According to Aristotle, for a human being to live their best life, that is a life that flourishes, is to live a political life. A political life is lived best in a polis , or a self - sufficient community, so therefore, the most flourishing human life is one lived in a polis . Also, for a polis to be self - sufficient, its citizens must be flourishing, so there exists a special sort of constitutive relationship between the polis and its citizens. There are certain capacities available to human beings in the polis that promote their flourishing (namely loyalty and trust) that help fulfill important human needs. These capacities are best carried out through various subcommunities in the polis . Subcommunities range in size and interest, but the ones that best fulfil l important human needs also contribute most to the polis, and thus contribute most to human flourishing. In this paper, I will argue that physical retail space is a particular kind of subcommunity that can fulfill an important human need. While it is popular opinion that the shopping mall, and more - broadly physical retail as a whole, does not have a place in the increasingly technologically savvy community, physical retail space offers humans a place to engage that is necessary for their flourishing.

Studiens syfte var att undersöka hur svenska poliser upplevde att hot och våld i tjänst påverkade dem. Ett bekvämlighets- och snöbollsurval applicerades, vilket resulterade i tolv respondenter (n=12) där fördelningen var fyra kvinnor och åtta män mellan 30-65 år, från sex olika län. Vid datainsamlingen användes semistrukturerade intervjuer, därefter utfördes en tematisk analys som resulterade i olika tema. Resultatet visade att samtliga poliser upplevde såväl fysiska som psykologiska konsekvenser av hot och våld. Vidare visade resultaten att större delen av respondenterna ansåg sig som underbetalda och ouppskattade i relation till vad de får utstå i tjänsten. Sammantaget var frustration till följd av hot och våld genomgående i alla intervjuerna och majoriteten diskuterade värdet i arbetet, vilket möjligen kan tolkas som en diskrepans i de förberedelser som polisutbildningen erbjuder och vad tjänsten faktiskt sedan innebär.

Kroppsburna kameror som arbetsmetod inom Polisen har under senare år spridits runtom i världen med dess olika syfte för implementering. I Sverige infördes kroppskameror till den svenska Polismyndigheten under våren år 2018 i form av ett pilotprojekt för att bland annat minska polisens utsatthet för hot och våld samt styrka bevisning. Det finns idag begränsad forskning av metoden både internationellt och nationellt, där den befintliga forskningen främst fokuserat på kroppskamerans effekter på exempelvis medborgares beteende och brottslighet. Få studier har dock gjorts om polisens upplevelse och erfarenhet av metoden. Studien baseras på sex kvalitativa intervjuer med en kompletterande webbenkät i syfte att undersöka hur poliser i Malmö upplever kroppskameror som metod i det dagliga arbetet. Resultatet påvisar en övergripande positiv upplevelse bland poliserna där polisverktyget ses som ett hjälpmedel i arbetet, framförallt avseende dess bevisvärde. Vidare upplevs verktyget ha en dämpande effekt på stökiga situationer samt anses det inspelade materialet ha goda förutsättningar för att användas i utvärderings- och utbildningssyfte. Resultatet visar därutöver att det föreligger brister med metoden då kamerans fästmöjligheter är begränsade, vilket poliserna upplever som problematiskt. Det finns även farhågor gällande metoden om att en alltför stor tilltro kommer att läggas vid det kameran visar istället för vid polisens ord i en rättslig process samt att en tolkningsproblematik kan uppstå om en utomstående granskar materialet. Studien diskuterar resultaten i relation till teori och tidigare forskning. Vidare lyfts praktiska rekommendationer för Polisen, exempelvis att kamerans fästmöjligheter bör ses över samt att tydliga riktlinjer för utbildningen av metoden bör utarbetas. Slutligen belyser även studien vikten av ytterligare nationell forskning inom ämnet. / The use of body-worn cameras, BWCs, by police forces has in recent years spread around the world with various purposes for implementation. In Sweden, the BWCs were introduced to the Swedish police during the spring 2018 in terms of a pilot project to reduce the prevalence of force and threat against the police and to improve evidence collection. There is currently a limited research on the method, both internationally and nationally, where the existing research primarily focuses on the effects of the BWCs on citizens’ behaviour and crime. However, few studies have been conducted on police officers’ perceptions of BWCs. The study relies on data collected from six qualitative interviews with a web-based survey as a complement in order to examine how police officers in Malmö perceive BWCs in their daily policing duties. The results suggest that officers are generally positive and they hold the perceptions that the police tool can be beneficial, especially to improve the collecting of evidence. Furthermore, the device is perceived to calm down situations and the recorded material can be beneficial for evaluation and education purposes. The result further shows that there are shortcomings of the method as the camera's attachment capabilities are limited which is experienced as problematic. There are also concerns about the method that an excessive confidence will be added to the camera recording, instead of the words of the police in a legal process, and that an interpretation issue can occur if an external reviewer analyzes the material. The study discusses the findings in the light of theory and previous research. Furthermore, the study present practical recommendations for the police, for example, that the camera's attachment capabilities should be reviewed and clear guidelines for the training of the method should be developed. Finally, it also illustrates the importance of future national research on BWCs.

