Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskan i en prehospital miljö ställs inför utmaningar när en svår luftväg inte längre kan hanteras genom basal luftvägshantering. Denna situation kräver spetskompetens inom avancerad luftvägshantering och anestesi, samt särskilda hjälpmedel. Inom vissa regioner finns en prehospital förstärkningsenhet som har som uppgift att komplettera ordinarie verksamhet med spetskompetens när det finns behov av avancerad luftvägshantering. Syfte: Syftet med studien var att studera anestesisjuksköterskors strategier vid hantering av svår luftväg i en prehospital förstärkningsenhet. Metod: En kvalitativ studie med datainsamling via enkät tillämpades och analyserades med kritisk incident teknik (CIT). Sexton anestesisjuksköterskor i en prehospital förstärkningsenhet i Sverige besvarade enkäten. Resultat: Analysen ledde fram till fyra betydelsefulla strategier för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Förberedelse i att ställas inför en svår luftväg, mental förberedelse på väg ut på larm, möjligheten att lägga upp en primär samt en sekundär plan tillsammans med kollegan och att våga agera direkt var strategier som identifierades för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Detsamma gällde att ta beslut i tid, att flytta patienten så att omhändertagandet inte behövde anpassas i onödan av omständigheter som kanske gick att undvika, att skapa åtkomst och insyn till patientens luftväg och ha närhet till egen utrustning vid hantering av en svår luftväg. Kollegan, teamkänsla, kommunikation, igenkännande, förståelse för varandras uppdrag och kännedom om varandras arbetssätt och utrustning var framgångsfaktorer för att få ett bra och effektivt teamarbete runt den svårt sjuka patienten. Utrustning som normalt inte fanns i en akutambulans som videolaryngoskop, endotrakealtub förberedd med ledare, kapnograf och en bra sug var framgångsfaktorer för att hantera en svår luftväg prehospitalt. Slutsats: Resultatet kan komplettera specialistutbildningar och introduktionsutbildningar för att göra specialistsjuksköterskan bättre förberedd på luftvägshantering i en prehospital miljö. Kunskapen kan bidra till en större förståelse för hur den svåra luftvägen på olika sätt kan undvikas eller hanteras. Basal luftvägshantering skall ambulanssjuksköterskan behärska i sin akutambulans men för hantering av den svåra luftvägen behövs särskild spetskompetens, hjälpmedel och förmåga.

This thesis is about cultural aspects of advanced medical technology for treating end-stage heart failure. New medical technologies like mechanical help-hearts save lives, but they also bring new uncertainties, risks, and challenges. Based on nine months of ethnographic field work in a Swedish academic hospital, this study examines the ways of managing uncertainties of end-stage heart failure and of high-tech treatment, and also how these practices tie into the shared understandings of life-threatening chronic illness, the body, and medical technology’s role. This study draws on anthropological discussions of healing rituals as an analytical tool to make sense of social and cultural dimensions of mechanical help-heart implantation treatment. Viewed as a ritual, this treatment creates and maintains hope as a virtue through which possibilities of new medical technology are justified as culturally approved ways of handling the uncertainties of severe heart failure and mechanical help-heart treatment. Ultimately, even when treatment is regarded as successful, the patients may be saved but are never really ‘cured’ and remain, thus, permanently tied to the world of medicine. This new mode of existence is characterized by paradoxical permanent transit between uncertainty and hope. / Avhandlingen fokuserar på de kulturella aspekterna av den medicinska teknologin som används vid behandling av svår hjärtsvikt. Samtidigt som ny medicinsk teknologi som mekaniska hjälphjärtan räddar liv för den även med sig ovisshet och nya utmaningar som ofta är svåra att förutse. Baserat på nio månaders etnografiskt fältarbete vid ett universitetssjukhus i Sverige undersöks hur denna ovisshet och dessa utmaningar hanteras av medicinskt personal och patienter. I avhandlingen behandlas också sambanden mellan medicinska praktiker och de lokalt delade uppfattningarna om livshotande kroniska sjukdomar, den mänskliga kroppen och teknologins roll. Utifrån diskussioner inom antropologin om ’helande ritualer’ analyseras i avhandlingen de sociala och kulturella aspekterna av behandling med mekaniskt hjälphjärta. Studien visar att genom de rituella aspekterna av denna behandling, genereras och upprätthålls hoppet som en dygd. Den nya medicinska teknologins möjligheter rättfärdigas på så sätt som ett kulturellt accepterat sätt att hantera ovissheten vid svår hjärtsvikt och behandling med mekaniskt hjälphjärta. Även vid lyckade behandlingar, då patienternas liv räddas, blir de trots allt inte riktigt ’botade’ utan förblir bundna till den medicinska världen. Detta nya levnadssätt karakteriseras av en paradoxal och livslång balansgång mellan ovisshet och hopp.

