<p>Det här arbetets huvudfrågeställning är: <em>Hur upplever Jehovas vittnen sin egen samt sina barns skolsituation?</em></p><p>Mitt eget antagande var att min egen undersökning kring denna frågeställning skulle ge mig ett svar, med andra ord vilka generella regler gäller när jag får en elev som har en annan trosuppfattning.</p><p>Jag ställde olika delfrågor som utgår i det stora hela från min huvudfråga. Vissa av delfrågorna presenteras här nedan:</p><ul><li>När och hur berättade ni i skolan om er tro? Hur blev ni då bemötta? Med denna fråga ville jag få reda på om ett gemensamt förfaringssätt från föräldrarnas sida fanns, samt om de hade en förväntan på bemötandet från läraren.</li><li>Har det varit/är det några problem som ni kan relatera till er tro?</li><li>Fanns det problem som direkt skulle kunna ha förebyggts, redan innan de uppstått?</li><li>Hur var er egen skolgång? Är det enklare att vara ett Jehovas vittne idag mot tidigare?</li><li>Finns det några mönster som går igen föräldrar-barn?</li><li>Skulle ni kunna tänka er att komma till klassen och berätta om er tro samt besvara frågor som kan dyka upp?</li><li>Är det en öppen dialog mellan föräldrar – barn, hemmet – skolan eller är det här något man inte vill prata om?</li></ul><p>Under rubrik 4 har jag gjort en jämförelse mellan Jehovas vittnens egen broschyr om skola och utbildning och vårt styrdokument Lpo 94. Där är syftet att se om de överensstämmer med varandra eller inte och i så fall var skiljer de sig åt.</p><p>Det här arbetet har inte som syfte att ta ställning för eller mot Jehovas vittnen som grupp utan syftar till att skapa en förståelse för hur det kan vara och hur skolan uppfattar elever och föräldrar som har en annan tro än deras egen.</p><p> </p>

I min hemförsamling Nätra, Örnsköldsviks kommun, finns det många bönhus, ungefär ett i varje by. Jag undrade varför det var på det viset, och bestämde mig för att ta reda på detta genom att intervjua människor som är eller har varit aktiva i de religiösa föreningar och samfund som driver de olika bönhusen. Den nyevangelistiska väckelsen kom främst från Skottland men även från England och Tyskland och var inspirerad av metodismen, herrnhutismen och pietismen. I Norrland drabbades människorna starkt av denna väckelserörelse som kom över Sverige och då började det s.k. ”Norrlandsläseriet”, där människor träffades till möten hemma hos varandra för att läsa och lära sig mer om kristendomen. Detta var dock förbjudet genom lag sedan 1726, det så kallade konventikelplakatet, men kom att mjukas upp via lag. Västerbotten var det landskap som fick mest mersmak av väckelsen och detta tros ha påverkat norra Ångermanland, den del av landet där Örnsköldsvik och Nätra ligger. När jag så intervjuade mina informanter, fick jag fick veta att en stor orsak till att bönhusen kom att byggas var att människor i byarna behövde någonstans att träffas för att umgås. Till detta finns flera orsaker, bland annat att man ville få bukt på alkoholismen och för att man fick en annan ruljans på livet genom industrialismen och att man jobbade på industrier. Att bönhusen är så många kan bero på att byarna var mer befolkade förr i tiden. Även att Nätraborna har tagit hand om bönhusen och använt dem så pass länge kan ha gjort att de står kvar än idag. Bönhusen har också betytt mycket för folket i byarna. Jag har fått många perspektiv på denna fråga, bland annat att det skulle ha betytt extra mycket för kvinnorna i Köpmanholmen, men också för alla människor i byarna i och med att de hade en plats att samlas på när det behövdes, och någonstans att gå när de ville umgås.

Lars Levi Læstadius (1800-1861) var en stor och viktig människa. Han är ihågkommen och mycket omskriven. Læstadius var en aktiv nykterhetskämpe, botaniker och älskad präst. Utöver detta var han även den som grundade den märkliga väckelsen omkring år 1845 som än idag bär hans namn: læstadianismen. Læstadianerna, som de troende kom att kallas, lyssnade till denne stränga man och lärde sig att leva som han predikade, ett enkelt och nyktert liv. De kristna höll ihop under hela Læstadius liv och även en tid efter hans död, då den nye ledaren blev Læstadius följeslagare, Johan Raattamaa. Under hans tid samlades læstadianerna kring honom. Efter hans död blev det svårare att hålla väckelsen samlad kring en central punkt utan att ha någon speciell ledare att lyssna på. Slutligen splittrades de troende efter många oenigheter och smutskastning och delades i två grupper med egna ledare och predikanter. Trots försök till försoning blev det inte någon återförening mellan de två och sidorna kom att kallas sig öst- och västsidorna - gammellæstadianerna respektive de förstföddas församling. Gammellæstadierna fick efter ett tag meningsskiljaktigheter gällande bland annat Bibeln och bönen och även denna grupp delade på sig och bildade Tornedalsriktningen och Finland Fridsföreningars Centralförbund (SRK). Förutom dessa två riktningar finns några mindre grupper som kommit antingen från SRK eller från den västlæstadianska gruppen. Læstadianismen finns idag på många platser i världen, i en mindre sträng, östlig gren, och en lika sträng, västlig gren, som under Læstadius och Raattamaas tid. Gudstjänsten och arbetet med denna skiljer sig på vissa punkter hos dessa riktningar, men det finns såklart även många likheter hos dem. Livsstilen och mentaliteten är ganska lika vad gäller familjelivet, äktenskap, nöjen, alkohol mm. Den röda tråden som följer alla læstadianers liv, oavsett kön eller grupp, är att inget får ta din odelade uppmärksamhet från Gud varför man väljer att undvika saker som kan vara distraherade såsom TV, musik och materiella ting.

