Tidigare studier har visat att elever på elitidrottsgymnasium med dubbla karriärer har höga krav att prestera inom både idrott och studier. Självmedkänsla har kopplats till positiva utfall inom idrott och innebär att vara stöttande snarare än kritisk och dömande mot sig själv. Studiens syfte var att undersöka om självmedkänsla har ett samband med rädsla för att misslyckas, generell psykisk hälsa och achievement goals samt om dessa faktorer kan predicera psykisk hälsa. Studien bestod av 97 elever från ett elitidrottsgymnasium i åldrarna 16-19 år. Resultatet visar att självmedkänsla har ett samband med samtliga faktorer samt att självmedkänsla och mastery-goals kan predicera elevernas psykiska hälsa. Att öva upp självmedkänsla kan vara av vikt för att öka den psykiska hälsan. Longitudinella studier är önskvärt för att följa utvecklingen hos en elitidrottande ungdomsgrupp över tid. / Previous studies has shown that students at elite high school’s with dual careers are under a lot of pressure to perform in both their sports and academic studies. Self-compassion has been linked to positive outcomes in sports and it involves being supportive rather than critical and judgmental towards oneself. The purpose of this study was to examine the relationship between self-compassion, fear of failure, mental health and achievement goals and if these factors can predict psychological well-being. The study consisted of 97 elite high school students, 16-19 years old. The results shows that self-compassion is associated with all the factors and that self-compassion and Mastery-goals can predict psychological well-being. This indicates that it may be important to practice self-compassion to enhance mental health. Longitudinal studies is desirable to follow the development of youth elite athletes over a longer period of time.

Studiens syfte var att undersöka om skadade idrottares upplevda autonomistöd under rehabiliteringen hade en indirekt effekt på: (a) positiva affekter genom behovstillfredsställelse och självbestämmande motivation, samt (b) negativa affekter genom behovsfrustration och kontrollerande motivation. Utifrån syftet utformades två hypotesmodeller som testades genom varsin medieringsanalys. Studien bygger på en tvärsnittsdesign där datainsamlingen skedde genom ett strategiskt bekvämlighetsurval. Vid studien deltog totalt 71 tävlingsidrottare i åldrarna 15-51 år (M=21 SD=5.1) där samtliga deltagare drabbats av en akut eller allvarlig idrottsskada. Ställda hypoteser kunde ej bekräftas då resultatet visade att autonomistöd inte hade en indirekt effekt på någon av välbefinnandets affekter då det antingen medierades via (a) behovstillfredsställelse och självbestämmande motivation respektive (b) behovsfrustration och kontrollerande motivation tillsammans. Däremot visade resultatet att autonomistöd hade en indirekt effekt på affekterna när förhållandet enbart medierades genom behovstillfredsställelse eller behovsfrustration vilket gör att vissa segment ur hypotesmodellerna går i linje med resultatet. Studiens resultat påvisar att skadade idrottare upplever ett ökat psykologiska välbefinnande när sjukgymnastens sociala stöd uppfyller idrottarens tre grundläggande psykologiska behov. Resultatet har potential att ge sjukgymnaster en bredare uppfattning om hur de i framtiden kan hjälpa till att bidra till ett ökat psykologiskt välbefinnande hos skadade idrottare under rehabilitering. / The purpose of this study was to examine if injured athletes perceived autonomy support during rehabilitation had an indirect effect on: (a) positive affects via need-satisfaction and self-determined motivation, and (b) negative affects via need-thwarting and controlled motivation. Based on the purpose, two hypothetical models were designed and tested through mediation analysis. The study used a quantitative cross-sectional design where the data collection was performed through a strategic convenience sample. There was a total of 71 competitive athletes between the age of 15 and 51 (M=21 SD=5.1) who participated in the study, all of them had been affected by an acute or serious injury. As it   showed that autonomy support did not have an indirect effect on any of the affects via (a) need-satisfaction and self-determined motivation, or (b) need-thwarting and controlled motivation together the aspects from the models could not be considered confirmed. However, the result showed that autonomy support had an indirect effect on the affects when the relation only mediated through need-satisfaction or need thwarting which means that certain segments from the models are in line with the result. The present study highlights that injured athletes increase their psycho logical well-being when the social support from physiotherapists fulfills the basic psychological needs. Using the results from recent study, physiotherapist can get a broaderunderstanding in how their support can affect an athlete’s well-being during their rehabilitation.

