Diss. (sammanfattning) Örebro : Örebro universitet, 2007.

Bakgrund: Multipel skleros (MS) är en kronisk och försvagande autoimmunmedierad inflammatorisk och neurodegenerativ sjukdom i centrala nervsystemet (CNS).De vanligaste tre MS-typerna är Primär skovvis MS, Primär progressiv MS och Sekundär progressiv MS. Årligen drabbas uppskattningsvis 1 000 individer av MS och är dubbelt så vanligt bland kvinnor än män. Syfte: Syftet var att beskriva hur det dagliga livet påverkas och förändras för personer med MS samt att beskriva urvalsgrupperna i de inkluderade studierna. Metod: Denna studie hade en deskriptiv litteraturstudie som design, och baserades på 18 studier med både kvalitativa och kvantitativa ansatser. Cinahl, PubMed och PsycInfo var de tre databaserna som inkluderade studier hämtats från. Huvudresultat: Resultatet visade att både fysiska och sociala faktorer påverkades mer eller mindre i förhållande till sjukdomstypen. Trots att motoriken, rörelseförmågan, och kontroll över olika kroppsfunktioner hade påverkats hos majoriteten av personerna, var den allvarligast bland personer med primär- och sekundär progressiv MS. Urvalsgruppernas könsfördelning visade ett överväldigande överskott av kvinnliga deltagare och att den vanligaste MS-typen var primär skovvis MS. Slutsats: Personer med MS upplever en mängd fysiska förändringar som ett resultat av deras sjukdom. Dessa förändringar, även om de kan vara milda, har en signifikant inverkan på hur personer med MS fungerar i sitt dagliga liv. Professionella, t.ex sjuksköterskor, som arbetar med personer med MS behöver regelbundet ta itu med de symtomatiska förändringarna hos MS-patienter, samarbeta med dem och erbjuda hjälp och vård för att minska svårigheter och förändringar i deras dagliga liv.

No description available.

Bakgrund: Bara i Sverige lever cirka 600–700 personer med Amyotrofisk lateralskleros, ALS, i dagsläget och ungefär 200 personer får diagnosen varje år. ALS som innebär ett nedbrytande av de motor neuroner som styr musklerna i kroppen resulterar i komplexa omvårdnadsbehov. Dessa behov kräver omfattande insatser från sjukvårdens olika professioner. Sjukdomsförloppet innefattar omfattande förlamningssymtom som utesluter bland annat rörelseförmågan. En ALS patient lever i genomsnitt två till tre år efter diagnostisering. Syfte: Syftet var att beskriva patienter med ALS och deras närståendes upplevelser av professionell omvårdnad. Metod: Artiklarna analyserades med integrerad innehållsanalys beskriven av Whittemore och Knafl (2005). Studien innehöll 2 kvantitativa artiklar och 11 kvalitativa. Resultat: Analysen av litteraturen fann följande upplevelser. Att vara beroende av andra, att sjukdomen blir ett hot mot autonomi och integritet, att vara beroende av hjälpmedel, att känna trygghet och att inte bli bra bemött. Studien beskriver upplevelser av omvårdnad, utifrån dessa fem kategorierna och baseras på summeringar av patienters och närståendes positiva och negativa erfarenheter. Slutsats: Patienter med diagnosen ALS och deras närstående var överlag nöjda med omvårdnaden de upplevt. Dock önskades det en ökad förståelse för deras beroendeställning gentemot sjukvården och vikten av en fungerande relation till sjuksköterskan. Sjukvårdspersonal överlag upplevdes sakna kunskap om diagnosen ALS, symtom och vilka omvårdnadsbehov som fanns vilket ledde till missnöje. I framtida studier kan det vara intressant att studera vilka faktorer som påverkat upplevelserna mer ingående i syfte att förbättra vården av patienter med ALS på ett internationellt perspektiv.

Bakgrund: Multipel skleros är en sjukdom som kan leda till både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Prognosen för sjukdomen är oförutsägbar vilket leder till osäkerhet och rädsla hos de diagnostiserade samt deras närstående för hur framtiden kommer att se ut.. Närstående till personer med Multipel skleros upplever att information och stöttning från vården inte varit tillräcklig då de inte har varit förberedda på de symptom som har uppkommit i samband med sjukdomen. Syfte: Att beskriva upplevelser av att leva med Multipel skleros. Metod: En systematisk litteraturstudie med beskrivande syntes av kvalitativ ansats enligt Evans (2002). Resultat: Resultatet visade att personer med Multipel skleros upplevde att när de diagnostiserades skapade okunskap en oro. På grund av den oförutsägbara prognosen var de också oroliga över framtiden. Slutsatser: Personer med Multipel skleros upplevde osäkerhet inför framtiden och avsaknad av information och stöttning från sjuksköterskor. Vidare upplevde de som mest värdefullt när sjuksköterskor gav dem och deras närstående tillräckligt med tid och stöttning för att klara av att hantera sjukdomen. Detta medvetandegör att sjuksköterskor behöver bättre kunskap om sjukdomen och personer med Multipel skleros upplevelser för att kunna ge det stöd som behövs.

