<p>Syfte: Uppsatsens syfte är att problematisera och undersöka diskussionen om namnpublicering på nätet ur ett yttrande-/tryckfrihetsperspektiv.</p><p>Metod: Studien bygger på kvalitativ metod och i min analys av artiklar och intervjuer används dialogisk textanalys. </p><p>Slutsatser: Mina slutsatser visar att det finns en stor skillnad mellan journalister och juristers syn på namnpublicering. Journalisterna har en väldigt stor yrkesstolthet och vill inte se problemet ur en juridisk synvinkel, båda redaktörerna leder hela tiden tillbaka frågorna till de etiska riktlinjerna och allmänintresset. De har även en lättsam inställning till fällningar i PO och stämningar, där båda säger att det är något de räknar med. Ingen av dem vill se lagändringar och menar att systemet vi har idag är fullt tillräckligt. Juristen däremot tycker den etiska diskussionen är långt ifrån tillräcklig, och menar att problemet är mycket den brist av respekt för fällningar som de båda redaktörerna har. Enligt honom är lösning både för tryckta och nätbaserade upplagor att kriminalisera i ett vidare perspektiv och höja straffavgifter. Men det största problemet är att det finns stora splittringar inom journalistkåren, och även inom en och samma tidning. Till att börja med måste journalistkåren ta upp debatten och hålla en gemensam attityd, innan man kan tillsammans med jurister utveckla debatten och komma fram till en hållbar lösning.</p>

Syfte: Uppsatsens syfte är att problematisera och undersöka diskussionen om namnpublicering på nätet ur ett yttrande-/tryckfrihetsperspektiv. Metod: Studien bygger på kvalitativ metod och i min analys av artiklar och intervjuer används dialogisk textanalys. Slutsatser: Mina slutsatser visar att det finns en stor skillnad mellan journalister och juristers syn på namnpublicering. Journalisterna har en väldigt stor yrkesstolthet och vill inte se problemet ur en juridisk synvinkel, båda redaktörerna leder hela tiden tillbaka frågorna till de etiska riktlinjerna och allmänintresset. De har även en lättsam inställning till fällningar i PO och stämningar, där båda säger att det är något de räknar med. Ingen av dem vill se lagändringar och menar att systemet vi har idag är fullt tillräckligt. Juristen däremot tycker den etiska diskussionen är långt ifrån tillräcklig, och menar att problemet är mycket den brist av respekt för fällningar som de båda redaktörerna har. Enligt honom är lösning både för tryckta och nätbaserade upplagor att kriminalisera i ett vidare perspektiv och höja straffavgifter. Men det största problemet är att det finns stora splittringar inom journalistkåren, och även inom en och samma tidning. Till att börja med måste journalistkåren ta upp debatten och hålla en gemensam attityd, innan man kan tillsammans med jurister utveckla debatten och komma fram till en hållbar lösning.

Metoo-rörelsen rörde om i grytan på fler än ett sätt. Svenska medier rapporterade om en stor mängd utpekade personer – med varierande grad av anonymitet. Syftet med denna studie har varit att kartlägga och belysa eventuella skillnader bland Sveriges fyra största tidningar (Aftonbladet, DN, Expressen och SvD) vad gäller rapporteringen kring utpekade personer i samband med metoo. Frågeställningarna behandlar både antalet namnpubliceringar och antalet så kallade ”gråzonsartiklar”, det vill säga artiklar som innehåller ledtrådar om en icke namngiven person som vi bedömer kan användas för att identifiera personen i fråga. Vårt verktyg för att testa gråzons-tesen är Google. Metoden som används är kvantitativ innehållsanalys där totalt 208 artiklar från ovan nämnda tidningar analyseras utifrån ett antal variabler med utgångspunkt i publicitetsreglerna 15 och 16. Urvalet är begränsat till artiklar på ämnet metoo inom tidsperioden 15 oktober – 15 december 2018. Ytterligare en avgränsning är att artiklarna ska behandla utpekade personer i en svensk kontext. I ett andra steg används en metod som utvecklats för denna studie där Google används för att testa huruvida det med hjälp av ledtrådar från artiklar går att söka sig till namn på utpekade, icke namngivna, personer. De artiklar som i den första analysen bedöms vara ”gråzonsartiklar” (111 stycken) används som underlag för denna andra analys. Resultaten pekade på att samtliga tidningar har bidragit till att utpekade personer namngivits – både med direkta namnpubliceringar och indirekt genom att publicera ledtrådar som med hjälp av Google använts för att hitta namnet på den utpekade. Expressen har, i långt högre grad än övriga tidningar, publicerat namn på utpekade.

