Background: The goal of psychiatric nursing interventions is to enhance people’s ability to cope with feelings of futility, to get control of their lives and to learn coping strategies in order to manage their mental illness and its consequences. Specialist nurses in psychiatric care coordinate and direct nursing care based on evidence-based knowledge. Aim: The aim of this study was to investigate what kind of nursing acts specialist nurses use in the psychiatric inpatient unit and investigate how they perceive their professional role. Method: The design used was a descriptive qualitative interview study. Nine specialist nurses working in psychiatric inpatient units were interviewed. Six of the participants were women and three were men aged 28-53 years. Qualitative content analysis was used as the analytical method. Results: The main results of the study were summarized in two broad areas: Nursing treatments specialist nurses use in the psychiatric inpatient unit and Specialist nurse’s perception of their professional role. The following six categories were placed in the two areas; planning nursing care, prevention and health promotion nursing, care of the environment significance, nursing in compulsory psychiatric care, broader knowledge and experiences of colleagues ' view of specialist nurses' role. Five of the categories contain two to three subcategories. The result shows that the difference between the basic nurses and specialist nurses perceived as diffuse in practical nursing. Conclusion: The findings show that specialist nurses in this study work in accordance to the national psychiatric association’s competence description. Specialist nurses are nursing experts and with their broad knowledge about psychiatric nursing give them a holistic approach to the psychiatric care. Keywords: Psychiatric nursing, Specialist nurse, Inpatient unit

Det sociala arbetet har historiskt sätt haft en marginell plats inom hälso- och sjukvård trots att det finns tydliga kopplingar mellan människors välmående och deras sociala situation. Inom psykiatrin är kuratorer den enda yrkesgruppen som är utbildad inom socialt arbete. Kuratorerna spelar därför en viktig roll när det kommer till att tillvarata patienternas rättigheter. Samtidigt visar forskningen att det finns en otydlighet kring kuratorernas roll och att arbetet har rört sig från att samordna sociala resurser till att arbete mer terapeutiskt. Det övergripande syftet med studien har varit att ta reda på vilken plats det sociala arbetet har inom den psykiatriska heldygnsvården genom att undersöka hur kuratorer ser på och beskriver sitt arbete. För att besvara syftet har det gjorts 5 kvalitativa intervjuer med kuratorer inom den psykiatriska heldygnsvården. Resultatet från intervjuerna har sedan kopplats till tidigare forskning och analyserats med hjälp av begrepp hämtade från makt och professions teori. Undersökning visar på att kuratorernas arbete inom den psykiatriska heldygnsvården kretsar kring att hjälpa patienterna med deras sociala situation. Det sociala arbetets utrymme är dock mycket begränsat och till stor del knutet till kuratorernas position och deras förmåga att integrera det sociala perspektivet.

Background: Previous research shows that patients with psychotic disorders experience increased vulnerability, powerlessness, and fear as they experience feelings of losing a part of themselves during a psychotic episode. Insufficient knowledge within psychiatric inpatient care is seen by nurses as a hindrance in being able to treat patients with psychotic disorders. Aim: To describe nurses’ experience of meeting patients with psychotic disorders in psychiatric inpatient care. Method: Twelve semi-structured interviews were conducted, the participants consisted of ten nurses specialized in psychiatric care and two general nurses. The interviews were analyzed based on qualitative content analysis with an inductive approach. Results: Nurses experience the importance of understanding the meaning of the relationship and looking after the use of contact personnel which clarified in the category to put the relationship first. Nurses need to create an understanding of the patient and where they are in their situation to minimize the risk of coercive measures being used which is made visible in the category to understand the unique patient. Nurses emphasize that patients remember what happened during care despite ongoing psychosis and how they remember the methods chosen to use for a long time to come which is made visible in the category to have an understanding of the patient’s increased vulnerability. Conclusion: Letting patients be the focus can benefit care in the long run, by creating a safe relationship where the interpersonal relationship can be at the center of the care. This is by creating a safe relationship with an increased understanding of patients where the interpersonal relationship can be at the center of care.

