No description available.

Shared Space är ett koncept som syftar till att integrera fotgängare, cyklister och bilister på en gemensam yta och beskrivs ofta som ett koncept som bidrar till ökad trafiksäkerhet och attraktiva stadsrum. Begreppet attraktiva stadsrum innefattar ett flertal olika aspekter; trivsamma platser där människor vill vistas, tillgänglighet, trygghet och trafiksäkerhet.Denna studie baseras på en jämförelse av tre gatutyper i Malmö. Observationer, intervjuer och olycksstatistik varvas med teori för att på så sätt kunna utvärdera huruvida Shared Space, utifrån exemplet Kalendegatan, kan tillskrivas de kvaliteter som inryms i begreppet attraktiva stadsrum. Stort fokus ligger på de intervjuer som genomförts med trafikanterna och på deras upplevelser av de olika stadsrummen.Resultatet av studien visar på att Shared Space, genom exemplet Kalendegatan, upplevs och fungerar som en trafiksäker miljö, men är bristfällig utifrån kvaliteterna trygghet, tillgänglighet och attraktivitet. Resultatet tyder också på att cyklister är en användargrupp som ofta glöms bort i och med implementeringen av Shared Space, då dessa är i behov av en egen bana för att framkomlighet och trygghet ska främjas på bästa möjliga sätt.Med denna studie vill vi klargöra hur Shared Space upplevs och fungerar utifrån ett användarperspektiv som inkluderar både fotgängare, cyklister och bilister, samt hur Shared Space, utifrån exemplet Kalendegatan, fungerar med hänseende till trygghet, tillgänglighet, attraktivitet och trafiksäkerhet. / Shared Space is a concept that aims to integrate pedestrians, cyclists and motorists on a common surface and is often described as an approach to help improve road safety and attractive urban spaces. An attractive urban space involves several different aspects; places for social activity, availability, security and traffic safety.This study is based on a comparison of three different street types in Malmö. Observations, interviews and accident statistics is interspersed with theory in order to be able to evaluate whether Shared Space, based on the example Kalendegatan, can ascribe to the qualities embodied in the concept of attractive urban spaces. The main focus lies on the interviews conducted with the users and principally on their perceptions of the various urban spaces.The results of the study indicate that Shared Space serves as a safe traffic environment, but is inadequate based on the qualities of security, accessibility and attractiveness. The results also suggest that cyclists often are neglected in the implementation of Shared Space, as they are in need of their own path in order to encourage mobility and security in the best possible way.With this study we want to clarify how Shared Space is perceived from a user perspective, including both pedestrians, cyclists and motorists, and how Shared Space, based on the example Kalendegatan, functions with respect to security, accessibility, attractiveness and traffic safety.

Mitt projekt är en urban strategi för Uddevalla, som är en stad med väldigt dålig självbild. Jag kallar projektet: “Vision för aktivering av Uddevalla centrum”. Projektet handlar om att ge de de offentliga rummen i stadskärnan ett värde som inte bara handlar om kommersiell handel utan också om interaktion och utbyte mellan människor. Mitt fokus är Uddevallas centrala årum, som är ett outnyttjat område med stor potential. En del av strategin innebär att jag tar utgångspunkt i Uddevallas planerade satsning på ett kulturhus. En annan del av strategin innebär att jag planerar åtgärder för biltrafiken i årummet, för att minska barriärerna som bilvägarna innebär idag. Jag väljer att sprida ut funktionerna för att det då blir en ökad aktivitet på flera platser istället för en. Långsiktigt hoppas jag att det leder till en ökad aktivitet i hela årummet. Jag bygger mindre för att jag anser att man kan utnyttja existerande lokaler bättre, i Uddevalla centrum står många lokaler tomma. Jag tolkar kulturbegreppet så att projektet innefattar funktioner som känns folkliga och tillgängliga. Dessa funktionerär bibliotek, secondhandverksamhet, ungdomshus och biograf. Dessutom lägger jag till en bänk, en plats för utomhussport och en aktivitetsplattform. Motivet till valet av funktioner är att det finns ett engagemang för dem i Uddevalla idag och de är i behov av nya lokaler. I mitt projekt får dessa verksamheter ta plats, synas och ge avtryck i stadskärnan. Jag tror att det är nödvändigt att tillföra något nytt och väl synligt i Uddevalla centrum för att verkligen kunna göra skillnad i stadslivet. Utöver det som jag tillför, anser jag att det finns potential att utnyttja existerande byggnader istället för att bygga nytt. En ökad aktivitet i centrum tror jag kan katalysera en vilja att använda befintliga lokaler i högre utsträckning. Jag utgår ifrån 5 viktiga platser i årummet som jag definierar och aktiverar genom arkitektur. Jag arbetar med ett formspråk där en enhetlig arkitektur kan kan ha olika skalor och fungera på många olika sätt. Jag utforskar arkitektur som byggnad, struktur och rumsbildare. Jag utforskar också en mångtydig arkitektur som man kan tolka och använda på olika sätt. För att utveckla ett relevant projekt har jag på olika sätt haft löpande kontakt med Uddevalla kommun. Det har t.ex. varit genom samtal och mailkontakt med kommunala tjänstemän. Jag har också pratat med ansvariga för de olika verksamheter som har blivit en del av projektet. Dessutom har jag gjort intervjuer med invånare i Uddevalla och tagit del av människors olika uppfattningar om staden t.ex. genom min facebookgrupp “åsikter om Uddevalla”. Om detta projekt skulle bli verklighet skulle de här dialogerna vara lika viktiga för den fortsatta processen och bearbetningen. Syftet med projektet är att katalysera en ökad aktivitet och ett ökat engagemang i Uddevalla centrum. För att det ska ha en chans att lyckas krävs det ett tätt samarbete med dem som projektet gäller.