Bakgrund: Multipel skleros (MS) är en kronisk neurologisk sjukdom som kan ge omfattande funktionsnedsättningar. När en individ drabbas av MS kan närstående påverkas. Sjuksköterskans kompetensbeskrivning beskriver att en god vård innefattar ett personcentrerat förhållningssätt som inkluderar de närstående. Därav anses det relevant att ta reda på närståendes upplevelser av att leva med en anhörig med MS. Syfte: Att beskriva upplevelser av att leva med en anhörig med multipel skleros utifrån ett närståendeperspektiv. Metod: En litteraturöversikt med induktiv ansats, där tretton vetenskapliga artiklar som var baserade på kvalitativ metod analyserades. Resultat: Resultatet visade att närstående upplevde förändringar gällande relationen, familjerollen samt ändrade behov efter att en anhörig drabbats av MS. Svårigheter i att finna sin identitet kopplades till att rollen som vårdare upplevdes svår. Information och stöd visade sig ha en central roll för ett fungerande liv. Slutsats: Det är viktigt att hälso- och sjukvårdspersonal uppmärksammar upplevelsen hos närstående för att underlätta situationen hos den drabbade familjen. Då vården saknar resurser och samhället är beroende av att närstående vårdar sina anhöriga är det viktigt att de känner sig trygga i sina roller. Detta kan stärkas genom kunskap, stöd och informationsöverföring.

Bakgrund: Amyotrofisk lateral skleros (ALS) är en kronisk nervsjukdom som drabbar drygt 200 svenskar varje år. Sjukdomen drabbar de nervceller i hjärnan och ryggmärgen som styr musklernas rörelser. Detta leder till muskelförtvining och förlamning som det i dagsläget inte finns någon effektiv behandling mot. De som insjuknar i ALS avlider ofta inom fem år. Trots sjukdomens dystra prognos finns det många ALS-patienter som vägrar ge upp och kämpar mot sjukdomen in i det sista. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka vilka faktorer som ger kvinnliga ALS-patienter en stärkt livskraft trots obotlig sjukdom. Metod: Studien är en kvalitativ litteraturstudie grundad på 5 självbiografier. Urvalet gjordet baserat på inklusions- och exklusionskriterier. En manifest innehållsanalys användes vid analys av materialet. Resultat: Faktorer som ger ökad livskraft hos kvinnor med amyotrofisk lateral skleros var stöd i olika former, att aldrig ge upp och att skapa en meningsfull vardag. Slutsats: Sjuksköterskan har en viktig roll i att stärka livskraften hos kvinnor med ALS genom att identifiera olika faktorer som påverkar livskraften hos patienten.

Inledning Multipel skleros (MS) är en autoimmun sjukdom som drabbar det centralanervsystemet (CNS). Ca 80% av alla patienter lider av symtomet spasticitet, somuttrycker sig som stela och spända muskler samt en oförmåga att kontrollera dessa.Forskare började titta närmare på den farmakologiska effekten av plantan Cannabissativa då den befintliga behandlingens effekt inte var tillfredsställande. Resultatet blevläkemedlet Sativex som godkändes på den svenska marknaden 2011. Syfte Syftet med denna litteraturstudie är att ta reda på om cannabinoider ger en effektivbehandling vid spasticitet orsakat av MS, samt om biverkningarna är svåra. Metod Via databasen PubMed söktes relevanta artiklar ut. Sökorden som användes var blandannat ”multiple sclerosis” och ”cannabinoids”. Efter att artiklar sållats bort som inteuppfyllt inklusions- eller exklusionskraven fanns där sju stycken originalartiklar kvar.Samtliga sju artiklar har använts till denna litteraturstudie. Resultat Samtliga sju studier var randomiserade, placebo-kontrollerade studier. Degenomfördes år 2000-2012 i Europa och USA. Studietiden varierade från 17 dagar till19 veckor och antal deltagare från 37-657 stycken. Den aktiva behandlingen bestod avmunhålesprayen Sativex, cannabiscigaretter, cannabisextrakt i gelatinkapslar samtsyntetisk THC i gelatinkapslar. De flesta studier visade en signifikant förbättring ispasticitet av den aktiva behandlingen.Det var få studier där deltagare led av allvarliga biverkningar. De vanligastebiverkningarna som kunde ses var yrsel, trötthet, urinvägsinfektion (UVI) samtmuntorrhet. Diskussion De flesta studier visade resultat av statistisk signifikans. Resultaten var dock svåra attjämföra med varandra då studierna utgick från olika effektmått. Effekten av den aktivabehandlingen kunde inte ses öka med ökande dosering och det verkade heller inte varaav betydelse vilken administreringsform som användes. Vissa biverkningar var större iplacebogruppen och kunde då inte bero på behandlingen med cannabinoider. Slutsats Cannabinoider ger en lindring av symtomet spasticitet vid MS. Biverkningar är relativtvanliga men sällan allvarliga.