Människohandel för sexuella ändamål är en lukrativ och organiserad brottslighet som kan beskrivas som en modern slavhandeln. De som utsätts för människohandel får ofta svåra psykiska men, i vissa fall berövas de på sina liv. Oftast är offer i människohandeln från länder med socioekonomiska utmaningar och annan social problematik. I Sverige kan den som utsätter någon för människohandel dömas till fängelse till lägst sex månader och högst fyra år. Studien undersöker arbetet kring identifieringen av offer i människohandel för sexuella ändamål samt samverkan mellan regionkoordinatorer och polis, utifrån regionkoordinatorns perspektiv. Tre regionkoordinatorer intervjuades. I intervjuerna framkom det bland annat att det finns en allmän okunskap av människohandel, vilket sätter krav på utbildning av yrkesverksamma. Det råder ett mörkertal gällande offer, och att uppsökande arbete kan vara ett effektivt sätt att identifiera dessa. Utöver uppsökande arbete kan offer identifieras hos migrationsverk och polis. I Sverige finns det polisgrupper som är specialiserade inom människohandel. I intervjuerna framkom det även att det är viktigt att polisen har goda kunskaper om människohandel för att kunna bemöta offer på ett adekvat sätt. Gällande samverkan så beskrivs en lyckad samverkan genom fall som lett till domar, medan det är av stor vikt med tydliga roller för regionkoordinatoren och polis i samverkansarbetet. Vidare fungerar samverkan väldigt bra med engagerade poliser och en avsaknad av formella mål verkar inte vara hämmande för arbetet med människohandelsoffer. / Human trafficking for sexual purposes is a lucrative crime and could be described as a modern slave trade. Those who fall victims for human trafficking often suffer physical trauma, and sometimes get killed. The victims often origin from countries with socioeconomical challenges and other social problematics. In Sweden, those who engage in human trafficking could face jail for least six months to four years at most. This study examines the identifying of and collaboration between regional coordinator and police in cases regarding human trafficking for sexual purposes, from the regional coordinators’ perspective. The results consist of interviews from a total of three regional coordinators. The interviews revealed among other things that there is a general lack of knowledge of human trafficking, which shows a necessity of education for practitioners. There a high estimated number of unknown cases regarding victims, and outreach work could be an effective method to identify them. In addition to outreach work, victims can be identified by immigration agencies and police. In Sweden, there are police groups that specialize in human trafficking. The interviews also showed that it is important that the police have knowledge of human trafficking in order to respond appropriately to victims. Regarding collaboration, successful collaboration is described through cases leading to a sentence, while it is of great importance with clear roles for both the regional coordinator and the police while collaborating. Furthermore, collaboration works very well with committed police officers and a lack of formal goals for the collaboration does not seem to be hampering the work with human trafficking victims.