Föreliggande studies syfte var att studera socialt stöd som moderator i relationen mellan stress och idrottsrelaterad utbrändhet bland idrottande ungdomar. Deltagarna valdes via ettstrategiskt bekvämlighetsurval och krav att ha minst 3 träningar i veckan utöver tävling inom sin idrott. Totalt deltog 91 ungdomar i studien (M=17,3 SD=0.98). Studien är kvantitativ tvärsnittsdesign och data samlades i form av frågeformulär och internetbaserade formulär. Frågeformuläret bestod av demografiska frågor och tre mätinstrument Multidimensional Scale of Perceived Social Support (MSPSS), Perceived Stress Scale (PSS) och Athlete burnout Questionnaire (ABQ). Enkäten bestod av 41 påståenden och sju bakgrundsfrågor. I resultatet framkom att det inte fanns en statistisk signifikant interaktionseffekt mellan socialt stöd och stress i relation till idrottsrelaterad utbrändhet. Socialt stöd är inte moderator i relationen mellan stress och idrottsrelaterad utbrändhet. Det fanns inget statistiskt signifikant samband mellan stress och idrottsrelaterad utbrändhet. Det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan socialt stöd och idrottsrelaterad utbrändhet. / The purpose of the study was to examine if social support can buffer the relation between perceived stress and athlete burnout in youth athletes. Through strategic convenience sample were 91 participants recruited (M=17, 3 SD= .98).  The study used a quantitative cross-sectional design were data was collected via questionnaire and internet-based questionnaire. Data was collected from youth athletes whom practice sports at least 3 times a week. The questionnaire was based on following instruments: Demographic questions, Multidimensional Scale of Perceived Social Support (MSPSS), Perceived Stress Scale (PSS) and Athlete Burnout Questionnaire (ABQ). The questionnaire included 41 statements and seven background questions. The result showed no statistical significant interaction between social support and perceived stress in relation with athlete burnout. Social support is not a moderator in the relation between stress and athlete burnout. The result showed no statistical significant correlation between perceived stress and athlete burnout. There was showed a statistical significant correlation between social support and athlete burnout.

No description available.

<p>I denna undersökning har jag undersökt idrottares och brassmusikers förberedelser inför prestationstillfällen, d.v.s. konsert, provspelning respektive träning eller match.Min hypotes inför undersökningen var att brassmusiker skulle ha mycket att lära av idrottare som eventuellt har ett mer utvecklat metodiskt tänkande kring hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för att kunna prestera med självförtroende på en hög och stabil nivå. Till viss del visade sig detta stämma men i vissa avseenden blev jag förvånad så väl över brassmusikernas medvetenhet som idrottarnas omedvetenhet.Min undersökning består i två enkäter varav den ena riktade sig till brassmusiker och den andra riktade sig till idrottare (utan någon specifikation när det gällde idrottsgren).Dessa enkäter var utformade så lika varandra som möjligt för att möjliggöra så korrekta jämförelser det gick trots de båda gruppernas uppenbara olikheter.</p> / <p>In this study, I have investigated athletes and brass musicians, and their preparation for tense situations that demand performance at a high level. Examples of that could be concerts, auditions respectively competitions, or matches.My hypothesis before this study was that brass musicians could learn from athletes who possibly have a more well-developed methodic thinking with regard to preparations, both physical and mental, with an aim to be able to deliver with self confidence on a high and stabile level of performance.This proved to be partially correct, but in some aspects I was surprised, both considering the musicians’ awareness, but also considering the athletes lack thereof.The research consists of two questionnaires, in which one is directed to brass musicians and the other directed to athletes (without any specification of specific area or sport).These questionnaires were constructed to be as similar as possible to enable as correct comparisons as possible despite the two group’s obvious differences.</p>

