No description available.

Denna studie bygger på en text-och bildanalys som avser att undersöka om människor med fysisk funktionsnedsättning framställs i barnlitteratur på förskolor samt hur den bild som förmedlas är konstruerad. Studien har utgått från att studera text och bild separat men i relation till varandra. Insamlande av material  gjordes på sex förskolor i Uppsala. Materialet är sedan granskat ur ett sociokulturellt och normkritiskt perspektiv. Resultatet påvisade att det förekommer människor med fysisk funktionsnedsättning i den litteratur vi granskat. Huruvida bilderna är konstruerad av människors fysiska funktionsnedsättning framgår på olika sätt beroende av bokens handling och uppbyggnad. Slutsatsen av studien är att det förekommer en brist beträffande litteratur som belyser människor med fysisk funktionsnedsättning i de förskolor som ingått i studien.

Uppsatsens syfte har varit att undersöka fritidspedagogers och elevers uppfattningar om hur fritidshem kan anpassas efter elever med fysisk funktionsnedsättning, samt diskutera vilken problematik som kan uppstå vid utebliven eller för liten anpassning. Undersökningen har tagit utgångspunkt i frågeställningarna: Hur kan elever med fysisk funktionsnedsättning uppleva att fritidshemmet anpassas? Vilken problematik ser fritidshemslärare vid utebliven eller för liten anpassning för elever med fysisk funktionsnedsättning på fritidshemmet? och Hur ser fritidshemslärare på att använda sig av åtgärdsprogram för elever med funktionsnedsättning, på fritidshemmet? Vi diskuterar dessutom hur fritidshemslärare skulle kunna delta mer i utformning av åtgärdsprogram.Undersökningen som vi gjort har genomförts på två olika fritidshem där uppsatsens empiri bygger på information insamlad genom intervjuer och enkäter. Utifrån uppsatsens syfte menade vi att denna metod skulle ge mest användbar information då vi ville ta reda på personers individuella och personliga upplevelser. Resultatet av undersökningen har dokumenterats genom inspelning av intervjuerna och transkriberingen. Empirin har sedan analyserats med utgångspunkt i våra frågeställningar och med hjälp av presenterad forskning samt de teoretiska perspektiv vi använt oss av, relationellt- och kategoriskt perspektiv.Uppsatsens resultat visar att pedagoger har svårigheter inte bara med att sätta ord på sin verksamhet, utan även att kunna anpassa verksamheten efter elever med fysiska funktionshinder. Gemensamt för de intervjuer vi genomfört är att pedagogerna ser eventuella problem i miljön såsom framkomlighet och tillgänglighet, men också i att man har för stora barngrupper för att kunna erbjuda elever med fysiska funktionshinder en vettig tid på fritidshemmet. Studien visar att personalens kompetens och utbildning brister på just områdena miljö och för stora barngrupper.

Efter sommarens Paralympiska spel i London 2012 kändes handikappidrotten mer intressant än någonsin att fördjupa sig i. Att se dessa atleter med ett funktionshinder prestera så bra i sina idrottsgrenar skapade en nyfikenhet i hur deras resa sett ut från att vara på amatörnivå till att nå den absoluta eliten. Syfte med denna studie var att belysa erfarenheter och uppfattningar hos personer med fysisk funktionsnedsättning av att vara amatör till att nå elitnivå inom ett antal individuella idrotter. Den kvalitativa metod som arbetet inspirerades av var fenomenografi och datainsamlingen är gjord via intervjuer. Analysen av data gjordes genom en sjustegsmodell där olika utsagor bildade kategorier. Undersökningsgruppen bestod av totalt fem deltagare över 18 år med fysiska funktionsnedsättningar, där alla var på landslagsnivå i sin respektive idrottsgren. Resultatet visade på att det fanns olika erfarenheter och uppfattningar om hur det är att gå från amatör till elitnivå. Alla var dock överens om att avsaknaden av tränare med rätt kunskap var ett stort problem. Resultatet visade även på att organisationen runt handikappidrotten har många brister som borde åtgärdas för att optimera elitsatsningen för dessa personer. Genom de olika resultaten har det framkommit att en sammanslagning av handikappidrotten och idrotten skulle kunna generera i bättre utvecklingsmöjligheter inom idrotten för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Något som även det skulle kunna vara ett lyft för handikappidrotten är att låta kunskapen som redan finns inom handikappidrotten förs vidare genom att de som tidigare varit aktiva på elitnivå blir inspirerade till att fortsätta som tränare efter avslutad karriär.

