This study aims to investigate children's use of meeting places in the public space. The study focuses on meeting places that can be associated with physical activity. The study has focused on the urban area of Mönsterås as the geographical position area and can therefore be viewed as a case study. In order to investigate the purpose, the paper has used three different examination methods, which where intervjues, observations and a survey in which children has been asked what venues they use for activities, how often they visit these venues, and which factors they consider important for an “activity venue”. The interviews have focused on what “activity venues” that currently exists in Mönsterås urban area, what officials in the county considers during the planning and construction of “activity venues” and what they see as important factors for these venues. The result shows that the factors the officials see as important are: accessibility, lighting, vegetation, safety and security, as well as cleanliness and tidiness. This is largely in line with what the children sees as important factors for an “activity venue”. The children considers good lighting, close to home, no car traffic and cleanliness and tidiness as important factors for an activity venue. The results of the study are largely in line with what research in the field confirms as important factors for a venue that encourages children to physical activity.

<p>Ämnesområdet för denna uppsats är barns fritid. Syftet är att undersöka hur barn i tredje klass i Fagersta disponerar sin fritid och vilka önskemål de har om ytterligare mötesplatser med andra barn. De frågeställningar som ligger till grund för arbetet med uppsatsen är: Vad gör barn i årskurs tre i Fagersta på sin fritid? Finns det skillnader mellan flickors och pojkars aktiviteter? Finns det skillnader mellan olika skolområden vad gäller barnens aktiviteter? Finns det, enligt barnen själva, bra mötesplatser i Fagersta? Har barnen själva önskemål om ytterligare mötesplatser?</p><p>Undersökningen är en så kallad totalundersökning, där samtliga barn i tredje klass i Fagersta har ombetts att svara på frågor om sin fritid. Den metod som använts är kvantitativ med kvalitativa inslag; en enkät med både slutna och öppna frågor. Undersökningen genomfördes på Fagerstas låg- och mellanstadieskolor och av 106 barn var det 97 som besvarade enkäten. Efter avslutad undersökning på skolorna kategoriserades och kvantifierades materialet som sedan bearbetades i SPSS.</p><p>Resultatet, utifrån de frågeställningar som ligger till grund för undersökningen, stämmer till stor del överens med tidigare forskning på området. Resultatet visar bland annat att det finns skillnader såväl mellan flickor och pojkar som mellan de olika skolorna vad gäller barnens aktiviteter. Resultatet visar också att även om det finns mötesplatser för barn så finns önskemål om fler mötesplatser som inte är sportinriktade.</p><p>En slutsats som dragits utifrån resultatet är att utbudet av fritidsaktiviteter i Fagersta tycks rikta sig mer till pojkar än till flickor. En annan slutsats är att det tycks finnas ett behov av mer riktade insatser för att öka barns intresse för och möjligheter att delta i organiserade aktiviteter, kanske framför allt på de skolor där deltagandet i sådana aktiviteter är lågt.</p>

Ämnesområdet för denna uppsats är barns fritid. Syftet är att undersöka hur barn i tredje klass i Fagersta disponerar sin fritid och vilka önskemål de har om ytterligare mötesplatser med andra barn. De frågeställningar som ligger till grund för arbetet med uppsatsen är: Vad gör barn i årskurs tre i Fagersta på sin fritid? Finns det skillnader mellan flickors och pojkars aktiviteter? Finns det skillnader mellan olika skolområden vad gäller barnens aktiviteter? Finns det, enligt barnen själva, bra mötesplatser i Fagersta? Har barnen själva önskemål om ytterligare mötesplatser? Undersökningen är en så kallad totalundersökning, där samtliga barn i tredje klass i Fagersta har ombetts att svara på frågor om sin fritid. Den metod som använts är kvantitativ med kvalitativa inslag; en enkät med både slutna och öppna frågor. Undersökningen genomfördes på Fagerstas låg- och mellanstadieskolor och av 106 barn var det 97 som besvarade enkäten. Efter avslutad undersökning på skolorna kategoriserades och kvantifierades materialet som sedan bearbetades i SPSS. Resultatet, utifrån de frågeställningar som ligger till grund för undersökningen, stämmer till stor del överens med tidigare forskning på området. Resultatet visar bland annat att det finns skillnader såväl mellan flickor och pojkar som mellan de olika skolorna vad gäller barnens aktiviteter. Resultatet visar också att även om det finns mötesplatser för barn så finns önskemål om fler mötesplatser som inte är sportinriktade. En slutsats som dragits utifrån resultatet är att utbudet av fritidsaktiviteter i Fagersta tycks rikta sig mer till pojkar än till flickor. En annan slutsats är att det tycks finnas ett behov av mer riktade insatser för att öka barns intresse för och möjligheter att delta i organiserade aktiviteter, kanske framför allt på de skolor där deltagandet i sådana aktiviteter är lågt.