I denna undersökning har jag undersökt idrottares och brassmusikers förberedelser inför prestationstillfällen, d.v.s. konsert, provspelning respektive träning eller match.Min hypotes inför undersökningen var att brassmusiker skulle ha mycket att lära av idrottare som eventuellt har ett mer utvecklat metodiskt tänkande kring hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för att kunna prestera med självförtroende på en hög och stabil nivå. Till viss del visade sig detta stämma men i vissa avseenden blev jag förvånad så väl över brassmusikernas medvetenhet som idrottarnas omedvetenhet.Min undersökning består i två enkäter varav den ena riktade sig till brassmusiker och den andra riktade sig till idrottare (utan någon specifikation när det gällde idrottsgren).Dessa enkäter var utformade så lika varandra som möjligt för att möjliggöra så korrekta jämförelser det gick trots de båda gruppernas uppenbara olikheter. / In this study, I have investigated athletes and brass musicians, and their preparation for tense situations that demand performance at a high level. Examples of that could be concerts, auditions respectively competitions, or matches.My hypothesis before this study was that brass musicians could learn from athletes who possibly have a more well-developed methodic thinking with regard to preparations, both physical and mental, with an aim to be able to deliver with self confidence on a high and stabile level of performance.This proved to be partially correct, but in some aspects I was surprised, both considering the musicians’ awareness, but also considering the athletes lack thereof.The research consists of two questionnaires, in which one is directed to brass musicians and the other directed to athletes (without any specification of specific area or sport).These questionnaires were constructed to be as similar as possible to enable as correct comparisons as possible despite the two group’s obvious differences.

Sammanfattning Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka den upplevda effekten av upprepad behandling med kinesiotejp under 2 veckor, sett till smärta och besvär hos idrottare med medialt tibiasyndrom (MTS). Frågeställningarna som ställdes var: vilken effekt har behandling med kinesiotejp på smärta vid MTS samt vilken effekt har behandling med kinesiotejp på besvär och symtom vid medialt MTS? Metod: Femton personer med diagnosen MTS deltog i studien (10 kvinnor och 5 män). Samtliga deltagare var aktiva inom friidrott alternativt löpning. Deltagarna skattade sin smärta i båda benen, men endast ett ben tejpades. En lottning utfördes för att fastställa vilket ben som skulle behandlas med kinesiotejp. De med smärta i enbart ett ben tejpades på det benet som var symtomgivande. Deltagarna tejpades vid 2 tillfällen, de tejpades vid det första mötet och tejpen fick sedan sitta kvar i 6 dagar. Den sjätte dagen tog deltagarna själva bort tejpen och dagen efter utfördes samma tejpning igen. Sex dagar senare togs tejpen bort och efter 2 veckor utan tejp skickades en uppföljningsenkät ut. Deltagarna skattade upplevd smärta och besvär i båda benen på en visuell analog skala (VAS) vid första mötet och en uppföljning av smärta och besvär gjordes efter 1, 2 och 4 veckor. De fick också uppge upplevd symtomförändring efter 1, 2 och 4 veckor. Resultat: Upplevd smärta och besvär mätt på VAS-skalan visade ingen signifikant förändring över tid mellan det tejpade benet och det otejpade benet. Vid första uppföljning upplevde dock 12 av 15 (80 %) en symtomförbättring i sitt tejpade ben, medan 2 av 12 (16,7 %) upplevde en förbättring i sitt otejpade ben (p&lt;0,05). En tendens till upplevd förbättring fanns vid uppföljning vid vecka 2: 9 av 15 (60 %) upplevde en förbättring på sitt tejpade ben medan 3 av 12 (25 %) upplevde en förbättring på sitt otejpade ben (p=0,57). Slutsats: Resultatet i denna studie visade att behandling med kinesiotejp kunde minska upplevda symtom hos idrottare med MTS den första veckan efter applicering. En tendens till minskning av upplevda symtom kunde även ses vid uppföljning efter 2 veckor med behandling av kinesiotejp. Ingen ytterligare effekt kunde ses efter borttagning av tejpen. Denna omedelbara effekt visar att kinesiotejp kan vara en möjlig behandlingsmetod för idrottare med MTS. Nyckelord: medialt tibiasyndrom, MTS, kinesiotejp, idrottare, överbelastningsskada / Abstract Aim: The purpose of this study was to examine the perceived effect of repeated treatment with kinesiotape during 2 weeks, in terms of pain and symptoms