Seit etwa drei Jahren wird in Deutschland eine intensive fachliche, öffentliche und politische Diskussion darüber geführt, ob das sogenannte Shared Space-Prinzip in Klein-, Mittel- und Großstädten zur Verbesserung der Verkehrsverhältnisse beitragen kann. Die öffentliche Darstellung von Shared Space wird dabei von deren Befürwortern oft in hohem Maß überzeichnet. Zudem werden inzwischen unterschiedlichste Lösungen undifferenziert unter dem Schlagwort Shared Space zusammengeworfen. Dies führt im schlimmsten Fall dazu, dass Shared Space als vermeintliches Allheilmittel für sämtliche innerstädtischen Verkehrsprobleme interpretiert und als Maßnahme zur generellen Verbesserung der Verkehrssicherheit angepriesen wird. Die Unfallforschung der Versicherer (UDV) tritt daher dafür ein, die häufi g sehr emotional geführte Diskussion um Shared Space auf eine sachliche und fundierte Grundlage zu stellen. Was ist eigentlich Shared Space? Als Shared Space (frei übersetzt: Gemeinsam genutzter Raum) wird eine harmonisch geteilte und konfl iktfreie Nutzung eines weitgehend beschilderungs- und regelungsfreien Straßenraums durch alle Verkehrsteilnehmer bezeichnet. Die mehr raum- als verkehrsplanerische Gestaltungsphilosophie basiert auf städtebaulichen Maßnahmen zur Aufwertung der Aufenthaltsqualität (Aufhebung der baulichen Trennung von Fahrbahn und Gehweg, hohe Gestaltungsqualität) und beinhaltet verkehrstechnische Maßnahmen in Form einer weitgehenden Deregulierung (Abbau von Verkehrszeichen und Ampeln). Durch einen selbsterklärenden Straßenraum sollen alle Verkehrsteilnehmer zu einem sozialen Miteinander erzogen werden. Dabei soll sich der motorisierte Verkehr als Gast im Straßenraum fühlen, was zu erhöhter Vorsicht und mehr Sicherheit beitragen soll. Damit dieses Prinzip der Sicherheit durch Verunsicherung aber funktioniert, ist ein entsprechendes Verkehrsnetz erforderlich. Das so genannte schnelle Netz dient der Verbindung zwischen den langsamen Netzen. Im schnellen Netz ist der Kraftfahrzeugverkehr dominant, im langsamen Netz sind es Fußgänger und Radfahrer. Zur Philosophie von Shared Space gehört zudem ein kommunikativer Planungsprozess, der alle Beteiligten zusammen bringt. Shared Space ist also ein umfassender und vielschichtiger Planungsansatz, der weit mehr beinhaltet als die Umwandlung einer Straße in eine Mischverkehrsfläche.

The cohouse is a smarter type of housing, where we can find solutions through sharing. It combines the home with the social meeting place, resembling an indoor/outdoor fusion. My intention with this project is to create a housing that is unfinished, a continuous project. Where the residents are encouraged to try other ways of living. Where the rooms are not only made up by walls but also created by the bodies of people, forever changing and rearranged - a continuous space.