Ångest är en av de vanligaste diagnoserna hos äldre människor när det gäller psykisk ohälsa. Gruppen äldre ökar ständigt och det beräknas att inom en snar framtid är 25 procent av alla invånare i Sverige 65 år och äldre. Detta gör att vi allt oftare möter denna patientgrupp inom psykiatrisk heldygnsvård. Det är av stor vikt att dessa patienter bemöts på ett sådant sätt att deras upplevelser och svårigheter får mer uppmärksamhet i syfte att minska lidande och eventuellt hitta adekvata behandlingar för ångesthantering. Syfte: Syftet med studien är att undersöka vårdpersonalens uppfattning av den fysiska och mentala närvaro i vården av äldre patienter med ångestproblematik, inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien utformades som en kvalitativ studie. För studien användes semistrukturerade intervjuer. Fem sjuksköterskor och sju skötare som arbetar inom psykiatrisk heldygnsvård intervjuades. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att vara medveten i sig själv och att medvetandegöra sina brister, samt att vara ärlig mot sig själv visade sig var en viktig faktor för att visa sig närvarande. Vårdpersonalen menade att den fysiska närvaron i form av att bara finnas där, söka upp patienterna och erbjuda dem en samvaro, var värdefull i vården. Vidare betonades vikten av en mental närvaro, då personalen aktivt lyssnar på patienterna och på så sätt bekräftar närvaro. För att kunna erbjuda en sådan närvaro krävs, förutom tid och tålamod även att personalen är medveten i sig själv, medvetandegör sina brister, samt att vara ärlig mot sig själv. Slutsats: Kan vårdpersonalen arbeta med att medvetandegöra sina brister och våga vara ärliga mot varandra och prata om sitt mående, kan detta leda till bättre närvaro i patientarbetet. Dock behövs mer forskning dels inom äldreomsorgen men även ur ett patientperspektiv för att få en bredare bild om närvarons betydelse.

Personlighetssyndrom utgör ett globalt hälsoproblem. Individer med Personlighetssyndrom blir ofta inlagda i psykiatrisk heldygnsvård. Det saknas fortfarande starkt vetenskapligt stöd vad det gäller effektiviteten av heldygnsvård för denna patientkategori.Denna undersökning avser att belysa patienters upplevelse av terapeutisk betydelse av olika moment på en heldygnsvårdsavdelning.  Alla patienter med diagnos personlighetssyndrom som vårdas inneliggande  samt personalen fick svara på en enkät om deras upplevelse av terapeutisk värde i de olika moment som ingår i vården. Både patienterna och personalen svarar mestadels positivt om samtliga moment. Neutrala aktiverings moment utan stark interpersonell interaktion får högre poäng från både patienter och personal. Personalen underskattar patienternas upplevelse av egen tid. Beteendeaktivering verkar ha positiv effekt även för patienter med personlighetssyndrom. Ökad implementering av sådana moment i slutenpsykiatrisk vård verkar vara gynnsam för patienterna.

Bakgrund: Att arbeta inom psykiatrisk vård anses vara den verksamhet där risken för att bli utsatt för hot och våld är som störst. Tidigare forskning visar att sjuksköterskor som arbetar på en psykiatrisk heldygnsvårdsavdelning kan uppleva att hot och våld förekommer frekvent och i varierande form. Syfte: Syftet var att beskriva hur hot- och våldssituationer påverkar sjuksköterskans omvårdnadsarbete inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ studie med induktiv ansats valdes. Elva intervjuer utfördes där materialet analyserades utifrån tematisk analys enligt Braun & Clarke. Resultat: Resultatet bygger på två huvudteman Att vara förberedd på våld-kunskap ger trygghet samt Effekter av våld som försvårar omvårdnadsarbete. Hotfulla eller våldsamma situationer efterlämnar känslor som maktlöshet och undvikande vilket försvårar omvårdnadsarbete. Men det framkommer även känslor som förståelse och motivation vilket underlättar att omvårdnadsarbete genomförs.   Konklusion: Sjuksköterskans psykiatriska omvårdnadsarbete kan påverkas av olika händelser. Resultaten visar att hot och våldsamma situationer lämnar efter sig väsentliga kunskaper, men också effekter som har en negativ inverkan på sjuksköterskans omvårdnadsarbete.

