeuter verksamma inom skolhälsan inkluderades i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes individuellt med informanterna online via Zoom. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De två huvudkategorierna som bildades var fysioterapeuters väg in till skolan och fysioterapeuters hållbara insatser i skola. Dessa bestod sedan av sju underkategorier: ledningens betydelse, bristande kunskap om fysioterapeuter, utmaningar att bli anställd, fysioterapeuters komplexa arbetsuppgifter, fysioterapeuters olika förutsättningar, teambaserad verksamhet och fysioterapeuters roll i skolan. Konklusion: Studien visar att fysioterapeuter kan tillföra mycket kompetens och arbetar hälsofrämjande inom elevhälsan genom att fylla den funktion som skolan ej klarar av själv. Engagerad ledning och teambaserad verksamhet är av stor betydelse för att fysioterapeuter ska kunna etablera sig vidare inom elevhälsan. Mer omfattande studier behövs dock för att kunna påvisa fysioterapeuters betydelse av elever inom elevhälsan.  Nyckelord: Elevhälsan, fysioterapeuter, hållbarhet, hälsofrämjande, skolan

Introduktion Då fler i befolkningen blir äldre innebär det ett större behov av särskilda boenden (SäBo). Där kan personer som inte klarar av sina personliga aktiviteter i dagliga livet (ADL) få bo och erbjudas det stöd som krävs för ett funktionellt liv. En del av teamet som arbetar med att hjälpa äldre personer att leva ett aktivt och delaktigt liv är fysioterapeuter.  Syfte Syftet med denna studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att jobba inom ett eller flera SäBo. Metod Detta är en kvalitativ intervjustudie där vi intervjuat fysioterapeuter med erfarenheter att arbeta inom SäBo. Deltagarna rekryterades via lämplighetsurval samt snöbollsurval. Intervjuerna genomfördes via Teams videosamtal med Microsoft Teams och efter att intervjuerna transkriberats analyserades de med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Ett väldigt varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och bort prioriteringar leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra arbetskategorier. Studien resulterade i fyra kategorier och nio underkategorier. Kategorierna är: Stress på grund av hög arbetsbelastning, Anpassbarhet krävs för att möta arbetets alla krav, Samverkan med personal och ledning påverkar privata måendet samt Brukarnas välmående påverkar arbetets betydelse. Ett varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och att behöva prioritera mellan ärenden leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra personalgrupper.  Slutsats Fysioterapeuter som jobbar inom SäBo har stora ansvarsområden samt många människor som de måste förhålla sig till. För att få en mer hållbar arbetsmiljö för fysioterapeuter på SäBo bör satsningar göras på fler resurser för att minska på belastningen. Att hantera den höga stressen samt anpassa sig till brukarna är en stor del av arbetet. Det finns få studier om fysioterapeutens känslor och upplevelser, och vår studie kan ha bidragit med ny information inom detta område men mer forskning krävs.

Introduktion: Drop in är en mottagningsform som allt fler vårdcentraler erbjuder, och innebär att patienterna kommer utan att ha bokat tid. Begreppen direct access, open access, advanced access och walk in centres används på engelska. Tidigare studier har visat att direct access är kostnadseffektivt och att patienterna är nöjda med mottagningsformen samt att det ökar tillgänglighet. Det finns däremot få studier som undersökt vårdpersonalens perspektiv avseende drop in som mottagningsform. Syfte: var att beskriva hur fysioterapeuter inom primärvården upplever drop in som mottagningsform. Metod: Denna studie har en kvalitativ studiedesign. Totalt genomfördes 19 semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter från olika regioner i mellersta Sverige. Dessa analyserades sedan enligt kvalitativinnehållsanalys med induktiv ansats Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier: Individuella skillnader i hur drop in upplevs och Drop in är en effektiv mottganingsform men ställer krav på kompetens samt tre underkategorier till varje huvudkategori. I första huvudkategorin gav fysioterapeuterna uttryck för både positiva och negativa känsloaspekter av drop in som mottagningsform. I den andra huvudkategorin framkom det att drop in innebär en variation av patienter och ställer krav på fysioterapeuternas kompetens.  Konklusion: Drop in kan utvecklas som modell utifrån de upplevelser som framkommer. Det är viktigt att fysioterapeuten har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att arbeta enligt denna modell och att tillräckligt med tid finns för varje besök. Fysioterapeuterna upplever att vårdmodellen drop in är effektiv och varierar dagen men ställer krav på kompetens hos fysioterapeuten.