Denna studie undersöker hur de danska tidningarna Jyllands-Posten och Politiken samt de svenska tidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har rapporterat om Metoo. Den undersökta perioden är mellan 15 oktober och 31 december 2017. Genom en kvantitativ innehållsanalys av totalt 908 artiklar, 221 danska och 687 svenska, har likheter och skillnader i bevakningen, nyhetsvärderingen, om det är män eller kvinnor som skriver och hur man hanterat namnpubliceringar i de båda länderna undersökts. Resultatet har analyserats utifrån teorier om nyhetsvärdering, nordiska könspolitiska modeller och teorin om konsekvensneutralitet samt social ansvarsteori. Resultatet visar att de svenska tidningarna har publicerat fler artiklar om Metoo än de danska. Ett annat resultat är att danska medier i högre grad än svenska valt att namnpublicera. De två danska tidningarna har publicerat fler artiklar om den svenska Metoo-rörelsen än vad de svenska tidningarna publicerat om rörelsen i Danmark. De som skrivit artiklar om Metoo är i högre grad kvinnor i de svenska medierna än i de danska. En annan skillnad syns bland opinionsartiklarna. Majoriteten av opinionstexterna i de båda länderna präglas av ett positivt förhållningssätt till rörelsen. På danska opinionssidor är texter som visar på en negativ inställning dock vanligare. I Sverige är en majoritet av alla texter skrivna av kvinnor, så även opinionsartiklarna. De som skrivit flest opinionsartiklar där ett negativt förhållningssätt uppvisas i de svenska dagstidningarna är kvinnor. I de undersökta danska tidningarna är antalet negativa opinionsartiklar skrivna av män fyra gånger så högt som antalet negativa opinionsartiklar skrivna av kvinnor. Slutsatsen är att Metoo-rörelsen fått större genomslag i de undersökta svenska medierna än i de danska.

<p>Vi har undersökt hur Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot och Svenska Dagbladet resonerar kring sin egen roll i en alltmer sensationalistisk och hårdför kriminaljournalistik. Vi har genomfört en kvalitativ intervjuundersökning där vi intervjuat Staffan Sillén, ansvarig utgivare på Ekot, samt Mats-Erik Nilsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet. I intervjuerna har vi tagit utgångspunkt i hur de båda medierna valde att rapportera om den så kallade Hagamannen, som den 19 juli dömdes till 14 års fängelse för ett flertal våldtäkter och mordförsök. Vidare har vi ställt allmänna frågor om hur man resonerar kring namnpublicering av brottslingar och sitt eget och andra mediers ansvar och roll vad gäller kriminalrapporteringen och konsekvenserna av den snedvridna bild som forskningen pekar på att medierna presenterar.</p><p>I vår uppsats har vi haft Ester Pollacks kontextuella konstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har även använt oss av Ester Pollacks kultiveringsteori i analyserna av intervjuerna.</p><p>Vår undersökning visar att Ekot har en mer restriktiv etisk linje där man med hänsyn till brottslingars anhöriga i ytterst få fall väljer att gå ut med namn på brottslingar och brottsmisstänkta. I fallet Hagamannen valde man att avstå publicering med hänvisning just till att han har barn. Svenska Dagbladet valde att publicera Hagamannens namn redan när han blev åtalad med hänvisning till det stora allmänintresset, och Mats-Erik Nilsson säger att man aldrig resonerar kring brottslingars anhöriga när man tar beslut om namnpublicering.</p><p>Både Svenska Dagbladet och Ekot säger att den allmänna mediebilden är snedvriden vad gäller brottslighet, Ekot har dock en mer genomtänkt och etisk linje vad gäller den egna rapporteringen och ger exempel på reportage där de sökt nyansera och seriöst undersöka bilden av brottsligheten. Svenska Dagbladet både medger att den egna rapporteringen bidrar till att folk är rädda och får en felaktig bild av brottsligheten samtidigt som man motiverar sin rapportering av exempelvis Hagamannen. I vår uppsats har vi Utifrån vår teori och den forskning vi presenterar drar vi slutsatsen att Svenska Dagbladets resonemang och den bevakning vi tittat på dels går stick i stäv med de etiska spelreglerna för press,radio och TV, dels kan bidra till en syn på brott och brottslingar som kan få många negativa konsekvenser. Vidare är det slående att Ekot som är en del av public service-radio och Svenska Dagbladet som är en kommersiell tidning har så olika syn på journalistisk etik och allmänintresse.</p>