in athletes with medial tibial stress syndrome (MTSS). The research questions were: what effect does treatment with kinesiotape has in pain of MTSS and what effect does treatment with kinesiotape has in pains and symptoms of MTSS? Method: Fifteen people diagnosed with MTSS participated in the study (10 women and 5 men). All participants were track- and-field athletes or runners. The participants estimated their pain in both legs, but only one leg was taped. A lottery was conducted to determine which leg was to be treated with kinesiotape. Those with pain in only one leg were taped to the leg that was symptomatic. Participants were taped on 2 occasions, they were taped in the first meeting and the tape was then left for 6 days. On the sixth day the participants took the tape off and the following day they were taped again. Six days later, the tape was removed and after 2 weeks without tape a follow-up survey was sent. Participants estimated perceived pain and symptoms in both legs on a visual analogue scale (VAS) at the first meeting and follow-ups of pain and symptoms were made after 1, 2 and 4 weeks. They also estimated perceived change in symptoms after 1, 2 and 4 weeks. Results: Perceived pain and symptoms as measured on VAS revealed no significant change over time between the taped leg and the non-taped leg. At the first follow-up however, 12 of 15 (80%) experienced an improvement in symptoms in the taped leg, while 2 of 12 (16.7%) experienced improvement in their non-taped legs (p&lt;0.05). A tendency to perceived improvement was found at follow-up in week 2: 9 of 15 (60%) experienced an improvement in their taped legs while, 3 of 12 (25%) experienced an improvement in their non-taped leg (p=0.57). Conclusions: The result of this study showed that treatment with kinesiotape decreased perceived symptoms in athletes with MTSS in the first week after application. A trend for reduction of perceived symptoms could also be seen at follow-up after 2 weeks of treatment with kinesiotape. No further effect was seen after removal of the tape. This immediate effect showed that kinesiotape may be a possible treatment for athletes with MTSS. Key words: medial tibial syndrome, MTSS, athletes, overuse injury.

Bakgrund: Det finns många faktorer som är viktiga för att bygga upp och bibehålla ett starkt skelett. En belastande fysisk aktivitet, framförallt i ungdomsåren, har ett positivt samband med en ökad styrka i skelettet. Dock kan hög fysisk aktivitet kombinerat med en rad riskfaktorer istället leda till osteoporos och ökad risk för stressfrakturer. Stressfrakturer är vanligt bland idrottare och har sats i samband med riskfaktorer som ett lågt energiintag, många sprungna mil per vecka och ett lågt intag av kalcium och D-vitamin. Syfte: Syftet med studien var att undersöka energi- och näringsintaget hos idrottare som drabbats av stressfraktur samt vilken information de fått om kost vid träning. Metod: Totalt rekryterades sex personer varav fyra valde att fullfölja studien. Uppskattat energi och näringsintag undersöktes med hjälp av kosthistoriska intervjuer vilka sträckte sig en månad bakåt i tiden från intervjutillfället. Även information om en typisk matdag innan skadan samlades in genom en retrospektiv 24-h intervju. Alla intervjuer genomfördes 2-5 år efter skadetillfället. Insamlad data sammanställdes och analyserades i programmet Dietist XP. Resultat: Respondenterna hade ett rapporterat energiintag som låg i linje med det beräknade energibehovet både före och efter skadetillfället. De flesta näringsämnena var enligt det rapporterade intaget över eller precis under de rekommendationer som finns i Nordiska näringsrekommendationer. Det enda näringsämne där flertalet av respondenterna hade ett för lågt intag var D-vitamin. Från föreningarna gavs en mycket knapp information om kost för att optimera träningen och minska risken för skador. Slutsats: I denna studie täcktes beräknat energi- och näringsbehovet relativt väl hos fyra idrottare, både före och efter skadan, med undantag av D-vitamin. Ett lågt D-vitaminintag skulle kunna vara en bidragande orsak till idrottarnas stressfraktur. Kostinformationen från föreningarna till idrottarna var bristfällig. Informationen var otillräcklig för att kunna optimera prestationen och undvika skador orsakade av ett för lågt energi- och/eller näringsintag. Mer information och kunskap behöver spridas på detta område.

