<p>Syftet med detta arbete är att, utifrån teori och empiri, undersöka hur läromedel som används för elever i behov av särskilt stöd i svenska och med annat modersmål än svenska kan se ut samt om läromedel som används i denna undervisning utgår från individens behov och förutsättningar. I försök att besvara undersökningens frågeställningar har två metoder använts; dels kvalitativa intervjuer med lärare som arbetar med de elever som är i undersökningens fokus och dels en diskursanalytiskt inspirerad textundersökning av de läromedel som informanterna använder sig av. Undersökningen visar på att det finns en negativ attityd till läromedelsutbudet bland lärare. Vidare är det möjligt att se en tendens att lärare upplever svårigheter att finna material som är adekvat för den undervisning de genomför. De läromedel som i denna undersökning analyserats har relativt låg social karaktär i sig och kräver bearbetning av läraren för att möjliggöra samverkan mellan elever. De läromedel som analyserats är av övningsbokskaraktär och används till viss del av lärarna i syfte att arbeta självständigt, vilket försvåras genom att instruktioner och texter många gånger har för hög svårighetsgrad i förhållande till de övningar som förväntas genomföras. Undersökningens resultat kan fungera som ett hjälpredskap för den lärare som väljer undervisningsmaterial, i såväl ämnet svenska som andra ämnen. Resultatet kan leda till en ökad medvetenhet hos lärarna om att läroböcker har stor påverkan på den kunskapsinhämtning eleven gör, vilket ökar kraven på att läromedel ska vara väl utformade och ha ett innehåll som strävar efter att utveckla elevens lärande på bästa sätt.</p>

<p>Ett uttryck som ofta träffas på i skolvärlden är elever i behov av särskilt stöd. Elevens svårigheter förklaras med att de är i behov av särskilt stöd. Syftet med vår undersökning är att få förståelse och kunskap om vilka barn lärare och rektorer i två skolor, anser vara i behov av särskilt stöd. Studien avsåg att undersöka hur lärare, från förskoleklass till år tre, samt rektorer definierar och reflekterar om begreppet särskilda behov. Studien syftade till att undersöka hur rektorer, lärare, speciallärare och resurspedagog definierade och reflekterade om begreppet särskilda behov. Den empiriska delen av uppsatsen utfördes med kvalitativ semistrukturerad intervjumetod och observationer. Resultatet visade att pedagogerna hade ett övervägande bestämt synsätt, medan rektorerna gav olika svar där den ena rektor hade ett varierande synsätt på elever i behov av särskilt stöd och den andra rektorn hade ett mer bestämt synsätt. Den specialpedagogiska undervisningen skilde sig åt i de två kommuner där undersökningen genomfördes. I den ena kommunen bedrev man undervisningen av elever i behov av särskilt stöd i form av att eleverna fick en del av undervisningen från specialläraren. I den andra kommunen pågick en omstrukturering av undervisningen för elever i behov av särskilt stöd. Den byggde på elevens rätt att gå i en vanlig klass i en vanlig skola och där elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas i undervisningen.</p><p>De olika specialpedagogiska insatserna skilde sig åt i de båda skolorna. På den ena skolan gick de elever som var av behov av särskilt stöd till en speciallärare för att få extra undervisningsstöd. De elever som var i behov av särskilt stöd i den andra kommunen fick extra stöd i form av en resursperson i klassen. Utifrån vårt resultat kunde vi konstatera att rektorer och klasslärare inte alltid hade samma uppfattning om arbetet med elever i behov av särskilt stöd.</p>

No description available.

<p>Enligt styrdokumenten är skolan skyldig att anpassa undervisningen så att elever i behov av särskilt stöd kan tillgodogöra sig den. Skolan ska också innehålla estetiska uttryck. Därför ville vi undersöka hur och varför lärare i grundskolan och gymnasiet använder sig av estetiska uttryckssätt i undervisningen och hur de uppfattar att elever i behov av särskilt stöd påverkas av det.</p><p>För att ta reda på detta utförde vi en kvalitativ intervjustudie. Urvalet bestod av fem informanter som representerade samtliga årskurser i grundskolan och gymnasiet. Efter genomförda intervjuer transkriberades materialet varpå det sammanställdes och jämfördes. Av detta har vi hittat gemensamma teman och på så vis kunnat dra slutsatser.</p><p>Vår undersökning visade att elever genom estetiskt arbete får använda fler sinnen och att detta har positiva effekter på inlärningen eftersom eleverna får möjlighet att utnyttja sina starka sidor. Eleverna får också hjälp att sätta in kunskapen i sammanhang och på så vis få en bredare förståelse. Elever i behov av särskilt stöd har ofta svårt att se sammanhangen på egen hand. Estetiska uttryck har också visat sig stärka samhörigheten i klasserna, något som inte minst är viktigt för elever i behov av särskilt stöd.</p>

