Den psykiska ohälsan växer både i Sverige och runt om i världen, parallellt med detta ökar även antalet suicid och suicidförsök. Alla samhällsklasser och åldrar finns representerade, störst ökning ses dock bland unga vuxna där det under de senaste tio åren eskalerat som mest. Patienter med psykisk ohälsa återfinns i samtliga vårdinstanser, ej enbart inom psykiatrin. Därför är det av stor vikt att utbilda, tala öppet och reflektera över detta ämne oavsett arbetsplats. Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelse av att möta suicidnära patienter. En litteraturstudie valdes som metod, där det framkomna resultatet baserades på de vårdvetenskapliga artiklar författarna valt ut. Resultatet visar på att sjuksköterskan inom den somatiska vården ofta känner sig otillräcklig i mötet med den suicidnära  patienten,  för  att  bryta  denna  osäkerhet  krävs  utbildning  och  tid  för reflektion. Allt för att vården skall kunna bidra till en god omvårdnad för alla. Sjuksköterskan kan spela en betydande roll för den suicidnära patienten. Det är därför av stor vikt att sjuksköterskan får den kunskap och utbildning denna behöver. Även tid för reflektion och det reflekterande lärandet bör prioriteras, sjuksköterskan ges på detta vis resurser för att kunna känna sig trygg i sin roll kring den suicidnära patienten.

Intensivvård blir allt vanligare då dagens teknik gjort att det är möjligt att behandla svårare tillstånd. Miljön på IVA skiljer sig från en allmän avdelning både vad det gäller personal och medicinsk utrustning. På IVA är det en-till-en vård samt uppkoppling till övervakningsutrustning och på den allmänna avdelningen förväntas patienten vara mer självständig. Denna skillnad i vårdnivå gör att flytten mellan dessa avdelningar kan bli en traumatisk upplevelse. Syftet med denna studie är därför att undersöka patientens upplevelse av att flytta från IVA till en allmän vårdavdelning. Uppsatsen gjordes i form av en litteraturstudie där 10 kvalitativa artiklar analyserades med hjälp av Axelssons (2008, ss. 173-188) metod. Patienterna upplevde flytten från IVA till allmän avdelning som att färdas mot otrygghet, detta för att de upplevde att allt stöd försvunnit och de var tvungna att lämna IVA. Patienterna beskrev vidare att flytten innebar en ovisshet om framtiden och att det fick de att känna sig som en i mängden, något som bottnade i rädslor för den nya miljön och känslan av att inte bli sedd. Slutligen resulterades allt i att patienterna upplevde flytten som vägen tillbaka till hälsa, den beskrevs som en krävande upplevelse men också ett steg i rätt riktning och en friare miljö.

Psykiatriambulansen tillkallas när en person har psykiskt illabefinnande eller vid hot om suicid. Sjuksköterskorna som arbetar i psykiatriambulansen är alltid två stycken, en psykiatrisköterska och en ambulanssjuksköterska alternativt en grundutbildad sjuksköterska. Innan resursen inrättades fick ambulansverksamheten eller polisen ta hand om dessa larm. Vid psykisk ohälsa behövs kunskaper och erfarenhet om akut omhändertagande av personer med psykisk ohälsa. Mötet med patienterna skall utmynna i ett vårdande och ge patienterna en bättre hälsa. Sjuksköterskorna behöver förstå patientens situation och inse innebörden av ett livsvärldsperspektiv.  Tidigare forskning om ambulanssjukvård visar att bemötandet vid akut sjukdom är betydande för patienterna. Det har även visat sig att många av de patienter som träffade psykiatriambulansen kunde få hjälp på plats och inte behövde åka vidare till sjukhus vilket bidragit till en hållbar utveckling inom hälso- och sjukvård. Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors och sjuksköterskor upplevelser av att vara först på plats – vid akutlarm i psykiatriambulansen.  Kvalitativ metod med induktiv ansats har använts då sjuksköterskors upplevelser efterfrågades. Sju sjuksköterskor inom psykiatriambulansen intervjuades. Resultatet presenteras i fyra huvudkategorier och tolv underkategorier Huvudkategorierna är sjuksköterskans yrkesroll, sjuksköterskans förberedelse, det akuta mötet och anhörigstöd. Resultatet visade att sjuksköterskorna i psykiatriambulansen upplevde egna känslor i det akuta mötet men som de lade åt sidan för stunden för att behålla sitt lugn. Vidare visade det sig att sjuksköterskorna i psykiatriambulansen alltid fokuserade på patientens behov och försökte bibehålla sin professionalitet oavsett vad som hände runtomkring. Resultatet visade också att de alltid hade ett säkerhetsmedvetande med sig i mötet med patienter, samt att de ansåg att möta barn och ungdomar med psykisk ohälsa var svårt. Sjuksköterskorna upplevde att de fick fysiologiska reaktioner när de åkte på vissa typer av larm och att de ibland kunde uppleva känslor av maktlöshet i mötet med anhöriga.