This thesis investigates five traffic planner´s experiences of planning for pedestrians and cyclists in complex urban settings. Three themes, or relations are investigated: priority or hierarchy; separation or conglomeration; and top-down design or bottom-desires. The research was conducted through qualitative interviews to get hold of traffic planner´s experiences and understandings of how to understand space. Firstly, the results show that the traffic planner´s experience that the car still is the norm in the traffic system, but that re-prioritization of space to make pedestrians and cyclists the norm is getting more widely accepted. Secondly, there is a spread understanding that separation of uses and functions are to prefer before creation of shared spaces. Shared spaces are seen to neglect accessibility and separated spaces with overlapping functions are seen to clarify uses. Thirdly, it is meant that it needs to be a mutual relationship between top-down design and bottom-up desires to create space that meet different needs; a purely top-down approach will miss preferable uses of an existing place, and a purely bottom-up approach is understood as a possible hindrance to get things done.

Cette recherche porte sur les transformations sociales et spatiales d’établissements humains à travers l’architecture locale de Shanghai, que sont les unités urbaines appelées les shikumen lilong. Leurs existences dans la mégapole contemporaine, au-delà de leurs destructions ou de leurs protections, révèlent les traces d’une architecture urbaine en plein mouvement. Notre problématique est que tout changement passe par la complexité des rapports sociaux et spatiaux dans un espace commun, celui des espaces partagés. Nous soutenons que les processus d’appropriations, individuels et collectifs, sont reliés à l’échelle de la ville, du voisinage des lilong, de l’allée, et de la maison shikumen selon différents degrés de partage de l’anonymat au domaine de l’intime. Tous sont connectés par des toponymes, des formes, des manières d’habiter ou encore de fabriquer de nouveaux espaces. L’objectif de notre étude est de voir comment les espaces et les quotidiens des occupants ont évolué ou perdurent. Quels sont les facteurs de transformations ? Comment se mettent-ils en place ? Comment se développent-ils ? L’étude contemporaine des espaces, entre compartimentations et débordements, nous permet de révéler différentes aires historiques. Chaque acteur, que ce soit les occupants, les gouvernances, voire les agents extérieurs, se rejoignent à travers leurs actions. Des règles de vie communes ou encore des manières de faire évoluent avec le temps et leur environnement véhiculé par les lilong. L’architecture des shikumen lilong change ainsi entre les légitimités politiques, juridiques, règlementaires, les relations sociales et familiales / This research on human settlements’ socio-spatial transformations focus on Shanghai local architecture, such as the urban entity called Shikumen lilong. Their existences in the actual megacity, beyond their destructions or beyond their protections, reveal the marks of an urban architecture in movement. Our argument is that any change is going through complexes socio-spatial relationships in a common space, the shared spaces. We argue that appropriations processes, individual and/or collective, are connected at different level – the city, the lilong neighbourhood, the alleyway, and the shikumen house – according to various sharing degrees from anonymous to intimate relations. Residents and lilong are interconnected by place-names, forms, way of lives, and even way to transform their spaces. The objective of this study is then to understand how shikumen lilong residents’ daily lives and spaces evolve or remain. What are the factors of transformations? How are they set up? How do they develop? The actual study of spaces compartmentalization and added architecture, traces different historical era. Every actor, whether they are, the residents, governances, even outsiders, are linked through their actions. Common rules or ways of living evolve with time and environment conveyed by lilong. So that the architecture of shikumen lilong transforms in relation with: political legitimacies, legal status, and administrative records, social and family relationships

No description available.

Projektet avser att undersöka hur en byggnad som ska möta en divers användning i urban miljö kan dela på resurser. Projektet avser att fungera som en tvärprogrammerad yta där olika användare växelverkar med sina aktiviteter över dygnets timmar likt ett stafettlopp där avlämningen blir en spännande kontaktyta. De kommersiella aktiviteterna över dagen ska samtidigt kunna fungera som allmän service på kvällstid. Kontaktytan för detta ska verka främjande för spontan social kontakt för både boende passerande och arbetande.

In modern society, loneliness is often talked about as an undesirable thing and something that should be eliminated, which makes it obvious that many people are suffering from it.  Considering that the physical spaces we inhabit significantly shape our social interactions and relationships, this project aims to highlight the importance of spatial design in fostering connections with others beyond oneself. Specifically, the gaze is directed toward co-living. Slakthusområdet is a slaughter industrial area that is going to be developed from an industrial area into an urban district with lots of housing.  On the site, I have examined how spatial design can create a lifestyle on our own initiative and feel a sense of belonging in a new environment. Through personal observations, this project explores a way of life that accepts loneliness and seeks to live with it. In this project, I call this way of living “Being alone together”. By using physical models as the primary medium, I proposed a housing complex that offers diverse forms of living spaces to accommodate all residents. This new approach to communal living holds the potential to unlock new possibilities of life, particularly for urban dwellers. Furthermore, it offers a fresh and unique solution in response to the housing challenges faced in Stockholm.