No description available.

SAMMANFATTNING  Bakgrund: Sjuksköterskor och forskare som arbetar med forskning inom psykiatri har ett ansvar att ta del av patienters erfarenheter i samband med deltagande. Syftet med denna studie har därför varit att undersöka uppfattningar om att delta i forskning och skillnader i uppfattningar och rapporterad hälsa hos patienter med schizofreni, depression och frisk kontrollgrupp. Samt undersöka samband mellan uppfattningar om deltagande och rapporterad hälsa hos de tre grupperna.  Metod: En tvärsnittsstudie med data från 175 forskningsdeltagare med diagnoserna schizofreni, depression samt friska kontrollpersoner. Forskningspersonerna har deltagit i fem olika psykiatriska studier som genomförts mellan åren 2014 och 2022. Deltagarna har i slutet av studierna de deltagit i svarat på frågor om hur de uppfattat att delta, samt sin rapporterade hälsa i slutet av forskningsdeltagandet.  Resultat: Friska kontrollpersoner skattade signifikant högre i tillfredställelse med att delta i forskning och rapporterad hälsa än patienter med schizofreni och depression. Ingen signifikant skillnad mellan patienter med schizofreni och depression i forskningsdeltagande påvisades generellt. Dock skattade patienter med schizofreni signifikant lägre i förtroende jämfört med övriga två grupper. Patienter med depression skattade signifikant lägre i jämförelse med övriga två grupperna i positiva aspekter och rapporterad hälsa. En signifikant överensstämmelse mellan positiva uppfattningar och rapporterad hälsa påvisades hos patienter med depression.  Slutsats: Sjukdomsgraden och stigmatisering kan påverka förtroende och glädje att delta i psykiatrisk forskning hos patienter med schizofreni och depression och. Detta är något som behöver tas i beaktande vid utformningen av nya studier, i bemötande och informationsöverföring till patienterna. För att på djupet fånga upplevelse av deltagande efterfrågas fler studier med kvalitativa inslag. / ABSTRACT Background: Nurses and researchers conducting psychiatric research have a responsibility to avoid objectifying the participant and to consider patients' experiences in connection with participation. Therefore, the aim of this study was to investigate perceptions and differences in perceptions and reported health among patients with schizophrenia, depression, and a healthy control group. It also aimed to examine the correlation between perceptions of participation and reported health in the three groups.  Method: A cross-sectional study with data from 175 research participants with diagnoses of schizophrenia, depression, and healthy control individuals. The research participants participated in five different psychiatric studies conducted between the years 2014 and 2022. At the end of the studies, the participants answered questions about their perceptions of participation, and their reported health at the end of their research participation.  Results: Healthy control individuals rated significantly higher satisfaction with participation in research and reported health than patients with schizophrenia and depression. No significant difference in research participation was shown generally between patients with schizophrenia and depression. However, patients with schizophrenia rated significantly lower in confidence compared to the other two groups. Patients with depression rated significantly lower compared to the other two groups in positive aspects and reported health. A significant correlation between positive perceptions and reported health was shown in patients with depression.  Conclusion: Disease severity and stigma can affect confidence and enjoyment in participating in psychiatric research among patients with schizophrenia and depression. This is something that needs to be considered when designing new studies, in the approach and information transfer to patients. To deeply capture the experience of participation, more studies with qualitative aspects are requested.

