Institutet säkerhetsöverlåtelse är en pantform som bland annat används vid kreditgivning för byggnad på annans mark. Säkerhetsöverlåtelse är inte lagreglerat men  erkänt genom praxis. Högsta domstolen fastställde genom NJA 1952 s. 407 den huvudprincip att borgenären uppnår sakrättsligt skydd redan genom ingående av säkerhetsöverlåtelseavtalet. Rättsläget gällande säkerhetsöverlåtelseborgenärens utmätningsrätt är emellertid oklart. Inte minst vid säkerhetsöverlåtelsegäldenärens dubbelöverlåtelse visar det sig att säkerhetsöverlåtelseborgenärens möjligheter till utmätning är begränsade. Författarna visar i denna uppsats att begränsningen torde kunna lösas genom bland annat tvångsförsäljning tack vare säkerhetsöverlåtelseborgenärens sakrättsliga skydd till byggnad på annans mark. Uppsatsen behandlar kortfattat hur tolkningen av pantavtalet av byggnad på annans mark bör gå till vid säkerhetsöverlåtelseborgenärens konkurs. Det är författarnas åsikt att en teleologisk tolkning borde vara det mest optimala. Uppsatsen behandlar två problem som kan uppstå för säkerhetsöverlåtelseborgenären vid andra borgenärers utmätningsanspråk i byggnaden. Antingen har säkerhetsöverlåtelsen ingåtts före det att andra borgenärer begärt utmätning i byggnaden, eller så har den ingåtts efter. Rättsföljderna i det första fallet har genom NJA 954 A 5 besvarats såtillvida att en säkerhetsöverlåtelse inte utgör något hinder för att utmätning skall kunna ske. Säkerhetsöverlåtelseborgenären har dock genom sitt sakrättsliga skydd rätt att få full betalning för sin fordran före övriga borgenärer. I det andra fallet menar författarna att det sakrättsliga skyddet som fastställts genom 1952 års dom inte kan anses vara tillämpbart. Säkerhetsöverlåtelseborgenären får därmed finna sig i att vara  oprioriterad borgenär, trots säkerhetsöverlåtelseavtalet. Åtskilliga utredningar har lagts fram om instiftande av ett registersystem för panträtt i registrerad nyttjanderätt. Emellertid har ingen lagstiftning kommit till stånd främst på grund av ekonomiska skäl. Författarna visar att stora delar av de utredningar som gjorts främst varit inriktade på att ta hänsyn till kredittagarens ställning vid pantsättning av byggnad på annans mark. Detta beror troligtvis, enligt författarna, på att regeringen velat skydda den svagare parten. Det är författarnas uppfattning att de juridiska spörsmål som framläggs genom denna uppsats inte behandlats i utredningen om panträtt i registrerad nyttjanderätt.

No description available.

No description available.

Återtagandeförbehåll är en säkerhetsrätt som ger en säljare rätt att återta såld vara från en köpare om förutsättningarna för förbehållet är uppfyllda. Upplägget förhandlas fram mellan köpare och säljare och gäller således dem emellan. Det kan dock i vissa fall även bli gällande mot tredje man. För att en säljare ska kunna skydda sin rättighet att återta såld vara mot tredje man behöver säljaren ett sakrättsligt skydd, vilket ger säljaren en bättre rätt till den sålda varan än tredje man. Som exempel är det sakrättsliga skyddet aktuellt ifall köparen försätts i konkurs innan köpeskillingen har betalats till fullo, eller om köparen säljer vidare varan utan att tillfråga säljaren. Konflikter mellan avtalspart och tredje man är sakrättens kännetecken och enligt huvudregeln erhålls ett sakrättsligt skydd i samband med ett sakrättsligt moment. Ett sådant moment saknas dock när det gäller återtagandeförbehåll. Säljarens bättre rätt har blivit prövad flera gånger i domstol och rättspraxis har vuxit fram där det går att utläsa vilka förutsättningar som krävs för att ett återtagandeförbehåll ska medföra ett sakrättsligt skydd för säljaren. Fokus i uppsatsen ligger på att diskutera möjligheten att införa ett register över återtagandeförbehåll såsom sakrättsligt moment, samt de för- och nackdelar ett sådant införande skulle medbringa. För att kunna föra en diskussion om ett eventuellt återtagandeförbehållsregister är det nödvändigt att gå igenom grundläggande sakrättsliga principer samt förklara gällande rätt vad gäller återtagandeförbehåll. Ett eventuellt register för återtagandeförbehåll skulle medföra vissa fördelaktiga samhällsekonomiska effekter. Bland annat skulle utrymmet för osäkerhet och orättvisor mellan de säkerhetsrätter med sakrättsligt moment och de utan, bli mindre. Kreditrisken för säljaren skulle minska ifall återtagandeförbehåll gav ett starkare skydd än idag, vilket skulle främja kredithandeln i och med att risken är en av de bidragande faktorerna vid prissättning. Om ansvaret för registret tillfaller den privata sektorn skulle registrering av ett återtagandeförbehåll kunna vara kopplat till kreditundersökningar och andra tjänster som tillsammans skulle skapa synergieffekter. Kostnaderna kopplade till utvecklingen och underhållet av ett eventuellt register kan hållas nere med hjälp av nyttjandet av blockkedjeteknik och redan existerande registersystem. Det finns dock alternativ till återtagandeförbehåll som framstår som bättre, vilket skulle tala mot ett införande av ett återtagandeförbehållsregister.