This study aims to analyse the trust and distrust towards the police by the youth community in a vulnerable district. Previous research has shown that young people are subjected to involuntary police search and are automatically seen as suspects by the police, contributing to the increasing distrust towards the police force and other authorities within law enforcement. A qualitative study was used to examine the trust and distrust in targeted vulnerable areas, along with interviews from nine people residing in a vulnerable district in southern Sweden between the ages of 16-24. The analytical and theoretical framework was centred around Goffman’s notion of ‘stigmatisation’ and Skegg’s theory about respectability, which enabled the analytical focus on what is happening in the interaction with the police.     The study’s empirical data showed that the encounter with police has a crucial part in the trust and distrust within the young community in a vulnerable district towards the police. A specific strategy appears to stand out in which the young people are avoiding the police. It is a strategy where young people take actions independently rather than call the police for ongoing or witnessed crimes. The study also showed that the police’s encounter with the youth in a vulnerable district is much tougher than the police encounter in a less vulnerable area. A clear pattern in the analysis appeared to distinguish how the youth in vulnerable and targeted areas were criminalised by the police and subjected to an involuntary police search, which was considered discriminating and derogatory by the youth subjected to it. An explanation was that a vulnerable area featured criminality and has a low socioeconomic status, which made all the young people suspects in these areas because of the work on crime prevention by the law enforcement. A respectful treatment by the police is essential to build and strengthen the trust towards them by the young people. Furthermore, the findings showed that the police’s work is deemed to be ineffective and inefficient, which is something mentioned by the majority of the interviewees. An important conclusion in this study is that the trust towards the police by the majority of the youth is practically non-existent.

Internetbedrägerier är en välkänd problematik, men trots problematiken är bedrägeri med hjälp av internet den största bedrägeritypen med flest offer. På grund av att internetbrott är den mest dramatiska utvecklingstendensen inom kriminologin och en av den mest förekommande brottstyperna som inte uppklaras, är ämnet ett kriminologiskt relevant samhällsproblem. De nya tillvägagångssätten att begå bedrägerier på innebär att ytterligare kunskap om hur polisen och banken arbetar behövs eftersom dessa aktörer anses ha störst arbetsinverkan på samhällsproblemet. Målet med föreliggande uppsatsarbete har varit att studera hur polisen och banken arbetar mot internetbedrägerier genom att dels studera hur det förebyggande arbetet ser ut, men även undersöka om aktörerna erbjuder något stöd till de utsatta. Genom kunskap om förebyggande åtgärder kan individer förhindra sig själva från att bli ett potentiellt offer, men de kan även få kunskap om det stöd som aktörerna erbjuder. Även aktörerna kan få kunskap om arbetet i relation till internetbedrägeri och om det är ett fungerande arbetssätt. I studien undersöktes också om den aktuella Covid-19 pandemin har påverkat aktörernas arbete på något sätt. För att genomföra studien har en kvalitativ, semistrukturerad intervjumetod genomförts för att uppfylla syftet. Resultatet tydde på svårigheter för aktörerna med det preventiva arbetet mot internetbedrägeri av den orsaken att arbetet sker efter brottets gång. Det finns få preventiva åtgärder som implementerats för att förhindra individen att bli utsatt, vilket är ett problemområde som författarna anser bör uppmärksammas. Även stödet som aktörerna erbjuder kan ifrågasättas som otillräckligt och därmed har åtgärdsförslag framförts som en del av vidareutvecklingen. Pandemin ska inte ha påverkat brottsligheten i någon större utsträckning, utan förändringen har visats i gärningspersonens tillvägagångssätt. / Internet fraud is a well known problem, but despite the problem, fraud with the help of the internet is the largest type of fraud with the most victims. Due to internet fraud being one of the most dramatic trends within criminology and one of the most common types that is not cleared, the subject is a criminologically relevant societal problem. The new approaches to committing fraud mean that more knowledge about how the police and banks work is needed as these actors are considered to have the greatest work impact on the societal problem. The aim of the present thesis work has been to study how the police and banks work against internet fraud by partly studying what the preventive work looks like, but also examining whether the actors offer any support to the victims. Through knowledge of preventive measures, individuals can prevent themselves from becoming a potential victim, but they can also gain knowledge about the support that the actors offer. Even the actors can gain knowledge about the work in relation to internet fraud and whether it is a working way of working. The study also examines whether the current Covid-19 pandemic has affected development and the actor’s work in any way. To conduct the study, a qualitative, semi-structured interview method was conducted to fulfill the aim. The result indicated difficulties for both actors with the preventive work against internet fraud as the work takes place after the crime occured. There are few preventive measures that have been implemented to prevent the individual from being exposed which is a problem area that the authors believe should be addressed. The support offered by the actors can be questioned as insufficient and thus proposed measures have been put forward as part of the further development. The pandemic should not have affected crime to any great extent, but the change has been shown in the perpetrator’s approach.