Bakgrund: Samarbete mellan olika vårdenheter rymmer många olika svårigheter och utmaningar från geografisk distans till skilda arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbetet fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktig inte minst med tanke på den då kraftigt ökade suicidrisken. Det finns få studier som undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbetet och vad som är hämmande och främjande för detta.  Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samarbete mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och heldygnsvård Metod: Datainsamling gjordes genom semistrukturerade intervjuer av tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom att när man kände varandra i öppen- och heldygnsvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om respektive område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabb återbesökstid efter utskrivning och man önskade mer framförhållning för att planera in detta. Sjuksköterskorna i öppenvården upplevde det enkelt att få tag på kollegorna i heldygnsvården men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett välfungerande samarbete och därmed något som bör tas i beaktande för samtliga medarbetare i psykiatrin. Det finns en vilja och strävan efter att arbeta för och utveckla samarbetet. / Bakgrund: Samverkan mellan olika vårdenheter innehåller många olika svårigheter och utmaningar från geografiskt avstånd till olika arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbete fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktigt, inte minst med tanke på den då kraftigt ökade risken för självmord. Det finns få studier som har undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbete och vad som hämmar och främjar detta. Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samverkan mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och slutenvård Metod: Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultaten visade att när man kände varandra i öppenvården och slutenvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om varje område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabba återbesök efter utskrivning, och mer framförhållning önskades för att planera detta. Sjuksköterskorna i öppenvården hade lätt för att få tag på kollegorna i slutenvården, men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett väl fungerande samarbete och därmed något som bör beaktas för alla medarbetare inom psykiatrin. Det finns en vilja och ambition att arbeta för och utveckla samarbetet.

Bakgrund: Patienter med EIPS är ofta drabbade av kronisk eller akut suicidalitet och kan därför vara i behov av heldygnsvård. Problemet är att patienter med EIPS tenderar att försämras i heldygnsvård. Vården baseras ibland på fördomar om patienter med EIPS vilket kan leda till att de behandlas sämre än andra patientgrupper. Patienterna redogör för hur de ofta känner sig misstrodda i kontakt med vården. Syfte: Att genom ett fenomenografiskt perspektiv studera vad sjuksköterskor uppfattar verksamt i vård av patienter med EIPS inom heldygnsvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk design. 12 sjuksköterskor med erfarenhet av fenomenet intervjuades. Genom analys av likheter och skillnader i redogörelser identifierades beskrivningskategorier som visar sjuksköterskornas skilda uppfattningar av fenomenet. Resultat: Tre beskrivningskategorier identifierades. Vårdmötet ansåg sjuksköterskorna bör bygga på en sund anknytning där patienten blir validerad och hens förmågor och styrkor får utrymme. Under Omgivande struktur uppfattade sjuksköterskorna att heldygnsvården behöver vara förutsägbar och begriplig för patienten samt utformas med patientens delaktighet. Självkännedom borde enligt sjuksköterskorna inkludera både teoretisk kunskap samt kompetens att analysera och hantera sina egna attityder och reaktioner. Konklusion: Studiens resultat visar att sjuksköterskorna uppfattar att det finns flera åtgärder som är verksamma i vård av patienter med EIPS i heldygnsvård. Sjuksköterskorna ansåg att vården behöver präglas av odömande attityder och individanpassas med patientens delaktighet i fokus. / Background: Patients with EUPS often suffer from chronic or acute suicidality and may therefore be in need of inpatient care. The issue is that patients with EIPS tend to worsen during inpatient care. Care is sometimes based on prejudices about patients with EIPS, which can lead to them being treated worse than other patient groups. Patients report feeling often mistrusted in their interactions with healthcare. Aim: To study, through a phenomenographic perspective, what nurses perceive effective in the care of patients with EIPS in inpatient care. Methods: Qualitative interview study with a phenomenographic design. Twelve nurses with experience in the phenomenon were interviewed. Through analysis of similarities and differences in descriptions, descriptive categories were identified, illustrating the nurses' varied perceptions of the phenomenon. Results: Three descriptive categories were identified. In the Care Encounter category, nurses believed that care should be built on a healthy attachment where the patient is validated and their abilities and strengths are recognized. Under Structure, nurses perceived that inpatient care needs to be predictable and comprehensible for the patient and designed with the patient's involvement. Self-awareness, according to the nurses, should include both theoretical knowledge and the ability to analyze and manage one's own attitudes and reactions. Conclusions: The study’s results show that the nurses perceive that there are several interventions that are effective in care of patients with EUPS in inpatient care. The nurses believed that care needs to be characterized by non-judgmental attitudes and tailored to the individual with the patient's involvement at the center. / <p>Sjuksköterskors uppfattningar om vad som är verksamt i vård av patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) i heldygnsvård © 2024 by Rinaldo, Emma &amp; Karlsson, Frida is licensed under CC BY 4.0   </p>

