Background: Interprofessional education (IPE) is a way to make students in healthcare professions equipped with the collaborative skills required for today’s complex healthcare. In clinical placements students from health profession programs can learn with, from and about each other so that they can collaborate effectively and deliver high-quality healthcare. The interprofessional education is possible through supervision from health professions who collaborate around the student learning and the patient healthcare.  Aim: The aim of this study is to gain knowledge about the learning process in IPE that take place in an Interprofessional Training ward (IPTW) from the supervisor teams’ perspective.  Method: In an IPTW students from occupational therapist-, physiotherapist-, medical- and nursing programs form teams for IPE in periods of two weeks with supervisor teams. With an inductive method, interviews with focus groups consisting of supervisor teams have been conducted and analyzed through thematic analysis.  Results: Based on the supervisor teams' experiences of creating interprofessional learning with student teams in the daily work with the care of patients, a learning process has been made visible. This learning process has been written out as a model and analyzed using known obstacles and enablers for IPE from supervisor perspective. The model has also been interpreted through pedagogical theory that has been used in IPE. Conclusion: The supervisor teams use a learning process with pedagogical models and strategies to handle obstacles and enablers to create understanding and change towards an interprofessional collaboration among the students. These models and strategies are supported by pedagogical theory. There is a gap in research on how IPE is carried out by interprofessional supervisor teams’, however the findings of this study contribute with new knowledge about how a learning process can be used in IPE.

Bakgrund: Prehospitala förlossningar är en sällsynt förekommande händelse, men när så sker är ambulanssjuksköterskor med i 90 % av fallen. Ambulanssjuksköterskor har en begränsad utbildning i förlossningssjukvård och samarbete med barnmorskor förekommer på olika sätt. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av samarbetet i samband med prehospitala förlossningar. Metod: En kvalitativ studie gjordes vid tre ambulansstationer och två förlossningskliniker. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med totalt 7 sjuksköterskor i ambulans som vid ett eller flera tillfällen samarbetat med barnmorska vid prehospital förlossning samt 6 barnmorskor som vid ett eller flera tillfällen på något sätt varit behjälplig till ambulanssjuksköterska vid prehospital förlossning. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två teman med tre kategorier i varje. Första temat var Att samarbete och respekt med patientfokus ger trygghet i ovan situation och kategorierna i temat var; Att samarbeta för föräldrarnas bästa, Att ha respekt för varandras professioner och kunskap och Att känna trygghet. Det andra temat var Att se utvecklingsmöjligheter för ökad kunskap och bättre förutsättningar för samarbete med följande kategorier; Att ha behov av kunskap om förlossning och en vilja att förmedla den, Att ha behov av rutiner och riktlinjer och Att ha behov av teknisk utveckling. Slutsats: Både ambulanssjuksköterskorna och barnmorskorna är positiva till samarbete och vill utveckla detta. Ambulanssjuksköterskorna upplever trygghet och ett stöd i samarbetet med barnmorskorna och vill lära sig mer om förlossningsvård. Barnmorskorna är förstående och vill finnas till hands för ambulanssjuksköterskorna och de välkomnar hospitering. Forskningsimplikationer: I studien beskrivs långa avstånd till förlossningsklinik, relaterat till centralisering. Det framkommer också om förändring av utrustning i ambulanserna. Det skulle behövas mer forskning kring hur detta påverkar upplevelsen för ambulans-sjuksköterskorna, upplevelsen för den födande kvinnan och hur detta påverkar säkerheten för förlossningsvården.

