Syftet med denna undersökning är att ta reda på hur tre afghanska pojkar upplevde en eventuell krock mellan det afghanska och det svenska skolsystemet. I den afghanska skolkulturen ingår inte reflektion och analyserande kan detta då bli ett hinder i den svenska skolan i ämnet historia? Frågeställningarna till undersökningen är: - På vilket sätt har eleverna under sin tid i Afghanistan tillgodogjort sig kunskap om historia? - Kan det finnas hinder i skolan för de nyanlända eleverna vad gäller den svenska historiedidaktiken när det kommer till förmedling av kunskap? - Upplever eleverna några svårigheter beträffande sättet undervisningen sker på i Sverige i ämnet historia, exempelvis när det gäller reflekterande frågor? Som metod i min undersökning utgår jag från Graounded Theory och kommer använda den som min analysmetod för mina tre intervjuer. Resultatet visar att problematiken för dessa tre afghanska pojkar i ämnet historia främst inte ligger i deras förmåga till reflektion utan snarare i deras inställning till ämnet historia. De har lärt sig en "sanning" om historia och möter nu en annan bild av ämnet historia.

<p>Då den senaste kursplanen så tydligt poängterar att nutid, och även framtid, ska vara centrala aspekter att förstå och tolka historien genom och dessutom stipulerar att man bland annat ska innehållsmässigt behandla historien fram till och med idag så menar jag att det finns anledning att undersöka om det faktiskt är ett utbrett problem som jag har stött på samt även vad det kan få för konsekvenser. Eftersom även mycket av den moderna forskningen inom historieundervisning undersöker just historiemedvetenhet, som det här ju kan tangera, är det också intressant att se om lärare tror att ett glapp i kronologin kan påverka elevernas historiemedvetenhet och om det också är något som aktivt genomsyrar deras undervisning.</p><p> </p><p>För att själv se huruvida lärare också har upplevt problematiken kring att inte uppnå kursplanmålet i Historia A angående har jag i den här undersökningen sammanställt ett forskningsläge om i vilken utsträckning och vilken modernare historia som behandlas, hur lärares undervisningsstrategi kan påverka vilken historia de förmedlar, hur kursplanen ser ut samt vad historiemedvetenhet är. Jag har även lyft fram de delar i kursplanen och läroplanen som jag först och främst vill undersöka om de upprätthålls men även mer generella delar av dessa som förklarar varför det är viktigt att följa de planer som finns. Efter det så har jag genomfört intervjuer med undervisande lärare på gymnasiet för att även få deras syn på problemet, om det nu ens är ett problem, slutligen analyserat intervjuerna och kopplat de till forskningsläget och kursplanen.</p>

<p>Denna uppsats är skriven inom ämnet allmänt utbildningsområde och behandlar frågeställningar kring filmens relation till historieundervisningen och hur film kan användas som pedagogiskt redskap inom historieämnet i grundskolans senare del samt i gymnasieskolan. De teoretiska grunder som främst används är två. Det ena är teorier kring historia, historieskrivning och film som historiskt dokument. Det andra är de didaktiska teorierna och hur dessa kan relateras till användandet av film i undervisningen.</p><p>Som metod används teoretiska studier samt kvalitativa intervjuer med lärare inom historieämnet, verksamma inom både grundskola och gymnasieskola. Intervjuerna ger exempel på hur film används i historieundervisningen idag.</p><p>Huvudlitteratur inom didaktiken är Gunns Imsens bok Lärarens värld, Magnus Hermansson Adlers bok Historieundervisningens byggstenar samt Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlssons bok Historiedidaktik.</p><p>Inom filmområdet är huvudlitteraturen Pelle Snickars och Cecilia Trenters bok Det förflutna som film och vice versa.</p>

Denna uppsats är skriven inom ämnet allmänt utbildningsområde och behandlar frågeställningar kring filmens relation till historieundervisningen och hur film kan användas som pedagogiskt redskap inom historieämnet i grundskolans senare del samt i gymnasieskolan. De teoretiska grunder som främst används är två. Det ena är teorier kring historia, historieskrivning och film som historiskt dokument. Det andra är de didaktiska teorierna och hur dessa kan relateras till användandet av film i undervisningen. Som metod används teoretiska studier samt kvalitativa intervjuer med lärare inom historieämnet, verksamma inom både grundskola och gymnasieskola. Intervjuerna ger exempel på hur film används i historieundervisningen idag. Huvudlitteratur inom didaktiken är Gunns Imsens bok Lärarens värld, Magnus Hermansson Adlers bok Historieundervisningens byggstenar samt Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlssons bok Historiedidaktik. Inom filmområdet är huvudlitteraturen Pelle Snickars och Cecilia Trenters bok Det förflutna som film och vice versa.