Bakgrund: Det ställs höga krav på anestesisjuksköterskor i samband med extubation, de ska klara av att ge en säker vård, kommunicera med sitt team samt bedöma patientens alla mätvärden och riskfaktorer. Att extubera innebär alltid en risk och kan leda till komplikationer för patienten.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter vid svårigheter av extubation.  Metod: En kvalitativ metod användes och tolv semistrukturerade intervjuer utfördes. Det insamlade datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys baserat på Graneheim och Lundman.  Resultat: I analysen framkom sex subkategorier som resulterade i tre kategorier. Dessa var praktisk och mental handlingsberedskap som innefattade hur anestesisjuksköterskan förberedde sig inför extubationsmomentet. Andra kategorin upplevelse av svår extubation beskriver hur anestesisjuksköterskan kände trygghet i erfarna kollegor samt hur de med tiden utvecklade ett professionellt lugn. Sista kategorin teamarbete belyste att rak och tydlig kommunikation främjade ett bra samarbete. Som övergripande tema framträdde att vara beredd på det oväntade, plötsligt händer det. Slutsats: Svårigheter med extubation är relativt ovanligt, därför behövs tydligare riktlinjer som anestesisjuksköterskan kan vända sig till vid extubationssvårigheter. Simuleringsövningar kan vara ett hjälpmedel för att tryggare kunna hantera komplexa extubationer. För att upprätthålla patientsäkerheten samt få hjälp vid kritiska moment beskrevs att en rak och tydlig kommunikation behövdes på sal vilket även främjade ett gott samarbete. / Background: High demands are placed on the nurse anesthetists during extubation, they must be able to provide safe care, communicate with the team and assess all the patient's measurement, readings and risk factors. Extubation always involves a risk and can lead to complications for the patient.  Purpose: The purpose of the study was to describe the nurse anesthetists experiences with difficulties of extubation.  Method: A qualitative method was used and twelve semi-structured interviews were conducted. The collected data material were analyzed with qualitative content analysis based on Graneheim and Lundman.  Results: In the analysis, eight subcategories emerged which resulted in three categories. These were ability to take action practically and mentally which included how the nurse anesthetist prepared for the extubation moment. The second category, experience of difficult extubation, describes how the nurse anesthetist felt safe in the company of experienced colleagues and how they developed a professional calm over time. The last category teamwork highlighted that straight and clear communication promoted good cooperation. As a theme to be prepared for the unexpected, suddenly it happens emerged.  Conclusion: Difficulties with extubation are relatively uncommon, therefore clearer guidelines are needed to which the nurse anesthetists can turn to in the event of extubation difficulties. Simulation exercises can prepare the nurse in being able to handle complex extubations more safely. In order to maintain patient safety and get help at critical moments, it was described that straight and clear communication was needed in the room, which also promoted good cooperation.

Bakgrund: Under en operation förlorar patienter sitt medvetande och sin förmåga att upprätthålla sin egen andning. Här är anestesisjuksköterskan oumbärlig och har till uppgift att säkerställa ventilation samt oxygenering för patienten. För att identifiera den svåra luftvägen görs en luftvägsbedömning preoperativt och denna ligger till grund för vilka luftvägshjälpmedel som ska finna nära till hands. Att kunna identifiera, bedöma och förebygga risker vid en svår luftväg är en viktig egenskap för anestesisjuksköterskor. Syfte: Att belysa anestesisjuksköterskors upplevelser av att ställas inför en svår luftväg. Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats användes. Åtta anestesisjuksköterskor intervjuades med en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades via en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det framkom fyra kategorier: Förberedelser påverkar, Känslor i arbetet, Teamarbetets betydelse, Tekniska svårigheter samt att ett tema framträdde: Erfarenhet: en grundsten för trygghet. Konklusion: Konklusionen av denna studie belyser vikten av snabb och korrekt hantering när en anestesisjuksköterska ställs inför en svår luftväg under generell anestesi. För att förebygga de utmaningar som anestesisjuksköterskorna ställs inför krävs en utarbetad handlingsplan, stark kommunikation, effektivt teamarbete samt en god arbetsmiljö. / Background: Patients lose consciousness and their ability to maintain their own breathing during surgery. The anesthetic nurse is essential since they are responsible for ensuring the patient´s ventilation and oxygenation. To identify a potentially challenging airway a preoperative airway assessment is conducted, informing which airway aid should be readily available. The ability to identify, evaluate and minimize risks linked with challenging airways is an essential skill for an anesthetic nurse. Purpose: To illuminate the experiences of anesthesia nurses when confronted with a difficult airway. Method: A qualitative approach with an inductive methodology was employed. Eight anesthetic nurse participated in semi-structured interviews. The interviews were analyzed using a qualitative content analysis. Results: Four categories emerged: Impact of preparation, Emotional aspects of work, Significance of teamwork, Technical challenges, with a recurring theme: Experience as a cornerstone for confidence. Conclusion: The conclusion of this study highlights how important it is to manage quickly and accurately when anesthetic nurses encounter difficult airways during general anesthesia. A well-prepared action plan, effective communication, teamwork and supportive work environment are essential in addressing the challenges faced by the anesthetic nurse.