Att handleda studenter på klinisk undervisnings avdelning (KUA) har bedrivits under ett tjugotal år. Studenter från olika utbildningsprogram inom hälso- och sjukvårdsutbildningar utvecklar sin interprofessionella kompetens under en tvåveckorsperiod. Studier visar att interprofessionellt lärande ger studenter en möjlighet att dels få en helhetssyn av patientens vårdbehov dels ökar förståelsen för varandras yrkesroller och kunskaper. Få studier har fokuserat på handledarnas erfarenheter inom detta ämne och om sin roll på KUA. Studiens syfte var att beskriva fenomenet KUA handledare genom handledares uppfattning om rollen som interprofessionell handledare och interprofessionellt lärande på KUA. En kvalitativ metod användes och 19 interprofessionella handledare från professionerna, arbetsterapi, läkare, sjukgymnast och sjuksköterska intervjuades individuellt. Texterna bearbetades och analyserades utifrån innehållsanalys. Utifrån analysen identifierades tre kategorier, ”handledaren”, ”handledningen” och ”KUA konceptet”. Det visade sig att interprofessionella handledare har ett genuint intresse och engagemang för handledning, studenter, pedagogik och samarbete. Olika strategier används i den interprofessionella handledningen. Handledarna arbetar med teamet i fokus dels för studenters lärande, dels för att visa på teamets betydelse för patientens vård i hälso- och sjukvård. KUA konceptet kräver både tid och engagemang av handledarna men uppfattas som ett bra koncept där studenterna tillsammans kan utveckla det interprofessionella samarbetet. Handledarnas inställning till studenters lärande och handledning gör skillnad i handledningen. Att vara interprofessionell handledare kräver kunskaper om såväl pedagogik som grupp och grupprocess. Studentteamens kunskaper driver KUA vilket påverkar handledningen. KUA konceptet har en positiv inverkan på handledarna och interprofessionell handledning uppfattas som stimulerande och utmanande. / Supervising students in a clinical training ward (CTW) has been used for some 20 years. Studies show that interprofessional learning gives students an opportunity to get a comprehensive view of a particular patient’s health-care needs, as well as an increased and mutual understanding of their colleague’s position and knowledge. Only a few studies have focused on the supervisor’s view of his or her own role within the activity of the CTW. The purpose of the study was to describe the CTW supervisor and his or her own perception of her role as an interprofessional supervisor as well as to describe interprofessional learning on its own at the CTW. A qualitative method was used, and 19 interprofessional supervisors from and within occupational therapy, along with physicians, physiotherapists, and nurses, were interviewed. The texts were content-analysed. Three categories were identified: ‘the supervisor’, ‘the supervision’, and ‘the concept of CTW’. It turned out that the interprofessional supervisor has a genuine interest and commitment to supervise, to work pedagogically, to collaborate, and to work with students. The supervisors all used different strategies, and they worked with the team in focus, partly for the benefit of the students but also to show the team’s importance in relation to the patient’s health care situation. The CTW concept requires lots of time and dedication from the supervisor, but it is perceived as a good concept where students can develop interprofessional collaboration. The supervisor’s understanding and approach to student learning makes a huge difference in the process of supervision. Being an interprofessional supervisor requires a pedagogical knowledge and understanding of a group and of the group process. The student’s team knowledge influences the CTW, which affects the supervision. The concept of the CTW has a positive impact on the supervisors, and the interprofessional supervision is perceived to be stimulating and challenging.

Hälso- och sjukvården är en stor och komplex organisation med många professioner och yrkesgrupper bundna till sig. För att skapa en patientcentrerad vård krävs att dessa samarbetar i interprofessionella team. Syftet var att öka kunskapen om hur interprofessionellt arbetssätt kan utvecklas inom hälso- och sjukvården. En litteraturstudie genomfördes med 17 vetenskapliga artiklar som granskades, analyserades och sammanställdes. Resultatet visade att interprofessionellt arbetssätt kunde utvecklas inom hälso- och sjukvården genom studenters och verksam personals interprofessionella lärande och med hjälp av flera metoder. Studenterna kunde utbildas i högskole- eller universitetsmiljö genom teori och simuleringsövningar, under grundutbildningens praktikplacering eller på en klinisk träningsavdelning. Det framkom att en kombination av teori och praktik var en effektiv metod. Utveckling av arbetssättet genom verksam personal kunde ske genom simuleringsövning, utveckling av ett kliniskt lärandecenter eller genom samarbete kring forskning. Ett interprofessionellt arbetssätt bör utvecklas inom hälso- och sjukvården för att bidra till en patientcentrerad vård och till ett fungerande samarbete mellan professioner. Både verksam personal och hälso- och sjukvårdsstudenter bör utbildas kring interprofessionellt arbetssätt. Vidare forskning kring hur arbetssättet kan utvecklas inom hälso- och sjukvården efterfrågas, särskilt gällande utbildningsmetoder för verksam personal. / Health care is a large and complex organization with many professions and other professionals bound to the organization. The aim was to increase the knowledge about how interprofessional working can be developed within health care. A literature study was conducted with 17 scientific articles that were examined, analyzed and compiled. Results showed that interprofessional working could be developed within health care through the learning of students and working personnel and through different methods. The students could be educated in college- and university environment through theory and simulation exercises, during the internship placement or on an interprofessional training unit. It was found that a combination of theory and practice was an effective method. The development through working personnel could be done through simulation exercises, development of a clinical learning unit, or through collaboration around research. Interprofessional working should be developed within health care to contribute to a patient-centered care and to a functioning collaboration between professions. Both working personnel and health care students should be educated about the interprofessional working. Further research into how interprofessional working could be developed in health care is requested, particularly in the training methods for working personnel.

