Der Riss des vorderen Kreuzbandes ist die häufigste Lahmheitsursache der Hintergliedmaße beim Hund. In der Literatur werden verschiedene Operations-methoden zur Therapie des Kreuzbandrisses beschrieben. Ein dynamisches Verfah-ren stellt hierbei die TTA (Tibial Tuberosity Advancement) dar. Bei dieser Operation wird die Crista tibiae kranial verlagert, um einen Patellarsehnenwinkel (PTA) von 90° zum Tibiaplateau zu erreichen. In in vitro Untersuchungen konnte damit eine Aufhebung der kranio-kaudalen Scherkräfte, welche bei einem kreuzbandinsuffizienten Kniegelenk vorliegen, erreicht und die Stabilität des Kniegelenkes nach TTA wieder hergestellt werden. Ungeachtet dessen bestehen Hinweise auf eine persistierende Instabilität in vivo. Anhand der fluoroskopischen Kinematografie erfolgte eine Bewegungsanalyse der Kniegelenke von Hunden in vivo nach klassischer TTA sowie TTA-2. Zudem wurden mögliche Einflussfaktoren hinsichtlich des Erfolges der TTA-Technik untersucht. Die Arbeit ist in zwei Studien unterteilt. In der 1. Studie erfolgte die retrospektive Untersuchung von 10 Hundekniegelenken nach traditioneller TTA. Im Gegensatz dazu bezog sich die prospektive Studie 2 auf Kniegelenke nach einer TTA-2 Operation (n = 15). Die Hunde wurden orthopädisch untersucht und wiesen praeoperativ einen kompletten kranialen Kreuzbandriss auf. In der Arthroskopie bestätigte sich der komplette Riss und es erfolgte eine Untersuchung der Menisken, gegebenenfalls mit anschließender Meniskuschirurgie. In beiden Studien wurden die Hunde unilateral und uniplanar fluoroskopisch-kinematografisch untersucht, während sie im Schritt auf einem Laufband geführt wurden. Je Patient erfolgte eine Ganganalyse prae- und eine weitere 6-8 Wochen post operationem. Die Röntgenvideoaufnahmen wurden visuell von drei verschiedenen Untersuchern auf das Vorliegen einer kranio-kaudalen Translation beurteilt. Weiterhin wurden von allen Tieren der prae- und postoperative PTA sowie der Extensionswinkel bestimmt. Da ein aus der Literatur bekannter möglicher Einflussfaktor eine Unterkorrektur (PTA > 90°, zu kleine Cage-Größe) ist, wurde in der Studie 2 bei der Operationsplanung auf das Erreichen eines PTA ≤ 90° geachtet. In Studie 1 lag das mittlere Alter der Patienten bei 4,7 Jahren und das Gewicht bei 27,3 kg. Bei der arthroskopischen Untersuchung wiesen vier Gelenke Meniskusläsionen auf. Die postoperative Ganganalyse zeigte bei 90 % (9 von 10) eine persistierende Instabilität nach TTA, wobei der mittlere PTA 92,4° betrug. In der Studie 2 hatten die Tiere ein mittleres Alter von 7,0 Jahren und ein Gewicht von 31,2 kg. Bei der Mehrzahl der Patienten (n = 11) konnte ein Meniskusschaden diagnostiziert werden, wobei hauptsächlich mediale Korbhenkelrisse eine Rolle spielten. Die fluoroskopische Kinematografie zeigte bei 73,3 % der Patienten eine bestehende Instabilität nach TTA-2. Der mittlere PTA lag bei 88,5°. Im Gegensatz zu den Ergebnissen der in vitro Untersuchungen ist die überwiegende Anzahl der Kniegelenke nach Versorgung eines kranialen Kreuzbandrisses mit TTA bzw. TTA-2 persistierend instabil. Ungeachtet dessen wiesen alle Patienten eine klinische Verbesserung der Lahmheit auf. Während die Er-gebnisse der Studie 1 noch eine Unterkorrektur (postoperativer PTA > 90°) als mögliche Ursache für die Kniegelenksinstabilität nahelegen, konnte dies im Rahmen der Studie 2 wiederlegt werden. Inwieweit