Bakgrund: Bedömning av näringstillstånd och näringstillförsel är komplicerad vid svår sepsis och septisk chock beroende på sjukdomenskomplexitet. Patienternas upplevelser om mat, dryck och ätande under och efter intensivvård utgör en viktig parameter för bedömning avnäringstillförsel men är sparsamt undersökt. Syftet var att kartlägga dokumenterad bedömning av näringstillstånd och näringstillförsel samt undersöka patientens upplevelse om mat, dryck och ätande vid svår sepsis och septisk chock. Metod: Studien genomfördes med case study design där mixade metoder användes. En kvantitativ journalgranskning av näringstillförsel och näringstillstånd kombinerades med en kvalitativ innehållsanalys av fem patienters upplevelser och minnen. Resultat: Skiftande bedömning av näringstillstånd och näringstillförsel framkom, alltifrån detaljerad dokumentation till sparsam och fragmenterad. Fastlagda rutiner för näringsbedömning följdes inte. Etablerade metoder fångade inte risk för näringsproblem. Dokumentation om näringstillförsel var detaljerad under intensivvårdstiden och mer knapphändig under vårdtid på vårdavdelningarna. Patienterna hade unika minnen och upplevelser, av törst, förlorad hungerkänsla och förvåning över hur fort orken försvann, men sedan kom tillbaka.Slutsats: En systematisk och regelbunden uppföljning av näringstillförsel och en individuell, personinriktad vård behövs för förståelse för patientens unika tillstånd vid kritisk sjukdom. Ytterligare studier behövs för utveckling av instrument för detektering av näringsproblem under och efter intensivvård. / Background: Assessment of nutritional status and support are complicated in the care of patients with severe sepsis and septic chock due to complexity of disease. Patient opinions on food and food intake may serve as important parameters when deciding the amount and kind of nutritional support but are sparsely investigated. The purpose was to describe assessment of nutritional status and nutritional support in patients with severe sepsis and septic chock and to investigate patient experiences of food, drinking and eating during and after intensive care. Method: A case study design was conducted using mixed methods. Assessment of nutritional status and support in medical record were investigated quantitatively in five patients. Experiences and memories were analysed qualitatively using content analysis. Result: Diverse results emerged from detailed to sparse and fragmented judgements, planning and measures taken. Established assessment tools didn´t capture nutritional problems. ICU documentation was detailed while documentation during ordinary ward care was scanty. The patients had unique experiences and memories of thirst, weight, loss of hunger and astonishment of quick loss and return of energy. Conclusion: A systematic and regular control of nutritional support and individual care is required to understand the uniqueness of patient status incritical disease. Further investigation is needed concerning tools for detection of nutritional problems during and after intensive care.

Psykisk hälsa/ohälsa är ett svårdefinierat begrepp som sätter fingret på ett av de största folkhälsoproblemen i vårt land, där depression är en av de vanligaste diagnoserna. Manualerna DSM-IV TR och ICD-10 används inom stora delar av sjukvården, världen över, i syfte att ge kunskap om lämpligast behandling till patienter med psykiska besvär. Denna studie syftar till att, genom en kvalitativ analys, undersöka vilka grunder som finns bakom de vanligast använda diagnosmanualerna och vilka kriterier som krävs för att uppfylla två vanligt förekommande diagnoser, PTSD och svår depression. Vidare syftar studier till att belysa eventuella likheter och olikheter mellan dessa diagnoser och vad det kan föra med sig. Såväl psykologisk forskning som klinisk praktik utgår idag mestadels från psykiatriska diagnoser, vilket kan ha såväl fördelar som nackdelar, men samtidigt diskuteras huruvida man istället ska lägga fokus på en annan mer underliggande nivå, nämligen processerna som sträcker sig över diagnosernas gränser. Fördelarna med ett transdiagnostiskt perspektiv är att det delvis kan ge en förklaring till den höga komorbiditet som finns i kliniska grupper och som skulle kunna iakttas även i de sjukdomsbilder som denna studie fokuserar på. Unified Protocol är en annan behandlingsmodell som tas upp i studien, vilken baseras på en betydande fenotypisk över-lappning mellan olika ångeststörningar hos patienter, där personer med subkliniska nivåer av symtom ändå kan ha en nedsatt funktionsnivå och ett subjektivt lidande, fastän de inte uppfyller alla de diagnostiska kriterierna för en specifik störning. Resultatet visar på möjligheten att se över diagnosgränser, för att öka chanserna för ett tillfrisknande hos patienten. Människans upplevelser av olika situationer den befinner sig i formas av personens egen uppfattning om sin förmåga, eller oförmåga, att påverka resultatet. Att uppleva sig ha mist kontroll över sitt eget liv kan i sig leda till såväl depression som suicidala tankar/-handlingar. Om symtomen för depression jämförs med kriterierna som står att finna under diagnosbilden “Posttraumatiskt stressyndrom” under kapitlet “ångestsyndrom”, kan många likheter konstateras. Slutsatsen blir att likheterna i symtombild skulle ge patienter med PTSD en behandlingsrekommendation som inte alls