Ett avtalsservitut innebär, enligt 14 kap. 1 § JB, att en inskränkning görs i en fastighet (den tjänande fastigheten) till förmån för ägaren av en annan fastighet (den härskande fastigheten). Servitutets tillhörande befogenheter kan vara såväl positiva som negativa. Bakgrunden till att upplåta ett avtalsservitut är att två parter, exempelvis två grannar, på dispositiv grund, helt utan inblandning av en myndighet kommer överens om att A ska ges rätten av B att nyttja dennes fastighet för ett visst angivet ändamål. Nyttjandet kan exempelvis bestå i rätten att ta en viss väg över grannens fastighet eller begagna en vattenbrunn. Den främsta anledningen till att servitut uppstår är för att förbättra den härskande fastigheten med funktioner som inte kan skapas inom fastighetens egna gränser. Ett avtalsservitut gäller som huvudregel utan begränsning i tiden, enligt 7 kap. 6 § JB. Trots detta stadgande riskerar en rättighet att inte längre kunna göras gällande av rättighetshavaren gentemot förvärvaren av den tjänande fastigheten. Om den fastigheten frivilligt säljs, uppkommer därmed frågan hur det kan påverka rättighetens rättsliga ställning. Gäller rättigheten som tidigare eller vinner den nya köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar? Denna uppsats har skrivits mot bakgrund av att det inte finns någon tydlig bild över hur äldre avtalsservitut kan påverkas av en framtida försäljning av den tjänande fastigheten. Syftet med denna uppsats har varit att belysa hur äldre avtalsservitut kan påverkas vid en framtida försäljning. Det har därmed varit av intresse att undersöka om en rättighet i form av ett avtalsservitut kommer att bestå ograverad eller om den kommer att försvinna i enlighet med köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar. Ett underliggande syfte har varit att klargöra om det finns skyldigheter för de som berörs av en fastighetsöverlåtelse att undersöka och upplysa om belastande rättigheter. Detta för att bringa klarhet i vad som gäller eller bör gälla. Av analysen framgår det att de tre servitutsrekvisiten är av grundläggande förutsättning för rättighetens bestående. Ett avtalsservituts materiella rättsförhållande kommer alltid att bestå i den tjänande fastigheten efter en frivillig fastighetsöverlåtelse. Rättighetshavaren kan dock enbart ges rätt att fortsätta använda rättigheten förutsatt att den erhållit sakrättsligt skydd före själva fastighetsöverlåtelsen. I analysen finner jag att det finns en sakrättslig skyldighet för säljaren att upplysa köparen om belastande rättigheter utifrån kravet på förbehåll i 7 kap. 11 § JB. Denna skyldighet kan i sin tur omvandlas till att bli en undersökningsplikt för köparen beroende på vad köparen ägt eller bort äga kännedom om, dvs. om köparen varit i god eller ond tro. Rättsfallet, mål T 3004-02, pekar på att bestämmelsen i 7 kap. 14 § JB talar för att det finns en långtgående sakrättslig undersökningsplikt för köparen. Att det skulle finnas en sakrättslig undersökningsplikt för köparen bekräftas även av doktrin. Undersökningsplikten får anses innebära att köparen åtminstone måste fråga säljaren för att få klarhet i om det finns några äldre avtalsservitut för att vara säker på att fastigheten säljs ograverad.   Min slutsats är att en rättighet i form av ett avtalsservitut alltid bör gälla i den överlåtna fastigheten, samt att det bör införas ett krav på att servitut måste registreras i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Inskrivningsdelen bör i sin tur spegla giltiga materiella rättsförhållanden och vilka parter som äger rätten att använda servitut. Om en rättighet inte finns inskriven i registret bör den inte vara att se som giltig. Jag anser även att det bör införas en regel som tydliggör vem som ska bära en skyldighet att upplysa och undersöka om inskrivna och oinskrivna rättigheter. Genom att tydliggöra plikterna i lag tror jag att framtida tvister och rättsförluster skulle kunna undvikas, om de berörda parterna på förhand vet vad som gäller vid fastighetsöverlåtelser. En lagstadgad plikt skulle säkerligen ibland kringgås och säljaren försöka friskriva sig från eventuella felaktigheter genom garantier, men genom att införa en tydlig lag skulle åtminstone de situationer där det råder oklarhet kunna undvikas. Det blir på så sätt tydligt vilka rättigheter som belastar en fastighet.