die Menisken als stabilisierender Faktor eine Rolle spielen, kann anhand der vorliegenden Arbeit nicht eindeutig geklärt werden. / Cranial cruciate ligament ruptures are the most common cause of hind limb lameness in dogs. Various surgical therapeutical methods are described in the literature to successful cure the cranial cruciate ligament rupture. Amongst those the dynamic technique TTA (tibial tuberosity advancement) is described. During this procedure, the Crista tibiae is shifted cranially to produce a patellar tendon angle (PTA) of 90°. It has been shown during in vitro studies that cranio-caudal shear forces that occur after cranial cruciate ligament rupture are clearly neutralized. This results in a completely stable stifle after TTA. However, evidence for persistent instabilities after TTA exist in vivo. Fluoroscopic gait analysis of the canine stifle in vivo after treatment with classical TTA and TTA-2 was performed. Furthermore, potential factors influencing a successful outcome of the TTA-technique were examined. This study is subdivided in two parts. During the 1st study a retrospective analysis of 10 canine stifles after classical TTA was undertaken, while the 2nd study was performed prospectively on stifles treated with a TTA-2 (n = 15). The dogs were examined orthopedically prior to surgery and suffered from a complete cranial cruciate ligament rupture. This was confirmed by arthroscopy which was further used to evaluate the meniscal status and to perform a meniscal surgery, if necessary. Fluoroscopic-kinematographic gait analyses were carried out prior to and 6-8 weeks after TTA by unilateral and uniplanar recording on all dogs while they were walking on a treadmill. The video sequences were analysed regarding the presence or absence of cranio-caudal movement by three independent investigators. Moreover, the pre- and post-surgical PTA and stifle angle were recorded. According to the literature undercorrected stifles (PTA > 90°, inappropriate small cage size) were identified as a possible cause of post-surgical instability. Therefore, special emphasis paid on surgical planning during study 2 to achieve a PTA ≤ 90° by TTA-2. The mean age of the patients in the 1st study was 4.7 years and their mean body weight 27.3 kg. Four joints showed meniscal lesions during the arthroscopic examination. During fluoroscopic gait analysis a persistent instability after TTA was present in 90 % (9 of 10) of the stifles. The median PTA was 92.4°. In the 2nd study the mean body weight was 31.2 kg and the mean age 7.0 years. Meniscal injuries were diagnosed in the majority of the patients (n = 11). Most of them were suffering from medial bucket handle tears. After performing TTA-2 73.3 % of the stifles showed a persistent instability during the fluoroscopic gait analysis. The mean PTA was 88.5°. Contrary to the results of in vitro studies, the majority of stifles after treatment of a cranial cruciate ligament rupture with a TTA or TTA-2 remain to be persistently instable. Nevertheless, all dogs clinically improved regarding the degree of lameness. While the results of the 1st study suggest an undercorrection (post-surgical PTA > 90°) as a possible cause of stifle instability, this could not be proven during the 2nd study. The role of the menisci as a stabilizer of the canine stifle could not be finally elucidated by the present work.

