Särskolan är en skolform för elever med utvecklingsstörning. Gymnasiesärskolan tillhör särskolans frivilliga skolform och erbjuder en fyraåring utbildning för ungdomar i åldern 16-20 år. Den har samma läroplan som gymnasieskolan. Under de senaste åren har det skett en ökning av antalet elever som skrivs in i särskola. Den största procentuella ökningen har andraspråkselever stått för. Diskussionen kring särskolan är en politisk högaktuell fråga. Diskussionen handlar bland annat om hur särskolan ska utformas och vilka kriterier som ska gälla för att en elev ska bli inskriven. Genom min studie vill jag få bild av hur andraspråkselevers identitet och självbild påverkas av att vara inskrivna i särskolan.Då jag vill ta reda på andraspråkselevers upplevelser och erfarenheter av gymnasiesärskolan valde jag en kvalitativ metod byggd på intervjuer. Studien visar att ungdomarna upplevt sin tidiga skolgång positivt men vid övergången till högstadiet har problemen ökat och ungdomarna har haft svårigheter att nå målen för grundskola. De förklaringar ungdomarna själva lyfter fram som orsak till att de misslyckats med måluppfyllelsen är att det ställdes högre krav på deras språkliga förmåga under högstadietiden. Två av tre ungdomar ger uttryck för att de har känt sig tvingade att börja på gymnasiesärskola.De ger en bild av att ha blivit vilseledda och inte fått rätt information om vad som menas medsärskola. De upplever inte att de passar in på gymnasiesärskolan och de känner att särskoletillhörigheten är utpekande. Ungdomarna framhåller att de inte får tillräckliga utmaningar i gymnasiesärskolan.

Inledning:Lätt sedering hos invasivt ventilerade patienter är en ökande trend inom intensivvården. Minskade nivåer av sedering motverkar komplikationer som exempelvis delirium, samt ger patienten möjlighet att aktivt kunna delta i sin omvårdnad. Detta kräver att vårdpersonalen måste vara mer närvarande och aktiv hos patienterna. Syfte:Syftet var att beskriva patienternas upplevelse av att vara lätt sederad vid invasiv ventilation. Metod & Design:Datainsamling gjordes genom systematisk litteraturöversikt. Innehållet analyserades genom konventionell kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier; Att vara i en dysfunktionell kropp, vilket belyser patienternas upplevelse av smärta, obehag, fysiska begränsningar och overkliga intryck. Att överleva som människa åskådliggör patienternas upplevelse av delaktighet samt strategier för att uppnå acceptans i situationen, och beskriver patienternas upplevelse av maktlöshet och beroendeställning till vårdpersonalen. Konklusion:Patienternas upplevelse av lätt sedering vid invasiv ventilation präglas av smärta och psykiska påfrestningar. Vårdpersonalen måste sträva efter en individuellt optimerad sederingsnivå för att minimera komplikationer och samtidigt skapa möjlighet till delaktighet och interaktion i omvårdnaden.

<p>Syftet med denna studie var att undersöka om syreupptagningsförmågan kan öka och arbetspulsen kan minska genom låg till moderat träning två gånger per vecka i åtta veckor.</p><p>Studien baserades på en grupp personer med lätt utvecklingsstörning. Vidare genomfördes intervjuer innan och efter studien med personalen på gruppboendet för att undersöka om personalen upplevt någon förändring i aktivitetsnivå, initiativförmåga/självständighet och motivation hos deltagarna. Antalet deltagare var fyra stycken män i åldrarna 25 till 45 år. Syreupptagningsförmågan mättes med Åstrands submaximala cykeltest (Åstrand & Ryhming, 1954). Intervjuerna genomfördes utifrån en intervjuguide utformad av författarna bestående av förberedda öppna frågor. Resultatet av studien visade att två av deltagarna ökat syreupptagningsförmågan och en deltagare uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga. En av deltagarna valde att inte genomföra eftertestet. Deltagarna som förbättrat syreupptagningsförmågan hade sänkt arbetspulsen vid eftertestet, medan deltagaren som uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga fick en oförändrad arbetspuls. Resultatet av andra intervjutillfället visade att personalen inte upplevt någon förändring angående deltagarnas aktivitetsnivå eller initiativförmåga/självständighet. Personalen upplevde dock en ökning av deltagarnas motivation till att utföra organiserad fysisk aktivitet.</p>