Elevers inställning till historia är många gånger negativ. Eleverna tycker inte att historieämnet känns relevant för dem. I examensarbetet ville vi undersöka om lokalhistoria kan vara ett bra arbetssätt för att få elever mer intresserade av historia. Vi ville även få kunskaper om lokalhistoria och varför man skall arbeta med detta i skolan. Vidare ville vi undersöka möjligheterna med lokalhistoriskt arbete i skolan genom utförandet av ett empiriskt projekt. För att få bakgrund till lokalhistoria och det lokalhistoriska arbetssättet valde vi att göra en litteraturstudie. I denna behandlas begreppet lokalhistoria, historieämnet genom tiderna, synen på historia, samt några pedagogers tankar. Vi tar också upp arbetssätt som vi tror kan vara bra i lokalhistorieundervisningen. För att kunna avgöra om lokalhistoria verkligen är ett fungerande arbetssätt i skolan valde vi att utföra ett lokalhistoriskt projekt ”Linköping 150 år tillbaka”. I examensarbetet beskriver vi projektets genomförande samt en utvärdering. Utifrån litteraturstudien och den empiriska undersökningen kan vi dra slutsatsen att lokalhistoria är ett pedagogiskt arbetssätt som borde användas mer i historieundervisningen. I lokalhistorisk undervisning har man eleven och dess omgivning som utgångspunkt. Detta leder till ökat intresse då eleverna själva får ställa frågor och reflektera. Andra vinster med denna undervisning är naturliga möjligheter till integrering, elevaktiva arbetssätt, utnyttjande av närmiljön och att man kan befrämja en helhetsbild.

Sedan hösten 2011 har historia blivit gymnasiegemensamt ämne, vilket innebär att samtliga program måste läsa historia i någon utsträckning. Detta innebär att historieämnet nu måste anpassas mot ett större antal elever än tidigare. Spelbaserat lärande är en lärandeform som spås få en allt större roll inom undervisning inom de kommande åren, men forskningen tillhandahåller få studier av hur digitala spel kan användas i undervisning. Denna intervjustudie med 14 gymnasieelever fokuserar på att undersöka hur digitala spel kan användas för att uppnå ett av historieundervisningens övergripande syften, nämligen att utveckla ett historiemedvetande hos eleverna. Resultatet visar att användningen av digitala spel i undervisningen kräver att läraren konstruerar en uppföljande aktivitet som möjliggör för eleverna att verbalisera sina spelupplevelser och göra kopplingar till annan information för att historiemedvetande ska utvecklas. Det går inte lita till att eleverna automatiskt formerar ett historiemedvetande enbart utifrån spelupplevelsen.

I en värld i snabb förändring, och med stora utmaningar inför framtiden, är det angeläget att synliggöra tiden och vad den innebär för oss människor. Undersökningen syftar till att besvara frågan på vilket sätt skolelevers uppfattning om tid idag kan utvecklas i den svenska skolan.   Undersökningen utgörs av intervjuer med fem gymnasielärare i historia. De har fått svara på frågor om deras bild av elevernas tidsuppfattning, samt på vilka sätt deras undervisning kan tänkas stimulera detta tidsmedvetande.   Resultaten visar att lärarna har en ganska negativ bild att sina elevers tidsperspektiv. Det beskrivs som att eleverna är starkt upptagna med sin egen tid och har svårt att blicka såväl framåt som bakåt i tiden. Samtidigt kan lärarna se en progression, med ”förbättrat” tidsmedvetande hos de äldre eleverna. För att utveckla tidsmedvetandet uppges en mängd olika strategier. De flesta av dessa innebär ett elevaktivt arbetssätt, där uppfattningen om tiden blir något som subjektivt konstrueras hos eleven. I några fall, till exempel genom arbete med tidslinjer, kan man även ana att ”gemensamma”, kulturellt skapade bilder av tiden förmedlas till eleverna.   Det står dock klart att det i första hand är det historiska stoffet, snarare än tidsperspektiven, som står i fokus i undervisningen. Att utveckla ett tidsmedvetande, så som det definieras i arbetet, blir därför något som i hög grad lämnas åt eleverna själva.

