Vid allvarlig sjukdom och vid livets slutskede blir den andliga/existentiella dimensionen ofta påtaglig. Det ingår i sjuksköterskans omvårdnadsansvar att minska lidande och ge möjlighet till en värdig död. Detta ansvar kan uppfyllas genom att uppmärksamma, bedöma och åtgärda patientens andliga/existentiella behov. Syftet var att belysa den andliga/existentiella dimensionen i relationen mellan patient och sjuksköterska inom palliativ omvårdnad. Metoden som användes var en litteraturstudie av vetenskapliga artiklar som överensstämde med syfte och frågeställningar. Resultatet visade att sjuksköterskor ansåg det viktigt att tillgodose patientens andliga/existentiella behov men endast hälften gjorde så i praktiken. Orsaken var brist på kunskap och tid. Andliga/existentiella behov uttrycktes på multipla sätt och när dessa bemöttes och åtgärdades ökade patientens välbefinnande och livskvalitet. Tvärprofessionellt samarbete, stöd och utbildning till all personal är en förutsättning för att tillgodose patientens andliga/existentiella behov och ge en värdig palliativ vård. Ytterligare forskning inom området är önskvärt för att identifiera den palliativa patientens andliga/existentiella behov.

Många patienter i livets slutskede upplever problem i kommunikationen med vårdpersonalen. Detta leder till en otrygg patient och ger ett onödigt lidande. Sjuksköterskans beredskap att kommunicera med döende patienter är låg. Hon inser betydelsen av samtalet, men distanserar sig på grund av det obehag och den ångest patientens tillstånd väcker hos henne. Patientens möjligheter att uttrycka känslor och tankar kan hindras av sjuksköterskans beteende. Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar det vårdande samtalet med patienter i livets slut. Metoden bestod av granskning och analys av 17 vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att sjuksköterskans förmåga att aktivt lyssna, hennes personliga inställning till döden, utbildning i kommunikationsteknik, relation med patienten samt hennes ordval var faktorer som påverkade det vårdande samtalet. Ökad självkännedom och utbildning i samtalsteknik medverkar till att patientens behov tillfredsställs. Utbildning i kommunikation och omvårdnadshandledning kan förbättra sjuksköterskans förmåga att föra vårdande samtal med patienter i livets slut.

Vården av svårt sjuka och döende människor har under det senaste seklet genomgått stora förändringar. I början av 1900-talet hade närstående allt ansvar för den anhörige i hemmet. På 1950-talet tog professionen över vården på sjukhuset. Ädelreformen som togs i bruk på 1992, har inneburit att allt fler människor vistas den sista tiden i livet i sin hemmiljö. Detta kan få konsekvenser för närståendes egen hälsa. Syftet med litteraturstudien var att belysa närståendes upplevelser av den palliativa vården. Studien visar att närstående inte alltid är nöjda med den information och stöd de får av sjuksköterskan. Brist på information, stöd, och adekvat kommunikation leder till att närstående känner sig maktlösa, oroliga och stressade. Behov av undervisning om hur den närstående ska kunna hjälpa den anhörige i vården är betydelsefull, eftersom delaktighet påverkar sorgearbetet positivt. För att sjuksköterskan ska kunna bemöta närstående på ett adekvat sätt behövs utbildning i palliativ vård och att kommun och landsting tar till sig forskning och integrerar den i det kliniska vårdarbetet.

Antalet ansvarsärenden till Socialstyrelsen från patienter ökar och flertalet anmälningar påtalar upplevd brist av kommunikation, rutiner och kompetens inom svensk hälso- och sjukvård. Samband mellan patienttillfredsställelse och vårdgivarens lyhördhet för den enskildes behov är betydelsefullt. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa betydelsen av sjuksköterskans lyhördhet i patientmötet utifrån både patientens och sjuksköterskans perspektiv. Det som framkommer är att patienten vill bli hörd och sedd som den individ han/hon är samt mötas av förtroende i en trivsam miljö. Att bli bemött av en lyhörd sjuksköterska är avgörande för en god vårdrelation. I detta ingår att sjuksköterskan använder sina kunskaper och sin omsorg i patientmötet på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Alla sjuksköterskor har inte denna förmåga och möter inte patienten med respekt. Attityd och kroppsspråk är de faktorer som anges som signaler på huruvida en sjuksköterska är lyhörd eller ej. Sjuksköterskans förmåga att tolka, urskilja och tillmötesgå patientens uttalade och outtalade behov är också det som framhålls som avgörande för ett framgångsrikt vårdande. Under vårdutbildningen och på arbetsplatser bör betydelsen av ett lyhört förhållningssätt lyftas fram då en ökad medvetenhet om detta sannolikt kan leda till större patienttillfredsställelse och färre anmälningsärenden.

Bakgrund: Palliativ vård för barn är en relativt ny disciplin som fordrar stort känslomässigt engagemang av sjuksköterskan som kan pendla mellan motstridiga emotioner och sällan lämnas oberörd efter ett barns död. Viktigt är att samla kunskap för att få en djupare förståelse av den palliativa vården för barn. Syfte: Var att genom en litteraturstudie belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn i livets slutskede. Metod: Sexton vetenskapliga artiklar som analyserats enligt latent innehållsanalys låg till grund för litteraturstudien. Resultat: Sjuksköterskorna upplevde ambivalenta känslor och en inre stress uppkom i samband med yttre och inre krav. Sjuksköterskorna kände att de saknade kunskap och erfarenhet av att ge palliation till barn i livets slutskede och stöd till deras familj och önskade därav att få mer stöd från kollegor, utbildning och handledning i deras arbete. Sjuksköterskorna upplevde ändå känslor av meningsfullhet i sitt arbete då de kände att de gav något unikt. Diskussion: Sårbarheten utgjorde en svaghet hos de sjuksköterskor som inte kunde hantera svåra känslor eller följde deras eget samvete. Samtidigt ansågs sjuksköterskornas sårbarhet vara en styrka då de i sitt moraliska ansvar öppnade upp och svarade an barnet och familjens behov. Konklusion: Sjuksköterskor behöver fördjupade kunskaper för att klara av att vårda barn i livets slut. Detta för att minska en känsla av otillräcklighet och ensamhet.

Bakgrund: Varje år föds ca 90 000 barn i Sverige, varav ca 4 % föds för tidigt. Det är under nyföddhetsperioden människan behöver som mest omvårdnad i livet. På en neonatalvårdsavdelning ar det en huvuduppgift för vårdaren att se till att så goda förutsättningar som möjligt skapas för kontakten mellan barn och föräldrar. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa faktorer som påverkar integrationen av föräldrar i vården av prematura barn. Metod: Metoden som användes var systematisk litteraturstudie. Databaserna Pubmed och Cinahl har använts vid sökning efter vetenskapliga artiklar. Även manuell sökning gjordes. I studien inkluderades 15 artiklar som analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier framkom; främjande faktorer, hämmande faktorer och påverkan på föräldrarna. Till främjande faktorer hörde subkategorierna; vårdmodeller och metoder, stöd samt sjuksköterskeåtgärder. Hämmande faktorer fick subkategorierna; dålig kommunikation och avdelningsrelaterade hinder. Påverkan på föräldrar innefattar subkategorierna; positiva effekter och negativa effekter. Diskussion och slutsats: De tre komponenterna vårdgivarna, vårdtagarna och vårdavdelningens samspel är viktigt för integrationen av föräldrarna.  Sjuksköterskan måste skapa en tillitsfull relation till föräldrarna samtidigt som vårdavdelningen måste vara anpassad för optimal involvering.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.