Social hållbarhet är ett begrepp som används ofta inom dagens samhällsplanering. Det är ett begrepp som inte bara berör frågor om miljön utan också ekonomiska och sociala frågor. Den sociala dimensionen av hållbarhet är ytterst viktig när det kommer till den fysiska utformningen av ett bostadsområde, den är också väl implementerad i samhällsplaneringen, begreppet har dock ofta en diffus definition. Vi delar därför in begreppet i tre kategorier som berör social hållbarhet: Hälsa och välmående, säkerhet och sammanhållning. För att vi ska uppnå detta så kommer vi att använda oss av fysiska faktorer som berör utformning av ett nytt bostadsområde. För att tillämpa olika fysiska faktorer som vi tror kommer att göra ett område mer socialt hållbart så har vi valt ut tre författare som är väl kända inom kulturgeografin och som har fokus på den sociala hållbarheten. Dessa är Jane Jacobs, Kevin Lynch och Jan Gehl. Vi valde just dessa tre författare för att dem har alla olika perspektiv på vad som är viktigt att tänka på när man planerar ett nytt bostadsområde. Vi kommer därefter att tillämpa dessa tre planeringsindeal i en fallstudie där vi planerar för ett nytt bostadsområde på den gamla pappersbrukstomten i Örebro kommun. Vi har också tagit del av det befintliga plandokumentet som finns av området där man har gått igenom vilka förutsättningar som finns på platsen. Vi har efter det gjort vårt eget planförslag där vi lagt fokus på kvartersstrukturen, byggnaderna, funktionsblandning, infrastruktur, offentliga platser så som torget, stråken och parken samt grönstrukturen. Vi konstaterar efter studien att ett socialt hållbart bostadsområde med inriktning på den fysiska utformningen innehåller en blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer. En funktionsblandning med verksamheter i bottenvåningarna. Vikten av mötesplatser i det offentliga rummet konstateras. Vad gäller de boendes hälsa och välmående så kommer grönstrukturen att bidra till detta, både för rekreation och för trivsamheten. Bostadsformer är också viktigt för hälsan där man kan blanda bostadsformer för människor med olika socioekonomisk status. För säkerheten så har vi planerat för ett kompakt område för att öka densiteten av människor och på så sätt få en naturlig övervakning av området. För sammanhållning är mötesplatserna viktiga för att få spontana möten.

This bachelor thesis examines at how libraries can function as meeting places in areas with inhabitants from sevral different countries. It is done in the form of a case study, with interviews and observations, of a minilibrary in a part of Växjö. The results are analysed with the help of Ragnar Audunsons theory about high and low intensity meeting places. According to the theory a high intensity meeting place is where a person meets people who share their intrests, whereas a low intensity meeting place is where the person are exposed to diffrent views. This study finds that the minilibrary in question funtions as both a high and a low intensity meeting place, depending on the context. When the children and youth living in the area use it as a place to meet after school, the library functions as a high intensity meeting place, and when the library hosts language cafés it becomes a low intensity meeting place.

Vad är egentligen tanken med mötesplatser i stadsplaneringen och hur kan mötesplatser kopplas till trygghet? Trygghet, något upplevt, är eventuellt inte möjligt att skapa för samtliga alltid. Mötesplatser konstrueras på många sätt. Tanken är ofta att de ska vara för alla, hur de upplevs är en annan sak. Stockholms stad har inga särskilda strategier för mötesplatser utan arbetar på olika sätt för att uppnå trygg- och säkerhet. Det kan vara viktigt att ha aspekter som vilka som bor i området och oönskade effekter en mötesplats kan få i åtanke vid skapandet av mötesplatser. De boende är de som kommer att uppleva om det är tryggt eller ej. Oönskade effekter är dem som undviks för att skapa en lyckad mötesplats som uppnår målen. Bibliotek beskrivs som en kravlös mötesplats, där människor kan socialisera men inte behöver. Mötesplatsen Bibblerian ligger i Hässelby gård och innehåller bibliotek, kulturförvaltning, medborgarservice m.m. Det är en mötesplats som ska locka alla som bor i stadsdelen. Målet är att bidra till ökad trygghet. Detta genom att välkomna alla, kontinuerligt visa på vilka regler om respekt som gäller inne på Bibblerian samt att liv och rörelse förväntas bidra till ökad trygghet. Dock bör inte förväntas att endast mötesplatser i sig bidrar till ökad trygghet, de är en del av ett större sammanhang. Kanske får vi de bästa mötesplatserna där vi tar hänsyn till omständigheter runt omkring, där vi börjar med bättre möjligheter för integration genom bostadsbyggandet för att locka en blandning av människor. Mötesplatsen kan sedan användas som medel för att uppnå vissa förbättringar i området.