Syftet med denna studie var att undersöka om syreupptagningsförmågan kan öka och arbetspulsen kan minska genom låg till moderat träning två gånger per vecka i åtta veckor. Studien baserades på en grupp personer med lätt utvecklingsstörning. Vidare genomfördes intervjuer innan och efter studien med personalen på gruppboendet för att undersöka om personalen upplevt någon förändring i aktivitetsnivå, initiativförmåga/självständighet och motivation hos deltagarna. Antalet deltagare var fyra stycken män i åldrarna 25 till 45 år. Syreupptagningsförmågan mättes med Åstrands submaximala cykeltest (Åstrand & Ryhming, 1954). Intervjuerna genomfördes utifrån en intervjuguide utformad av författarna bestående av förberedda öppna frågor. Resultatet av studien visade att två av deltagarna ökat syreupptagningsförmågan och en deltagare uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga. En av deltagarna valde att inte genomföra eftertestet. Deltagarna som förbättrat syreupptagningsförmågan hade sänkt arbetspulsen vid eftertestet, medan deltagaren som uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga fick en oförändrad arbetspuls. Resultatet av andra intervjutillfället visade att personalen inte upplevt någon förändring angående deltagarnas aktivitetsnivå eller initiativförmåga/självständighet. Personalen upplevde dock en ökning av deltagarnas motivation till att utföra organiserad fysisk aktivitet.

Trenderna inom sedering har på senaste tid gått från djup till lätt sedering. Tidigare forskning indikerar att detta är fysiologiskt gynnsamt för patienterna och att det upplevs som positivt av både patienter och närstående. Dock är det relativt outforskat hur detta nya arbetssätt upplevs av vårdarna kring patienten och hur det påverkar deras arbetssituation. Denna studie syftade till att undersöka vårdares upplevelser av att vårda patienter som är vakna med respirator på en intensivvårdsavdelning. En kvalitativ ansats valdes. Sjuksköterskor och undersköterskor på två olika intensivvårdsavdelningar intervjuades i fokusgrupper. Totalt deltog tolv informanter, där två fokusgruppsintervjuer genomfördes med sjuksköterskor och två fokusgruppsintervjuer med undersköterskor. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet, vilket resulterade i fem huvudkategorier och tolv subkategorier. Resultatet presenterades genom följande huvudkategorier: ökad stress hos vårdaren, ökade krav på vårdaren, en resurskrävande vårdform, patienten blir en person samt krav på teamsamverkan. I resultatet framkom att vård av patienter som är vakna med respirator bidrog till en möjlighet att bättre lära känna patienten och därmed få ett mer stimulerande arbete. Men det upplevdes också som utmanande och krävande av vårdarna, vilket ledde till känslor av otillräcklighet och stress. För att ta tillvara på de positiva effekterna av att ha patienten mer vaken krävs resurser och en multiprofessionell teamsamverkan.

Detta examensarbete syftar till att undersöka hur nivågruppering används i grundskolans lägre årskurser, det vill säga från förskoleklassen upp till årskurs tre, samt att synliggöra hur denna differentieringsmetod kan utformas för att möta de elever som lätt når målen med matematikundervisningen.En kvalitativ undersökning i form av intervju har genomförts med fyra lärare verksamma i förskoleklassen till årskurs tre, för att undersöka deras erfarenheter och uppfattningar kring nivågruppering och differentieringsmetodens möjligheter för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen. Resultatet har sammanställts och analyserats med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet på lärande och dess antagande om att appropriering av kunskaper sker genom scaffolding i den närmaste proximala utvecklingszonen.Studien visar att nivågrupperingens positiva konsekvenser för elever som lätt når målen med undervisningen ofta hamnar i skymundan för de eventuella negativa konsekvenser som den innebär för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen, detta trots att intervjuerna utgått från den förstnämnda gruppen. Sammanfattningsvis ser lärarna en större möjlighet att stimulera och utmana varje enskild elev samt en mindre elevvariation som främsta anledning att nivågruppera eleverna. Uppdelningen görs genomgående inom klassens ram och den stora påverkansfaktorn på huruvida nivågrupperingen leder till positiva eller negativa konsekvenser för de elever som lätt når målen tycks vara lärarstöd. Då detta stöd finns är lärarnas erfarenhet av nivågruppering enbart positiv för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen vilket visat sig genom bl.a. ett större matematikintresse hos dessa elever.

