Syftet med denna studie är att undersöka huruvida polisens webbpublicering av information om inträffade brott och olyckor är ett verktyg som journalister kan använda i sin rapportering om händelsenyheter. Detta studeras med orsak av att polisradion som tidigare gav journalister insyn i polisens verksamhet har stängts ned i och med införandet av kommunikationssystemet Rakel.Polisens webbplats har av Rikspolisstyrelsen pekats ut som det verktyg som i möjligaste mån ska ersätta polisradion som mediekanal. I studien jämförs sex län av olika storlek och som haft Rakel infört i länet sen olika långt tid tillbaka. Sex dagar för varje län undersöks, tre som kan antas vara ”hektiska” och tre vanliga, eller lugna, dagar. Varje dag undersöks uppdelad i fyra tidsintervaller, för att möjliggöra identifiering av skillnader mellan exempelvis natt och dag. En jämförelse av polismyndigheternas webbpubliceringar med deras dygnslistor för samma dagar visar att information om i snitt 8 procent av alla händelser publiceras på polisens hemsida. Dessa händelser publiceras med en tidsfördröjning på i snitt tre timmar. Vidare visar studien att representationen av händelser på polisens webbplats inte överensstämmer med representationen av händelser på dygnslistorna. Slutprodukten av det urval polismyndigheterna är inte olikt nyhetsvärderingskriterierna som finns inom medierna, det vill säga att exempelvis dramatiska olyckor med personskada har en större chans att bli publicerade på polisens webb än trafikolyckor med vilt där ingen person skadats. Slutsatsen som dras från resultaten är att en för liten andel av de händelser som inträffar publiceras på polisens hemsida, och med för lång fördröjning, för att webbuppdateringarna ska vara ett fullgott verktyg för journalister i deras händelserapportering. Genom att applicera klassiska medieteorier så som gatekeepingteorin, nyhetsvärderingskriterierna och spegelteorin på polisen dras slutsatsen att Rakel i viss mån inneburit att polisen övertagit en del av mediernas gatekeepingfunktion. I studien diskuteras också möjliga effekter av en begränsad information från polisen. Där pekas bland annat ett försvårande för medier att granska statsmakten ut, men även möjliga ekonomiska konsekvenser för medier samt risk för spekulationer och otrygghet hos allmänheten.Till sist ges förslag till vidare studier inom området.

The present study is an assessment of archaeological evidence obtained from systematical archaeological surveys conducted in the territory of Klazomenai, which is one of the Ionian poleis located on Urla-&Ccedil / esme peninsula at Izmir. The main objective of the study is to explain the polis formation process in Klazomenai from Early Iron Age to Roman period with the aid archaeological evidence in the light of historical and epigraphical evidence. I here discuss the polis formation through the concepts of urbanization and state formation, which are defined as the subset processes of polis formation within the context of the study. The settlement patterns for each archaeological period from Early Iron Age period to Roman Period are defined with the aid of spatial analysis and GIS analysis are also integrated for determining the parameters for site choice for being able to explain the dynamics that caused the shifts in settlement patterns. Methods are applied for estimating the land potential and demographic trends as well, which are complementary concepts of settlement patterns. Within the context of the work also Greek polis as a concept is discussed since the subject of the work is an Ionan polis. Archaeological survey as a method also discussed for being the method for obtaining the raw data of the work. The study consists of mainly six chapters including the conclusion and three appendices. First chapter includes the scope and the objectives of the work as well as the nature of the evidence. In the second chapter the methods of analyses are explained and discussed. Third chapter is merely confined to discussions revolving around the concept of polis and the terminology used. Fourth chapter includes a brief history of settlement and the complementary archaeological evidence provided with the archaeological excavations conducted at the settlement center. Fifth chapter consists of the assessment of the evidence and the application of methods and results, whereas the final chapter is the conclusion of the study.

