L’objectif de cette thèse est d’examiner en détail le concept de despotisme présenté par « la deuxième génération de la Nahḍa » - des penseurs actifs de la fin des années 1870 au début du XXème siècle - ainsi que d’éclaircir l’importance historique de leur effort intellectuel. En outre, l’objectif secondaire est de démontrer que cette génération, tout en tenant compte de l’esprit de la liberté comme norme politique, a développé une connaissance plus universelle qu’auparavant vis-à-vis du mécanisme du despotisme et des moyens d’y résister. Les intellectuels arabes du XIXème siècle commencent à utiliser le mot al-istibdād dans le sens de « despotisme », en entendant que ce concept, différent de celui de « tyrannie » qui est traditionnellement l’objet de condamnations, est un système oppressif qui bloque le développement de la société et qui cause la ruine de la communauté. Notamment depuis la révolte de ‘Urābī, les penseurs utilisent le « despotisme » comme un mot-clé pour lutter contre les régimes autoritaires et élargissent leurs débats non seulement au domaine politique mais également au domaine social avec des combats tels que la libération des femmes ou encore l’éducation, sans oublier le domaine culturel avec l’écriture de romans et l’activité théâtrale. Dans ce contexte historique, le réformiste musulman Muhammad ‘Abduh (1849-1905) contribue au développement du concept de despotisme, notamment à travers l’idée du « despote juste », et à la connaissance du système oppressif. Tout en gardant une conception platonicienne qui attribue la prospérité de l’État à la qualité et aux vertus de son dirigeant, il approfondit tout de même l’analyse sur le système de propagation du pouvoir qui transmet l’oppression des élites alliées avec les puissances européennes aux classes populaires et pauvres, par l’intermédiaire des classes moyennes.Les contributions des autres intellectuels à la critique du despotisme se diversifient. Jamāl al-Dīn al-Afghānī (1838/9-97) et Khalīl Ghānim (1846-1903) insistent sur le rapport idéologique entre l’impérialisme et le despotisme oriental. Adīb Isḥāq (1856-1884), inspiré par les Lumières européennes telles que Montesquieu et Rousseau, explique que la liberté et le despotisme forment un couple de concepts interdépendants qui se réfléchissent comme en miroir, ce qui rend d’autant plus aisé la substitution du couple de concepts politiques traditionnels que sont la justice (‘adl) et l’injustice (ẓulm). Par ailleurs, alors que Shiblī Shumayyil (1850-1917), darwiniste arabe, critique le despotisme du point de vue de l’organicisme social, ‘Abdullāh Nadīm (1845-1895) met en question, à travers ses fictions, la domination des privilégiés économiquement, culturellement et linguistiquement, sur les populations défavorisées. Enfin, Qāsim Amīn (1863-1908) et ‘Abdul Raḥmān al-Kawākibī (1855-1902) essayent quant à eux de concilier la connaissance de leur propre tradition avec les sciences modernes : ils mettent en lumière le rôle du pouvoir despotique dans l’ordre hiérarchique entre hommes et femmes, et replacent le despotisme oriental dans le contexte de la monopolisation des capitaux par les puissances coloniales au sein du système économique mondial. En somme, les penseurs de cette génération multiplient les efforts pour approfondir leurs analyses du despotisme indigène, pour construire un esprit commun, pour reconnaître sans concessions les défauts de leur propres sociétés, pour rendre prioritaire l’éducation du peuple aux dépens des intérêts du dirigeant et des privilégiés, et pour émanciper à la fois l’État et la société. Ainsi, nous montrons que ces auteurs ne tombent pas dans le piège d’une théorie soulignant les spécificités des sociétés arabo-musulmanes et aboutissant à défendre l’inévitabilité du despotisme dans cette partie du monde, mais qu’ils poursuivent au contraire leur quête de la conciliation de leur propre tradition avec une inspiration universaliste. / The objective of this dissertation is to examine in detail the concept of despotism as presented by the second generation of Nahḍa – Arabic thinkers active from the late 1870s to the early twentieth century - as well as to clarify the historical importance of their intellectual efforts. In addition, the secondary objective is to demonstrate that this generation, while taking into account the notion of freedom as a political norm, also developed a far more universal understanding of the mechanisms of despotism (and the means to resist them) than had hitherto existed.Arab intellectuals of the 19th century began to use the word al-istibdād as an equivalent to "despotism", understanding this concept, in contradistinction to traditional notions of “tyranny”, as an oppressive system that impedes the development of society, and which brings about the eventual ruin of the community. Particularly following the ‘Urabi Revolt (1879-1882), Arabic thinkers began to use the term "despotism" as a slogan in their fight against authoritarian regimes, and extended its use not only from the political field to the social field, notably with regard to the struggle for the liberation of women and the education of the people, but also to the cultural field, including through the writing of novels and plays. In this historical context, the Islamic reformist Muhammad ‘Abduh (1849-1905) made a particularly noteworthy contribution to the development of the concept of despotism, especially through his idea of the "just despot", and his analysis of the systems of oppression. While retaining the Platonic principle that the prosperity of the State depends upon the qualities and virtues of its leader, he simultaneously analyzed the ways in which the power system reproduced itself, transmitting oppression from elites allied with the European powers, via the middle classes, down to the lower classes and the poor. Many other intellectuals also contributed to the development of the concept of despotism. Jamal al-Dīn al-Afghani (1838/9-1897) and Khalīl Ghānim (1846-1903) emphasized the ideological relationship between imperialism and Oriental despotism. Adib Isḥāq (1856-1884), inspired by European Enlightenment thinkers such as Montesquieu and Rousseau, explained that the despotic state does not repress the people in the name of “repression” but creates -by giving the illusion of freedom to the public- a triangular system of fear, jealousy, and mutual suspicion. Moreover, while Shibli Shumayyil (1850-1917), an Arab Darwinist, criticized despotism from the perspective of social evolution, Abdullaah Nadim (1845-1895) questioned, through his fiction, the economic, cultural, and linguistic hegemony of the privileged classes over the masses. Finally, Qāsim Amīn (1863-1908) and ‘Abdul al-Raḥmān Kawakibi (1855-1902) attempted to reconcile their own traditional knowledge with modern science. They highlighted the role of despotic power in hierarchical relationships between men and women, and reexamined Oriental despotism in the context of the monopolization of capital by the colonial powers within the global economic system. In sum, the thinkers of this generation made every possible effort to deepen their analysis of indigenous despotism, to recognize the faults of their own societies, to prioritize the education of the people over the interests of the leader and privileged, to emancipate both the state and society from the yoke of autocratic tradition, and to evolve a common sprit or vision. Thus, these authors did not fall into the trap of emphasizing the specificities of Arab-Muslim societies, and thus defending the inevitability of despotism, but rather persevered in their quest to reconcile their own traditions with universal visions.