Då den senaste kursplanen så tydligt poängterar att nutid, och även framtid, ska vara centrala aspekter att förstå och tolka historien genom och dessutom stipulerar att man bland annat ska innehållsmässigt behandla historien fram till och med idag så menar jag att det finns anledning att undersöka om det faktiskt är ett utbrett problem som jag har stött på samt även vad det kan få för konsekvenser. Eftersom även mycket av den moderna forskningen inom historieundervisning undersöker just historiemedvetenhet, som det här ju kan tangera, är det också intressant att se om lärare tror att ett glapp i kronologin kan påverka elevernas historiemedvetenhet och om det också är något som aktivt genomsyrar deras undervisning.   För att själv se huruvida lärare också har upplevt problematiken kring att inte uppnå kursplanmålet i Historia A angående har jag i den här undersökningen sammanställt ett forskningsläge om i vilken utsträckning och vilken modernare historia som behandlas, hur lärares undervisningsstrategi kan påverka vilken historia de förmedlar, hur kursplanen ser ut samt vad historiemedvetenhet är. Jag har även lyft fram de delar i kursplanen och läroplanen som jag först och främst vill undersöka om de upprätthålls men även mer generella delar av dessa som förklarar varför det är viktigt att följa de planer som finns. Efter det så har jag genomfört intervjuer med undervisande lärare på gymnasiet för att även få deras syn på problemet, om det nu ens är ett problem, slutligen analyserat intervjuerna och kopplat de till forskningsläget och kursplanen.

This essay takes its starting point in the research on digital technology and theories on learning to apply the research on history teaching. The theories on learning from Illeris and Selander are used to find out how the digital technology should be used in upper secondary school, since there is no extensive research on how the new technology should be used in upper secondary school. From that point the essay’s primary goal is to investigate how teachers use digital technology, if they choose a particular study field while working with the technology. Furthermore it investigates whether or not the technology is an appropriate mode of operation when developing abilities such as historical consciousness and historical empathy. This is made by reviewing 100 lesson plans on lektion.se which are categorized within the time period they teach, to which extent they use technology and if they develop historical consciousness and empathy. Two of these lesson plans are also reviewed on a closer extent to investigate how they work with technology and historical consciousness and empathy. Furthermore five interviews have been made with working teachers around Sweden to investigate how they work with digital technology in particular and also with historical consciousness and historical empathy. There are four results of this essay, that there is a tendency in the scope of the survey to use digital technology when teaching. This is made by using varied modes of teaching and varied types of technology. Furthermore the essay shows that when using digital technology, it is preferred to use group projects as a work method. While using a more advanced approach to the technology teachers tend to favor working with modern history. The last result of the essay is that digital technology is a good work method when the teacher want’s to develop historical empathy and historical consciousness.

<p>Elevers inställning till historia är många gånger negativ. Eleverna tycker inte att historieämnet känns relevant för dem. I examensarbetet ville vi undersöka om lokalhistoria kan vara ett bra arbetssätt för att få elever mer intresserade av historia. Vi ville även få kunskaper om lokalhistoria och varför man skall arbeta med detta i skolan. Vidare ville vi undersöka möjligheterna med lokalhistoriskt arbete i skolan genom utförandet av ett empiriskt projekt. För att få bakgrund till lokalhistoria och det lokalhistoriska arbetssättet valde vi att göra en litteraturstudie. I denna behandlas begreppet lokalhistoria, historieämnet genom tiderna, synen på historia, samt några pedagogers tankar. Vi tar också upp arbetssätt som vi tror kan vara bra i lokalhistorieundervisningen. För att kunna avgöra om lokalhistoria verkligen är ett fungerande arbetssätt i skolan valde vi att utföra ett lokalhistoriskt projekt ”Linköping 150 år tillbaka”. I examensarbetet beskriver vi projektets genomförande samt en utvärdering. </p><p>Utifrån litteraturstudien och den empiriska undersökningen kan vi dra slutsatsen att lokalhistoria är ett pedagogiskt arbetssätt som borde användas mer i historieundervisningen. I lokalhistorisk undervisning har man eleven och dess omgivning som utgångspunkt. Detta leder till ökat intresse då eleverna själva får ställa frågor och reflektera. Andra vinster med denna undervisning är naturliga möjligheter till integrering, elevaktiva arbetssätt, utnyttjande av närmiljön och att man kan befrämja en helhetsbild.</p>