Bakgrund: Synen på hur idrottsrelaterade hjärnskakningar skall rehabiliteras har på senare tidblivit mindre restriktiv. Detta eftersom det har kunnat påvisas att aerob träning efterhjärnskakningar bland annat korrelerar med en snabbare återhämtning och snabbare förmågaatt återgå till idrott. Studier med syfte att undersöka vårdgivares kunskaper omhjärnskakningar har utförts. Det finns dock ingen känd studie som undersökt kunskaperna hosfysioterapeuter i Sverige vad gäller behandlingsmetoder och återgång till idrott efteridrottsrelaterade hjärnskakningar. Syfte: Syftet med denna studie var att undersökaprimärvårdsfysioterapeuters kunskaper om idrottsrelaterade hjärnskakningar. Metod: Denna studie var en kvantitativ enkätstudie med tvärsnittsdesign. Detta innefattade datainsamling viaen anonym och onlinebaserad enkät med frågor som besvarade studiens frågeställningar. Resultat: Totalt 80 personer besvarade enkäten. De vanligaste sätten att erhålla kunskap omidrottsrelaterade hjärnskakningar var via fysioterapeut-/sjukgymnastutbildningen samt via egenläsning av vetenskapliga artiklar. De tre vanligaste åtgärderna som deltagarna valde förpatienten i patientfallet var att sätta upp rehabiliteringsmål (76%), samtala om aktivitet-/energibalans (74%) samt att utbilda och ge rekommendationer om sömn och vila (69%). Drygt 41% angav att de skulle utföra tester för träningstolerans och 28% att de skulle ge ett aerobt träningsprogram. Gällande aerob träning så var det vanligast att förskriva promenader (46%). Den vanligaste träningsfrekvensen att rekommendera för den aeroba träningen var sjudagar per vecka (35%), den vanligaste intensiteten var baserat på upplevd ansträngningsskala och den vanligaste durationen var på förbestämt antal minuter. Vad gäller förskrivning av styrketräning så svarade majoriteten av deltagarna att de inte skulle förskriva styrketräning. Deltagarna var mer säkra på sin förmåga att känna igen en hjärnskakning jämfört medförmågan att rehabilitera patienter med idrottsrelaterade hjärnskakningar samt förmågan attbedöma när en idrottare är redo att återgå till sin idrott efter en hjärnskakning. Slutsats: Primärvårdsfysioterapeuter tenderar att välja relevanta behandlingsåtgärder till patienter som ådragit sig idrottsrelaterade hjärnskakningar såsom upprättande av rehabiliteringsmål, samtal om aktivitets-/energibalans samt utbildning och rekommendationer om sömn och vila. Dock så är benägenheten att förskriva aerob träning till denna patientkategori låg varav primärvårdsfysioterapeuter bör utöka sina kunskaper inom området. / Background: The view of how sports-related concussions should be rehabilitated has recently become less restrictive. This is because it has been shown that aerobic training after a concussion correlates with, among other things, a faster recovery and a faster ability to returnto sports. Studies with the aim of investigating caregivers’ knowledge of concussions have been carried out. However, there is no known study that has investigated the knowledge of physiotherapists in Sweden regarding treatment methods and return to sports after sports-related concussions. Aim: The aim of this study was to investigate primary care physiotherapists’ knowledge of sports-related concussions. Method: This study was a quantitative survey study with a cross-sectional design. This included data collection via an anonymous and online-based survey with questions that answered the study ́s questions. Results: A total of 80 people answered the study. The most common ways of obtaining knowledge about sports-related concussions were via physiotherapist training and via self-reading of scientific articles. The three most common treatment measures that the participants chose for the patient in the patient case were to set rehabilitation goals (76%), talking about activity/energy balance (74%) and educating and giving recommendations about sleep and rest (69%). Just over 41% would perform tests for exercise tolerance and 18% would provide an aerobic exercise program. Regarding aerobic exercise, walking was the most common aerobic exercise to prescribe (46%). The most common training frequency recommended for aerobic exercise was seven days per week (35%), the most common intensity was based on perceived exertion scale, and the most common duration was a predetermined number of minutes. Regarding prescription of strength training, the majority of the participants answered that they would not prescribe strength training. Participants were more confident in their ability to recognize a concussion compaired to their ability to rehabilitate patients with sports-related concussions as well as their ability to decide when an athlete is ready to return to sports after a concussion. Conclusion: Primary care physiotherapists tend to select relevant treatment methods for patients who have sustained sports-related concussions such as setting rehabilitation goals, talking about activity/energy balance and educating and giving recommendations about sleep and rest. However, the propensity to prescribe aerobic exercise to this patient category is low, and primary care physiotherapists should expand their knowledge in this field.