Bakgrund: Sjuksköterskan har ett ansvar att vårda patienter på lika villkor och med ett lika värde, likväl har det kunnat påvisas att patienter med psykiatrisk sjukdom inte erhåller vård på samma premisser som patienter utan psykiatrisk sjukdom och därmed kan den vårdande relationen påverkas. Syfte: Studien undersökte de faktorer som kan påverka den vårdande relationen mellan patienter med psykiatrisk sjukdom och sjuksköterskan inom den somatiska vården. Metod: En litteraturstudie med innehållsanalys av fyra kvalitativa studier och sju kvantitativa studier Resultat: Tre faktorer framkom som påverkade den vårdande relationen mellan sjuksköterskan och patienten med psykiatrisk sjukdom. Dessa tre faktorer var; Attityd, erfarenhet och teoretisk kunskap. Sjuksköterskor beskrev hur brist på teoretisk kunskap och klinisk erfarenhet bidrog till negativa attityder som påverkade den vårdande relationen. Slutsats: För att skapa en god vårdande relation krävs det att sjuksköterskan ser bortom sina föreställningar och erhåller adekvat och kontinuerlig utbildning inom området psykiatri för att kunna vårda dessa patienter enligt vårdprofessionens värdegrund.

Bakgrund: Huvudämnet i de skandinaviska sjuksköterskeutbildningarna är omvårdnadsvetenskap kombinerat med teoretisk kunskap och verksamhetsförlagd utbildning. Det är den legitimerade sjuksköterskan som har huvudansvaret över omvårdnaden. Målet med omvårdnaden är att utgå från en humanistisk människosyn genom att främja hälsa och välbefinnande, samt att förebygga ohälsa. Sjuksköterskorna kan uppleva det som en process att gå från sjuksköterskestudent till legitimerad sjuksköterska. Processen kan ses som både en personlig och professionell resa. Syfte: Syftet var att belysa skandinaviska sjuksköterskors upplevelser av omvårdnadsarbetet under den första tiden som yrkesverksam efter examen. Metod: Litteraturstudien är baserad på 13 stycken vetenskapliga artiklar som var genomförda med kvalitativ design. De vetenskapliga artiklarna analyserades utifrån Graneheim och Lundmans (2004) tolkning av innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i de tre kategorierna: Utmanande upplevelser, Betydelsefulla upplevelser och Utvecklande upplevelser. Sjuksköterskorna belyste att det upplevde att de var oerfarna, osäkra och oförberedda på att ha ansvar, samt att de hade svårt att hantera tid. Sjuksköterskorna belyste också att det var betydelsefullt att skapa relationer och att de utvecklades när de lärde sig hantera olika patientsituationer. Slutsats: Sjuksköterskorna kan uppleva den första tiden som utmanande. Sjuksköterskorna upplevde att de var oerfarna, osäkra och var oförberedda på att hantera omvårdnadsansvaret. Vidare forskning behövs för att undersöka om sjuksköterskeutbildningen ger sjuksköterskor tillräckligt med kunskap och förberedelse för att kunna bedriva omvårdnadsarbetet och skapa en vårdande relation till patienterna.

