Denna uppsats syftar till att belysa hur lärare som undervisar döva på gymnasienivå arbetar med sin tvåspråkiga undervisning. Vår forskningsfråga har varit ”Hur arbetar lärare med planering av sin tvåspråkiga undervisning – utifrån vad som anges i styrdokument - inom svenskämnet på gymnasienivå?”. Vi har antagit att lärare använder styrdokument i och med planeringen. De styrdokument som finns avsedda för dessa lärare är Läroplan för de frivilliga skolformerna 1994 och kursplan Svenska för döva. Styrdokumenten talar om lärares ansvar och skyldigheter. Vår fråga har varit hur lärare planerar. Det vi har strävat efter är att beskriva lärares egna erfarenheter och upplevelser samt åsikter. Planering utifrån styrdokument har varit vår utgångspunkt. Sedan har vi antagit elevmaterial, arbetslagsarbete och kunskap om dövas tvåspråkighet som de stöd dessa lärare har för planeringen av sin tvåspråkiga undervisning. Det har följaktligen blivit fyra delar i vår undersökning; styrdokument, elevmaterial, arbetslagsarbete och kunskap om dövas tvåspråkighet. Som metod har vi tillämpat kvalitativa intervjuer. Vi har intervjuat fyra lärare som undervisar döva i svenska på gymnasienivå. Som resultat har vår intervjustudie visat att informanterna har olika erfarenheter, upplevelser och åsikter. När det gäller styrdokumenten är gemensamt för informanterna att de anser att läroplanen är diffus. Dock är det olika vad gäller informanternas arbete med planeringen, alla har till exempel arbetat olika lång tid. Beträffande arbetslagsarbete är det i hög grad olika för informanterna. De får olika stöd genom arbetslagsarbete. För vissa diskuteras det mycket om språkfrågor inom arbetslaget medan det inte är likadant för andra. I fråga om elevmaterial har vi konstaterat att det råder brist på material, direkt anpassat till informanternas elever. Vad gäller kunskap om dövas tvåspråkighet har vi konstaterat att det finns ett behov av mer diskussioner och utbyte av erfarenheter och kunskaper kring tvåspråkighet. Nyckelord: Planering, Tvåspråkig undervisning, Svenskt teckenspråk, Tvåspråkighet, Döva

No description available.

No description available.

SAMMANFATTNING Uppsatsens syfte är att övergripande göra en kartläggning över hur kommunikationen ser ut i ett gymnasieklassrum med döva elever. På så sätt önskar vi få en uppfattning om hur kommunikationen ter sig i ett sådant klassrum och vad som försvårar respektive underlättar kommunikationen. Genom litteratur som vi funnit relevant för vi ett resonemang kring det komplexa begreppet kommunikation samt dess olika uttryckssätt. För att som läsare kunna följa tankegången med metodvalet i C-uppsatsen beskrivs etnografisk ansats och utifrån den även deltagande observation. Genom analys av fältstudien har följande teman utvecklats: Klassrummets miljö och lektionernas gång och Parallella kommunikationsprocesser. I vår analys försöker vi visa på de hinder samt möjligheter för kommunikation som studerats i klassrummet för att vidare knyta ihop påsen med en diskussion där de erhållna resultaten knyts an till den tidigare forskning som presenterats, i förhållande till det identifierade problemet. I studien framkommer vid ett flertal tillfällen att parallella konversationer såsom videomobilsamtal förekommer och tillåts, att sen ankomst sker i stor utsträckning, att personer utestängs ur kommunikationer till följd av talspråksanvändande, att grupparbeten inte existerar, att kulturkompetens är betydelsefullt och att en visuellt orienterad praktik har unika kommunikationsmöjligheter. Resultatet av vår forskning visar således att en visuellt orienterad kommunikativ praktik såsom ett klassrum på Riksgymnasiet för Döva har unika kommunikationsmöjligheter som kanske inte alltid utnyttjas. Nyckelord: Kommunikation, Kommunikativa praktiker, Visuellt orienterad, Samspel, Döv och Svenskt teckenspråk.