Vi valde uppsatsämnet efter att vi tidigare i vår utbildning besökte Södertälje och då tyckte det var en fascinerande stad med en sådan blandning av olika religiösa samfund. Vi inledde vår undersökning med att kontakta församlingsprästerna för de två Syrisk-ortodoxa kyrkorna. Vi samtalade med var och en av dem i deras respektive kyrka. En diakon fick vi också möjlighet att träffa och prata med. Vi skickade våra intervjufrågor till de som vi tidigare intervjuat och de lämnade vidare frågorna till andra människor i församlingen. Vi har även intervjuat andra personer som vi själva valde ut. De frågor vi ställde har varit lika för alla som intervjuats och med en given ordning. De vi mött har visat stor generositet och en önskan att dela med sig av sina minnen. Intervjuerna vi gjort har berört oss, och de personliga berättelserna från människor vi mött kommer att finnas kvar hos oss en lång tid framöver. Vi har också deltagit i gudstjänster i kyrkorna. Vår metod har varit kvalitativ, och vi har utifrån ett hermeneutiskt perspektiv granskat och tolkat materialet i de intervjuer som gjorts. Den litteratur som använts har gett oss kunskap om kyrkan historiskt och i nutid samt om dess medlemmar.

Den egna nyfikenheten, studierna i religionsvetenskap samt ett intresse för hembygdshistoria har fått mig att välja det ämne som denna uppsats handlar om. Viljan till att försöka levandegöra en del av traktens historia har också varit den största drivkraften i detta arbete. Huvudämnet för uppsatsen handlar om en religiös sekt i Järvsö under 1800-talet. Sekten kallades i folkmun för ”hedbergare” men är i kyrkohistorien mer känd under namnet hedbergianer. Båda dessa namn kom av att församlingsmedlemmarna i dessa utbytargrupper inspirerades av en finsk präst vid namn Fredrik Gabriel Hedberg. Det övergripande syftet med arbetet är att göra en historisk beskrivning av hedbergarna i Järvsö, då från rörelsens uppkomst till dess fall. Mer specifika frågeställningar som jag ska besvara i denna uppsats är följande: Vilka var orsakerna till hedbergarnas brytning med kyrka och samhälle? På vilket sätt påverkade brytningen med kyrkan församlingsmedlemmarnas privata liv, vilka konsekvenser fick den?

Syftet är att göra en lokal undersökning i Gävle för att se vad de större kristna församlingarnas sociala arbete består av och vilka sociala insatser som görs i dessa församlingar. Jag vill även undersöka vad diakonin har för roll i dagens samhälle. Min metod är att genom intervjuer få vetskap om vad det försiggår för socialt arbete i kristna församlingar i Gävle. Jag har gjort en fallstudie där jag har utfört intervjuer med representanter för de större församlingarna. Uppsatsen har en kvalitativ deskriptiv ansats. Mitt källmaterial är de intervjuer jag utfört där frågorna medvetet är öppna för att få ett samtal. När det gäller Metodistkyrkan och Korskyrkan så har intervjuerna utförts på telefon på grund av svårigheter att få till ett personligt möte med personerna jag tänkt mig. De övriga i min undersökning har jag träffat personligen. Grundfrågeställningen har varit densamma vid alla tillfällen. Jag kommer att utifrån intervjuunderlaget sammanföra både åsikter och verksamheter med det diakonala arbetets tankemönster. Eftersom jag för denna undersökning inte funnit teorier för det diakonala arbetet så avser jag istället att försöka knyta an undersökningen till någon av de teorier som finns för socialt arbete i analys- och diskussionsdelen.