<p>People with severe mental illness and co-occurring substance abuse are an especially vulnerable group in society as health care for those is shared between municipality and county council. There is an associated health need of this target group so the interaction of the social services and the psychiatric care is of great importance. However, there are shortcomings in this interaction with results in that people with dual diagnosis do not always receive adequate care. Diverse knowledge and explanatory models may create problems for the interaction as they include different ways to define, understand, explain and deal with a problem. The purpose of this study was to examine how the interaction between the social service addiction treatment and the psychiatric care is, concerning people with dual diagnosis, focusing on how their respective knowledge and explanatory models affect the interaction. The study was conducted in a county where we interviewed seven people in the social services addiction treatment and the psychiatric care. We used qualitative interviews conducted with the help of a semi-structured variant. The theoretical perspectives that were applied in the study were the theories of; interaction, science- and knowledge-based controversies, and some concepts from the new institutionalism. We concluded that interactions occur in various forms and at a high level of ambition between the social services addiction treatment and the psychiatric care in regards to people with dual diagnosis. We also concluded that the diverse professional knowledge and explanatory models affects the interoperability through the creation of theoretical controversies.</p> / <p>Personer med en allvarlig psykisk sjukdom och ett samtidigt missbruk är en extra utsatt grupp i samhället då vården för dessa delas mellan kommun och landsting. Det föreligger ett kombinerat vårdbehov för denna målgrupp vilket medför att en samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin är av stor vikt. Dock föreligger brister i denna samverkan vilket medför att personer med dubbla diagnoser inte alltid erhåller adekvat vård. Skilda kunskaps- och förklaringsmodeller kan skapa problem för samverkan då de inkluderar olika sätt att definiera, förstå, förklara och hantera ett problem. Syftet med denna studie var att undersöka hur samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin sker kring personer med dubbeldiagnos, med fokus på hur deras respektive kunskaps- och förklaringsmodeller påverkar samverkan. Studien utfördes i ett län där vi intervjuade sju personer inom socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin. Vi använde oss av kvalitativa intervjuer som utfördes med hjälp av den semistrukturerade varianten. De teoretiska utgångspunkter som tillämpades i studien var teorier om; samverkan, vetenskaps- och kunskapsbaserade kontroverser samt vissa begrepp ur nyinstitutionalismen. Vi drog slutsatsen att samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin kring personer med dubbeldiagnos sker i olika former och på en hög ambitionsnivå. Vi drog även slutsatsen att verksamheternas skilda kunskaps- och förklaringsmodeller påverkar samverkan genom att det uppstår teoretiska kontroverser.</p>

People with severe mental illness and co-occurring substance abuse are an especially vulnerable group in society as health care for those is shared between municipality and county council. There is an associated health need of this target group so the interaction of the social services and the psychiatric care is of great importance. However, there are shortcomings in this interaction with results in that people with dual diagnosis do not always receive adequate care. Diverse knowledge and explanatory models may create problems for the interaction as they include different ways to define, understand, explain and deal with a problem. The purpose of this study was to examine how the interaction between the social service addiction treatment and the psychiatric care is, concerning people with dual diagnosis, focusing on how their respective knowledge and explanatory models affect the interaction. The study was conducted in a county where we interviewed seven people in the social services addiction treatment and the psychiatric care. We used qualitative interviews conducted with the help