Syftet med denna studie är att undersöka hur polisens förtroende, trovärdighet och legitimitet upplevs hos unga vuxna utifrån de inlägg som polisens officiella konton samt poliser i tjänst postat på sociala medier. Med hjälp av semistrukturerade intervjuer inhämtades det empiriska material som sedan analyserades med hjälp av tidigare forskning. I studien deltog fyra respondenter i åldrarna 22-26 med olika erfarenheter och åsikter om polisen sedan tidigare. Med utgångspunkt i Hedquists (2002) faktorer för trovärdighet har intervjumaterialet bearbetats för att analysera hur respondenterna upplevde polisens kommunikation. Även Fredriksson och Pallas (2013) kommunikationsprinciper har legat till grund för att förstå god myndighetskommunikation. Resultaten tyder på att det till stor del är de erfarenheter respondenterna har sedan tidigare som är relevanta för hur de bedömer inlägg på sociala medier, samtidigt som samtliga respondenter ställer sig tveksamma eller negativa till att poliser agerar som influencers på och utanför arbetstid. Slutsatserna som kan dras efter att ha analyserat intervjuerna och den tidigare forskningen är att polisens nuvarande uppförandekod för konton på sociala medier egentligen är bra men de tillfällen då den inte efterföljs riskerar det att sänka förtroendet för myndigheten. De unga vuxna som deltog i studien upplever högre förtroende genom seriösa och informativa inlägg av polisen och ställer sig mer kritiskt till lekfulla inlägg. / The purpose of this study is to investigate how the police’s trust and credibility is perceived among young adults based on the posts from the Swedish Police Authority and police officers while on duty posted on social media. By using semi-structured interviews the empirical material was gathered and later analyzed using earlier research. Four people between the ages of 22 and 26, all with different former experiences and opinions about the Swedish police, took part in the study. Using Hedquist’s (2002) factors for reliability, the empirical material has been processed to find out how the respondents see the police’s communication. Fredriksson and Pallas’ (2013) principles of communication have also formed the basis of our understanding of what makes good communication from government officials. The results show that the respondents’ former experiences with the police are very important to how they assess the different posts made by police on social media. In the meantime, every respondent displayed a hesitant or negative attitude towards posts where police officers act as influencers, both on and off duty. The conclusions made after having analyzed the interviews and the earlier research is that the current guidelines for how police are supposed to use social media are inherently good, the problem is that when it is ignored or breached the police can lose the trust of the citizens. The young adults who took part in the study are more positive towards serious and informative posts but tend to turn against the more playful posts.

The usage of drones in civilian applications is a relatively new phenomenon, earlier it was limited to military applications. As drones gain more and more popularity is it imperative that care is taken to implement drones in a manner that will be beneficial. While there is an abundance of technical studies being conducted about testing drones’ technical attributes there is a lack of studies that investigates how and where to implement these attributes. This study aims to answer the question of how drones and the technologies surrounding them can be used to elevate emergency services ability to collect information about emergency situations and cooperate with unmanned aerial systems, and how to best implement these technologies. As a result, a number of guidelines were constructed and promising technical areas where identified that can help alleviate some of the difficulties faced by emergency services in the field. The data collected points to drones needing to be fast and capable of long-range flight beyond line of sight. Artificial intelligence is likely necessary to reduce stress and manpower needed to utilize drones. The information that is utilized in emergency services is of different value to different branches but there are some common denominators.