Detta är en studie om skillnaden i dopsyn mellan Svenska kyrkan, Jehovas vittnen och Livets ord. Uppsatsen har haft som mål att försöka klargöra skillnader mellan dessa tre samfund i dopteologi om det överhuvudtaget finns någon, samt även skillnader och likheter mellan samfunden när det gäller det praktiska tillvägagångssättet att bli döpt inom respektive organisation. Jag har utifrån den litteratur jag kommit över om respektive samfund, samt en intervju med en förespråkare för en av organisationerna försökt mig på en någorlunda sammanfattande redogörelse av dilemmat. Då jag använt mig av ett traditionellt vetenskapligt perspektiv har jag inte lagt någon tyngdpunkt på intervjuer. Dock har jag på grund av praktiska omständigheter valt att intervjua en förespråkare för Livets ord, då jag har haft svårt att få tag i material från denna organisation. Målet med uppsatsen har varit att skriva en uppsats i ämnet eftersom jag inte har hittat någon uppsats som tar upp skillnaden mellan dessa organisationer. Detta kan verka konstigt då alla tre samfunden har bibeln som grund för sin ideologi. Målet med uppsatsen har också varit att på ett lättförståeligt sätt förklara detta fenomen. Min ambition har varit att läsare som inte har så mycket kunskap i ämnet ska kunna tillgodogöra sig detta arbete på ett bra sätt.

Innebörden av begreppet tradition varierar mellan de stora kyrkorna. Denna uppsats beskriver traditionens betydelse och plats i den ortodoxa kyrkan. Traditionen har beskrivits både utifrån sin yttre och inre form. I traditionen står theosis, människans gudomliggörelse, i centrum både liturgiskt, i lära och i praxis. Fakta från litteraturen har främst hämtats från verk av de ortodoxa 1900-tals teologerna Kallistos Ware och John Meyendorff. Förutom litteraturstudier har en enkätundersökning med öppna svarsalternativ skickats ut till ortodoxa församlingsmedlemmar. Den fenomenografiska forskningsmetoden har tillämpats på enkätsvaren. Resultatet av dessa visar hur ortodoxa invandrare och svenska konvertiter uppfattar den ortodoxa kyrkan respektive den protestantiska. Utifrån svaren uppställdes olika kategorier som visar på likheter och variationer mellan gruppernas uppfattning om den ortodoxa traditionen. Slutsatsen av undersökningen blev att det finns en tydlig samstämmighet i uppfattningen om både den ortodoxa kyrkan och den protestantiska kyrkan oberoende av personernas uppväxt, utbildning och kulturella arv. Den enskildes uppfattning och kunskap inom detta område har troligen främst sin utgångspunkt i personliga erfarenheter.

Den tid vi lever i ger oss ständigt ny information och kunskap om den förändring samhället genomgår. Våra privata värderingar och vår livsstil förändras i takt med att samhället ändras. Förut var det kyrkan som påverkade människans tro och livsstil, men genom sekulariseringen ändrades tankesättet. Väckelserörelsernas uppkomst och utveckling hör ihop med de samhällsförändringar som ägde rum i mitten av 1800-talet. I många församlingar läggs tyngdpunkten vid individens personliga omvändelse – en ”pånyttfödelse” som skall påverka hela vardagen. I Hälsingland utvecklades en folklig läsarverksamhet som gav en miljö av emigration och väckelse. I Hälsingland ligger även Edsbyn med sina drygt 7000 invånare som gjort sig känd sedan 40-talet som ”Sveriges största by” samt för sin bandy, sina pinnstolar och även för sin frikyrkliga verksamhet. 1980 fanns 16 olika friförsamlingar med nära 2000 medlemmar. Det var då var tredje eller var fjärde person som var ansluten. Flertalet studier visar ett minskande religiöst engagemang i Sverige. Både det yttre kollektiva och det inre privata religiösa engagemanget har halverats under de senaste sex decennierna. Jag har valt att undersöka hur det religiösa engagemanget ser ut i Edsbyn, för att sedan jämföra med Sverige. Jag valde Edsbyn eftersom det är min hembygd. Det har gjort att mitt arbete har varit väldigt givande, intressant och roligt. Jag har haft lätt att få kontakt med medlemmar i olika församlingar. I Edsbyn finns det för närvarande förutom Svenska Kyrkan, sex friförsamlingar dessa är EFS – Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, Missionskyrkan, Pingstförsamlingen, Baptistförsamlingen-Salemkyrkan, Frälsningsarmén och Woxnadalens Fria Församling. Undersökningen genomfördes genom litteraturstudier om Edsbyn och Sveriges religiositet, samt genom intervjuer med ansvariga personer från varje frireligiös församling. Dessutom ett frågeformulär som medlemmar ur varje församling svarade på.

Mitt syfte med denna uppsats är att undersöka hur ett kvinnligt ledarskap på lekmannanivå ser ut i Katolska kyrkan i Sverige idag. För att få reda på detta ställer jag följande frågor: Vilka verksamheter finns i församlingarna som lekmän i olika former av ledarskap är engagerade i? Finns det likheter/skillnader mellan män och kvinnor när det gäller vilken verksamhet man engagerar sig i? Finns det likheter/skillnader i lekmannaengagemanget och i kvinnligt ledarskap mellan de olika församlingarna och vad kan dessa bero på? Hur uppfattar och vad berättar de aktiva kvinnorna själva om sitt ledarskap?