of a semi-structured variant. The theoretical perspectives that were applied in the study were the theories of; interaction, science- and knowledge-based controversies, and some concepts from the new institutionalism. We concluded that interactions occur in various forms and at a high level of ambition between the social services addiction treatment and the psychiatric care in regards to people with dual diagnosis. We also concluded that the diverse professional knowledge and explanatory models affects the interoperability through the creation of theoretical controversies. / Personer med en allvarlig psykisk sjukdom och ett samtidigt missbruk är en extra utsatt grupp i samhället då vården för dessa delas mellan kommun och landsting. Det föreligger ett kombinerat vårdbehov för denna målgrupp vilket medför att en samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin är av stor vikt. Dock föreligger brister i denna samverkan vilket medför att personer med dubbla diagnoser inte alltid erhåller adekvat vård. Skilda kunskaps- och förklaringsmodeller kan skapa problem för samverkan då de inkluderar olika sätt att definiera, förstå, förklara och hantera ett problem. Syftet med denna studie var att undersöka hur samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin sker kring personer med dubbeldiagnos, med fokus på hur deras respektive kunskaps- och förklaringsmodeller påverkar samverkan. Studien utfördes i ett län där vi intervjuade sju personer inom socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin. Vi använde oss av kvalitativa intervjuer som utfördes med hjälp av den semistrukturerade varianten. De teoretiska utgångspunkter som tillämpades i studien var teorier om; samverkan, vetenskaps- och kunskapsbaserade kontroverser samt vissa begrepp ur nyinstitutionalismen. Vi drog slutsatsen att samverkan mellan socialtjänstens missbruksvård och psykiatrin kring personer med dubbeldiagnos sker i olika former och på en hög ambitionsnivå. Vi drog även slutsatsen att verksamheternas skilda kunskaps- och förklaringsmodeller påverkar samverkan genom att det uppstår teoretiska kontroverser.

The purpose of this paper was to examine how clients on the unit for adults at Södemalms district administration (Stockholm, Sweden) with severe mental illness and substance abuse differs from other clients with substance abuse at the baseline and at follow-up one year later. We have used a quantitative method and analyzed material from ASI-interviews performed at the adult drug abuse unit at Södermalm during the time period 2002-2010. At the baseline the clients with substance abuse and co-occurring severe mental illness have more problems than other clients, primarily in the area of mental health. They spend more time alone and are more likely to engage in illegal activities. Interviewers assess their situation as more serious and that they need more help in all of ASI's areas of life than other clients. Persons with severe mental illness have improved during the follow-up. However, the numbers of homeless people have increased and fewer have jobs. Meanwhile, more people have a regular income from the social security, their somatic status has improved, fewer hang out with people who have an active addiction, they engaged not so much in crime. Furthermore, the proportion of heavy use alcohol and narcotics has declined. Mental health improved significantly. The proportion meeting the threshold of severe mental disorder is reduced from 47% to 29%. The risk of suicide attempts in the last month reduced from 5% to 1%.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskan i en prehospital miljö ställs inför utmaningar när en svår luftväg inte längre kan hanteras genom basal luftvägshantering. Denna situation kräver spetskompetens inom avancerad luftvägshantering och anestesi, samt särskilda hjälpmedel. Inom vissa regioner finns en prehospital förstärkningsenhet som har som uppgift att komplettera ordinarie verksamhet med spetskompetens när det finns behov av avancerad luftvägshantering. Syfte: Syftet med studien var att studera anestesisjuksköterskors strategier vid hantering av svår luftväg i en prehospital förstärkningsenhet. Metod: En kvalitativ studie med datainsamling via enkät tillämpades och analyserades med kritisk incident teknik (CIT). Sexton anestesisjuksköterskor i