Bakgrund: Enligt Världshälsoorganisationens rekommendationer för fysisk aktivitet, bör vuxna med cancer följa samma rekommendationer som friska. Det är dock få som uppnår detta i samband med cancerbehandling trots studier som visar på flertalet fördelar. Det behövs mer kunskap om hur de som inte uppnår rekommendationerna kan stödjas. Syftet: Att utforska fysiskt inaktiva kvinnors samt fysioterapeuters uppfattning om vad som skulle kunna stödja kvinnor med bröstcancer att utöva fysisk aktivitet under pågående kurativ onkologisk behandling. Metod: Explorativ intervjustudie där sju individer intervjuades med semistrukturerade intervjuer, tre kvinnor med bröstcancer och fyra fysioterapeuter verksamma inom området. Intervjuerna spelades in och transkriberades. Dataanalysen genomfördes med induktiv kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier som byggs upp av tre subkategorier från intervjuerna med kvinnor med bröstcancer. Från intervjuerna med fysioterapeuterna identifierades tre kategorier. Kategorierna är desamma som subkategorierna. Slutsats: Samtliga kvinnor uttrycker på olika sätt vikten av ett socialt stöd för att motivera till och underlätta utövande av fysisk aktivitet. Fysioterapeuterna beskriver att deras interventioner upplevs ge kvinnorna en ökad trygghet och bekräftelse. / Background: According to the World Health Organization's recommendations for physical activity, adults with cancer should follow the same recommendations as healthy people. However, few achieve this during cancer treatment, despite studies that show a number of benefits. More knowledge is currently needed on how to support those who do not meet the recommendations. Aim: To explore the perception of physically inactive women and physiotherapists about what could support women with breast cancer to exercise during ongoing curative oncological treatment. Method: Exploratory interview study where seven individuals were interviewed with semi-structured interviews, three women with breast cancer and four physiotherapists active in the field. The interviews were recorded and transcribed. The data analysis was implemented with inductive qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in two categories that are made up of three subcategories from the interviews with women with breast cancer. From the interviews with the physiotherapists, three categories were identified. The categories are the same as the subcategories. Conclusion: All women express in different ways the importance of social support to motivate and facilitate the implementation of physical activity. The physiotherapists describe that their interventions are perceived to give the women increased security and confirmation.

Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar hur primärvårdens fysioterapeuter ser på sin roll inom cancerrehabiliteringen. Följande faktorer undersöktes: ålder, tidsmässig erfarenhet inom yrket och specifikt inom primärvården, hur ofta fysioterapeuter möter cancerpatienter, upplevd kunskap, upplevd tillgång på resurser, uppskattning från cancerpatienter samt läkares uppfattning om fysioterapeutens roll/kompetens. Studien utfördes med en elektronisk enkät och skickades ut via mail till chefer vid hälsocentraler placerade i Region Västerbotten, Region Norrbotten, Region Jönköpings län samt Region Sörmland. Cheferna ombads vidarebefordra mailet till de fysioterapeuter som arbetade vid hälsocentralerna och sedan återkoppla i ett svarsmail hur många fysioterapeuter som mottagit mailet. Totalt 66 personer besvarade enkäten. Samband analyserades mellan de ovan nämnda faktorerna och utgångsvariabeln “Självklar del”, som handlar om i vilken utsträckning fysioterapeuterna känner sig som en självklar del inom cancerrehabiliteringen. Vid analysen genomfördes en dikotomisering för att få en ökad statistisk power. Signifikansnivån sattes till 0,05 och när analysen genomfördes påträffades två statistiskt signifikanta samband. Det första sambandet innebar att fysioterapeuter som känner sig mer uppskattade av cancerpatienter också känner sig som en mer självklar del inom cancerrehabiliteringen (p<0,001 vid ursprunglig variabel ochp=0,004 dikotomiserad). Det andra sambandet innebar att de som upplever att läkare i större utsträckning är medvetna om fysioterapeutens kompetens också känner sig som en mer självklar del inom cancerrehabiliteringen (p=0,030 vid ursprunglig variabel, p=0,160 respektive 0,007 beroende på hur dikotomiseringen genomfördes).