<p>Rättsläget idag är att skatteflyktslagen (1995:575) består av en generalklausul med fyra rekvisit som är kumulativa. När de fyra rekvisiten i generalklausulen är uppfyll-da är det möjligt för domstolarna att döma uttagande av skatt trots att det inte regle-ras i den aktuella lagen. En konflikt uppstår med den skatterättsliga legalitetsprinci-pen som säger att ingen skatt får uttagas utan stöd i lag. Det uppstår en paradox där det i teorin förespråkas för rättsdemokrati och förutsebarhet men i praktiken är fullt möjligt att kringgå dessa grundläggande rättsprinciper med en generalklausul. Skatte-flyktslagen är omdebatterad och har gett upphov till många åsikter i praxis och dokt-rin. Skatteflyktslagen har behövts eftersom skatteflykt bland fysiska och juridiska personer har ansetts vara ett problem. Sverige som är välkända för sin offentliga sek-tor är beroende av skatteintäkter för sin välfärd vilket är ett skäl till att skatteflyktsla-gen infördes år 1980 och har sedan dess modifierats flera gånger.Den skatterättsliga legalitetsprincipen är en rättssäkerhet till skydd för medborgarna mot statligt maktmissbruk av uttagande av skatt. Principen uttrycker kravet på följ-samhet till de föreskrifter som den lagstiftande makten instiftat.Rättsväsendet är försiktiga med att tillämpa den skatterättsliga legalitetsprincipen, de hänvisar till generalklausulen i skatteflyktslagen som är tillämplig på många skatte-rättsliga områden utan att diskutera och motivera sitt beslut, vilket har visat sig i de flesta praxisfall i denna uppsats. Denna uppsats visar vidare på att rättsväsendet utgår från att de tre första rekvisiten i generalklausulen är tillämpliga utan vidare diskus-sion och lägger målets tyngdpunkt på syftesrekvisitet.Mitt förslag till hur generalklausulen i skatteflyktslagen inte längre ska strida mot den skatterättsliga legalitetsprincipen och bör tillämpas är att i skattelagarna, t.ex. in-komstskattelagen eller mervärdesskattelagen införa en inledande paragraf som stad-gar att om en handling från ett skattesubjekt skulle strida mot de fyra rekvisiten i ge-neralklausulen så ska dess tillämpning ha företräde. Jag anser vidare att skatteför-månsrekvisitet bör omformuleras.</p>

Rättsläget idag är att skatteflyktslagen (1995:575) består av en generalklausul med fyra rekvisit som är kumulativa. När de fyra rekvisiten i generalklausulen är uppfyll-da är det möjligt för domstolarna att döma uttagande av skatt trots att det inte regle-ras i den aktuella lagen. En konflikt uppstår med den skatterättsliga legalitetsprinci-pen som säger att ingen skatt får uttagas utan stöd i lag. Det uppstår en paradox där det i teorin förespråkas för rättsdemokrati och förutsebarhet men i praktiken är fullt möjligt att kringgå dessa grundläggande rättsprinciper med en generalklausul. Skatte-flyktslagen är omdebatterad och har gett upphov till många åsikter i praxis och dokt-rin. Skatteflyktslagen har behövts eftersom skatteflykt bland fysiska och juridiska personer har ansetts vara ett problem. Sverige som är välkända för sin offentliga sek-tor är beroende av skatteintäkter för sin välfärd vilket är ett skäl till att skatteflyktsla-gen infördes år 1980 och har sedan dess modifierats flera gånger.Den skatterättsliga legalitetsprincipen är en rättssäkerhet till skydd för medborgarna mot statligt maktmissbruk av uttagande av skatt. Principen uttrycker kravet på följ-samhet till de föreskrifter som den lagstiftande makten instiftat.Rättsväsendet är försiktiga med att tillämpa den skatterättsliga legalitetsprincipen, de hänvisar till generalklausulen i skatteflyktslagen som är tillämplig på många skatte-rättsliga områden utan att diskutera och motivera sitt beslut, vilket har visat sig i de flesta praxisfall i denna uppsats. Denna uppsats visar vidare på att rättsväsendet utgår från att de tre första rekvisiten i generalklausulen är tillämpliga utan vidare diskus-sion och lägger målets tyngdpunkt på syftesrekvisitet.Mitt förslag till hur generalklausulen i skatteflyktslagen inte längre ska strida mot den skatterättsliga legalitetsprincipen och bör tillämpas är att i skattelagarna, t.ex. in-komstskattelagen eller mervärdesskattelagen införa en inledande paragraf som stad-gar att om en handling från ett skattesubjekt skulle strida mot de fyra rekvisiten i ge-neralklausulen så ska dess tillämpning ha företräde. Jag anser vidare att skatteför-månsrekvisitet bör omformuleras.