<p>Luftfartyg räknas som lös sak (lösöre). Det sakrättsliga momentet vid försäljning av lösa saker är vanligtvis knutet till traditionsprincipen, d v s köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer när han fått egendomen i sin besittning. Sale and leaseback är en vanlig finansieringsform vid nyanskaffning och refinan- siering av luftfartyg. Vid en sale and leaseback-affär säljer flygföretaget ett luftfartyg till en investerare för att omedelbart hyra tillbaka det. Luftfartyget traderas med andra ord aldrig från säljare till köpare, utan blir hela tiden kvar i säljarens besittning. Köparen får, enligt svensk rätt, på detta sätt aldrig sakrättsligt skydd mot flygföretagets borgenärer. En möjlighet att uppnå sakrättsligt skydd för lösöre som blir kvar i säljarens besittning, är att registrera köpet enligt lösöreköplagen. Det innebär i korthet att sakrättsligt skydd uppnås genom ett registreringsförfarande. Det är dock i dagsläget oklart om lagen är tillämplig på luftfartyg, vilket innebär att det i princip är omöjligt att genomföra en sale and leaseback-affär med svenskregistrerade flygplan. Ett annat alternativ skulle kunna vara att ge inskrivning av äganderätten i luftfartygsregistret sakrättslig verkan, vilket är den lösning som Danmark och Norge valt. Lufträttsutredningens förslag från 1997 förordar denna lösning, men det har ännu ej resulterat i någon ändring av lagstiftningen. Jag behandlar inledningsvis varför sale and leaseback-affärer är intressanta för flygbolag och finansiärer och orsakerna till varför lösöreköplagen inte skulle vara tillämplig. Vidare utreds om förfarandet enligt lagen skulle kunna vara ett lämpligt sätt för att uppnå sakrättsligt skydd samt vilka risker och praktiska konsekvenser som är förknippade med detta.</p>

Luftfartyg räknas som lös sak (lösöre). Det sakrättsliga momentet vid försäljning av lösa saker är vanligtvis knutet till traditionsprincipen, d v s köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer när han fått egendomen i sin besittning. Sale and leaseback är en vanlig finansieringsform vid nyanskaffning och refinan- siering av luftfartyg. Vid en sale and leaseback-affär säljer flygföretaget ett luftfartyg till en investerare för att omedelbart hyra tillbaka det. Luftfartyget traderas med andra ord aldrig från säljare till köpare, utan blir hela tiden kvar i säljarens besittning. Köparen får, enligt svensk rätt, på detta sätt aldrig sakrättsligt skydd mot flygföretagets borgenärer. En möjlighet att uppnå sakrättsligt skydd för lösöre som blir kvar i säljarens besittning, är att registrera köpet enligt lösöreköplagen. Det innebär i korthet att sakrättsligt skydd uppnås genom ett registreringsförfarande. Det är dock i dagsläget oklart om lagen är tillämplig på luftfartyg, vilket innebär att det i princip är omöjligt att genomföra en sale and leaseback-affär med svenskregistrerade flygplan. Ett annat alternativ skulle kunna vara att ge inskrivning av äganderätten i luftfartygsregistret sakrättslig verkan, vilket är den lösning som Danmark och Norge valt. Lufträttsutredningens förslag från 1997 förordar denna lösning, men det har ännu ej resulterat i någon ändring av lagstiftningen. Jag behandlar inledningsvis varför sale and leaseback-affärer är intressanta för flygbolag och finansiärer och orsakerna till varför lösöreköplagen inte skulle vara tillämplig. Vidare utreds om förfarandet enligt lagen skulle kunna vara ett lämpligt sätt för att uppnå sakrättsligt skydd samt vilka risker och praktiska konsekvenser som är förknippade med detta.