en prehospital förstärkningsenhet i Sverige besvarade enkäten. Resultat: Analysen ledde fram till fyra betydelsefulla strategier för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Förberedelse i att ställas inför en svår luftväg, mental förberedelse på väg ut på larm, möjligheten att lägga upp en primär samt en sekundär plan tillsammans med kollegan och att våga agera direkt var strategier som identifierades för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Detsamma gällde att ta beslut i tid, att flytta patienten så att omhändertagandet inte behövde anpassas i onödan av omständigheter som kanske gick att undvika, att skapa åtkomst och insyn till patientens luftväg och ha närhet till egen utrustning vid hantering av en svår luftväg. Kollegan, teamkänsla, kommunikation, igenkännande, förståelse för varandras uppdrag och kännedom om varandras arbetssätt och utrustning var framgångsfaktorer för att få ett bra och effektivt teamarbete runt den svårt sjuka patienten. Utrustning som normalt inte fanns i en akutambulans som videolaryngoskop, endotrakealtub förberedd med ledare, kapnograf och en bra sug var framgångsfaktorer för att hantera en svår luftväg prehospitalt. Slutsats: Resultatet kan komplettera specialistutbildningar och introduktionsutbildningar för att göra specialistsjuksköterskan bättre förberedd på luftvägshantering i en prehospital miljö. Kunskapen kan bidra till en större förståelse för hur den svåra luftvägen på olika sätt kan undvikas eller hanteras. Basal luftvägshantering skall ambulanssjuksköterskan behärska i sin akutambulans men för hantering av den svåra luftvägen behövs särskild spetskompetens, hjälpmedel och förmåga.

This thesis is about cultural aspects of advanced medical technology for treating end-stage heart failure. New medical technologies like mechanical help-hearts save lives, but they also bring new uncertainties, risks, and challenges. Based on nine months of ethnographic field work in a Swedish academic hospital, this study examines the ways of managing uncertainties of end-stage heart failure and of high-tech treatment, and also how these practices tie into the shared understandings of life-threatening chronic illness, the body, and medical technology’s role. This study draws on anthropological discussions of healing rituals as an analytical tool to make sense of social and cultural dimensions of mechanical help-heart implantation treatment. Viewed as a ritual, this treatment creates and maintains hope as a virtue through which possibilities of new medical technology are justified as culturally approved ways of handling the uncertainties of severe heart failure and mechanical help-heart treatment. Ultimately, even when treatment is regarded as successful, the patients may be saved but are never really ‘cured’ and remain, thus, permanently tied to the world of medicine. This new mode of existence is characterized by paradoxical permanent transit between uncertainty and hope. / Avhandlingen fokuserar på de kulturella aspekterna av den medicinska teknologin som används vid behandling av svår hjärtsvikt. Samtidigt som ny medicinsk teknologi som mekaniska hjälphjärtan räddar liv för den även med sig ovisshet och nya utmaningar som ofta är svåra att förutse. Baserat på nio månaders etnografiskt fältarbete vid ett universitetssjukhus i Sverige undersöks hur denna ovisshet och dessa utmaningar hanteras av medicinskt personal och patienter. I avhandlingen behandlas också sambanden mellan medicinska praktiker och de lokalt delade uppfattningarna om livshotande kroniska sjukdomar, den mänskliga kroppen och teknologins roll. Utifrån diskussioner inom antropologin om ’helande ritualer’ analyseras i avhandlingen de sociala och kulturella aspekterna av behandling med mekaniskt hjälphjärta. Studien visar att genom de rituella aspekterna av denna behandling, genereras och upprätthålls hoppet som en dygd. Den nya medicinska teknologins möjligheter rättfärdigas på så sätt som ett kulturellt accepterat sätt att hantera ovissheten vid svår hjärtsvikt och behandling med mekaniskt hjälphjärta. Även vid lyckade behandlingar, då patienternas liv räddas, blir de trots allt inte riktigt ’botade’ utan förblir bundna till den medicinska världen. Detta nya levnadssätt karakteriseras av en paradoxal och livslång balansgång mellan ovisshet och hopp.