<p>Syftet med denna kvantitativa studie är att undersöka rektorers syn på arbetet med åtgärdsprogram, att se vilka rutiner som finns vid upprättande av dokumenten och att ta reda på om det finns likheter, respektive olikheter vid rutiner och upprättande av åtgärdsprogram, beroende på vilket stadium rektor ansvarar för. Studien genomfördes i en mellanstor svensk kommun där 48 rektorer besvarat en enkät.</p><p>Resultatet visar att det finns likheter vid upprättande av åtgärdsprogram, kring rutiner och innehåll i dokumenten. Ytterligare likheter som framkommer är viss fokusering på individnivå liksom att elevens styrkor och svårigheter skrivs fram i dokumentet. Att åtgärdsprogrammet beskriver elevens situation på gruppnivå verkar inte vara så vanligt förekommande och det råder en viss tveksamhet när det gäller utformningen på organisationsnivå.</p><p>När det gäller elevens delaktighet så visade resultatet att elevens ansvar tydliggörs i åtgärdsprogrammet men att elevens syn på sin skolsituation inte var lika vanligt förekommande när dokumenten skrevs fram.</p><p>Vårdnadshavares delaktighet skiljer sig åt i grupperna. I de lägre åldrarna anser rektorerna att vårdnadshavares synpunkter tas tillvara och att deras ansvar framgår. I HÅ-gruppen framkommer vårdnadshavarnas ansvar medan synen på barnets skolsituation inte tillvaratas, i lika hög grad som i de lägre åldrarna.</p><p>Rektors ansvar för att det ska finns en tydlig organisation för arbetet kring ÅP verkar de lägre åldrarna ha mer upparbetade rutiner för än vad rektorer i de högre åldrarna har, framför allt när det gäller ansvaret för att utredningen genomförs.</p><p>Rektorer som ansvarar för de lägre åldrarna anser, till viss del, att deras personal fått utbildning i hur man skriver åtgärdsprogram, vilket inte alla rektorer för de högre åldrarna var eniga om. Men det framkommer, att det finns en vilja och medvetenhet att förbättra arbetet kring åtgärdsprogram bland rektorerna och att det pågår ett arbete kring de riktlinjer som kommunen arbetat fram vid upprättande av dessa dokument.</p>

<p>Det huvudsakliga syftet med den här studien har varit att med hjälp av en kvalitativ ansats belysa samverkans betydelse för barn i behov av särskilt stöd, på föräldrakooperativ.  Jag har undersökt hur samverkan ser ut på de olika kooperativen, vilken betydelse samverkan har för alla barn, generellt och vilken betydelse samverkan har för barn i behov av särskilt stöd. Föräldrar med barn på föräldrakooperativ har fått svara på ett antal frågor med hög grad av struktur, i en brevintervju.  Studien visar att samverkan på föräldrakooperativen följer ett mönster som består av olika möten, en rad praktiska sysslor i barngruppen samt att man ökar vuxentätheten på förskolan, antingen genom att gå in som vikarie för sjuk personal eller som extra resurs då personalen har planeringsmöten. Respondenterna upplever både positiva och negativa konsekvenser av samverkan på föräldrakooperativ. De positiva konsekvenserna kan sammanfattas med delaktighet och gemenskap. Respondenterna beskriver en stark vi-känsla och de har goda möjligheter att skapa en samsyn som leder till bra kontextuella lösningar, både för hela gruppen och för enskilda barn. När det kommer till samverkan runt barn i behov av särskilt stöd är det lite mer komplicerat. Respondenterna är positiva till samverkan även när det gäller de här barnen och svarar att de försöker skapa lösningar dels för hela gruppen dels för den enskilde individen och även här drar man nytta av att man känner varandra väl. Någon menar att det är bra för deras barn att se att det finns olika slags människor med olika behov. De utnyttjar tillfällen till att prata etik och värdegrund med barnen. Det som är svårt är att man kan känna en rädsla för att bli utpekad som en dålig förälder om man till exempel har ett barn med ett utagerande och aggressivt beteende. Respondenterna vittnar även om att det kan vara svårt att få gehör i styrelsen för sitt eget barns särskilda behov. Specialanpassningar för ett enskilt barn kan dessutom bli kostsamma för föreningen, menar respondenterna.<strong> </strong><strong></strong></p>

<p>Uppsatsen är en studie kring hur några lärare har valt att arbeta med barn som är placerade i familjehem. Vilka problem de här barnen befinner sig i och vad skolan bör göra för att underlätta för dem.</p>