Stockholms stad har i vision city ett antal konkreta utvecklingsmål för stadens utveckling fram till 2030. Bland annat betonas vikten av en större funktionsblandning, fler verksamheter med längre öppettider och en större mängd nattbefolkning i city. Som ett steg i vision citys riktning omvandlas inom kort Swedbanks huvudkontor på Brunkebergstorg till hotell, samtidigt som en renovering av Brunkebergstorg är aktuell. Uppsatsens syfte är att söka svar på hur Stockholms stad genom fysisk planering kan öka antalet besökare över hela dygnet på Brunkebergstorg och därmed öka nattbefolkningen i Stockholms city. Tillvägagångssättet utmärks till största del av litteraturstudier av forskningslitteratur inom stadsplanering, stadsliv och stadshistoria samt intervjuer och en platsanalys av Brunkebergstorg. Resultatet av litteraturstudierna presenteras som strategier vilka kan användas inom stadsplanering för att skapa ett befolkat offentligt rum. För att tydligare förstå Brunkebergstorgs koppling till övriga city studeras platsens historia, folkflöden och rumslighet. Strategier från litteraturstudierna vävs avslutningsvis ihop tillsammans med vision citys utvecklingsmål och resultatet från platsanalysen i ett avslutande planförslag till Brunkebergstorg. Planförslaget bygger på litteraturstudierna, anpassas via vision city till Stockholms utvecklingsmål och rättar sig efter vad som är lämpligt på Brunkebergstorg enligt platsanalysen. Metoden minskar önsketänkande inom planeringen och kan hindra en överdriven planering där platsen programmeras till hundra procent. Nackdelen är att det mänskliga perspektivet till viss del faller bort med detta arbetssätt samt den värdefulla platsanalys de personer som dagligen spenderar tid på platsen hade kunnat bidra med.

Samhället förändras ständigt. Förändringen leder till att både staden och vi människor påverkas. Allt från världsomfattande utvecklingar till lokala trender har inverkan på människors rörelsemönster och beteende. Bland annat är individualiseringen större än någonsin. Likasinnade dras till likasinnade vilket påtagligt påverkar segregationen i våra städer. Bilismens nedgång i kombination med den snabba urbaniseringen bidrar till fler människor som ska samsas om gaturummet. Privatiseringen av det offentliga rummet pågår ständigt med nya vinstdrivande aktörer på marknaden som hotar den offentliga mötesfriheten. Okunskap om hur hållbarhetsbegreppet som väntas lösa globala problem ska hanteras leder många gånger istället till att ingenting händer. Det är säkert att säga att stadsutvecklingen står inför stora utmaningar. Den sociala sammanhållningen behöver mer omsorg än någonsin. I det här arbetet utreds mötesplatsernas möjlighet att skapa social hållbarhet i en stad. Syftet är att undersöka hur en socialt hållbar mötesplats bör vara utformad. För att besvara frågeställningen vänder jag mig till litteratur som berör stadsplanering i form av offentliga planeringsdokument från Stockholms Stad och Regionplanekontoret. Även mer allmän litteratur om hållbarhet och mötesplatser för att hitta mer generella svar. Till min hjälp genomför jag en intervjustudie där vänder jag mig till politiker och tjänstemän i Stockholmsområdet. Att mötesplatser är viktiga för en stads sociala hållbarhet får vi ofta höra. Däremot finns det skilda åsikter om hur de ska se ut, vem de ska vara ägda av samt vem de är till för. Resultatet som presenteras överensstämmer med den inledningsvis ställda tesen om att det bör råda mångfald och variation bland mötesplatser. Fungerande mötesplatser är viktiga för en stads sociala sammanhållning och behöver erbjuda trygghet, tillgänglighet och upplevelser. Det måste finnas en balans mellan det privata och det offentliga.