Den svenska lagstiftningen tillåter omsättning och pantsättning av fordringar som ännu inte uppkommit, så kallade framtida fordringar. Det ligger en viss problematik i att dessa ännu inte är fullt uppkomna, eftersom det innebär att dess ställning inom exempelvis konkursförfaranden måste diskuteras. Uppkomna fordringar kan göras gällande i konkurser om de uppstått före en kritisk tidpunkt enligt frysningsprincipen. Denna uppsats syftar till att utreda vilka rättsliga principer som är av störst betydelse för att framtida fordringar ska kunna göras gällande i konkurser, även om de inte är fullt uppkomna vid frysningstidpunkten. En fordran måste nämligen vara reellt indrivningsbar för att den ska ha ett värde vid konkursutbrottet. En utredning har gjorts utifrån exempelvis principen om den väsentliga grunden och det första rättsfaktumets princip, i kombination med en analys av den rättspraxis som finns inom området. Slutsatsen är att en framtida fordran kan göras gällande i en konkurs om fordran är tillräckligt bestämd, eller om det är sannolikt att den kommer att uppstå. Denna bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet eftersom varje (framtida) fordran är unik till sin karaktär, och inte utan vidare kan jämföras. Det är mot bakgrund av detta inte möjligt att reglera fordringars uppkomst generellt i lagtext. I annat fall skulle riskeras att respektive rättsområdes regleringars syfte urholkades, till förmån för den generella regleringen. Vilken rättslig princip som blir av störst betydelse för avgörandet av fordringars uppkomst kan således skilja sig mellan varje situation.Vidare kan framtida fordringar pantsättas vilket ytterligare aktualiserar svårigheter inom konkursförfaranden, gällande avgörandet av huruvida dessa vunnit sakrättsligt skydd vid frysningstidpunkten, eftersom fordringarna ännu inte är uppkomna. Vid en pantsättning krävs ett sakrättsligt moment, en denuntiation, men detta är inte alltid tillräckligt för att skyddet gentemot tredje man ska vinnas. I rättspraxis har framtida fordringar som pantsatts bedömts olika. Denuntiationen har i vissa fall varit tillräcklig, medan det i andra krävts att fordran tjänats in för att pantsättningen skulle anses ha sakrättslig verkan. Den skilda bedömningen innebär att rättssäkerheten minskar i takt med att förutsebarheten gör detsamma. Med anledning av detta undersöks i uppsatsen vilka omständigheter som till störst del påverkar huruvida det sakrättsliga skyddet för framtida fordringar uppnås, förutsatt att en denuntiation gjorts, utifrån rättsliga principer. En jämförande undersökning görs med grunden i rättspraxis, i syfte att uppnå det resultat som faktiskt tillämpas i praktiken. Slutsatsen är att skyddet gentemot tredje man uppnås när den framtida fordran är tillräckligt bestämd för fordringar som uppkommer tillfullo vid en specifik tidpunkt, förutsatt att denuntiationen skett innan frysningstidpunkten. För en annan form av framtida fordringar, nämligen sådana som tjänas in löpande, bör istället det sakrättsliga skyddet vinnas när dessa intjänats, och därmed är uppkomna och bestämda. Ett sakrättsligt skydd är inte motiverat innan denna tidpunkt eftersom panten saknar reellt värde innan fordringen tjänats in.

Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.