Många människor idag drabbas av sjukdom som kan leda till organsvikt. Flertalet drabbade kan där av behöva genomgå en transplantation, för att personen i fråga ska ha en chans att överleva. Transplantation är en resultatrik metod som ger människor en andra chans till liv. De senaste åren har transplantationer ökat drastiskt i västvärlden, därför har den medicinska forskningen med åren varit tvungen att utvecklas. Listan över de patienter som väntar på en transplantation blir allt längre. Många tidigare studier talar om upplevelsen efter en transplantation, dock belyser få studier patientens upplevelser i väntan på en transplantation. Detta är något som den här studien kommer gå djupare in på. Studiens syfte är att ur ett patientperspektiv beskriva upplevelsen av att vänta på ett nytt organ. Den här studien är en litteraturstudie, där totalt åtta artiklar har analyserats och använts till resultatet. Där ur skapades fem kategorier; att stå i standby – när livet begränsas av sjukdom, att lägga sitt liv i någon annans händer, att bekanta sig med döden, att uppleva hopp – det som håller patienten vid liv och att inte vara ensam – stöd från olika håll. Ur dessa kategorier har författarna sammanfattat hur patientens upplevelser och känslor i väntan på en transplantation kan yttra sig. Känslor så som ångest och oro, samt svårigheter med att inte kunna kontrollera sitt liv. Diskussionen talar om de huvudfynd författarna funnit i resultatet samt belyser vikten av vårdpersonalens roll relaterat till patientens upplevelser och känslor.

Stressrelaterad ohälsa är utbrett i hela vårt samhälle och sjukskrivningarna präglas i hög grad av stressrelaterade symtom. Sjuksköterskorna på våra akut - och slutenvårdsavdelningar träffar dagligen patienter med dessa symtom. Här finns endast tiden till att vårda och utesluta somatiska symtom, medan sjuksköterskorna sällan eller aldrig har utrymme att samtala eller vårda den stressrelaterade ohälsan. Syftet med detta examensarbete är att undersöka sjuksköterskans upplevelse att vårda patienter med stressrelaterade symtom. En kvalitativ studie har utförts, baserad på sex semistrukturerade intervjuer, där informanterna fått ett ramverk av samma frågeställningar som sedan fördjupats i samklang med varje enskild informant. Resultatet redovisas i form av fyra huvudkategorier och åtta underkategorier. Huvudkategorierna är följande: “När somatiska symtom och stressrelaterade symtom inte skiljer sig åt”, “När tid inte finns”, “Omhändertagandet och sjuksköterskans självklara uppdrag”, “Hur rustad är sjuksköterskan?”. Resultatet ger en bild av sjuksköterskornas upplevelse av att inte ha tid eller mandat att göra annat än att utesluta och vårda somatisk sjukdom. I de fall där symtombilden är mer diffus, och i samtal visar sig härröra stressrelaterad ohälsa, skrivs patienten ut, utan etablerad rutin för remiss till primärvården. Resultatdiskussionen pekar på ett arbetssätt som skapar en frustration hos informanterna, då de inte har möjlighet att vårda patienter med stressrelaterade symtom fullt ut. Det saknas rutiner för remissförfarande och mandat att ge tid till den här patientgruppen. Trots detta visar studien att informanterna ser det som sin självklara uppgift att ge en god och jämlik vård, även om den är svår att upprätthålla under rådande omständigheter.