Rapporten innehåller analysen av 26 olika situationer inom ishockey. Situationerna är hårda tacklingar från olika matchar och ligor. Analyserade tacklingar resulterade INTE i hjärnskakning, likadana situationer kan ge upphov till hjärnskakning. Målet med projektet är bland annat skapa en kontrollgrupp för studierna i hjärnskakning inom ishockey. Tidigare studier utfördes för situationer som resulterar i hjärnskakningar. Rapporten pekar kort på huvudet och nackens anatomi d.v.s. skalp, hjärnan och skallben. Begreppet hjärnskakning med dess symptom förklarades också. I valda video sekvenserna analyserades huvudets kinematik och kollisionssekvenser mellan huvud och den andra parten som kan vara en annans axel, huvud, arm eller is eller glasvägg(plexiglas). Resultatet ska komma överens med tidigare gjorda arbete. / The report includes analysis of 15 different situations in Ice-hockey. The situations are hard tackles from different matches and leagues. The analyzed tackles did Not resulted to concussion, but similar situations can be concussions. The goal of the project includes creating a control group for the studies of concussions in ice-hockey. Previous or parallel studies have been down to situations that result to concussions. The report indicates short to head and neck anatomy that is scalp, brain and skull. The concept of concussion with its symptoms explained in this report. The selected video sequences were analyzed head kinematics and collision sequences between the head and the other part that may be another person's shoulder, head, arm or ice or glass wall. When the video sequences were analyzed attempted to controll the head speed, head acceleration and the tackles angle. The results should agree with previous works.

This report will cover the work involved in building a quadruped robot which should to a certain extent resemeble a four-legged mammal. The introduction will present information related to what has inspired the project, purpose/aim, specifications, limitations and research questions. Most important in the introduction are probably the purpose/aim and research questions. Mainly, the goal was to have the robot be able to self-balance and later also be able to walk to some degree if possible. The first research question concerns how well a PID controller would affect the stability of the robot and the second question is about answering if referencing a fourlegged mammal is a good idea when building a quadruped robot. Theory and methods were combined and written as one chapter. This way relevant information could be provided in the appropriate places as the method for creating the robot was described. The chapter dives into the primary parts of the robot which are the choice of components, construction, inverse kinematics and last but not least the code including the implementation of a PID. The results show that PID regulation improves stability and performance, but PI regulation actually performed the best. Furthermore, the question regarding referencing a four-legged mammal remains inconclusive even though the model was sufficient for the task.

Today, there is an increasing demand for smart robots that can make decisions on their own and cooperate with humans in changing environments. The application areas for robotic arms with camera vision are likely to increase in the future of artificial intelligence as algorithms become more adaptable and intelligent than ever. The purpose of this bachelor’s thesis is to develop a robotic arm that recognises arbitrarily placed objects with camera vision and has the ability to pick and place the objects when they appear in unpredictable positions. The robotic arm has three degrees of freedom and the construction is modularised and 3D-printed with respect to maintenance, but also in order to be adaptive to new applications. The camera vision sensor is integrated in an external camera tripod with its field of view over the workspace. The camera vision sensor recognises objects through colour filtering and it uses an edge detection algorithm to return measurements of detected objects. The measurements are then used as input for the inverse kinematics, that calculates the rotation of each stepper motor. Moreover, there are three different angular potentiometers integrated in each axis to regulate the