Den 25 Maj 2018 kommer det två decennier gamla dataskyddsdirektivet att ersättas av EU:s nya dataskyddsförordning, General Data Protection Regulation (GDPR). Förordningens syfte är att ge ett skydd för fysiska personers personuppgifter vid hantering av sådana. Förordningen har för avsikt att harmonisera lagstiftningen gällande dataskydd mellan medlemsländer i unionen. I dagsläget är det svårt att tyda vad som gäller rättsligt länder emellan. Det råder även en oklarhet kring förordningen och hur företag ser på dess utmaningar och eventuella möjligheter samt vad som motiverar företagen till efterlevnad. För att uppnå efterlevnad krävs åtgärder inom en rad olika områden, däribland utbildning av personal vilket kommer behandlas mer utförligt i denna studie. Syftet med denna studie är att undersöka hur företag inom branschen bemöter förordningen idag. Mer specifikt, vilka möjligheter och utmaningar företag ser med förordningen, problematiken med lagtolkning, vad som motiverar dem till efterlevnad samt hur de hanterar utbildning av sina anställda för att uppnå detta. Studien är en kvalitativ studie som utförts genom semi-strukturerade intervjuer. Informanter från tre systemutvecklande företag har intervjuats och den data som samlades in har sedan analyserat med hjälp av studiens teoretiska ram. Denna ram består av en sammanfattning av den nya dataskyddsförordningen samt teorier kring efterlevnad, lagtolkning och utbildning av anställda. Slutligen kommer studien fram till att de olika företagen ser i stort likadant på vad som motiverar dem till efterlevnad. Det är den sociala faktorn som är den primära drivkraften till att uppnå efterlevnad för företagen. De alla tar även upp den ekonomiska faktorn vilket kan ses som naturligt med tanke på de sanktioner förordningen medför vid ett lagbrott. När det kommer till lagtolkning och utbildning är företag A och B identiska medans företag C skiljer sig helt. Vilka möjligheter och utmaningar som nämns av de olika företagen presenteras i en tabell i textens sjätte kapitel.

Sammanfattning Den svenska fastighetsmäklarlagen innehåller en generalklausul som reglerar fastighetsmäklares agerande genom att den styr hur en mäklare får agera i olika situationer. Den skall fungera som en uppförandekod och kallas för ”god fastighetsmäklarsed”. Denna generalklausul är medvetet väldigt oprecist författad och det är svår att tolka vad som ingår i denna bara genom att läsa vad som står i lagtexten. Det är upp till fastighetsmäklarinspektionen (FMI) och domstolarna att löpande definiera begreppet genom att skapa praxis samt utveckla redan befintlig praxis. Denna process att utveckla praxis sker genom att man på ett flexibelt sätt tillämpar lagar vilket man kan diskutera huruvida detta stämmer överens med legalitetsprincipen och då särskilt mäklarens möjlighet att förutse bedömningar i rättsliga frågor kring GFMS och andra tillämpliga lagar som denne förväntas följa i samband med dennes yrkesutövande. Det är således fr.a. förutsägbarheten inom legalitetsprincipen som får stå tillbaka när man tillämpar lagar på detta sätt vid utvecklandet av praxis kring GFMS vilken utmanar rättssäkerhetsbegreppet. Det är förutsägbarheten i rättssystemet som gör att medborgarna kan tolka och följa lagarna och om denna egenskap inskränks så förlorar medborgarna möjligheten att avgöra vad som är rätt och fel och därigenom möjligheten att följa lagen. Problemet för en mäklare är att denne har ett absolut ansvar för att följa, inte bara fastighetsmäklarlagen utan även andra lagar. Kan mäklaren inte förutse om FMI och domstolarna kommer att finna agerandet klandervärt så bryter denne mot god fastighetsmäklarsed ändå – trots oförutsägbarheten – vilket kan rendera disciplinära påföljder för mäklaren. Detta till trots så har FMI och domstolarna rättighet att avgöra i frågor som inte mäklare eller andra kunnat förutse vilket framgår av bl.a. i instruktionerna i förarbetena till FML. I denna uppsats redovisar vi förutsättningarna för FMI och domstolarnas metoder för att utveckla praxis kring GFMS samt de juridiska regelverk som omgärdar detta. / Abstract The Swedish Real Estate Agents Act contains a general clause that regulates the actions of