Syftet med studien var att undersöka skillnader mellan individuella- och lagidrottares upplevda self-efficacy samt skillnader mellan män och kvinnors self-efficacy. I studien undersöktes även samband mellan socialt stöd, anxiety, motivation, prestation och self-efficacy. Totalt deltog 117 stycken olika idrottare, 53 stycken individuella idrottare och 64 stycken lagidrottare samt varav 53 var kvinnor och 64 stycken var män, i åldrarna 19-52. Metoden som användes var kvantitativ och bestod av flera sammansatta enkäter (TEOSQ, GSE, SCAT och MSPSS) till en hel. Tillsamman med enkäterna följde även fem frågor rörande typ av idrott, ålder, kön, prestation på träning och prestation på tävling. Data analyserades i SPSS med hjälp av ett envägs ANOVA och Pearson r. Resultatet i studien visade att det fanns en skillnad mellan kvinnor och män när det kom till self-efficacy dock så fanns ingen skillnad när det kom till de olika idrotterna. Vidare visade resultatet att det fanns signifikanta samband mellan motivation, prestation och self-efficacy. Resultatet diskuterades i förhållande till uppsatsens teoretiska ramverk / The purpose of this study was to examine differences in self-efficacy between athletes in individual sports and team sports and if there were differences in self-efficacy between men and women. The study also examined if there were any correlations between social support, anxiety, motivation, self-efficacy and performance. The study held 117 participants whereof 53 were individual athletes and 64were athletes in team sports, 53 of them were women and 64 were men and the participants ages were between 19-52. A quantitative method was used and a questionnaire consisting of TEOSQ, GSE, SCAT and MSPSS were together with five questions regarding type of sport, age, gender and percieved performance in practice and competition put to one questionnaire. The collected data was analyzed in SPSS, using ANOVA and Pearson´s r. The result of the study showed that there was a difference between men and women regarding self-efficacy and that there were no differences regarding self-efficacy compared to which sport the athlete participated in. Furthermore, the study showed significant correlations between motivation, performance and self-efficacy. The results were discussed in relations to appropriate theoretical frameworks.

Syfte Syftet med studien är att undersöka om positivt Self-talk (ST) och självreflektion (SR) i form av att skriva i en träningsdagbok kan påverka reaktionstiden hos unga idrottare.   Sker det förändringar i reaktionstid mellan första och andra gången testet genomförs?   Är det en skillnad i hur stora förändringar som sker i reaktionstid när positivt self-talk gruppen och självreflektionsgruppen jämförs med en kontrollgrupp?   Hur upplevde idrottarna uppgiften att skriva träningsdagbok?   Metod Studien är ett randomiserat laboratorieexperiment och skillnader i reaktionstid kan enbart ses på gruppnivå. Deltagarna (n=29) bestod av både manliga och kvinnliga 16 åriga idrottare som randomiserades i två experimentgrupper och en kontrollgrupp. Kvinnor och män var jämt fördelade mellan grupperna. Först genomfördes två olika reaktionstest (Simple RT och 4choice RT) med hjälp av ett datorprogram för alla deltagare.  Experimentgrupp 1 (EG 1) genomförde en intervention där de under en vecka fick skriva ned sitt eget positiva ST i samband med träning. Experimentgrupp 2 (EG2) två skrev under en vecka ner vad de kunde förbättra med sin träning och vilka konsekvenser dessa förändringar kunde leda till. Kontrollgruppen (CG) fick utöver sin träning skriva ner sitt TV-tittande som en placebo. Efter interventionen genomfördes ett eftertest av reaktionstid och en enkät delades ut där deltagarna fick svara på hur de upplevde dagboken och om de trodde den kunde ha effekt på deras prestation.   