Bakgrund: Patienter med självskadebeteende utgör en utmaning i dagens samhälle. Respektfull och holistisk omvårdnad för patienter med självskadebeteende är avgörande för en god vårdkvalitet. Att bemöta patienter med självskadebeteende kan väcka känslor av frustration och hjälplöshet hos sjuksköterskor, vilket ställer krav på en hög etisk medvetenhet samt förmåga till reflektion över egna attityder. Sjuksköterskor spelar en avgörande roll i omvårdnaden genom att stötta patienterna i att hantera och förebygga självskadebeteende. Syfte: Att belysa sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med självskadebeteende i psykiatrisk heldygnsvård Metod: En integrativ litteraturstudie inspirerad av Whittemore och Knafl (2005). Genom att använda denna metod kunde både kvalitativa och kvantitativa studier inkluderas. Studie genomfördes med sökningar i Cinahl och PubMed och slutligen inkluderades tio artiklar som används under analysprocessen. Resultat: Sjuksköterskor som arbetar i psykiatrisk heldygnsvården upplever utmaningar när de vårdar patienter med självskadebeteende. De känner en frustration över sina oförmågor att hjälpa patienterna att motstå att självskada sig själv och kan uppleva brist på empati. Arbetet framkallar känslor av osäkerhet, rädsla och ilska. De beskriver även en maktlöshet när deras ansträngningar inte ger önskade resultat. Dessutom upplever de stress då arbetet kräver en ständig vaksamhet för att förebygga självskador. Slutsats: Studien visar att sjuksköterskor i heldygnsvård upplever frustration, maktlöshet och rädsla när de vårdar patienter med självskadebeteende. Utbildning, erfarenhet och stöd från kollegor och ledning är avgörande för att hantera dessa utmaningar. Tidvattenmodellen och förståelse för patienternas livshistoria bidrar till bättre vård. Betydelsen av kontinuerligutbildning och stöd för sjuksköterskor betonas.

Bakgrund: Patienter med emotionell instabil personlighetsstörning upplevs som en svårbehandlad patientgrupp inom heldygnsvården. Omvårdnadspersonalens kunskap kring bemötande och behandling av denna patientgrupp är varierande vilket gör att vården ser olika ut. Detta kan resultera i ett ökat lidande hos patienten och frustration i personalgruppen. Syfte: Studiens syfte var att beskriva faktorer som bidrar till stabilare mående hos patienter med emotionellt instabilt personlighetsstörning under heldygnsvård. Metod: Som metod har använts en kvalitativ design med induktiv ansats. Studien baserades på sex intervjuer där informanterna var patienter med diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att bemötandet och engagemang hos personal var av stor vikt. Struktur och delaktighet var andra viktiga faktorer för att nå ett stabilare mående. Det framkom att heldygnsvården kunde bidra med ett avbrott i vardagen och att meningsfulla aktiviteter under vårdtiden var en annan viktig faktor. Slutsats: Patienterna upplevde att bli bemött som en individ av engagerad personal och att få vara delaktig i sin vård som två viktiga faktorer i processen mot ett stabilare mående. Heldygnsvårdens struktur och miljöombytet stod för återhämtning och en möjlighet att återfå rutiner. Det framkom även en önskan om fler meningsfulla aktiviteter såsom fysisk aktivitet och psykoedukation för att på bästa sätt ta tillvara på vårdtiden. / Background: Patients with emotional unstable personality disorder is experienced as a difficult to treat patient population in inpatient care. Nursing staff knowledge surrounding the introduction and the treatment of this patient population is diverse, which means that the care is different. This can result in increased suffering of the patient and frustration in the staff group. Aim: The aim of the study was to describe factors that contribute to a more stable mood in patients with emotionally unstable personality disorder. Method: The method that has been used is a qualitative design with inductive approach. The study was based on six interviews with informants that who were patients diagnosed with emotionally unstable personality disorder. The interviews were analyzed using content analysis. Result: The results showed that the hospitality and commitment of the staff was of great importance. Structure and participation were other important factors for achieving a stable mood. It was revealed that inpatient care could contribute to an interruption of everyday life and meaningful activities were another important factor that emerged. Conclusion: Patients experienced to be treated as an individual by committed staff and to be involved in their care was part of the process towards a stable mood. Inpatient care structure and change of environment support for recovery and an opportunity to regain routines. There was a desire for more meaningful activities such as physical activity and psycho education to best take advantage of the period of care