rotation by each stepper motor. The results in this thesis show that the robotic arm is able to pick up to 90% of the detected objects when using barrel distortion correction in the algorithm. The findings in this thesis is that barrel distortion, that comes with the camera lens, significantly impacts the precision of the robotic arm and thus the results. It can also be stated that the method for barrel distortion correction is affected by the geometry of detected objects and differences in illumination over the workspace. Another conclusion is that correct illumination is needed in order for the vision sensor to differentiate objects with different hue and saturation. / Idag ökar efterfrågan på smarta robotar som kan ta egna beslut och samarbeta med människor i föränderliga miljöer. Tillämpningsområdena för robotar med kamerasensorer kommer sannolikt att öka i en framtid av artificiell intelligens med algoritmer som blir mer intelligenta och anpassningsbara än tidigare. Syftet med detta kandidatexamensarbete är att utveckla en robotarm som, med hjälp av en kamerasensor, kan ta upp och sortera godtyckliga objekt när de uppträder på oförutsägbara positioner. Robotarmen har tre frihetsgrader och hela konstruktionen är 3D-printad och modulariserad för att vara underhållsvänlig, men också anpassningsbar för nya tillämpningsområden. Kamerasensorn ¨ar integrerad i ett externt kamerastativ med sitt synfält över robotarmens arbetsyta. Kamerasensorn detekterar objekt med hjälp av en färgfiltreringsalgoritm och returnerar sedan storlek, position och signatur för objekten med hjälp av en kantdetekteringsalgoritm. Objektens storlek används för att kalibrera kameran och kompensera för den radiella förvrängningen hos linsen. Objektens relativa position används sedan till invers kinematik för att räkna ut hur mycket varje stegmotor ska rotera för att erhålla den önskade vinkeln på varje axel som gör att gripdonet kan nå det detekterade objektet. Robotarmen har även tre olika potentiometrar integrerade i varje axel för att reglera rotationen av varje stegmotor. Resultaten i denna rapport visar att robotarmen kan detektera och plocka upp till 90% av objekten när kamerakalibrering används i algoritmen. Slutsatsen från rapporten är att förvrängningen från kameralinsen har störst påverkan på robotarmens precision och därmed resultatet. Det går även att konstatera att metoden som används för att korrigera kameraförvrängningen påverkas av geometrin samt orienteringen av objekten som ska detekteras, men framför allt variationer i belysning och skuggor över arbetsytan. En annan slutsats är att belysningen över arbetsytan är helt avgörande för om kamerasensorn ska kunna särskilja objekt med olika färgmättad och nyans.

Research on photon counting detectors (PCDs) is focused on semiconductor materials, and silicon is a strong candidate to use in PCDs for photon counting computer tomography (CT). In a silicon detector, a significant portion of the counts is due to Compton scattering events. Since only part of the incident photon energy is deposited in a Compton interaction, Compton interactions lead to a loss of spectral information. By using Compton coincidence detection, i.e., combining information from multiple Compton events caused by the same incident photon, it is possible to obtain more spectral information from Compton scattered photons, increasing the energy resolution of the detector. The goal of this thesis is to develop and evaluate a method for Compton coincidence detection for photon counting CT. In this thesis, a method for Compton coincidence detection based on Compton kinematics and a χ2 test is presented and compared to a previously developed method based on maximum likelihood estimation. The χ2 method utilised the connection between the energy before vs after a Compton interaction, and the scattering angle. The possible scattering angles due to deposited energy in each interaction were called the energy angles. The spatial angles between the interaction positions in the detector were calculated and compared to the energy angles through a χ2 test in order to find the correct order of interaction and the incident photon energy. The χ2 method correctly identified the interaction order of 85.8% of simulated interaction chains ending in photoelectric effect and 64.1% of