Syftet med studien var att undersöka fysiskt nedsatta parasport utövares upplevelser avpsykologiskt välbefinnande inom idrotten. Samt besvara frågeställningarna (1) Hur uppleverparaidrottare med en fysisk funktionsnedsättning sitt psykologiska välbefinnande inom sinidrott? (2) Vad anser paraidrottare med en fysisk funktionsnedsättning skulle kunna förbättramöjligheter för ett ökat psykologiskt välbefinnande inom paraidrotten. Tio aktiva utövare avparasport med fysisk nedsättning intervjuades i semi-strukturerade intervjuer. Deltagarna varsju män och tre kvinnor och var i åldrarna 18-64 år (M=38.7). Studien är kvalitativ och entematisk analys har använts för att analysera data:n. Resultatet har illustrerats i en tematiskkarta och summeras i tre huvudteman: “Relationer till andra och sig själv”,”Mening ochutveckling agerar som drivkraft” samt “Svårigheter att bemästra omgivningen”. Varjehuvudtema har tre stycken underteman. Resultatet visade att det psykologiska välmåendetinom parasport var starkt och man upplevde att det gav många positiva effekter. Den socialasamhörigheten och gemenskap med andra var en viktig anledningen. Aktiviteten upplevsbidra med ökade känslor av självförtroende och självacceptans och ger en extra mening tilltillvaron. Negativa upplevelser tycktes främst visa sig när möjligheterna ellerförutsättningarna för att fullt ut kunna utföra sin parasport förhindras eller upplevdes svåra,exempelvis brist på material, tränare eller tillräckligt med andra deltagare. Ökade möjligheteroch synlighet av parasport skulle göra det lättare för fler att delta och göra upplevelsen fördeltagarna bättre.

The world population is increasing while the average age rises steadily. With this, the percentage with any kind of physical impairment is also increasing. Today, a large part of our built environment is planned for people without disabilities. The inaccessible environment prevents people with disabilities to live independently and participate in the society. Everyday activities, such as shopping or visiting friends and family is something that most people take for granted, but is for many people impossible. This divides the population into two: the ones with a disability and the ones without one. To investigate and evaluate the accessibility today, a comparison was made between Sweden and Australia. For this, research questions were stated and answered through a literature study. A case study was also performed to highlight the differences and similarities in the built environment. The thesis is limited to physical impairment and dwellings. Building legislation in Australia is limited to the state of Victoria. Both Sweden and Australia has ratified the UN Convention on the Rights of persons with disabilities, but this study showed that there is a long way left before the built environment is fully accessible for all. Sweden has a clear legal framework and standards regarding accessibility in buildings, but yet many newly built dwellings do not meet the requirements. Australia has not come as far, and the current building legislation barely mentions accessibility. Also, the demands today regarding accessibility only needs to be considered when building 20 or more dwellings, where the demand is 5 % or at least one accessible home. This could be showed by the fact that today it is common that people of all ages with physical impairments are forced to live in age care homes. / <p>Validerat; 20150531 (global_studentproject_submitter)</p>

Denna studie har haft till syfte att undersöka den offentliga debatten om sexualitet och assistans för personer med fysisk funktionsnedsättning i sexton artiklar publicerade i tidskrifter online. Detta har genomförts genom en kvalitativ innehållsanalys av artiklarnas innehåll och diskussioner. Dessa har sedan tematiseras och analyseras i förhållande till studiens två frågeställningar: “1. Vilka teman om sexualitet och assistans i relation till fysisk funktionsnedsättning återfinns i artiklarna?” och “2. Hur relaterar de teman till den tidigare forskningen om tystnad och tabu samt uteblivandet av riktlinjer gällande sexuellt stöd och assistans till personer med fysisk funktionsnedsättning?”. Det teoretiska ramverket som använts i denna studie är Ambjörnssons (2018) tolkning av queerteori och McRuers (2006) (2013) cripteori. Utöver det har även begreppet funktionsmaktsordning bidragit till en förståelse och analys av materialet. De teman som återfanns i den offentliga debatten genom artiklarna var normer och diskurser, tystnadskultur, avsaknad av riktlinjer, samt sexualitet som rättighet. Artiklarnas teman bekräftade i stor utsträckning tidigare forskning om tystnad och tabu kring ämnet samt avsaknaden av riktlinjer kring sexualitet och assistans. Flera av artiklarna beskrev en negativ och felaktig samhällelig diskurs om sexualitet hos personer med funktionsnedsättning. Flera lösningar presenteras även i artiklarna. Sexualitet skulle behöva inkluderas i LSS för att kunna få fram tydliga riktlinjer samt för att normalisera sexualitet hos personer med funktionsnedsättning och eventuellt förändra diskursen på sikt. En annan viktig del i möjliga lösningar är att börja prata om sexualitet i relation till funktionsnedsättning.