La música contemporània suscita, encara avui dia, moltes controvèrsies, i és segurament, entre les arts d'avantguarda, la que reclama amb més insistència una clarificació del seu significat estètic. Hem partit del supòsit que la naturalesa de la música rau en la seva capacitat efectiva de forjar formes genuïnes de temps a través de la seva arquitectura rítmica. D'aquesta manera creiem possible traçar un sentit de lectura d'aquesta constel·lació musical contemporània. Tanmateix, no hi ha dubte que aquest principi reclama una propedèutica, això és, el disseny d'un marc conceptual prou extens i sòlid que perfili la seva legitimitat estètica; des d'aquest punt de vista, només una estètica formalista pot donar comptes de la música com a genuïna forma del temps. No obstant això, tradicionalment ha estat posada en dubte la possibilitat d'una caracterització incontrovertible del Formalisme. Aquesta ha estat, doncs, la nostra primera escomesa: perfilar d'una manera prou matisada la vertadera faisó i els interessos del Formalisme. Així, tot posant en joc les semblances i diferències de família de L. Wittgenstein, hem definit el Formalisme a partir de sis aspiracions: l'afany de situar l'art en la perspectiva del problema, i no pas del misteri; el desig de reconquerir unes dosis d'artesania en la consideració de l'artista; l'anhel d'elaborar un crítica de l'art especialitzada i més objectiva; les ànsies d'eliminar tota consideració dualista per retornar a la forma la seva plena significació estètica; la pruïja en manifestar la naturalesa essencialment rítmica de la construcció espaial i temporal que duen a terme les arts. Hem parat una especial atenció al fet de demostrar la filiació kantiana de gran part dels postulats formalistes; de fet, hem reconstruït una possible gènesi dels interessos formalistes, a partir d'una lectura heterodoxa del filòsof de Königsberg, això sí, contraposada a la d'uns altres lectors dissidents, els romàntics i, en alguns casos, els idealistes. Després d'aquest excurs, hem provat de fer una lectura poètica (a través de tres models estètics) de les diferents poiètiques, això és, de les diverses maneres de fer, de realitzar o d'operar un ordre en el temps en la música contemporània. En el darrer apartat de la tesi, doncs, hem analitzat Le sacre du printemps d'I. Stravinsky a la llum d'un primer Formalisme mecanicista; àdhuc, ens hem apropat a Atmosphères de G. Ligeti per tal d'observar-la a través d'una concepció morfològica de forma; i, finalment, hem analitzat Sinfonia de Berio tot posant-la en relació amb la noció de sistema. Els objectius assolits en aquesta tesi serien, doncs, els següents: a) Una caracterització exhaustiva i completa d'allò que anomenem Formalisme. b) Posar de manifest la gènesi eminentment crítica del Formalisme. c) Donar solvència filosòfica a la idea d'una naturalesa rítmica i, en darrer terme, temporal de la música. c. a) Oferir una lectura comprensiva d'obres musicals contemporànies a la llum de la qüestió del temps. / La música contemporánea suscita, aun hoy en día, muchas controversias, y es seguramente, entre las artes de vanguardia, la que reclama con más insistencia una clarificación de su significado estético. Hemos partido de la suposición que la naturaleza de la música radica en su capacidad efectiva de forjar formas genuinas de tiempo a través de su arquitectura rítmica. De esta manera, creemos posible trazar un sentido de lectura de esta constelación musical contemporánea. Sin embargo, no hay duda que este principio reclama una propedéutica, es decir, el diseño de un marco conceptual extenso y sólido que perfile su legitimidad estética; desde este punto de vista, sólo una estética formalista puede dar razón de la música como una genuina forma del tiempo. No obstante, tradicionalmente se ha puesto en duda la posibilidad de una caracterización incontrovertible del Formalismo. Esta ha sido, pues, nuestra primera acometida: perfilar de una manera suficientemente matizada el verdadero rostro y los intereses del Formalismo. Así, poniendo en juego las semejanzas y diferencias de familia de L. Wittgenstein, hemos definido el Formalismo a partir de seis aspiraciones: el afán de situar el arte en la perspectiva del problema y no del misterio; el deseo de reconquistar dosis de artesanía en la consideración del artista; el anhelo de elaborar una crítica del arte especializada y más objetiva; las ansias de eliminar toda consideración dualista para devolver a la forma su plena significación estética; el empeño en manifestar la naturaleza esencialmente rítmica de la construcción espacial y temporal que llevan a cabo las artes. Hemos atendido especialmente al hecho de demostrar la filiación kantiana de gran parte de los postulados formalistas; así, hemos reconstruido una posible génesis de los intereses formalistas a partir de una lectura heterodoxa del filósofo de Königsberg, eso sí, contrapuesta a la de unos otros lectores disidentes, los románticos y, en algunos casos, los idealistas. Después de este excurso, hemos intentado hacer una lectura poética (a través de tres modelos estéticos) de las diferentes poiéticas, esto es, de las diferentes maneras de hacer, de realizar o de operar un orden en el tiempo en la música contemporánea. En el último apartado de la tesis, pues, hemos analizado Le sacre du printemps de I. Stravinsky a la luz de un primer Formalismo mecanicista; también, nos hemos aproximado a Atmosphères de G. Ligeti para observarla a través de una concepción morfológica de forma; y, finalmente, hemos analizado Sinfonia de L. Berio en relación con la noción de sistema. Los objetivos logrados en esta tesis serían los siguientes: a) Una caracterización exhaustiva i completa de lo que llamamos Formalismo b) Poner de manifiesto la génesis eminentemente crítica del Formalismo c) Dar solvencia filosófica a la idea de una naturaleza rítmica y, en último término, temporal de la música. c. a) Ofrecer una lectura comprensiva de obras musicales contemporáneas a la luz de la cuestión del tiempo. / The contemporary music provokes, even nowadays, many controversies, and is surely, among the vanguard arts, the one that claims with more insistence for a clarification of its aesthetic meaning. We have started from the supposition that the nature of the music lies in its effective aptitude to forge genuine forms of time across its rhythmical architecture. Hereby, we firmly believe to plan a sense of reading of this musical contemporary constellation. Notwithstanding, there is no doubt that this principle requires a propaedeutic, that is to say, the design of an extensive and solid conceptual frame that shapes its aesthetic legitimacy; from this point of view, only a formalist aesthetics can justify the music as a genuine form of time. Nevertheless, traditionally the possibility of an irrefutable characterization of the Formalism has been questioned. So, this has been our first task: to accurately clarify the real nature and the interests of the Formalism. This way, putting into play the family similarities and differences of Wittgenstein, we have defined the Formalism, taking into account six ideas: the effort to place the art in the perspective of the problem and not of the mystery; the desire to win back dose of craftsmanship in the consideration of the artist; the wish of elaborating a more specialized and objective critique of the art; the longing for eliminating any dualistic consideration to return to the form its full aesthetic meaning; the determination in showing the essentially rhythmic nature of the spatial and temporary construction that the arts carry out. We have mainly attended the fact of proving the Kantian affiliation of the formalist postulates; this way, we have reconstructed a possible genesis of the formalist interests from a heterodox reading of the philosopher of Königsberg, but, opposed to that of a few other dissident readers, the romantic ones and, in some cases, the idealists. After this rewiev, we have tried to do a poetical reading (following three aesthetic models) of the different poietics, that is to say, of the different ways of doing, of realizing or of executing an established order in time in the contemporary music. Therefore in the last part of the thesis, we have analyzed Le sacre du printemps by I. Stravinsky in the light of the first mechanistic Formalism; we have also approach Atmosphères by G. Ligeti to observe it from a morphologic conception of form; and, finally, we have analyzed Symphony by L. Berio in relation with the system of notion. The aims achieved in this thesis would be the following ones: a) An exhaustive and complete description of what we call Formalism. b) To reveal the critical genesis of the Formalism c) To give philosophical solvency to the idea of a rhythmic and temporal nature of the music. c.a) To offer a comprehensive reading of contemporary musical works in the light of the question of time.