simulated interaction chains containing only Compton interactions. The energy estimation was 100% correct for all chains ending in photoelectric effect, since all of the incident energy was deposited in the detector. For chains of only Comptoninteractions, the energy was estimated with an RMS error of 21.2 keV. Combining the results from chains ending in a photoelectric interaction and chains of only Comptoninteractions, the total RMS error of the energy estimation was 11.5 keV. / Datortomografi (CT) är en viktig del av dagens sjukvård, och fotonräknande detektorer för CT är på väg från forskning till klinisk användning. Forskningen inom fotonräknande detektorer fokuserar på att använda halvledande material, och kisel är en stark kandidat till att användas för fotonräknande detektorer. I en kiseldetektor interagerar en betydande andel av fotonerna genom Compton-spridning. Då endast en del av fotonenergin deponeras i detektorn när en Compton-interaktion sker leder det till en förlust av spektral information. Genom att kombinera information från flera Compton-interaktioner som orsakats av samma infallande foton, så kallad sammanfallsdetektering, är det möjligtatt erhålla en ökad mängd spektral information från Compton-spridna fotoner. Målet med detta examensarbete är att utveckla och utvärdera en metod för sammanfallsdetektering för att erhålla spektral information från Compton-spridda fotoner i en detektortill fotonr¨aknande CT. I detta arbete presenteras en metod baserad på kinematiken bakom en Compton-interaktion och ett χ2-test. Metoden jämförs sedan med en tidigare utvecklad metod baserad på maximum likelihood-uppskattning. χ2-metoden utnyttjade sambandet mellan deponerad energi i en Compton-interaktion och möjliga spridningsvinklar, här kallade energivinklar. De spatiella vinklarna mellan interaktionerna i detektorn mättes och jämfördes genom ett χ2-test för att hitta interaktionsordningen och den infallande energin. χ2-metoden identifierade interaktionsordningen korrekt för 85.5% av alla simulerade interaktionskedjor som slutade i fotoelektrisk effekt och 64.1% av alla simulerade interaktionskedjorsom endast innehöll Compton-interaktioner. Uppskattningen av infallande energi var 100% korrekt för alla interaktionskedjor som slutade med en fotoelektrisk interaktion,eftersom all infallande energi deponerats i detektorn. För kejdor som endast bestod av Compton-interaktioner uppskattades den infallande energin med ett RMS-fel på 21.2 keV. Genom att kombinera resultaten från kedjor som slutade med en fotoelektrisk interaktion och resultaten från kejdor som endast bestod av Compton-interaktioner blev det totala RMS-felet för energi-uppskattningen 11.5 keV.

Introduktion: Externt fokus har visats vara fördelaktigt jämfört med internt fokus för en rad olika motoriska uppgifter. Dessutom menar vissa studier att det kan ha en betydande roll för rehabilitering, från till exempel en främre korsbandsskada. Det är dock oklart om uppmärksamhetsfokus påverkar utförandet av knäböj på en balansplatta, en övning som ibland används vid träning och rehabilitering. Syfte: Det primära syftet med följande studie är att undersöka om uppmärksamhetsfokus har en påverkan på rörelsekontroll vid knäböj utförd på en balansplatta. Det sekundära syftet är att jämföra en kontrollgrupp med en grupp individer som haft en främre korsbandsskada. Metod: Femton kvinnor mellan 19 och 24 år deltog, varav tio friska samt fem med främre korsbandsskada. Deltagarnas aktivitetsnivå var minst fyra på Tegners aktivitetsskala. De uppfyllde även FYSS rekommendationer om fysisk aktivitet. De genomförde totalt 18 stycken knäböj på en balansplatta med neutralt, externt och internt fokus. Ett tredimensionellt kamerasystem fångade kinematiken. Variablerna som analyserades var maximal/ minimal flexion/extension, knäadduktion/ abduktion, smidighet i rörelsen, flexions-/extensionstiden, plattans rörelse samt absoluta vinkel. Resultat: Kontrollgruppens signifikanta skillnader gällde knäts rörelsekontroll samt balansplattans rörelse. I den sammanslagna gruppen framkom signifikanta skillnader i utförandet av knäböjen gällande maximala och minimala vinklar. Mellan kontrollgruppen och korsbandsgruppen skiljde endast plattans rörelse under externt fokus. Neutralt fokus verkar i övrigt ha en positiv inverkan på rörelsekontroll vid knäböj på en balansplatta. Slutsats: Uppmärksamhetsfokus har en påverkan på utförandet av knäböj på en balansplatta. Fokusinriktade instruktioner bör därför anpassas utifrån uppgift och individ. / <p>Uppsatsen är skriven inom projektet "Korsbandsskada i knät - orsak, behandling och hur det går senare i livet" vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, avdelningen för fysioterapi.</p>