The present study focuses on turn-taking and questions in conversations between deaf-blind persons using tactile sign language, i.e. communicating by holding each others hands, and how sign language utterances change in the tactile mode when the nonmanual signals characteristic of turntaking and interrogative sentences in (visual) sign language are not used. The material consists of six video-recorded conversations (four with deaf-blind pairs and two where one person is deaf and one is deaf-blind). Parts of the material, viz. 168 sequences with questions and answers, has been transcribed and analyzed. The analysis shows that deaf-blind signers use their hands in two different conversation positions. In the monologue position both the signer's hands are held under the hands of the listener, whereas in the dialogue position both participants hold their hands in identical ways: the right hand under the other person's left hand and the left hand on top of the other person's right hand. It is described how the two positions affect the structure of one- and twohanded signs and how back channeling, linguistic as well as non-linguistic (with different kinds of tapping), is used in the two positions. The analysis shows that differences in the vertical and the horizontal planes are used in turn-taking regulation. Using four different conversational levels the signer can signal e.g. turn change by lowering his/her hands from the turn level to the turn change level at the end of his/her turn. The horizontal plane is devided into three different turn zones. The turn holder uses his/her own turn zone close to the body and finishes the turn by moving the hands to the joint zone midway between the interlocutors or into the listener's zone. The analyzed utterances function as questions, yes/no-questions (82) as well as wh-questions (55). It is hypothesized that yes/no-questions are marked with the manual signal extended duration of the last sign of the utterance, one of the interrogative signals of visual signing, but this was only true for 46 % of the yes/no-questions in the material. Since extended duration of the last sign also signals turn change in e.g. statements it is not regarded as an interrogative signal. Additional markers of yes/no-questions are among others the sign INDEX-adr ('you') with its variant INDEX-adr-long, used as a summons signal, and repetitions of signs or sentences. As for the wh-questions a majority are made with a manual wh-sign. Generally, if there are no interrogative signals the context and the content of the utterance will account for its interpretation as a question. To avoid misunderstandings, questions and non-linguistic signals are used in checking turns, where the signer requests back channeling or the listener requests repetition or clarification. / <p>För att köpa boken skicka en beställning till exp@ling.su.se/ To order the book send an e-mail to exp@ling.su.se</p>

Kartläggningen av kalendariska tecken som semantisk domän i det svenska teckenspråket grundar sig på en pågående tjeckisk teckenspråkstypologisk studie. Parametrar som kartläggningen fokuserar på är bokstaverade tecken, sammansatta tecken, sifferinkorporering och tecken som placeras utmed tidslinjer. Datainsamlingen sker via en enkätundersökning med videointervjuer, samt från svenskt teckenspråkslexikon. Tecknen från svenskt teckenspråkslexikon sorteras vidare i tabeller med presentation och diskussion. Det framgår att bokstaverade tecken tillämpas mest när det gäller kalendermånader och veckodagar. Både sammansatta tecken och sifferinkorporering förekommer hos ett par kalendariska tecken. Tidslinjer tillämpas hos teckenexempel i tidsenheter samt veckodagar med ett visst tillägg.

Sammanfattning Målet med denna uppsats är att undersöka hur döva föreläsare signalerar vad som är biinformation i en deskriptiv teckenspråkstext. Materialet består av tre olika föreläsningar som analyserats i annotationsprogrammet ELAN. Biinformation kan dels bestå av längre utvikningar och dels parentetisk information i form av korta inskjutna avbrott i huvudinformationen. Längre utvikningar tycks kräva en tydlig och explicit inledning och avslutning i form av lexikala uttryck medan parentetiska kommentarer verkar kunna markeras enbart med prosodi och utnyttjandet av teckenrummet. Analysen visar att det är mycket vanligt att man utnyttjar spatial förskjutning för parenteser, antingen genom att byta hand, placera tecknen åt ena sidan eller att rent fysiskt förflytta sig i rummet. Då en parentes avslutar ett tema (termination) verkar den ofta få en spatial förskjutning åt höger (till skillnad mot i narrativa texter där parentetisk information placeras till vänster i teckenrummet). Den åtföljs även av höjda ögonbryn och ofta hålls parentesen samman med hjälp av teckenfragment. I de fall då man återgår till huvudtemat som om parentesen aldrig funnits (continuation) verkar man istället använda sammandragna ögonbryn, uppdragna kinder samt ibland även rynkad näsa och kisning. Spatial förskjutning åt höger verkar vara sällsynt i denna grupp. Däremot förekommer i några fall spatial förskjutning åt vänster men då tycks det krävas att man även byter aktiv hand så att vänsterhanden blir den primära artikulatorn. Det är även i denna grupp som man ibland återfinner en pekning hos vänsterhanden, en s.k. index-hold, vilken hjälper mottagaren att hålla huvudtemat i fokus. Slutsatsen är att döva talare klart och tydligt lotsar sina åhörare genom texten genom att signalera när man inleder och avslutar en utvikning eller ett parentetiskt inskott.