Polisens arbete mot brottsligheten är alltid aktuellt. Nästan dagligen kan vi läsa om hur rättsväsendet lyckas, eller inte lyckas, i sin kamp. Tyvärr är övervägande delen av medieutrymmet upptaget av det senare av alternativen. Även inom poliskåren ges ibland uttryck för missnöje och det klagas över skillnader i åklagarnas tvångsmedelsanvändning som gör det svårare respektive enklare att nå resultat i arbetet. Särskilt irriterande uppfattar man från polisens sida att det är då åklagarna inte anhåller och begär misstänkta häktade på recidivfara i så stor utsträckning som man inom polisen hade önskat. Recidivfara är den juridiska benämningen på en persons bedömda risk att återfalla i fortsatt brottslighet.Recidivfaran infördes i svensk lag 1948 i och med rättegångsbalkens ikraftträdande. Man grundade utformningen enligt utländskt mönster och syftet med införandet var kriminalpolitiska skäl där skyddsaspekt och process-effektivitet var de centrala delarna. Recidivfaran blev snabbt det mest frekvent använda häktningsskälet och försök gjordes vid två tillfällen, 1977 och 1985, att inskränka i rättsväsendets möjligheter att anhålla och häkta på recidivgrund. Inget av dessa två försök lyckades i sitt syfte och recidivfarans användning och syfte förändrades högst marginellt. I motsats till det föreslagna utfallet kan man säga att det kriminalpolitiska syftet med recidivfaran istället stärktes.Finns det då fog för de tankar som finns hos enskilda inom polisväsendet att recidivfara som anhållningsgrund är underutnyttjad och skiljer sig åt mellan olika delar av landet? I undersökningen har 321 livsstilkriminella från 20 polismyndigheter följts under en tidsperiod av tre år och sammanlagt 1140 gripanden har undersökts. Undersökningen visar att recidivfara var anhållningsskäl i 55 procent av fallen i genomsnitt och att hela 89 procent av de som sedermera häktades, gjordes så med recidivfara angiven som häktningsskäl. Recidivfara som skäl för anhållning och häktning är alltså mycket vanligt förekommande. Räknat i antal personer som anhålls och häktas blir siffrorna något annorlunda. I snitt 24 procent av de gripna blir till sist häktade på recidivfara. Undersökningen visar också att det finns mycket stora skillnader i utfall mellan olika polismyndigheter. Skillnad syns även i statistiken över åklagarnas jourområden men är något jämnare fördelad då jourområdena omfattar ett flertal polismyndigheter och det större urvalet gör resultatet mindre känsligt för extremt höga eller låga värden.