real estate agents by governing how a real estate agent may act in different situations. It must function as a code of conduct and is called "good real estate agent practice". This general clause is deliberately written very imprecisely, and it is difficult to interpret what is included in it just by reading what is written in the legal text. It is up to the real estate agency inspectorate (FMI) and the courts to continuously define the concept by creating practice and developing already existing practice. This process of developing practice takes place by applying laws in a flexible way, which can be discussed as to whether this is in line with the principle of legality and then especially the broker's ability to foresee assessments in legal matters regarding GFMS and other applicable laws that he is expected to follow in connection with his professional practice. It is thus from the predictability within the principle of legality that must stand back when applying laws in this way in the development of practice around GFMS which challenges the concept of legal certainty. It is the predictability of the legal system that allows the citizens to interpret and follow the laws and if this characteristic is curtailed then the citizens lose the ability to decide what is right and wrong and thereby the ability to follow the law. The problem for a broker is that the broker has an absolute responsibility to comply, not only with the Real Estate Brokers Act, but also with other laws. If the broker cannot predict whether FMI and the courts will find the action reprehensible, then he still violates good real estate brokerage practice - despite the unpredictability - which can result in disciplinary sanctions for the broker. Despite this, FMI and the courts have the right to rule on issues that brokers or others could not foresee, which is evident from, among other things, in the instructions in the preparatory work for FML. In this essay, we present the prerequisites for FMI and the courts' methods for developing practice around GFMS as well as the legal regulations that surround this.

In recent years, the possibility to deduct expenses for research and development (R&amp;D) has been interpreted narrowly. As a response, the Income Tax Act chapter 16, section 9 (the R&amp;D-rule) was amended to increase the possibility to deduct R&amp;D of more general character. The purpose of this thesis is to determine the meaning of the R&amp;D-rule to be able to decide if the amendment is an extension of the deductibility and whether this amendment can be considered adequate. According to the R&amp;D-rule, the recipient of the grant needs to conduct R&amp;D activity and there needs to be a sufficient connection between the R&amp;D activity and the company to be allowed deduction. The difficulty in applying the R&amp;D-rule is mainly when the research is conducted outside the company and the aim of the research is not to solve the company’s specific problem.The connection between the R&amp;D-activity and the company needs to be reasonable. This means that only R&amp;D-activity that falls completely outside the company’s activities should be excluded from deductibility. However, even R&amp;D where some connection can be shown has been excluded from deductibility, which makes the application of the R&amp;D-rule complex. The amendment of the R&amp;D-rule means that deduction is now possible where a reasonable interest can be shown with either the principal business or the other business. The assessment if a reasonable interest can be shown between the R&amp;D and the company’s activities, must now take into account all aspects of the company not only the principal activity. In conclusion, the amendment creates an extension of the deductibility. The purpose of the amendment of the R&amp;D-rule was to extend the deductibilityof R&amp;D. The amendment must therefore be considered adequate. The addition of the other business to the wording of the R&amp;D-rule will lead to an actual extension of the deductibility of R&amp;D. / De senaste åren har möjligheten till avdrag för FoU tolkats snävt vilket försvårat för företagen att få avdrag för FoU av allmän karaktär. Svaret på kritiken mot den snäva tolkningen förde med sig en lagändring av IL 16 kap 9 § (FoU-regeln). Uppsatsens syfte är att fastställa innebörden av FoU-regeln för att utreda om lagändringen är en utvidgning i förhållande till den tidigare lydelsen av lagregeln samt bedöma om lagändringen är ändamålsenlig.  