Multipel Skleros, MS, är en kronisk autoimmun sjukdom med cirka 17000 diagnosticerade patienter i Sverige. Sjukdomen drabbar framför allt kvinnor i åldersintervallet 20-40 år. Myelinet som omger axonerna inflammeras och skadas, vilket medför blottade nervtrådar med försämrade impulser som följd, varvid symtom som okoordinerade rörelser och domningar är vanligt. Idag finns ingen läkande behandling mot MS. Vid skov med akuta funktionsnedsättningar används metylprednisolon för att förkorta skovets tid. För att minska frekvensen skov samt uppkomsten av nya skadeområden används immunmodulerande behandling, med interferon-β, glatirameracetat, fingolimod eller natalizumab som aktiv substans. Följande litteraturarbete hade som syfte att undersöka hur effektiv behandling med interferon-β är jämfört med andra immunmodulerande medel med avseende på att minska den årliga frekvensen skov. I två studier som jämförde två olika doser fingolimod kontra interferon-β och placebo visade det sig att den lägre dosen fingolimod, vilken är den som idag rekommenderas i Sverige, var den som uppvisade starkast reducering av skov samt mindre biverkningsprofil. Från att deltagarna hade en frekvens på ca ett skov per år, hade de efter behandling med fingolimod endast 0,18 skov, deltagarna med placebo hade 0,4 skov och deltagarna med interferon-β 0,33 skov årligen. Glatirameracetat visade sig reducera skoven till cirka en tredjedel av den ursprungliga frekvensen enligt två studier på 14 månader respektive två år. Att undersöka läkemedlets effekt vid långtidsanvändning under ytterligare utökade studier vore intressant, med tanke på att MS är en kronisk sjukdom och att behandling kommer följa patienten livet ut. Man kan också tänka sig att kombinationsbehandlingar skulle vara värda att undersöka för att kunna minska antalet skov ännu mer.

Multipel skleros (MS) är en kronisk immunologisk sjukdom som slår på centrala nervsystemet (CNS) och kan leda till minskad neurologisk funktion. I Sverige finns 17 500 personer som fått en MS-diagnos. Den vanligaste åldern för insjuknande är 20-40 år och sjukdomen är dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män. Om patienterna inte får behandling finns risk för kraftiga funktionsnedsättningar. Syftet med detta arbete var att undersöka effekten och säkerheten med det perorala läkemedlet fingolimod jämfört med intravenös behandling med natalizumab vid MS. Arbetet utformades som en litteraturstudie där sökningar gjordes i PubMed genom Linnéuniversitetets bibliotek. De sökord som användes var "multiple sclerosis AND drug therapy AND fingolimod" samt "multiple sclerosis AND drug therapy AND natalizumab". Sökningarna ledde till att 7 studier granskades. Studierna visade att både fingolimod och natalizumab ger bättre effekt än placebo och de har dessutom bra säkerhet. Det var dock inga stora skillnader mellan de två substanserna. Vad gällde risken för progredierande funktionsnedsättning och risken för allvarliga biverkningar tycktes fingolimod vara något mera fördelaktigt, medan natalizumab hade en liten fördel vad gällde antalet gadoliniumförstärkta lesioner. Då man i några av fingolimodstudierna inte använde sig av intention-to-treat (ITT) och dubbelblindning kan läkemedlets effekter i dessa studier framstå som bättre än vad de är och de små förbättringar i effekter som sågs i resultaten blir osäkra. För att säkert kunna säga om det är någon skillnad i effekt och säkerhet mellan preparaten vore det önskvärt med nya dubbelblindade långtidsstudier av fingolimod där ITT använts vid analysen. Det vore också intressant med en randomiserad klinisk prövning som jämför fingolimod med natalizumab. De resultat som framförallt bör studeras är skovfrekvens, risk för ökande funktionsnedsättning och risk för allvarliga biverkningar, då dessa parametrar borde vara av störst värde för patienterna.