À travers l’étude des peintres français partis au Maroc pendant le Protectorat, cette thèse examine la structuration et le développement de l’art colonial, courant qui succède à l’orientalisme au tournant des XIXe et XXe siècles. Loin d’être un phénomène isolé, le séjour dans ce pays pendant la période coloniale concerne des centaines d’artistes. Ces voyages sont encouragés et parfois même financés par des sociétés artistiques métropolitaines et par les gouvernements coloniaux. À Paris, des Salons et des expositions, comme les Expositions coloniales ou universelles, réservent des espaces spécifiques aux œuvres sur les colonies. Plusieurs artistes, critiques et conservateurs tentent par ailleurs de montrer de quelle manière l’art colonial est utile pour la propagande colonialiste. Après avoir retracé l’expérience marocaine des peintres français, il s’agira de présenter les principales institutions artistiques et culturelles occidentales dans le Protectorat. L’art colonial reprend certains thèmes orientalistes, mais leur apporte davantage de sobriété, de pondération et de vraisemblance. L’iconographie coloniale marocaine se distingue de celles des autres colonies par le nombre important d’œuvres consacrées aux cavaliers, aux Berbères et aux monuments historiques. Cette spécificité est due en partie à la politique culturelle menée par Lyautey, au développement de l’ethnographie marocaine et aux objectifs assignés à l’art colonial. Cette analyse est complétée par un dictionnaire des artistes du corpus. / Through the study of French painters gone to Morocco during the Protectorate, this thesis reviews the structures and the emergence of Colonial art, which followed Orientalism at the turn of the century. Far from being an isolated phenomenon, hundreds of artists stayed in this country during the colonial period. The journey is motivated and even sometimes founded by artistic metropolitan societies and by colonial governments. In Paris, Salons and exhibitions such as World's Fairs and Colonial exhibitions dedicate specific areas to works on the colonies. Many artists, critics or curators also attempt to demonstrate how Colonial art can be useful to colonial propaganda. After outlining the French painters’ Moroccan experience, the main artistic and cultural occidental institutions during the Protectorate will be presented. Colonial art continues to represent some Orientalist themes but integrate them with more restraint, moderation and realism. Moroccan colonial iconography can be distinguished from the other colonies by the amount of work dedicated to horse riders, to Berbers and to historical monuments. This particularity is partly due to the cultural policy pursued by Lyautey, to the development of Moroccan ethnography and to the specific goals targeted for Colonial art. This analysis is followed by a dictionary of the artists corpus.