Enligt FoU-regeln krävs det att mottagaren av bidraget utgör en FoU verksamhet samt att tillräckligt samband finns mellan FoU:n och företaget för att erhålla avdragsrätt. Svårigheten att bedöma sambandet är då FoU:n utförs av någon extern och syftet med forskningen inte är inriktad på att lösa företagets specifika problem utan forskningen är av mer allmän karaktär. Det måste finnas ett rimligt intresse mellan FoU-verksamheten och företaget, vilket innebä ratt bara sådan FoU som hamnar helt utanför företagets område ska uteslutas från avdragsrätt. I praxis har även dock FoU med visst samband uteslutits varför tillämpningen av FoU-regeln är komplex. Lagändringen av FoU-regeln innebär att avdrag får göras när det finns samband mellan FoU-verksamheten och den huvudsakliga verksamheten eller verksamheten i övrigt. Vid bedömningen ska hänsyn alltså tas till hela verksamheten. Det här innebär en utvidgning av avdragsrätten i förhållande till den tidigare lydelsen, då avdrag endast medgavs när samband fanns med kärnverksamheten. Det huvudsakliga ändamålet med lagändringen är en utvidgad avdragsrätt. Utifrån ordalydelse är det nu tydligt att avdrag får göras även då samband inte finns med den huvudsakliga verksamheten, men samband finns med den övriga verksamheten. Tillägget verksamheten i övrigt innebär således en faktisk utvidgning av avdragsrätten för FoU i förhållande till den tidigare lydelsen av FoUregeln.

The stock market has proven to offer satisfactory means of raising capital for public companies. One behaviour that rather frequently can be observed is that companies on the stock market are becoming the subject of so-called takeover-offers. Immediately upon the commencement of a takeover-process the board of directors of a target-company is responsible for certain obligations stipulated in the legal framework for the stock market. An obligation of quite substantial significance for the shareholders in the target-company is the board of directors’ duty to make a statement on the takeover-offer. Since the said statement is of such significance for the shareholders, the question arises whether the board of directors can be held liable for irresponsible statements with regards to an imminent takeover-offer. This thesis aims to answer this question whilst examining closely related questions such as which obligations the board of directors has when making a statement on a takeover-offer as well as what basis of liability is applicable to the board of directors. Due to the nature of the Swedish capital market regulation the thesis also aims to illustrate and problematize the relationship between legislation and what is commonly referred to as self-regulation. By the means of a legal dogmatic method the thesis concludes that the boards of directors in some cases are liable for their statements on a takeover-offer. The conditions for which a basis of liability is applicable differs depending upon which ground of liability is chosen to establish said liability, this circumstance turns out to be of critical importance in a procedural sense. Although the basis of liability differs from one another the thesis displays that legitimate reasons speak for basing a claim for damages on the rule regarding tortious liability that the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) has developed. In addition to how the board of directors can be held liable the research has also demonstrated the importance of the statements the board of directors make on a takeover-offer. This provides support to the belief that the board of directors should be able to be held responsible for careless statements with regards to an impending takeover-offer. Furthermore, the research shows that a lack of distinct conjunction between self-regulation and legislation could generate an inconsistent construction of what the content of the current law is at any given time.