<p>Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur förskollärare arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt att ta reda på vilka svårigheter barn kan ha och vad som menas med barn i behov av särskilt stöd. Var går gränsen om ett barn är i behov av särskilt stöd? Vilken betydelse har en diagnos för en pedagog?</p><p> </p><p>I undersökningen framgick det att informanterna hade mött olika barn med olika behov som till exempel dövhet, funktionshinder, motoriska svårigheter, språksvårigheter, talsvårigheter, autism, koncentrationssvårigheter, sociala och emotionella svårigheter och ej diagnostiserade barn. Även att två av informanterna ansåg att det inte var nödvändigt med den specialiserade diagnostiseringen.</p><p> </p><p>Tidigare forskning visar på att förskolan i många fall ses som en barnpassnings institution för arbetande vårdnadshavare istället för en plats där barnen kan utveckla sig. Det tas vidare upp den kontroll som pedagogerna har. Andra studier visar att många av de aktiviteter som pågår på förskolan är startade och styrda av barnen och att aktiviteterna som pedagogerna har hand om ofta är dåligt styrda. Det får barnen att specialisera sig på vad de vill göra. Men det kan också segregera barn med särskilda stöd. Det finns ingen direkt lösning på detta problem men samtidigt är det alternativ som kan det mest uppenbara att införa striktare styrning skada formen på förskolan och det rekommenderas istället tydligare riktlinjer på hur förskolan ska arbeta.</p><p> </p><p>Studiens empiri hämtades i två olika kommuner i södra Skåne. Författarnas val för att få svar på sina frågor var genom en enkät studie. Informanterna som deltog i studien var fyra förskollärare och en specialpedagog och har arbetat med barn i behov av särskilt stöd mellan ett - fem år.</p><p> </p><p>En viktig slutsats av undersökningen är att det är alla barn som faller utanför den ”normala” ramen är vad som utmärker barn i behov av särskilt stöd. Att det är samhällets normer som bestämmer vad som menas med ”normalt” eller avvikande när normerna ändras så förändras synen på vad som är ”normalt” eller avvikande. Även att det är barnets behov som bör styra valet av metod och inte tvärtom och det krävs olika metoder för olika barn, alla åtgärdsprogram måste vara individuellt utformade och anpassade till det barnet som man hjälper just för tillfället. Slutligen att det inte är själva diagnosen i sig som är det viktigaste utan istället fokusera sig mer på att kunna hjälpa barnen som är i behov av särskilt stöd. Men om ett barn inte har fått en diagnostisering kan detta leda till det att barnet inte får det behov av särskilt stöd som barnet behöver.</p><p> </p>

<p>Syftet med vår studie är att undersöka hur några pedagoger vid två skolor i en mellanstor kommun i Norge arbetar med att få alla elever att bli inkluderade i grundskolans undervisning. I denna uppsats börjar vi med att beskriva vad tidigare forskning kommit fram till vad gäller inkludering i Norge. I studien har vi genomfört kvantitativa observationer i fyra klasser, utifrån dessa observationer har vi sedan genomfört kvalitativa intervjuer med pedagogerna. Detta för att först få en inblick i hur pedagogen undervisar för att inkludera eleverna, sedan intervjuer för att få en insyn i hur pedagogen ser på inkludering i sin undervisning. De pedagoger vi intervjuat anser att planeringen inte skiljer sig mellan elever i behov av särskilt stöd och övriga elever. Detta är enligt vår slutsats på grund av att specialpedagogen planerar undervisningen för dessa elever. Endast en pedagog påstod att den planerar för eleven i behov av stöd vid undervisning i klassrummet. Samtliga pedagoger har arbetat med elever som behövt olika slags stöd. Pedagogerna är överlag positivt inställda till inkludering med förutsättningen att eleven får rätt stöd, som exempelvis i form av en assistent. </p>

<p>Enligt styrdokumenten ska skolan se till att elever som behöver särskilda stödåtgärder ska få det. Formerna för detta stöd kan dock vara väldigt olika. Syftet med detta arbete var att genom intervjuer belysa hur några elever i behov av särskilt stöd uppfattade sin skolsituation med avseende på dess segregerande, integrerande eller inkluderande karaktär. Studien består av fyra intervjuer med elever i skolår 4-9. Enligt de definitioner av begreppen segregering, integrering och inkludering som används av andra forskare finns i denna studie exempel på stöd i integrerande respektive segregerande form. Det är tveksamt ifall det, i vår studie, finns något exempel på stöd som kan anses vara inkluderande i dess striktaste betydelse.</p><p>Resultaten från intervjuerna visar att eleverna var nöjda med det erhållna stödet och de hade ingen uttalad önskan om förändring av detta. Det finns indikationer på att eleverna upplevde sig som bärare av problemet. Att vara ”bra” i skolan innebar för dessa elever antingen goda prestationer eller gott uppförande. I och med att de hade blivit tillfrågade tyckte eleverna i studien att de hade fått vara delaktiga i beslutsfattandet kring sitt stöd. Eleverna uttryckte att det kunde kännas skönt att gå ifrån en pratig klass, men också att de till viss del kände sig annorlunda och utanför. Detta gällde framför allt de elever som har sina viktigaste kamratrelationer inom klassen och som lämnar den för att få stöd. Dessa resultat stämmer väl med annan forskning som har gjorts kring elevers upplevelser av skolan.</p>