<p> </p><p>Uppsatsen behandlar och belyser vilka diskurser som präglar den allmänna debatten och rapporteringen kring religionen islam och dess utövare muslimer i "dagens" tryckta svenska nyhetsmedia. Huvuddelen av studien är koncentrerad till att fastställa hur de både begreppen islam och muslim framställs och definieras i empirin, men problematiken kring huruvida ett "vi" och "de andra" tänkande existerar berörs likväl. Vidare reflekteras över differenser i det empiriska materialet. Materialet påvisar att det finns skillnader mellan hur de både begreppen beskriv i olika genrer i de aktuella texterna.</p><p> </p><p> </p> / <p>This thesis examines and aluminates what kind of discourses that intercepts the public debate and reports of the religion islam and its follow muslims in "today’s" printed swedish news media. The main part of the study is concentrated to determine how the subjects islam and muslim is portrayed and defined in the empiric material, but the question whether a "we" and "they" thinking exists is also discussed. Further on a reflection is going to take place over the differences in the empiric material. The material shows that there are differences between how the subjects are described in the texts in focus.</p>

<p>Mitt syfte är att undersöka hur hinduer och hinduism framställs i fem olika läroböcker om religionskunskap avsedda för gymnasieskolan. Med utgångspunkt i Nathan Söderbloms lärobok från 1912 intar undersökningen ett diakront perspektiv. Undersökningen är en kvalitativ studie där metod och teori ryms inom ramen för diskursanalys. Frågan är om en förändring skett över tid i läroböckernas text, och vad de förändringarna i så fall kan bero på – i relation till andra diskurser. Analysen är tematiskt upplagd efter tre teman – orientalism, andrafiering och den protestantiska blicken, vilka i sin tur är förankrade i uppsatsens teoridel. Edward W. Saids inflytelserika verk Orientalism har en central betydelse för uppsatsen. Resultatet visar på att det skett en förändring över tid i läroböckerna. Hinduer framställs i samtliga läroböcker som den ”andre”, och hinduism som underordnad kristendom. Men det är dock inte i framställningen av hinduer och hinduism som den stora förändringen ligger, utan i hur författarna uttrycker sig språkligt.</p>

<p>Uppsatsens syfte är att undersöka orientalistiska tendenser i religionsläroböckerna som används på gymnasieskolorna i centrala Örebro. Edward Saids bok Orientalism är grunden till de fyra hypoteser som utgör undersökningens centrum. Dessa hypoteser berör vi- och dem- inställningen i böckerna, maktspelet mellan öst och väst, västs tankar om islam som outvecklad, oförutsägbar och farlig och synen på islam och muslimer som en grupp.</p><p>Metoden i undersökningen är ett litteraturstudium av de aktuella religionsläroböckerna, av Kjell Härenstams och Jonas Otterbecks tidigare forskning och av övrig litteratur vilken är relevant för undersökningen. Undersökningens fokus ligger på vilka orientalistiska tendenser som finns i läroböckerna i beskrivningen av islam och dessa ställs mot både Lpf 94 och Kursplanen för religionskunskap.</p><p>Vid undersökningens genomförande uppmärksammades exempel från alla fyra hypoteser. Dessa visade sig framför allt i en del ordval och formuleringar som många gånger inte upplevdes som objektiva beskrivningar av islam och som ibland även presenterade motsägande information om religionen.</p><p>Kjell Härenstam är den som tidigare har forskat mest kring det han kallar för ”skolboks-islam” och utgör därför den litteratur som användes i en jämförande analys av resultatet i denna undersökning. Många av Härenstams observationer hittades även i dessa läroböcker med några få undantag. En del av den problematisering som Härenstam efterlyste gick dock att hitta i några av läroböckerna vilket visar på en positiv utveckling även om mycket orientalism fortfarande är utbredd.</p><p>Lärarnas uppgift att lära eleverna se kritiskt på informationen i läroböckerna blir avgörande för hur de i framtiden kommer att se på islam och muslimer. En grundlig undersökning av läroböckernas texter innan de används i klassrummet är att föredra samt att informera elever om att det de läser om islam inte går att applicera på alla muslimer.</p><p>Nyckelord: Orientalism, islam, religionskunskapsläroböcker, gymnasiet</p>