When the population is getting older, the need for complex care and nursing interventions in elderly care increases. To create a holistic view of the elder and their life situation, interprofessional team collaboration is often desirable and necessary. Teamwork is often described in positive terms, but previous research has shown that this work method is complicated and requires constant reflection and development. The purpose of this study was to investigate how elderly care teamwork is formed in the interaction between representatives of different professionals. To accomplish this purpose, we have studied how the team members define a well-functioning teamwork and difficulties, and how consensus is achieved in the team. This qualitative case-study combines observation and semi-structured interviews with five informants from different professions working together in an elderly care team: one manager, one assistance case worker, one nurse, one physiotherapist and one of the nursing staff. The results of the study were then analyzed with the terms domain consensus and domain conflict taken from the new institutionalism. The study shows that the informants define a well-functioning teamwork as a work method where openness and mutual respect towards each other’s competence, creates a better holistic view of the elder and their needs. The informants also present teamwork difficulties as disagreements and gabble. The study finally suggests that there is a consensus regarding teamwork goals, and regarding who is entitled to claim knowledge in the different fields of the working area. / I takt med en åldrande befolkning ökar också behovet av komplexa vård- och omsorgsinsatser inom äldreomsorgen. Detta leder till att interprofessionell teamsamverkan i många fall är önskvärd och nödvändig för att skapa en helhetssyn över den äldre och dennes livssituation. Teamarbete beskrivs ofta i positiva ordalag, men tidigare forskning har visat att detta arbetssätt är komplicerat och kräver ständig reflektion och utveckling. Vårt syfte med denna studie har varit att studera hur teamarbete i äldreomsorgen formas i samspelet mellan representanter av olika yrkesgrupper. För att uppnå detta syfte har vi studerat hur teamets aktörer definierar ett väl fungerande teamarbete och svårigheter, samt på vilket sätt det råder samförstånd i teamet. Vi har genomfört en kvalitativ fallstudie där vi genom observation och fem intervjuer med yrkesgrupperna enhetschef, biståndshandläggare, sjuksköterska, sjukgymnast och undersköterska har studerat ett team inom äldreomsorgen. Studiens resultat analyserades sedan utifrån begreppen domänkonsensus och domänkonflikt hämtade ur den nyinstitutionella teorin. Studien visar att informanterna definierar ett väl fungerande teamarbete som ett arbetssätt där öppenhet och respekt gentemot varandras kompetenser bidrar till en ökad helhetssyn över den äldre och dennes behov. Informanterna beskrev i sina intervjuer även att svårigheter i form av meningsskiljaktigheter och ”kackel” kan förekomma. Studien visar slutligen att det råder samförstånd gällande teamarbetets mål, samt gällande vem som har rätt att göra anspråk på de olika kunskaperna inom verksamhetsområdet.

I denna uppsats har det interprofessionella lärandet hos studenter vid Hälsouniversitetet i Linköping undersökts. Syftet har varit att ta reda på hur studenterna själva upplever att deras kompetens utvecklats och tillvaratagits i ett interprofessionellt lärande i PBL-miljö. Som metod har jag använt mig av triangulering där redan befintliga kursdokument har kombinerats med en kompletterande enkät och observation. Interprofessionellt lärande har visat sig vara ett uppskattat inslag i utbildningen, då den egna professionens särart förtydligas genom interaktion med andra professioner. Studenterna bedömer att denna typ av samarbete/samverkan mellan olika professioner kommer att ha en positiv inverkan på det framtida yrkesutövandet. Undersökningens resultat indikerar samtidigt att medvetenheten om den egna utvecklingen kan behöva tränas ytterligare. Detta gäller både det metakognitiva lärandet och förmågan att reflektera över egen såväl som övriga gruppmedlemmars roll och funktion i basgruppsarbetet.

<p>I denna uppsats har det interprofessionella lärandet hos studenter vid Hälsouniversitetet i Linköping undersökts. Syftet har varit att ta reda på hur studenterna själva upplever att deras kompetens utvecklats och tillvaratagits i ett interprofessionellt lärande i PBL-miljö. Som metod har jag använt mig av triangulering där redan befintliga kursdokument har kombinerats med en kompletterande enkät och observation.</p><p>Interprofessionellt lärande har visat sig vara ett uppskattat inslag i utbildningen, då den egna professionens särart förtydligas genom interaktion med andra professioner. Studenterna bedömer att denna typ av samarbete/samverkan mellan olika professioner kommer att ha en positiv inverkan på det framtida yrkesutövandet.</p><p>Undersökningens resultat indikerar samtidigt att medvetenheten om den egna utvecklingen kan behöva tränas ytterligare. Detta gäller både det metakognitiva lärandet och förmågan att reflektera över egen såväl som övriga gruppmedlemmars roll och funktion i basgruppsarbetet.</p>

I anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter ingår att delta vid olika typer av larm med kritiskt sjuka patienter. Vid dessa larm samarbetar anestesisjuksköterskan med andra professioner i ett interprofessionellt team och tillsammans ställs de inför utmaningen att vårda patienter i en utsatt situation. Tidigare forskning är knapphändig gällande anestesisjuksköterskors erfarenhet av dessa situationer. Således finns ringa kunskap om deras upplevelser av larmsituationer. Med detta som utgångspunkt var syftet med studien att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att gå på larm. En kvalitativ ansats med ostrukturerade forskningsintervjuer har använts för att svara på syftet. Tio anestesisjuksköterskor intervjuades och materialet analyserades sedan genom en induktiv innehållsanalys. I resultatet utkristalliserades tre kategorier; En utvecklande utmaning, Larmteamets möjligheter och hinder och Patientrelationen kommer i andra hand. Utifrån dessa tre kategorier framkommer att anestesisjuksköterskor som deltar vid larm utvecklar sin professionella förmåga i takt med erfarenhet. För dem är larmdeltagandet en positiv utmaning som även innehåller etiska och existentiella reflektioner. Vidare framkommer det att informella kollegiala samtal är en värdefull del av anestesisjuksköterskors utveckling av förmågan att hantera larmsituationer. För att det interprofessionella larmteamet ska fungera väl i den stressade larmsituationen anser anestesisjuksköterskor att det krävs en tydlig ledare, gemensam struktur, rak kommunikation och förmåga att hantera interna konflikter. Detta är i enlighet med tidigare forskning om teamarbete som visar att dessa egenskaper leder till ett välfungerande larmteam. Samspelet och samarbetet med anestesiläkarna är en väsentlig och viktigt aspekt för anestesisjuksköterskors trygghetskänsla vid larm. Det framkommer att relationen till de oerfarna anestesiläkarna stundtals innefattar maktspel och hierarki, vilket till viss del motsäger forskning som pekar på att det så kallade syster-doktor-spelet är på väg att försvinna. Gällande patientbemötande strävar anestesisjuksköterskor efter en god empatisk vårdrelation till patienten men begränsas i larmsituationen av patientens medicinska tillstånd.

Då det finns begränsat med forskning kring yrkesrollen och yrkesidentiteten hos kuratorer inom hälso- och sjukvård är det särskilt intressant att undersöka hur kuratorer upplever sin yrkesroll på arbetsplatsen. Detta med tanke på att kuratorerna arbetar inom ett verksamhetsområde som är dominerat av medicinska professioner. Professionsteorin och Social Identity Theory är de teorier som ligger till grund för studiens frågeställningar och analys. Studiens intervjupersoner består av sex kuratorer som arbetar i olika verksamheter inom hälso- och sjukvård. Studiens insamlade material kommer från sex semistrukturerade intervjuer som genomfördes på kuratorernas respektive arbetsplats. Resultatet som framkommer i denna studie visar att majoriteten av kuratorerna ser sin yrkesroll som tydlig och upplever sin yrkesroll som viktig, det vill säga att den fyller en funktion. Det interprofessionella arbetet uppfattar kuratorerna fungerar bra och som viktigt då det är en stor del i deras arbete. Deras helhetsperspektiv och kunskaper inom det psykosociala området kan anses som mycket betydelsefullt i arbetet med klienterna. Resultatet visar också på det finns några faktorer som lyfts fram som särskilt viktiga i utvecklingen av yrkesidentiteten, vilka är egna erfarenheter, vidareutbildningar samt arbetssituationen, det vill säga om kuratorn är den enda socionomen eller om det finns flera socionomer på arbetsplatsen.

Studier visar att utlandsfödda i Sverige generellt sett har en sämre hälsa (psykisk, kulturell, fysisk, social och existentiell) än människor födda i Sverige. Det finns klara samband mellan sviktande hälsa och utanförskap och marginalisering och därför är det av största vikt att samhället strövar efter att tillgången till hälsofrämjande insatser ska vara rättvis och jämlik. Föreliggande studie syftar till att undersöka vilka kunskaper som professionella inom familjestödjande arbete använder sig av för att etablera och underhålla hälsofrämjande integrationsinsatser för utlandsfödda föräldrar, samt hur de professionella ser på den interprofessionella organiseringen vilken är avsedd att understödja dessa insatser. För att undersöka detta har semistrukturerade intervjuer med fem anställda på en särskilt utvald familjecentral genomförts. Studiens resultat visar att det krävs mod, innovativt tänkande och hög professionskunskap i arbetet med marginaliserade grupper. Att öka integrationen kan behöva ta vägen genom en slags segregation eller särbehandling, där homogena grupper av marginaliserade ges ett kunskapslyft vilket sedan kan hjälpa dem att ta steget ut i det omgivande majoritetssamhället.