Syftet med studien var att undersöka vad barnskötare och förskollärare har för uppfattning om blyghet hos förskolebarn samt hur de upplever att arbeta med blyga barns sociala utveckling. Studien utgår från ett fenomenografiskt perspektiv som syftar till att finna variationer i beskrivningar av fenomenen blyghet och social utveckling. Studiens empiri är insamlad från kvalitativa intervjuer från de två yrkeskategorierna inom förskolan. En intervjuguide har utformats som stöd under intervjuerna och studiens resultat och analys har skiljts mellan barnskötare och förskollärares utsagor. Resultatet har analyserats utifrån 23 kategorier, enligt den fenomenografiska ansatsen, där huvudkategorierna är blyghet och social kompetens. I resultatet framgick likheter och skillnader i barnskötare och förskollärares beskrivningar av fenomenen. En likhet vi kunde finna var att både barnskötarna och förskollärarna anser att blyga barn generellt är barn som är mer tillbakadragna och försiktiga i nya situationer. Vi fann en skillnad i yrkeskategoriernas uppfattningar om vad blyghet är där förskollärarna beskriver blyghet som ett personlighetsdrag och vi upplever att barnskötarna beskriver blyghet som ett beteende. Barnskötarna och förskollärarnas uppfattningar av arbetet med blyga barns sociala utveckling skiljer sig där de beskriver olika önskvärda tillvägagångssätt i arbetet. Barnskötarna upplever känslan av trygghet hos barnen som en viktig del i arbetet medan förskollärarna skapar trygghet för att kunna driva på barnen framåt. Gemensamt för förskolepersonalen är deras uppfattning om vikten av att skapa trygghet i förskolan men att syftet och deras tankesätt kring trygghet skiljer sig åt när de arbetar med social utveckling på förskolan.

Vårt val att skriva om detta ämne grundar sig i vårt intresse för de tysta barnen. Ämnet är angeläget att diskutera eftersom det finns för lite forskning kring fenomenet. Syftet med vår studie var att uppmärksamma de tysta och ”osynliga” barnen för att få en insikt i hur dessa tysta och tillbakadragna barn bemöts av omgivningen. Vi använde oss av kvalitativa metoder i form av observationer och intervjuer i två förskoleklasser och i en årskurs 1 för att få fram vårt resultat. Intervjuerna fungerade som ett komplement till observationerna där vi kunde ta del av lärarnas perspektiv. Resultatet visade att lärarna hade skilda synsätt på de tysta barnen och att några är bekymrade över de tysta barnens förutsättningar att lyckas i ett samhälle som premierar extroverta och socialt kompetenta människor. Vår slutsats är att lärarna har svårt att se de tysta barnen och att tystheten blir ett dilemma för de passiva eleverna och för lärare som inte vill tvinga barnen att delta.

No description available.

Diss. Karlstad : Karlstads universitet, 2007.

Härtill 4 uppsatser.

Studiens syfte är att undersöka ett urval av pedagogers olika upplevelse om huruvida restriktionerna och förhållningsreglerna i samband med coronapandemin har påverkat förskolebarns sociala lekkompetens och deras lek i förhållande till hur det var innan coronapandemin, samt om pedagoger upplever att betydelsen av deras roll har förändrats sedan innan pandemin. Relationell pedagogik samt utvecklingspsykologi används som teoretiska utgångspunkter. Kvalitativa semistrukturerade intervjuer används som metod. Resultatet visar att vissa pedagoger upplever barns sociala lekkompetens som oförändrad, samtidigt som den av andra pedagoger upplevs ha försämrats. Resultatet visar även att coronapandemins påverkan borde ha visat sig mer i barnens lek, att coronapandemin haft påverkan i leken i form av sjukhuslek, att barn är mer måna om varandra, samt att leken har moderniserats och influerats av mobilspel. En majoritet av pedagogerna upplever att betydelsen av deras roll har förstärkts då de upplever att de har fått ge mer stöttning åt barnen sedan coronapandemin. Pedagogerna återger att de stöttar barnens sociala lekkompetens genom att medverka i leken. Slutsatsen är att pedagogerna upplever att coronapandemin har i viss mån påverkat barns sociala lekförmåga och att pedagogerna upplever att de har en betydande roll för att ge stöttning åt barnen in i lek och i leken.