No description available.

This thesis analyzes Martin Heidegger's early interpretation of Aristotelian concepts. The goal is to acquire an increased understanding of the ideas underlying Aristotle's political philosophy, as well as those underlying Heidegger's own later philosophy. The investigation begins with a critique of Kantian logic and the assumptions which underlie it, which are ultimately traced back to Aristotle. The passages that pertain to Kant's interpretation are assessed by Heidegger, who concludes that it is speaking, not explicit definition, that grounds possibility for life in a human sense. To demonstrate Heidegger's argument, the thesis transitions into an assessment of the Greek view of life and the way it influences Aristotle's investigation of the human being. The goal of the first three chapters is ultimately to demonstrate the manner in which speaking allows for a unique way of being in the world for the human being, a way of being that makes ethical disposition and thus moral excellence possible. Beginning in Chapter 4, the thesis discusses the Aristotelian concept of ends and endhood, ultimately outlining the manner in which Aristotle goes about his investigation in the Nicomachean Ethics which serves to re-emphasize the interpretation set forth in the first half of the thesis. After giving an account of eudaimonia, the thesis discusses rhetoric and politics in chapter five, since it is demonstrated that an ethical disposition cannot be acquired without both being and conversing with other people in a community. A brief account of Aristotle's conclusions in the Politics and Rhetoric follows, and the thesis concludes with an outline of the web of ideas that Heidegger has set forth in his interpretation. The thesis also provides an in-depth interpretation of key passages from the Metaphysics, Politics, Rhetoric, De Anima and Nicomachean Ethics which ultimately serve as examples of Heidegger's unique manner of interpretation to the reader.

Baigiamajame magistro darbe nagrinėjami giliojo pamato, įsprausto į smėlinį gruntą, nuosėdžiai nuo pamato viršuje pridėtos apkrovos. Darbe apžvelgtos jėgos perdavimo pamato pagrindui, kontaktinių įtempių pasiskirstymo, taip pat įtempių pasiskirstymo pamato pagrinde teorinės prielaidos, aprašyta vienuolika nuosėdžių skaičiavimo metodų. Tiriamojoje darbo dalyje aprašomos fizinės ir mechaninės pagrindo savybės, analizuojami statiniai polio bandymai. Išnagrinėjus teorinių prielaidų, bandymų ir lyginamųjų skaičiavimų rezultatų atitikimą, pateikiamos baigiamojo darbo išvados ir siūlymai. Darbą sudaro aštuonios dalys: įvadas, polio sąveika su pagrindu, polio, apkrauto vertikalia gniuždančiąja jėga, nuosėdžių skaičiavimo metodų apžvalga, fizinės ir mechaninės pagrindo savybės, statiniai polio bandymai, apskaičiuotų ir bandymų metu nustatytų rezultatų palyginimas, išvados ir siūlymai, literatūros sąrašas. Darbo apimtis – 86 p. be priedų, 81 pav., 10 lent. / In master thesis examined settlement of deep foundation in cohesion less soil. Theoretical assumptions of vertical force transmission for the soil, stress distribution in the base of the deep foundation, interactional stresses, was overviewed in the work. Eleven methods for settlement determination of deep foundation was described also. In the part of exploratory work, the description of test was made. Main differences of the methods obtained and test data with calculated values compared. Conclusions and proposals for further investigation represented. Structure: introduction, soil pile interaction, single pile settlement, physical and mechanical properties of basement, comparison of determined and calculated values, conclusions and suggestions, references. Thesis consist of: 86 p. text without appendixes, 81 pictures, 10 tables.