Wir behandeln einige Spezialfälle von Beziehungen zwischen Eich- und Gravitationstheorien. Wir setzen den Schwerpunkt auf Baumlevelstreuamplituden in Einstein-(Skalar-)-Chromo-Dynamik, welche Streuungen zwischen Gluonen, massiven fundamentalen Quarks (Skalaren) und Gravitonen beschreibt. Wir untersuchen den endlichen Anteil von reiner Gluonenstreuung mit zwei kollinearen Gluonen. Basierend auf einem Vorschlag von S. Stieberger und T. Taylor, stehen diese in Beziehung zu Steuamplituden in Einstein-Yang-Mills Theorie, in welchen die kollinearen Gluonen durch ein Graviton ersetzt werden. Wir führen einen Beweis dieser Beziehungen unter der Ausnutzung des Cachazo-He-Yuan Formalismus durch. Parallel dazu werden wir einen Einblick in mysteriöse Wechselwirkunen dieser Beziehungen mit Eichinvarianzverletzungen des kollinearen Gluon Grenzwertes von Yang-Mills Streuampliuden geben. Danach behandeln wir eine andere Art von linearen Beziehungen zwischen Streuamplituden in Yang-Mills Theorie und Einstein-Yang-Mills Theorie, welche ebenfalls von S. Stieberger und T. Taylor vorgeschlagen wurden und direkt einzelne Gluonen mit einzelnen Gravitonen verbinden. Wir beweisen die Universalität dieser Beziehungen, in Anwesenheit von fundamental geladenen und massiven Fermionen und Skalaren. Schliesslich formulieren wir eine neue Zweifachkopiebeziehung zwischen klassisch effektiven Wirkungen. Die effektive Wirkung eines Systems von farblich geladenen, massiven und klassischen Weltlinien, welche über Yang-Mills wechselwirken, wird mit einem System von dilatonisch geladenen, massiven und klassischen Weltlinien, welche über Dilatongravitation wechselwirken, in Verbindung gesetzt. Somit verbessern wir eine, aus dem Kontext von Lösungen zu störungstheoretischen Bewegungsgleichungen, sowohl für das Gluon als auch für das Graviton, derselben Systeme, bekannte Zweifachkopievorschrift, formuliert von W. Goldberger und A. Ridgway. / We analyze several cases of mysterious connections between gauge and gravity theories, known as double copy relations. We focus on tree level scattering amplitudes in Einstein-(scalar-)-chromo-dynamics, i.e. scattering scenarios between gluons, massive fundamental quarks (scalars) and gravitons. In these scenarios we study the sub leading contribution to the adjacent collinear gluon limits in pure Yang-Mills amplitudes. Recently, S. Stieberger and T. Taylor have proposed a linear combination of amplitudes with a pair of collinear gluons to an Einstein-Yang-Mills amplitude. We present a proof of such relations using a novel representation of bosonic tree level amplitudes based on a localized integral on the Riemann sphere, called the Cachazo-He-Yuan formalism. Moreover, we give insight into an intriguing interplay between those relations and surprising gauge invariance violations of the sub-leading collinear gluon limit of Yang-Mills amplitudes. Next, we will focus on yet another set of relations between Yang-Mills amplitudes and Einstein-Yang-Mills amplitudes that were also proposed by S. Stieberger and T. Taylor. They directly relate single gluons to single gravitons. We show universality of such relations, i.e. their validity in the presence of massive fundamental quarks and scalars. For that purpose, we will use a Feynman diagrammatic approach which results in a novel color-to-kinematics rule, mapping gluons to gravitons in these scattering scenarios. Finally, we establish a novel double copy connection between classical effective actions of two massive classical worldlines which are colored and interacting in Yang-Mills theory and dilaton charged and interacting through dilaton-gravity. Doing so, we extend and improve existing work relating the same system of worldlines through a double copy at the level of perturbative solutions to the involved equations of motion for the gluon and graviton fields, as has been proposed by W. Goldberger and A. Ridgway.