Bakgrund: På en intensivvårdsavdelning (IVA) förekommer det ofta mekaniskt ventilerade samt sederade patienter. Detta kan vara en stressfull upplevelse både fysiskt och psykiskt för patienter. Intensivvården har funnits i ca 70 år och utvecklas varje dag. Specialistsjuksköterskor inom intensivvården har en viktig roll i att bedöma smärta och sederingsdjup för att minska obehag. Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelse av att ha varit invasivt mekaniskt ventilerade och/eller lätt sederade på en intensivvårdsavdelning. Metod: En litteraturstudie utfördes för att få en bild av det nuvarande kunskapsläget. Med hjälp av en tematisk analysmetod analyserades 21 artiklar. Resultat: Fyra huvudteman utvanns vilket var: psykiska upplevelser med subteman “psykiskt obehag” och “sömn &amp; utmattning”, fysiska upplevelser med subteman “fysiskt obehag” och “basala behov”, kognition med subteman “tid &amp; verklighetsuppfattning”, “minnen” och “insikt” och sist omgivning med subteman “kommunikation” och “trygghet”. Slutsats: Att bli mekaniskt ventilerad och/eller lätt sederad på en intensivvårdsavdelning är en påfrestande upplevelse. Mest påfrestande är de psykiska och fysiska upplevelserna. Implikationer: Fortsatt forskning kring ämnet är nödvändigt då det kan ge insikt till vårdpersonal och därifrån kunna lindra patienters obehag.

Uppsatsen handlar om den fysiska pedagogiska miljön i en särskoleklass. Med hjälp av observationer och intervjuer undersöker jag detta slags miljöfaktorer i klassrummet och ute på skolgården. Syftet är att se om den är anpassad utifrån särskoleelevers särskilda behov. Med hjälp av fallstudier har jag kommit fram till att den fysiska miljön i särskoleklassen 2-4 inte var anpassad utifrån elevers särskilda behov. Detta bör uppmärksammas och det finns behov av att studera vidare i vilken utsträckning detta påverkar elever, inte minst i social och psykologisk mening.

Bakgrund: I takt med respiratorernas utveckling har möjligheten för en lättare sedering möjliggjorts. En lättare sedering minskar risken för att utveckla komplikationer i samband med respiratorvården samt antalet dagar i respirator minskar. Patienter som är lättare sederade är mer medvetna om omgivningen och deras ökade medvetenhet ställer stora krav på vårdpersonalen. Syfte: Syftet var att sammanställa lättsederade intensivvårdspatienters upplevelser av att vårdas i respirator. Metod: En strukturerad litteraturöversikt med kvalitativ design och en induktiv ansats har använts. En tematisk syntes användes för att analysera det insamlade materialet. Resultat: Patienter som var medvetna i samband med respiratorbehandling beskrev att förlust av tal hade en stor påverkan på deras identitet och användning av alternativa kommunikationsverktyg var energikrävande. De beskrev att de blev ofrivilligt delaktiga i medpatienters vård och vårdpersonalens privata samtal. Respiratorbehandlingen orsakade smärta och obehag, där patienter beskrev törst som en av de mest dominerade obehagliga upplevelserna. Att inte kunna tillgodose sina grundläggande behov gjorde att patienter kände sig maktlösa och hjälplösa. Slutsats: Patienter som vårdas lättsederade i respirator hade en önskan att bli sedda som en unik individ och att de skulle göras delaktiga i sin vård. Information var den viktigaste faktorn för att kunna vara delaktig. Patienter som var lättsederad måste kunna göra sig förstådda, erhålla adekvat smärtlindring och bibehålla kontrollen över sin vård för att minska vårdlidandet och skydda sin integritet och värdighet.