Den vuxna svenska befolkningen med fetma ökar och det finns risk för en ökad ohälsa. Vuxna med fetma kan gå ner i vikt, utmaningen är att bibehålla den minskade vikten. Därför behövs en långsiktig strategi för att bibehålla de nya levnadsvanorna. Ska levnadsvanor förändras behöver en livsstilsförändring göras. Distriktssjuksköterskan kan genom motivation av livsstilsförändring främja hälsa hos patienter med fetma i det vårdande mötet. Distriktssjuksköterskan kan stödja och ge råd men beslutet om förändring måste komma från patienten. Syftet med studien var att undersöka hur distriktssjuksköterskan kan motivera patienter med fetma till livsstilsförändring för en god hälsa. Studien har en beskrivande design med kvalitativ ansats. Åtta distriktssjuksköterskor, med olika erfarenheter valdes strategiskt för att maximera olikheter och få fram nyanser. Distriktssjuksköterskorna som intervjuades var anställda på olika vårdcentraler i västra Sverige. Analysen av de inspelade intervjuerna gjordes utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att en strävan efter att ge alla patienter lika vård inte innebär att vården ska utformas på samma sätt då livsstilsförändring ska stimuleras. Vården behöver skräddarsys för den patient distriktssjuksköterskan har framför sig. Därför indikerar resultat att det är bra med fortsatt fokus på den unika människan, dess behov och vikten av en god vårdande relation.

Cirka 2 % av Sveriges befolkning drabbas någon gång i livet utav svårläkta bensår. I takt med den ökade befolkningsmängden är detta ett problem som förväntas öka. Svårläkta bensår skapar ett lidande och resulterar i en negativ hälsorelaterad livskvalitet för patienterna. Som sjuksköterska möter man patienter med den här typen av problem inom flera olika arbetsplatser. Med ökad kompetens om patienters upplevelse av att leva med svårläkta bensår skapas förutsättningar för sjuksköterskan att bedriva en mer individanpassad vård och därmed lindra lidande. Syftet med litteraturstudien är därför att beskriva patienters upplevelse av att leva med svårläkta bensår. Då forskning finns inom ämnet har en litteraturstudie skapats för att sammanställa tidigare forskning. Litteraturstudien grundar sitt resultat på 8 kvalitativa artiklar, 1 kvantitativ artikel och 1 artikel med både kvalitativ och kvantitativ metod. Tre huvudteman framkom under analysarbete, patienters upplevelse av påverkan i det dagliga livet; patienters upplevelse av smärta, lukt och sårvätska; patienters behov av kunskap och ett vårdande som främjar hälsa. Patienter som drabbats av svårläkta bensår lider både psykiskt, fysiskt och socialt. I kombination med smärta, lukt, läckage och bristande information är bensårsproblematiken en mycket komplex situation. Att som sjuksköterska vårda efter ett livsvärdsperspektiv och se till varje individ som unik blir därför ett måste för att skapa en omvårdnad som främjar hälsa.

Målet med generell anestesi är att den skall vara säker och patienten skall känna sig trygg och inte uppleva smärta. Vid planerade operationer får i regel patienter ett samtal med anestesiläkaren där de i lugn och ro hinner få svar på frågor kring sövningen, men ibland ställs patienter inför en akut sövning, I den akuta situationen kan patienter uppleva rädsla, smärta och existentiella frågor kan uppstå. Funderingar som: kommer jag sövas tillräckligt, vakna under operationen eller att inte vakna efter narkosen kan uppkomma. Det finns forskning kring patienters upplevelser kring planerade sövning men mycket sparsamt kring akutsövning. Vad händer med patienten i det akuta skedet? För att vi ska kunna försöka förstå vad som skapar oro och vad en patient som skall sövas akut behöver för att få känna trygghet, behöver detta fenomen belysas. Syftet med examensarbetet var att belysa patienternas upplevelse av vårdandet vid akut sövning. För att kunna få ta del av patienters upplevelser valdes kvalitativ forskningsintervju med semistrukturerade frågor. Åtta informanter deltog i studien som hade varit med om en akutsövning. I resultatet framkom det två huvudkategorier med sex subkategorier. De två huvudkategorier var: att uppleva välbefinnande och att uppleva lidande. Resultatet visade att patienter kände tillit till anestesipersonalen i den akuta situationen, vilket gör att de kände sig trygga vilket gav ett ökat välbefinnande hos patienten. Det som skapade lidande för patienterna var: bristfällig information, att ha förförståelse, tappa kontrollen, smärta och illamående för patienten.