Abdominal aortic aneurysm (AAA) is characterized by a bulge in the abdominal aorta. AAA development is mostly asymptomatic, but such a bulge may suddenly rupture, which is associated with a high mortality rate. Unfortunately, there is no medication that can prevent AAA from expanding or rupturing. Therefore, patients with detected AAA are monitored until treatment indication, such as maximum AAA diameter of 55 mm or expansion rate of 1 cm/year. Models of AAA development may help to understand the disease progression and to inform decision-making on a patient-specific basis. AAA growth and remodeling (G&amp;R) models are rather complex, and before the challenge is undertaken, sound clinical validation is required. In Paper A, an existing thick-walled model of growth and remodeling of one layer of an AAA slice has been extended to a two-layered model, which better reflects the layered structure of the vessel wall. A parameter study was performed to investigate the influence of mechanical properties and G&amp;R parameters of such a model on the aneurysm growth. In Paper B, the model from Paper A was extended to an organ level model of AAA growth. Furthermore, the model was incorporated into a Fluid-Solid-Growth (FSG) framework. A patient-specific geometry of the abdominal aorta is used to illustrate the model capabilities. In Paper C, the evolution of the patient-specific biomechanical characteristics of the AAA was investigated. Four patients with five to eight Computed Tomography-Angiography (CT-A) scans at different time points were analyzed. Several non-trivial statistical correlations were found between the analyzed parameters. In Paper D, the effect of different growth kinematics on AAA growth was investigated. The transverse isotropic in-thickness growth was the most suitable AAA growth assumption, while fully isotropic growth and transverse isotropic in-plane growth produced unrealistic results. In addition, modeling of the tissue volume change improved the wall thickness prediction, but still overestimated thinning of the wall during aneurysm expansion. / Bukaortaaneurysm (AAA) kännetecknas av en utbuktning hos aortaväggen i buken. Tillväxt av en AAA är oftast asymtomatisk, men en sådan utbuktning kan plö̈tsligt brista, vilket har hög dödlighet. Tyvärr finns det inga mediciner som kan förhindra AAA från att expandera eller brista. Patienter med upptä̈ckt AAA hålls därför under uppsikt tills operationskrav är uppnådda, såsom maximal AAA-diameter på 55 mm eller expansionstakt på 1 cm/år. Modeller för AAA-tillväxt kan bidra till att öka förståelsen för sjukdomsförloppet och till att förbättra beslutsunderlaget på en patientspecifik basis. AAA modeller för tillväxt och strukturförändring (G&amp;R) är ganska komplicerade och innan man tar sig an denna utmaning krävs de god klinisk validering. I Artikel A har en befintlig tjockväggig modell för tillväxt av ett skikt av en AAA-skiva utö̈kats till en två-skiktsmodell. Denna modell återspeglar bättre den skiktade strukturen hos kärlväggen. Genom en parameterstudie undersö̈ktes påverkan av mekaniska egenskaper och G&amp;R-parametrar hos en sådan modell för AAA-tillväxt. I Artikel B utvidgades modellen från Artikel A till en organnivå-modell för AAA-tillväxt. Vidare inkorporerades modellen i ett “Fluid–Solid–Growth” (FSG) ramverk. En patientspecifik geometri hos bukaortan användes för att illustrera möjligheterna med modellen. I Artikel C undersöktes utvecklingen av patientspecifika biomekaniska egenskaper hos AAA. Fyra patienter som skannats fem till åtta gånger med “Computed Tomography-Angiography” (CT-A) vid olika tillfällen analyserades. Flera icke triviala statistiska samband konstaterades mellan de analyserade parametrarna. I Artikel D undersöktes effekten av olika tillväxt-kinematik för AAA tillväxt. En modell med transversellt-isotrop-i-tjockleken-tillväxt var den bäst lämpade för AAA tillväxt, medans antagandet om fullt-isotrop-tillväxt och transversellt-isotrop-i-planet-tillväxt producerade orimliga resultat. Dessutom gav modellering av vävnadsvolymsförändring ett förbättrat väggtjockleks resultat men en fortsatt överskattning av väggförtunningen under AAA-expansionen. / <p>QC 20161201</p>