Syftet med denna studie är att öka förståelsen för den sexuella läggningens betydelse för upplevelsen av arbetsplatsen. Undersökningen baseras på fyra intervjuer med homosexuella poliser som är medlemmar i Föreningen för gaypoliser i Sverige. Studien undersöker hur öppna de är med sin sexuella läggning på arbetsplatsen, kollegornas bemötande angående deras sexuella läggning och hur medlemskapet i föreningen har påverkat dem på deras arbetsplats. Studien använder tre teoretiska utgångspunkter: begreppen socialkonstruktivism och heteronormativitet och även Raewyn Connells teori om maskuliniteter. Resultatet av studien redovisas i fem delar. Den första delen beskriver att det finns stereotyper inom polisyrket om både homosexuella och poliser. Den andra delen visar på att en heterosexualitet förutsätts och visar sig exempelvis i vardagliga samtal med kollegor. Den tredje delen inbegriper de reaktioner, både positiva och negativa, som intervjupersonerna har fått från sina kollegor. Den fjärde delen innefattar föreningens påverkan på intervjupersonerna i deras arbetsroller, som till stor del är positiv. Den femte, och sista, delen visar på skillnaden mellan att arbeta inom polisen i en storstad eller en mindre stad. Att arbeta som homosexuell polis i en storstad visar sig vara fördelaktigt. Sammanfattningsvis hade poliserna i Stockholm en bättre arbetssituation än den polisen i den mindre staden där flera reaktioner sker och det finns starkare förutsättningar om heterosexualitet. / The purpose of this study is to increase the understanding of the significance of sexual orientation for the workplace experience. The study is based on four interviews with homosexual police officers that are members of “The association for gay police officers in Sweden” [English translation]. The study research how open they are with their sexual orientation in their workplace, their colleagues response to their sexual orientation and how the membership in the association has affected them in their workplace. The study uses three theoretical starting points: the notions of social constructivism and the normativity of heterosexuality and also Raewyn Connells theory about masculinity (1996). The result of the study is presented in five different parts. The first part describes that there are stereotypes within the police profession about both homosexuality and police officers. The second part shows that there is a presumption about heterosexuality that for example becomes clear within everyday conversations with colleagues. The third part describes the colleagues’ reactions, both positive as well as negative, towards the interviewed people. The fourth part describes the association’s effect on the interviewed police officers, which to a large part is positive. The fifth, and final, part clarifies the difference between working within the police force in a big city or a small city. Working as a homosexual police officer in a big city shows to be favorable. In conclusion the police officers in Stockholm have a better work situation than the police officer in a smaller city where there are more reactions and stronger presumptions about heterosexuality.

Prostitution is a large and multifaceted subject. In this study, the purpose is to gain an insight into how the police officers work and act when they get in contact with young prostitutes. The study contains answers and opinions from five police officers which were conducted through semi-structured interviews in this qualitative study. The results were analysed based on a social constructive perspective and Goffman’s stigma theory. According to our result the police work differs depending on which city it is, even though all police stations should be working the same way. All five respondents defined young prostitution similar; they used the legal definition of it. Right now there is a restructuring going on in which 21 police districts are becoming one. When this is through, the respondents think that it will result in more equivalent work, and more room for action.

The following dissertation sets out to explore the evolution of a handful of civic institutions in the Hellenistic era. The first chapter focuses on the institution of the ephebeia and citizen-training. It centres on three documents: the gymnasiarchic law of Beroea (I. Beroeae 1 [ca. 167 BCE]), the oath of the agelaoi of Dreros (I. Cret. 1.9.1 [ca. 200 BCE]) and the honorary decree for Menas of Sestos. It argues first that citizen training programs of the Hellenistic period had higher rates of participation than the Athenian evidence seems to suggest, and second that three virtues of gymnastic training, euexia, eutaxia and philoponia, were also political and social virtues. The second chapter focuses on Zosimos of Priene (I. Priene 113 [ca. 100 BCE]) and the connection between his two most important reforms: instituting a system of duplicate record-keeping and funding rhetorical training for ephebes. It argues that the speeches of envoys and ambassadors (presbeutic rhetoric) constituted the dominant mode of Hellenistic rhetoric; within that genre, arguments based on history and on official records were considered the most effective. The third chapter focuses on Fabius' letter to Dyme (Syll.3 684 [144 BCE]). It argues that the destruction of Dyme's public archives was not part of a 'socialist' revolution, but rather was a means of rejecting changes to the citizen body forced on the city by Rome. The final chapter turns to the island of Kos. It explores Diokles' decree (IG XII.4.1 75 [ca. 200 BCE]) as an example of how the balance between self-interest and communal interests were negotiated.