Bakgrund: Den svenska Försvarsmakten har en lång tradition av att rekrytera sjukvårdspersonal till fredsbevarande insatser från den civila arbetsmarknaden. Sjukvårdspersonalen består exempelvis av specialistsjuksköterskor inom anestesi- och operationssjukvård. Under insatserna så arbetar specialistsjuksköterskorna vid små rörliga enheter eller fasta baser. För att klara av de krav som ställs på dem så genomgår specialistsjuksköterskorna insatsspecifik utbildning inför insatsen.  Motiv: Inom den svenska sjukvården finns en grupp med specialistsjuksköterskor vars erfarenheter från fredsbevarande insatser ej anses väl utforskade enligt författarna. Genom att studera dessa erfarenheter kan specialistsjuksköterskornas kunnande om exempelvis traumaomhändertagande och deras ökade förmåga till självständighet tas till vara inom den civila sjukvården. Detta skulle sedermera kunna leda till ett förbättrat patientomhändertagande.   Syfte: Syftet var att beskriva anestesi- och operationssjuksköterskors erfarenheter av att arbeta inom svenska Försvarsmakten utomlands under pågående internationell insats.  Metod: Tolv semistrukturerade intervjuer av anestesi- och operationssjuksköterskor genomfördes. Intervjudeltagarna valdes ut genom ett bekvämlighetsurval och rekryteringen skedde digitalt över hela Sverige. Intervjuerna transkriberades och kvalitativ innehållsanalys med ett manifest förhållningssätt användes för att analysera resultatet.  Resultat: Analysen resulterade i fyra domäner: ”Att genomföra en insats”, ” Utbildning och utveckling”, ”Händelser under insats” och ”Mental och fysisk påfrestning”.  Konklusion: I studien framkommer det att specialistsjuksköterskorna valde att åka på en fredsbevarande insats för att utmana sig själva i en krävande miljö. De utbildningar de genomförde innan insatsen samt deras erfarenheter från insatserna ökade deras kompetens. Detta gjorde dem till bättre specialistsjuksköterskor i den civila sjukvården. Möjligheter till återhämtning fanns både under och efter insats. Dock så framhöll flertalet av specialistsjuksköterskorna den mentala påfrestning som det innebär att genomföra en fredsbevarande insats. / Background: The Swedish armed forces have a long tradition of recruiting medical personnel to peacekeeping missions from the civilian market. This personnel includes nurse anesthetists and surgical nurses. During the peace keeping missions the nurse specialists work in small moving units or at camps. To meet the military medical requirements, the nurse specialists undergo specific training prior to the peacekeeping mission.  Motive: In Swedish healthcare there is a group of specialist nurses whose experiences from peacekeeping missions are not considered well explored according to the authors. By studying these experiences, the specialist nurses’ knowledge of, for example, trauma care and their increased ability to work independently can be utilized by civilian healthcare. This could lead to improved patient care.    Aim: The aim of this study was to describe nurse anesthetists and surgical nurses’ experiences of working in the Swedish armed forces abroad during peacekeeping missions.  Methods: Twelve semi-structured interviews of nurse anesthetists and surgical nurses were conducted. The participants were selected through convenience selection and recruited digitally throughout Sweden. The interviews were transcribed, and qualitative content analysis with a manifest approach was used to analyze the results.  Results: The analysis resulted in four domains: "To carry out a mission", "Education and development", "Events during a mission" and "Mental and physical stress".   Conclusion: This study shows that nurse specialists chose to go on a peacekeeping mission to challenge themselves in a demanding environment. The training they completed before the peacekeeping mission and the experiences they acquired during the missions increased their competence. This made them better specialist nurses in civilian healthcare. Opportunities for recovery were available both during and after the peacekeeping mission. However, most specialist nurses emphasized the mental strain involved in carrying out peacekeeping missions.