Klimatet har en stor inverkan på stadens invånare och den mänskliga aktiviteten i det offentliga rummet. Under vintern vistas människor generellt mindre utomhus, eftersom väderförhållandena bidrar till att det upplevs mindre behagligt att vara ute. Samtidigt är utomhusvistelse och social interaktion viktigt för människors mentala hälsa. Det är därför av vikt att utforma mötesplatser med hänsyn till klimatfaktorer för att göra det mer behagligt att vara utomhus även på vintern. Kajstråk är en typ av offentligt rum som ofta beskrivs som säsongsbaserat, eftersom många funktioner som finns på platsen är mer anpassade till sommaren. Samtidigt ligger kajstråk ofta centralt i staden och utgör en unik rekreationsmöjlighet där invånare kan få nära kontakt med naturen. Syftet med den här studien är därför att undersöka hur ett offentligt kajstråk kan utformas för att bli en attraktiv mötesplats även på vintern. Studien genomfördes genom en fallstudie, där ungefär 600 meter av det allmänna kajstråket på Gävle Strand i Gävle studerades. För att genomföra detta arbete användes olika metoder. Först gjordes en inventering och en platsanalys av kajstråket för att bättre förstå platsens kvalitéer och brister. Platsanalysen gjordes genom att bedöma den befintliga miljön enligt den danske arkitekten Jan Gehls 12 kvalitetskriterier för ett väl fungerande offentligt rum. Sedan skickades en enkät ut till Gävleborna för att samla in information om deras åsikter och behov på kajstråk på vintern. De fick svara på vad som skulle få dem att besöka kajstråket mer vintertid, men även vilken identitet de önskar att platsen hade. Därefter genomfördes en sol- och vindstudie där förhållandet mellan sol/skugga visualiserade och den mest dominanta vindriktningen under vintern pekades ut. Slutligen med hjälp av teori och dessa metoder togs det fram ett gestaltningsförslag som visar på hur kajstråket på Gävle Strand bättre kan anpassas till vintern och tillgodose platsens besökares behov på vintern. Gestaltningsförslaget utvärderades sedan av författaren och en planarkitekt som arbetar på Gävle Kommun genom att bedöma det enligt Gehls 12 kvalitetskriterier. Resultatet visar att åtgärder som kan göras för att kajstråket ska bli mer anpassat till vintern är att framför allt säkerställa att det finns vinteranpassade aktiviteter, visuella nöjen och väderskydd, men även att införa mer färg och säkerställa att det finns gott om belysning samt att gångvägar underhålls bra. Dessa åtgärder är även applicerbara på andra offentliga kajstråk, men anordningarna måste anpassas till den specifika miljön och en förutsättning för att lyckas är att invånare fortsätts engageras i utformningen.

De sista 15 åren har det skett en attitydförändring i statliga dokument för personer med funktionshinders rätt till delaktighet ochmedverkan i den offentliga miljön och dessa dokument ska genomsyra den kommunala verksamheten. För barn medfunktionshinder är lekplatser och tillgången av dem en viktig plats i den offentliga miljön. Syftet med uppsatsen är att få en ökad insyn i hur tillgänglighet av lekplatser för barn med funktionsnedsättningar synliggörs påpolitisk nivå i Norrköpings kommun. Två angreppssätt har använts och det ena är hur barnperspektivet/tillgänglighet synliggörs ide politiska styrdokumenten och det andra hur barnperspektivet/tillgänglighet synliggörs via sex intervjuer. Fyra av dessa är medpersoner med makt på olika nivå i Norrköpings kommun gällande lekplatser och deras utformning. De andra två intervjuerna ärmed personer från brukarnas perspektiv, det vill säga handikappföreningar. Resultatet påvisar att Norrköpings kommun genomfört insatser för att stärka barnperspektivet och tillgängligheten iverksamheten. De statliga direktiven tydliggör vad som är extra viktiga och dessa har inte genomförts fullt ut. Fullt ut innebär attnågra av informanterna som är verksamma i kommunen inte var medvetna om att det finns befintliga verktyg att använda för attsynliggöra barnkonventionen. När det gäller lekplatser och dess tillgänglighet skiljer sig informanternas kunskap och erfarenhetvilket även präglar svaren. Även om det skiljer sig åt finns det en ambition från dem som har makt att påverka i kommunen att vilja väl och tillgängliggöra lekplatser. Det kan även uttydas av övriga informanter att den bilden överensstämmer och dennaambition kan skönjas i de kommunala dokumenten. Det är på grund av de omfattande förändringarna av direktiv gällande delaktighet och medverkan i det offentliga rummet, som detär intressant att undersöka hur lekplatser tar sig i faktiskt uttryck för barn med funktionshinder.