Bokstaveringar i teckenspråk är lån från skrivna språk, vilka skapas genom användande av ett handalfabet, där varje bokstav representeras av en specifik handform. Det svenska handalfabetet skapades av Pär Aron Borg i början av 1800-talet och sedan dess har det varit möjligt att låna ord från det svenska skriftspråket. Syftet med denna studie är att undersöka vilka typer av lån, i form av bokstaveringar, som görs från skriven svenska till svenskt teckenspråk och från vilka ordklasser inom det svenska språket dessa lån härstammar. Det material som används i studien kommer från Svensk teckenspråkskorpus, vilket den 5 november 2012 innehöll totalt 1 975 förekomster och 304 olika typer av bokstaveringar. De bokstaveringar som analyseras inom ramen för denna uppsats är sådana som förekommer mer än två gånger i korpusmaterialet. Analysresultatet jämförs sedan med liknande forskning inom främst amerikanskt teckenspråk. Sammantaget visar resultaten från studien att de bokstaverade lånen härstammar från nästintill samtliga ordklasser inom det svenska språket, men att majoriteten, ca 63 % av samtliga bokstaveringar, härstammar från ordklassen substantiv inklusive underkategorin egennamn. Detta stämmer väl överens med forskning inom amerikanskt teckenspråk. Utöver substantiven har interjektionerna, som bland annat innehåller bokstaveringen JA@b, vars funktion främst tycks vara en uppbackningssignal, ha flest förekomster med ca 40 % av det sammantagna materialet.

Idag är en ny minoritetsgrupp, döva med cochleaimplantat (CI), en växande grupp. CI innebär att en elektrod, som stimuleras av en yttre hörapparatsliknande processor, opereras in i hörselsnäckan. Detta ger bäraren en god ljuduppfattning och relativt goda möjligheter att utveckla talad svenska. Tidigare har teckenspråk varit ett mer eller mindre självklart språk för döva barn, men nu ifrågasätts allt oftare om CI-opererade barn behöver teckenspråk bredvid talad svenska. I den här studien undersöker jag om det finns skillnader i konnektivtäthet hos tre grupper: en- respektive tvåspråkiga med cochleaimplantat och en normalhörande, enspråkig kontrollgrupp. Tidigare forskning visar att ju äldre man blir desto mindre konnektorer markerar man i sina texter. Skillnader mellan de undersökta grupperna skulle därför kunna indikera skillnader i språkutvecklingen. I undersökningen har jag studerat hur grupperna binder sina huvud- och bisatser samt om det finns några kvalitativa likheter/skillnader hos grupperna med olika antal modersmål. Resultatet jämförs med tidigare forskning och olika teorier. Sex informanter, två från varje grupp, i åldrarna 11 och 12 år är med i studien. Informanterna fick titta på en tecknad serie och återberätta den i skriven form. Jag analyserade materialet och vad gäller alla konnektorer och inledda bisatser enligt en bestämd analysmodell. Temporala konnektorer dominerade hos de en- och tvåspråkiga grupperna med CI medan additiva konnektorer dominerade i större utsträckning hos den normalhörande enspråkiga gruppen. Studien visade också att tvåspråkiga barn med CI hade lägre konnektivtäthet än enspråkiga barn med CI. Den tvåspråkiga gruppen med CI låg också väldigt nära kontrollgruppens resultat med endast 0,4 procentenheters skillnad i konnektivtäthet. Slutsatsen av den här studien är att tvåspråkighet tycks vara positivt och att teckenspråk i kombination med talad svenska inte förhindrar eller försenar utvecklingen av skriven svenska.

Detta arbete undersöker hur virtuellt teckenspråk uppfattas av svenska teckenspråksanvändare i en datorspelsmiljö. I en studie testades olika hanteringar av tredjepersonsperspektiv. Bakgrunden behandlar nutida användningsområden för virtuellt teckenspråk, avatarer, inkludering, animation, spelperspektiv och svenskt teckenspråk. Frågeställningen som undersökningen sökt besvara är vilket perspektiv svenska teckenspråksanvändare föredrar vid hanteringen av teckenspråk i spel. Artefakten består av tre 3D-animerade spelsimulationer i videoform, där testpersonen fick rangordna dem efter tydlighet i teckenspråket och vilket perspektiv de helst hade sett i ett teckenspråksspel. Urvalsgruppen bestod av svenska teckenspråksanvändare, varav 51 testpersoner svarade på enkäten. 27 respondenter svarade att de hade funktionsvariation, 16 personer hade närstående med funktionsvariation, och övriga var intresseanvändare. Framtida studier inom ämnet kan vidareutvecklas för att förbättra inkluderande speldesign, och ge ytterligare tillgänglighet för teckenspråksanvändare.