<p>Denna uppsats tar sin utgångspunkt i en problematiserande läsning av Edward Saids kritik av främst den västeuropeiska kulturens negativa representationer av framförallt den arabisk-islamska världen. Genom att ta fasta på teorins anti-essentialistiska grundpoäng ifrågasätts dess icke uttalade men effektiva tendens att återproducera en missvisande dikotomi. Endast ett sådant ifrågasättande kan på allvar öppna möjligheten att se bortom föreställningen om araberna som passiva och viljelösa offer. En analys av muslimska författares kritik av islambilden i europeiska skolböcker, jämförd med hur islam framställs i svenska historieläroböcker, visar att de senare är långt mer anti-orientalistiska än muslimernas egna islambild. Muslimerna och islam behandlas som historiska fenomen, styrda av samma sociala och ekonomiska faktorer som de som format de västeuropeiska samhällena. De muslimska författarnas kritik handlar dock om ett envist försök att ahistoriesera islam: en plädering för att den endast ska fattas i en teologisk/filosofiskt bemärkelse.</p>

Thesis (Ph.D.)--Ohio University, November, 2005. / Title from PDF t.p. Includes bibliographical references (p. 272-299)

Denna uppsats tar sin utgångspunkt i en problematiserande läsning av Edward Saids kritik av främst den västeuropeiska kulturens negativa representationer av framförallt den arabisk-islamska världen. Genom att ta fasta på teorins anti-essentialistiska grundpoäng ifrågasätts dess icke uttalade men effektiva tendens att återproducera en missvisande dikotomi. Endast ett sådant ifrågasättande kan på allvar öppna möjligheten att se bortom föreställningen om araberna som passiva och viljelösa offer. En analys av muslimska författares kritik av islambilden i europeiska skolböcker, jämförd med hur islam framställs i svenska historieläroböcker, visar att de senare är långt mer anti-orientalistiska än muslimernas egna islambild. Muslimerna och islam behandlas som historiska fenomen, styrda av samma sociala och ekonomiska faktorer som de som format de västeuropeiska samhällena. De muslimska författarnas kritik handlar dock om ett envist försök att ahistoriesera islam: en plädering för att den endast ska fattas i en teologisk/filosofiskt bemärkelse.

Mitt syfte är att undersöka hur hinduer och hinduism framställs i fem olika läroböcker om religionskunskap avsedda för gymnasieskolan. Med utgångspunkt i Nathan Söderbloms lärobok från 1912 intar undersökningen ett diakront perspektiv. Undersökningen är en kvalitativ studie där metod och teori ryms inom ramen för diskursanalys. Frågan är om en förändring skett över tid i läroböckernas text, och vad de förändringarna i så fall kan bero på – i relation till andra diskurser. Analysen är tematiskt upplagd efter tre teman – orientalism, andrafiering och den protestantiska blicken, vilka i sin tur är förankrade i uppsatsens teoridel. Edward W. Saids inflytelserika verk Orientalism har en central betydelse för uppsatsen. Resultatet visar på att det skett en förändring över tid i läroböckerna. Hinduer framställs i samtliga läroböcker som den ”andre”, och hinduism som underordnad kristendom. Men det är dock inte i framställningen av hinduer och hinduism som den stora förändringen ligger, utan i hur författarna uttrycker sig språkligt.

Debatten om islam och muslimer kretsar kring en postkolonial diskursordning som aktualiseras genom den orientaliska, essentiella och eurocentriska diskursen. Under perioden 030601-040101 är en distinktion mellan Occidenten och Orienten tydlig när islam och muslimer kommer på tal i DN och Expressens krönikor och debattsidor. Muslimer framställs genom dessa diskurser som ett hot mot svenska och europeiska värderingar och borde således hållas på avstånd. Den muslimska kvinnan presenteras som förtryckt och oförmögen att kunna frigöra sig utan hjälp utifrån. Slöjan och andra muslimska kvinnors klädesplagg tillskrivs politiska värderingar och betraktas som någonting påtvingad. Islam framställs som en religion oförenlig med demokratiska värderingar och som sammanfaller med terrorism och fanatism. Även antisemitism beskrivs som en muslimsk företeelse. Islam i media presenteras, till skillnad från andra religioner, som en ideologisk och politisk rörelse och inte som en personlig andlig tro. I debatten om islams roll i Sverige och Europa har en perspektivförskjutning skett från det reella till doktrin, där muslimer avhumaniserats som individer och tillskrivits en kollektiv identitet.