Vi har undersökt hur Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot och Svenska Dagbladet resonerar kring sin egen roll i en alltmer sensationalistisk och hårdför kriminaljournalistik. Vi har genomfört en kvalitativ intervjuundersökning där vi intervjuat Staffan Sillén, ansvarig utgivare på Ekot, samt Mats-Erik Nilsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet. I intervjuerna har vi tagit utgångspunkt i hur de båda medierna valde att rapportera om den så kallade Hagamannen, som den 19 juli dömdes till 14 års fängelse för ett flertal våldtäkter och mordförsök. Vidare har vi ställt allmänna frågor om hur man resonerar kring namnpublicering av brottslingar och sitt eget och andra mediers ansvar och roll vad gäller kriminalrapporteringen och konsekvenserna av den snedvridna bild som forskningen pekar på att medierna presenterar. I vår uppsats har vi haft Ester Pollacks kontextuella konstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har även använt oss av Ester Pollacks kultiveringsteori i analyserna av intervjuerna. Vår undersökning visar att Ekot har en mer restriktiv etisk linje där man med hänsyn till brottslingars anhöriga i ytterst få fall väljer att gå ut med namn på brottslingar och brottsmisstänkta. I fallet Hagamannen valde man att avstå publicering med hänvisning just till att han har barn. Svenska Dagbladet valde att publicera Hagamannens namn redan när han blev åtalad med hänvisning till det stora allmänintresset, och Mats-Erik Nilsson säger att man aldrig resonerar kring brottslingars anhöriga när man tar beslut om namnpublicering. Både Svenska Dagbladet och Ekot säger att den allmänna mediebilden är snedvriden vad gäller brottslighet, Ekot har dock en mer genomtänkt och etisk linje vad gäller den egna rapporteringen och ger exempel på reportage där de sökt nyansera och seriöst undersöka bilden av brottsligheten. Svenska Dagbladet både medger att den egna rapporteringen bidrar till att folk är rädda och får en felaktig bild av brottsligheten samtidigt som man motiverar sin rapportering av exempelvis Hagamannen. I vår uppsats har vi Utifrån vår teori och den forskning vi presenterar drar vi slutsatsen att Svenska Dagbladets resonemang och den bevakning vi tittat på dels går stick i stäv med de etiska spelreglerna för press,radio och TV, dels kan bidra till en syn på brott och brottslingar som kan få många negativa konsekvenser. Vidare är det slående att Ekot som är en del av public service-radio och Svenska Dagbladet som är en kommersiell tidning har så olika syn på journalistisk etik och allmänintresse.

Denna studie undersöker hur namnpubliceringar bland kända personer som har begått eller blivit utsatta för brott ser ut i de två kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen under åren 2019-2023, med avgränsning från 1 januari 2019 till 31 oktober 2023. Studiens material består endast av artiklar från de två kvällstidningarna. Syftet med studien är att observera vilken utsträckning namnpubliceringar förekommer och urskilja mönster utifrån studiens urval. Studien genomfördes med hjälp av en kvanitativ innehållsanalys på 202 artiklar. Den kvantitativa innehållsanalysen är genomförd med hjälp av variabler som sedan är samlade i ett kodschema. Den teoretiska utgångspunkten är skandaljournalistik och kändisars roll i nyhetsrapportering. Utifrån urvalet visar resultatet att antalet namnpubliceringar mellan de två kvällstidningarna att resultatet inte skiljer sig. Det är däremot en skillnad mellan vilket år som det förekommer största antal namnpubliceringar, Aftonbladet namnpublicerade i högst omfattning år 2019 och Expressen år 2020. Studiens resultat visar att det går att urskilja olika mönster till följd av namnpubliceringar, exmpelvis att det skriv fler artiklar om kända män som begått brott än om kända män som blivit utsatta för brott. Resultatet visar även att andra mönster går att urskilja som bland annat att det skrivs mer om män jämfört med kvinnor och att nationalitet oftast inte skrivs ut i samband med namnpubliceringar av kända personer som begått eller blivit utsatta för brott, vilket överensstämmer med den tidigare forskningen.