Purpose: In Sweden, a municipal plan monopoly is used to regulate what, how and where you can or cannot build. How the plans, in the shape of comprehensive and detailed development plans, are formed is in turn regulated by the Planning and Building Act (PBL). Throughout history, Swedish building regulations have gone through many more or less extensive changes with the overall goal to improve our built environment and simplify or streamline the planning and building processes. From this comes the term small deviation, which in PBL is used to allow building permits that deviate from the detailed development plan, provided that the deviation is small. There is, however, no explanation in the law as to what this might mean in practice, and so there are large differences in terms of interpretation and application. The goal of this study is to analyse how the term small deviation according to PBL, chapter 9 § 31b is interpreted and applicated in building permit trials. Method: The methods used in this study are interviews (with building permit officers) and document analysis (of building permit decisions from quarter two, 2016, and court cases from the Land and Environment Court of Appeal). Findings: How deviations are interpreted does indeed vastly differ, and while the municipalities do work in a similar manner to determine whether a deviation could be considered small, there are significant differences. Only in the matter of built area on a property, the three studied municipalities all have different practices in what size of violation may be considered small, and the building permit officers in one of these municipalities still deviate from this. In eight out of 13 court cases, the Land and Environment Court of Appeal judged differently from the previous authorities. Only in one did all authorities agree. Implications: The findings implicate the following: There are remarkable differences in how small deviation is assessed. De biggest differences are between the local building permit officers and the Land and Environment Court of Appeal. The factors that affect the assessment on a municipal level the most are experience, precedent cases and discussion with colleagues. Limitations: A wider study containing more information from several municipalities and an analysis of the material accessible to the municipalities for guidance to assess deviations would provide a clearer answer as to what affects the interpretation. Keywords: PBL, Planning and Building Act, building permits, law interpretation, interpretation, deviation, small deviation, deviation from detailed development plan, sensemaking, the Land and Environment Court of Appeal / Syfte: I Sverige används ett kommunalt planmonopol som regleras av Plan- och bygglagen (PBL) 2010:900. Planerna i form av översikts- och detaljplaner reglerar vad, hur och var man får eller inte får bygga. Genom åren har PBL många gånger genomgått mer eller mindre omfattande förändringar med det övergripande syftet att förbättra svensk byggd miljö och förenkla eller effektivisera plan- och byggprocessen, därför har begreppet liten avvikelse tillkommit i PBL. I författningen framgår att det trots avvikelser från planbestämmelser är möjligt att bevilja bygglov, förutsatt att avvikelsen är liten. Det saknas dock förklaringar i PBL kring vad detta kan innebära, och stora skillnader i bedömningen kring vad som kan anses vara en liten avvikelse finns. Målet med arbetet är att analysera hur begreppet liten avvikelse enligt PBL, kap 9 § 31b tolkas och appliceras vid bygglovshandläggning. Metod: De metoder som använts i undersökningen är intervjuer (med bygglovshandläggare) och dokumentanalys (av bygglovsbeslut kvartal två, 2016, och rättsfall i Mark- och miljööverdomstolen från 2016). Resultat: Resultatet visar att det finns stora skillnader i hur liten avvikelse tolkas och appliceras, både mellan olika instanser och på kommunal nivå. Medan kommunerna använder dylika metoder för att avgöra om en avvikelse kan anses vara liten, finns det även avsevärda skillnader i bedömningen. Bara när det gäller byggrätt har kommunerna i undersökningen riktvärden det är stor skillnad på. I åtta av 13 fall bedömde Mark- och miljööverdomstolen olika från samtliga tidigare instanser, och bara i ett fall var samtliga överens om graden av avvikelse. Konsekvenser: De slutsatser som kan dras från resultatet är att: Det finns anmärkningsvärda skillnader i hur liten avvikelse bedöms. De största skillnaderna är mellan den lokala nämnden och Mark- och miljööverdomstolen. Det som främst påverkar bedömningen på kommunal nivå är erfarenhet, prejudicerande rättsfall och diskussion med kollegor. Begränsningar: En bredare undersökning med fler kommuner och bygglovsbeslut från en längre tidsperiod i kombination med en analys av det material som finns för att hjälpa bygglovshandläggare bedöma avvikelser hade kunnat ge ett tydligare svar på vad som påverkar tolkningen. Det hade också gett ett tydligare svar på hur skillnaderna huvudsakligen ser ut, vilket i sin tur gjort det möjligt att ta fram förslag till lösningar. Nyckelord: PBL, Plan- och bygglagen, bygglov, lagtolkning, tolkning, avvikelse, liten avvikelse, avvikelse från detaljplan, meningsskapande, MÖD, Mark- och miljööverdomstolen