överensstämmer med de rekommenderade riktlinjer som är utformade för PTSD. Trots diagnosernas likheter rekommenderas olikartad behandling, och även olika förutsättningar för att fungera i kombination med förvärvsarbete påvisas. Vid så lika symtombilder, men ändå så skilda rekommenderade behandlingsplaner utifrån de olika diagnoserna, torde risken för en felaktig rehabiliteringsplan vara över-hängande. / Mental health/illness is complex to define and this highlight of the biggest public health problems in our country, in which depression is one of the most common diagnoses. The manuals DSM-IV TR and ICD-10 is used in much of health care, worldwide, in order to provide knowledge of appropriate treatment for patients with mental disorders. This study aims to, through a qualitative analysis, examine the grounds behind the most commonly used diagnostic manuals and the criteria required to meet two common diagnoses, PTSD and severe depression. Further studies aimed to highlight any similarities and differences between these diagnoses and what it can bring. Both psychological research and clinical practice today is based mostly from psychiatric diagnoses, which can have both advantages and disadvantages, but also discussed whether they should instead focus on another more underlying level, namely the processes that extend across the diagnostic boundaries. The advantages of a trans-diagnostic perspective are that it may partly explain the high co-morbidity found in clinical groups and that could be observed even in those syndromes which this study focuses on. Unified Protocol is a different treatment model that is entered in the study, which is based on a significant phenotypic overlap between anxiety disorders in patients, where individuals with subclinical levels of symptoms still can have a reduced level of functionality and a subjective suffering, although they do not meet all the diagnostic criteria for a specific disorder. The result shows at the opportunity to review the diagnostic boundaries, to increase the chances for a recovery of the patient. The human experiences of different situations it is in the form of personal self-perception of their ability, or inability, to influence the outcome. To experience they have lost control over his own life in itself can lead to both depression that suicidal thoughts / actions. If the symptoms of depression compared with criteria that are to be found during diagnostic image "Post-traumatic stress disorder" in the chapter "disorder" can be found many similarities. The discourse comes to that the similarities in symptoms would provide patients with PTSD, a treatment recommendation, which did not conform to the recommended guidelines that are designed for PTSD. Despite the diagnosis, the similarities are recommended disparate treatment, and also different conditions to work in conjunction with work shown. At this same symptom pictures, yet so different recommended treatment plans based on the different diagnoses, would risk a false rehabilitation plan to be imminent

Abstract Children with hearing disorders face particular challenges in developing their vocabulary. They often have difficulty in acquiring spoken language at the same rate as their normal hearing peers, despite progress regarding hearing aid technology.Aim. The main aim of this study was to describe aspects of expressive vocabulary for school-age children with mild to moderately severe hearing impairment (HI-group), and to compare with results for a group of normal hearing children (NH-group) of the same age. One aim was also to test whether there were differences, between children with hearing impairment and normal hearing children, in the ability to repeat non-words and sentences and to compare these results within each group with results on two newly constructed vocabulary tests. An additional aim was also to investigate whether background factors, such as age of diagnosis, age of hearing aid fitting and amount of hearing aid use, were related to results on vocabulary tests.Method: 24 children age 7-11 with mild to moderately severe bilateral hearing impairment, and 82 normal hearing children of similar age, were included in this cross-sectional study. Assessments of picture naming, word definition, repetition of nonwords and repetition of sentences were performed with all participants. Age, hearing, use of hearing aid and parents' level of education were included in the analyzes.Results: The HI-group performed significantly below the results of the NH-group regarding picture naming, word definition, nonword repetition and repetition of sentences. The HI-group also produced significantly more words with deficiencies in phonological structure, than the NH-group, during picture naming. In the HI-group there was a significant positive correlation between amount of hearing aid use per day and nonword repetition. Age of diagnose and age of hearing aid fitting did not show statistically significant associations with outcomes on the language tests in this study.Conclusion: Despite the technical development of hearing aids, the expressive vocabulary in school-aged children with bilateral, mild to moderately severe, hearing impairment, does not reach the same level as in normal-hearing peers, although there is a variation within the group. Amount of hearing aid use seems to be important for the ability to perceive new words.