Individer med funktionsnedsättning exkluderas ofta från normativa modeller om sexualitet och upplever begränsad tillgång till information och stöd. Vidare visar tidigare forskning att professionella saknar kunskap om hur de kan stötta och samtala om sexualitet i mötet med individen. Professionella erfara således knappt någon vägledning för att möjliggöra främjandet av sexuell och relationell hälsa hos personer med funktionsnedsättning. Syftet med studien är att öka kunskapen om hur professionella inom människobehandlande yrken kan samtala och lyfta frågor kring sexuell och relationell hälsa i mötet med individer med fysiska funktionsnedsättningar. Det empiriska materialet är insamlat via semistrukturerade intervjuer med fyra individer som samtliga har fysiska funktionsnedsättningar. Det empiriska materialet har analyserats via kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar på vikten av att erkännas som sexuell individ och hur omgivningen kan påverka dess utfall. Vidare visar resultatet att professionella inte ska vara rädda för att ställa frågor om sexualitet till individen, utan istället agera med öppenhet inför ämnet. Öppenhet genom att individen i mötet med professionella tillåts tänka, precisera och sätta ord på eventuella tankar som denne har.  Förhoppningen med studien är att den kan komma att bli ett verktyg för professionella och möjliggöra till diskussion och samtal om sexualitet för att stödja sexuellt välbefinnande hos personer med fysiska funktionsnedsättningar.

Pedagogisk tillgänglighet handlar om att göra anpassningar i pedagogiken så att alla elever kan delta på sina villkor. Denna studie har valt att fokusera på pedagogisk tillgänglighet för fysiskt, psykiskt och intellektuellt funktionsnedsatta elever ur ett lärarperspektiv. Syfte har varit att undersöka lärares uppfattningar om deras kunskapsbas samt pedagogiska anpassningar gällande elever med fysiska, psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Syfte har dessutom varit att undersöka om dessa uppfattningar skiljer sig åt mellan lärare beroende på yrkeserfarenhet och kön. Syftet låg till grund till tre frågeställningar: (1) Hur ser lärares uppfattade kunskapsbas ut gällande elever med fysisk, psykisk och intellektuell funktionsnedsättning? (2) Finns det skillnader i hur lärarna uppfattar att de anpassar pedagogiken för elever med fysisk, psykisk och intellektuell funktionsnedsättning? Hur ser dessa i så fall ut? (3) Finns det ett samband mellan lärarnas uppfattade kunskapsbas och hur ofta de uppfattar att de anpassar pedagogiken till elever med fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning? Hur ser detta i så fall ut? En enkätstudie har genomförts på fyra av Uppsala kommuns gymnasieskolor. Totalt 51 lärare deltog i undersökningen. Efter analys av data drogs följande slutsatser: Lärarna uppfattade i genomsnitt att de hade ”ganska bra” kunskap om vilka av deras elever som hade någon funktionsnedsättning. Ingen signifikant skillnad upptäcktes i hur lärarna uppfattade att de anpassade pedagogiken för elever med fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning. En könsskillnad upptäcktes där kvinnorna uppfattade sig själva göra mer frekventa anpassningar av pedagogiken för elever med psykiska funktionsnedsättningar än vad männen gjorde. Ingen signifikant skillnad upptäcktes mellan lärare beroende på yrkeserfarenhet. Tre positiva korrelationer upptäcktes när samband mellan kunskapsbas och frekvens av anpassningar i pedagogiken undersöktes. Det innebär att ju mer lärarna uppfattade att de visste om elevernas funktionsnedsättningar, desto mer frekvent uppfattade de att de anpassade pedagogiken för eleverna.

Bakgrund: Allt eftersom demenssjukdomen fortskrider får många patienter svårigheter att äta på grund av utvecklade kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar. Problem: Patienter med demenssjukdom löper därför risk för undernäring och försämrad hälsa då deras tillstånd i förlängningen leder till måltidsrelaterade svårigheter. Kunskaper om hur måltidsmiljön kan främjas vid demenssjukdom blir därför viktig i omvårdnadsarbetet då det i vårdandet av personer med olika demenssjukdomar kan skapa förutsättningar för en god nutrition och ökat välbefinnande. Syfte: Är att skapa en översikt över hur vårdare kan främja måltidsmiljön för patienter med demenssjukdom på äldreboende. Metod: Allmän litteraturöversikt varav åtta artiklar är kvantitativa, fyra är kvalitativa och en av mixad metod. Resultat: Mynnade ut i tre kategorier: stöd, atmosfär och fysisk miljö. Patientens funktionella förmåga samt koncentrationsförmåga kan öka och oro kan minska om vårdare skapar en hemtrevlig miljö och är närvarande vid måltider. Slutsatser: Vårdaren har en central roll i att främja måltidsmiljön. Att vara närvarande vid mötet med patienter under måltider, se varje enskild patient och anpassa måltidsstöd efter patientens behov kan leda till ökat mat- och vätskeintag, ökad funktionell förmåga och minska ett matningsberoende.