Den svenska polisen styrs till stor del av reglerna stipulerade i polislag (1984:387). Däri återfinns bland annat de viktiga principerna om behov och proportionalitet som polisen måste beakta i all sitt arbete samt lagstödet som ger polisen befogenhet att använda våld. Vad gäller sådan våldsanvändning som innebär skjutvapenanvändning är det dock kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen (skjutkungörelsen), en författning på förordningsnivå som är tillämplig.  Syftet med uppsatsen är att undersöka den reglering som styr polisens rätt att använda skjutvapen, framför allt den laga befogenheten, och att utifrån aktuell svenska lagstiftning belysa och kritiskt diskutera de eventuella svårigheter som regleringen ger upphov till. För att uppnå syftet har en rättsdogmatisk metod tillsammans med ett rättssociologiskt perspektiv använts och källorna har till stor de bestått av lagar, förordningar och förarbeten. Utöver detta har även material såsom doktrin, polisrapporter samt i begränsad mängd rättsfall använts.  För att en polis ska ha rätt att använda skjutvapen krävs att det görs inom de ramar som skjutkungörelsen anger. Denna reglering kan dock kritiseras på flera punkter. Förutom att den är gammal med över 50 år på nacken så är även det faktum att den befinner sig på förordningsnivå problematiskt med hänsyn till rättskällehierarkin. Vidare kan grunderna för skjutvapenanvändning och dessa grunders ordningsföljd i skjutkungörelsen kritiseras, särskilt vad gäller bestämmelsen som avser att ge polisen rätt att skjuta med laga befogenhet som stöd.  Sammantaget kan sägas att skjutkungörelsen är komplicerad och oöverskådlig, något som är extra allvarligt då den avser att användas i potentiellt pressade situationer. Att skjutkungörelsen är svår för den enskilde polisen att agera efter medför ofta att polisen inväntar en nödvärnssituation innan de skjuter. I en nödvärnssituation är både den skjutande polisen och personen mot vilken skott riktas mer stressade vilket i sin tur kan leda till att skadorna blir allvarligare eller till och med leder till att personen avlider något som eventuellt hade kunnat undvikas om polisen skjutit tidigare. Uppsatsens slutsats är således att regleringen som styr polisens rätt att skjuta inte är lämpligt utformad och att den, för den enskilde polisen skapar mer osäkerhet än vad den ger stöd. Denna reglering är därför i stort behov av en genomgripande omarbetning. / The Swedish police are largely governed by the rules stipulated in the Police Act, (polislag (1984:387). This includes the important principles of need and proportionality that the police must take into account in all their work, as well as the legal support that gives the police the power to use force. With regard to the use of force that involves the use of firearms, however, it is the firearms proclamation (kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen), a statute at the decree level that is applicable. The purpose of the thesis is to examine the regulation that governs the police's right to use firearms, mainly the lawful authority, and to, based on current Swedish legislation, shed light on and critically discuss the possible difficulties that the regulation, mainly the firearms proclamation, gives rise to. To achieve the purpose, a legal dogmatic method has been used together with a legal sociological perspective and the sources have largely consisted of laws, decrees and legislative history. In addition to this, materials such as doctrine, police reports and a limited number of legal cases have also been used. In order for a police officer to have the right to use firearms, it must be done within the framework specified in the firearms proclamation. However, this regulation can be criticized on several points. In addition to that it is over 50 years old, the fact that it is at decree level is also problematic in respect of the legal source hierarchy. Furthermore, the grounds for the use of firearms and the order of these grounds in the firearms proclamation can be criticized, especially with regard to the provision which intends to give the police the right to fire with lawful authority as support. Overall, it can be said that the firearms proclamation is complicated and incalculable, something that is extra serious as it is intended to be used in potentially pressured situations. The fact that the firearms proclamation is difficult for the individual police to act on often means that the police chooses to wait for an emergency defense situation to occur before they shoot. In an emergency defense situation, both the shooting police and the person being shot at are more stressed, which in turn can lead to the injuries becoming more serious or even lead to the person dying. This is something that might have been possible to avoid if the police had fired earlier. The thesis' conclusion is thus that the regulation that governs the police's right to shoot is not appropriately designed and that, for the individual police, it creates more uncertainty than it provides support. This regulation is therefore in great need of a thorough revision.

The aim of this study is an exploration of cooperation between the law enforcement forces and local authorities responsible for the organisation of the social services, working with young crime victims and their needs of assistance. Interviews with three members of the police department and four member of the social services were conducted. An organization theory perspective and ”The ideal victim” concept are forming the background for a thematic analysis of the gathered data. While divergent attitudes are revealed in the data, the results show an overall positive effect of closer cooperation between the organizations on favorable well-being of the victims. Lack of communication and understanding of the commonality of goals are potentially disruptive sources. However, ”The ideal victim” concept as guideline doesn´t appear to substantially support the empirical results.