Resultat Inom grupperna var det enbart EG 2 (de som tillämpade självreflektion) som hade en statistiskt signifikant förbättring av reaktionstid mellan det första och det andra testtillfället. Detta gällde både för Simple RT (p=0.028) och Choice RT (p=0.018). CG och EG 1 hade små förbättringar i RT mellan det första och andra testtillfället men inga som var statistiskt signifikanta. Gällande jämförelser mellan grupper fanns inga statistiskt säkerställda skillnader i förbättring mellan CG och EG 1. I EG 2 fanns ingen skillnad i förbättrad RT jämfört med CG i simple RT dock återfanns en statistiskt säkerställd skillnad i Choice RT där EG 2 hade en större förbättring jämfört med CG (p=0,003). Gällande hur grupperna upplevde interventionen med träningsdagböcker var resultaten relativt lika i de olika grupperna. Generellt upplevde grupperna att dagboken kunde ha en liten effekt på prestation samt att dagboksskrivandet i sig inte var så givande. Intressant var att de som skrev ner vad de såg på TV upplevde att detta kunde påverka deras prestation lika mycket som de som skrev ner positivt ST eller SR.   Slutsats I självreflektionsgruppen hade en statistiskt signifikant förbättring skett både inom gruppen och jämfört med en kontrollgrupp. Inga signifikanta skillnader återfanns i positivt ST gruppen. Resultaten tolkas utifrån teorier som Self-determination, information processning och förmågan att fokusera uppmärksamheten. Styrkor och svagheter behandlas och slutsatsen är att fler upprepade studier behövs för att stärka och förstå sambandet mellan positivt ST och SR kopplat till reaktionstid. Ska denna typ av dagbok föras in i en klubb eller ett lag bör designen göras om så att den blir mer omtyckt av idrottarna. / Aim The aim of this study is to evaluate if positive Self-talk (ST) or Self-Reflection (SR) by writing in a training diary can affect Reaction Time (RT) in young Swedish Athletes.   Does reaction time change between the pre-test and the post-tests?   Is there a difference in reaction time changes between groups when the positive ST group and the SR group are compared to the control group?   How did the athletes experience the intervention?   Experiment design This study is a randomized laboratory experiment. It is a between subjects design and therefore differences will only be seen on a group level. The participants N=29 were male and female 16 year old athletes. They were randomized in to two experiment groups (EG 1, EG 2) and a control group (CG), males and females were evenly distributed between groups. First two different (RT) tests were conducted with a computer program for all participants (Simple RT and 4Choice RT). After this an intervention of positive ST (EG1) or SR (EG2) was conducted with the use of training diaries for one week. The CG wrote down their habits of watching TV and this was used as a placebo. A re-test of RT was conducted after the completion of the intervention. After this an inquiry was handed to the participants to address their thoughts about using the diary and if they believed it could affect their performance.   Results EG2 was the only group that provided a statistically significant decrease in RT time compared to the pre-test in both simple RT (p=0.028) and choice (p=0.018). No statistical significant differences in RT were found in EG1 or in the CG when comparing pre-and post tests of both simple and choice RT. Comparing between groups showed no statistical significant difference in improved RT between the CG and EG 1 in simple RT or in 4choice RT. A statistical significant difference in improved RT was found between CG and EG2 in choice RT (p=0.003) where the EG 2 had a statistical significant improvement in RT compared to the CG. Comparing simple RT no statistical significant differences was found between EG2 and CG. The three groups experienced using the diary in a similar way. In general they found the diary intervention somewhat giving and believed that the diary could have a little affect on performance. Interesting to notice is that the participators that wrote down their TV habits believed this could have the same impact on performance as the participators writing down positive ST or SR.   Conclusions A connection was found between strategies of SR an RT. These results are analyzed regarding the theoretical framework provided by Self-determination theory, information processing and focus of attention. Strength and weakness is discussed and the conclusion is that more and reproduced studies are needed to determine the connection between interventions positive ST, SR and RT. If a training diary would be used in a team or a club some modifications should be done to make them more meaningful for the athletes.