Syftet med denna fenomenografiska studie är att undersöka skillnader och variationer i lärares uppfattningar om social kompetens hos elever i skolan och hur lärare upplever att det kommer till uttryck i deras arbete. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv sker lärande genom socialt samspel mellan individer och grupper (Säljö, 2000). De förväntningar som finns i olika sociala kontexterpåverkar ofta individens sätt att agera, men den enskilda individen utgör även en del av den sociala kontexten och kan genom sina handlingar i sin tur påverka de sociala sammanhang den befinner sig i (Säljö,2000).Sammanlagt åtta låg- och mellanstadielärare på två olika skolor intervjuades med en semistrukturerad intervjuform. I resultatet har jag kodat svaren i tre kategorier av uppfattningar: “kunskap, inlärning och tillämpning”, ”förhållningssätt till mig själv och min omgivning” och “lärande i en social kontext”. I kategorin “kunskap, inlärning och tillämpning” framkommer två olika grupper av utsagor kring vad social kompetens är och hur pedagogerna uppger att de arbetar för att lära eleverna social kompetens. I underkategorin ”att agera utifrån förväntningar” beskrivs social kompetens som förmågan att anpassa sig utifrån de förväntningar som finns i olika sammanhang. Läraren beskrivs som förmedlare av dessa förväntningar i form av regler och normer. I den andra underkategorin: ”ett dynamiskt samspel” beskrivs social kompetens utifrån olika sociala färdigheter som till exempel kommunikation och samarbete. Gemensamt för dessa färdigheter är att de syftar till att uppnå ett socialt samspel med andra. I denna underkategori beskriver pedagogerna hur de genom enskilda samtal och gruppdiskussioner stöttar eleverna i perspektivtagning för att de ska hitta och analysera olika sociala strategier. I undersökningen framkommer även uppfattningar som beskriver social kompetens som inre egenskaper och kognitiva processer vilka återfinns i kategorin ”förhållningssätt till mig själv och min omgivning”. En socialt kompetent individ beskrivs här som en person som aktivt försöker ta in och förstå sin omgivning och sig själv. Genom självkontroll och empati kan individen aktivt välja sitt förhållningssätt till andra. I ”lärande i en social kontext” framkommer att lärarnas uppfattning är att social kompetens hos eleverna leder till en tryggare lärmiljö med färre distraktioner och störande moment i undervisningen.

<p>Aggressions in children</p><p>Pedagogues wiew of treatment and support</p>

Studiens syfte är att undersöka sambandet mellan HR-studenters upplevda anställningsbarhet under sista terminen innan arbetslivet väntar. Studiens frågeställningar är: ”Har studenterna tänkt och reflekterat över sin egen anställningsbarhet?”, ”Påverkas och förändras upplevd anställningsbarhet av omgivningen?” och ”Hur upplever studenter att deras kompetens är anpassad till arbetsmarknadens efterfråga?”. För att besvara frågeställningarna genomfördes åtta kvalitativa semi-strukturerade intervjuer med studenter med olika utbildningar inom HR, Human Resources. Anställningsbarhet är ett ämne som det har forskats på länge även om det finns mycket kvar att upptäcka. Jag har använt mig av olika teorier om anställningsbarhet, även nuddat teorin om rationella val och socialkonstruktivismen. Det finns även tidigare studier som har forskat på studenters anställningsbarhet. Slutsatsen i studien är att studenter inte är aktivt medvetna om sin egen anställningsbarhet då de är väldigt osäkra på sin egen kompetens, inte medvetna om vilka kompetenser som är eftertraktade att marknadsföra. De upplever inte att det de lär sig i skolan är kopplat till arbetsmarknaden, de upplever att de inte är eftertraktade om de inte redan har relevant arbetslivserfarenhet sen innan eller under studierna. Det framgår även att andra kompetenser är av stor vikt, främst ens sociala kompetens. Arbetsmarknaden är ett hårt klimat och det krävs att man via sin sociala kompetens vågar och ser möjligheter i att skapa ett värdefullt och nödvändigt kontaktnät.

Syftet med denna studie är att skapa en djupare förståelse för pedagogers förhållningssätt i mötet med barn i socio-emotionella svårigheter. Studien undersöker vilken betydelse pedagogerna anser att barns socio-emotionella utvecklingen har samt vilka strategier de använder för att möta och underlätta för barn i socio-emotionella svårigheter. Vi använder en kvalitativ metod för att besvara våra forskningsfrågor samt intervju som datainsamlingsmetod. Resultatet i studien visar att informanterna som deltagit uttrycker ett liknande förhållningssätt och bemötande i mötet med barn i socio-emotionella svårigheter. Likaså använder de snarlika strategier för att främja och underlätta för dessa barn. Deras utgångspunkt är att varje enskilt barn ska mötas utifrån sina egna behov och förutsättningar. Informanterna placerar inte heller svårigheterna hos det enskilda barnet, utan istället är det verksamheten som måste anpassas och förändras.