Flera studier visar amningens fysiska och psykiska hälsofördelar för mor och barn, dock avvänjer kvinnor som lider av postpartum depression amning tidigt om de presenteras med utmaningar under amningen. Syfte med denna studie är därför att beskriva hur kvinnor som lider av postpartum depression upplever amning. Nio kvinnor deltog i studien, fem förstföderskor och fyra omföderskor, varav 5 intervjuades och 4 erhöll semistrukturerade frågeformulär med öppna svarsalternativ. En reflekterande livsvärldsansats som baserar på fenomenologi användes under datainsamling och dataanalys. Resultatet visar att amningen som fenomen är komplex och innebär en utmaning för kvinnan. Den essentiella innebörden av fenomenet beskrivs som ”amning som en kraftkälla, där den har potential att vara både kraftgivande och stärkande samt riskerar vara kraftdränerande”. Detta beskrivs vidare utifrån fyra innebördselement: ”att knyta kontakt med och lära känna sitt barn”, amning som återhämtning”, ”amning som energikrävande” och ”att känna sig ömtålig och utsatt”. Vårdande av kvinnor som lider av postpartum depression under amning innebär att assistera kvinna att möta sin osäkerhet och stärka hennes förtroende för att lita på sin förmåga att amma sitt barn. När amningen fungerar bra har den potentialen att inge kraft och stärka kvinnan i moderskapet. Fungerar amningen däremot inte bra riskerar den att dränera kraft och strävan efter samhörighet och bekräftelse sätts på spel vilket späder på kvinnans redan sköra situation och gör henne ännu mer sårbar i förhållande till barnet och sig själv.

Barnmorskor vårdar kvinnor i olika livssituationer som berör sexuell och reproduktiv hälsa. Vårdandet av både tidiga och sena legala aborter ingår i barnmorskans kompetens. Aborter kan bero på oönskad graviditet, fosterdöd eller missbildningar. Sena aborter kan upplevas svåra att hantera och situationen svår att bemöta. Det kan upplevas svårt att bemöta och ge god vård för kvinnor som genomgår abort. Syftet med studien är att belysa barnmorskors upplevelser i samband med vårdandet av kvinnor som genomgår sen abort. Studien baseras på intervjuer med induktiv ansats och kvalitativ analysmetod. Sex barnmorskor intervjuades i Sverige. Fyra huvudkategorier framkom i resultatet, att vara kompetent och skicklig, att uppleva det hanterbart, att känna önskan av stöd, att omhänderta det aborterade fostret. Resultatet visar att det finns en strävan efter att vara närvarande och ge stöd till varje kvinna som genomgår en abort oavsett bakgrunden till beslutet. Genomgående i studien var även att barnmorskorna hade behov av stöd och vägledning. En positiv inställning till fri abort var slutsatsen för de intervjuade barnmorskorna.

Hemsjukvård är en ökande vårdform i Sverige, detta dels för att svenska populationen blir allt äldre men även beroende på att slutenvårdsplatserna minskar. Det ökade behovet av hemsjukvård kräver en god kompetens och förståelse för denna patientgrupp. Ett hem för många människor är en trygg plats där individer kan vara sig själva och speglar personers identitet och liv. Att vara mottagare av hemsjukvård kan väcka olika känslor hos äldre patienter då det är en komplex situation när sjuksköterskan skall bedriva vårdandet i patientens hem. Grunden i vårdprocessen är en god vårdrelation. En vårdande relation kan skapas ur en vårdrelation genom att stödja och stärka patienters hälsoprocesser. Syftet med studien är att beskriva hur äldre personer förväntar sig och upplever vårdrelationen med sjuksköterskan vid vård i det egna hemmet.  Den valda studien är en litteraturstudie enligt Forsberg och Wengström. Vi har granskat och analyserat 10 kvalitativa artiklar. Utifrån substansen i artiklarna skapades kategorier och subkategorier. Resultatet av litteraturstudien visade på huvudbegreppen upplevelsen av respekt i vårdandet, känslan av trygghet i vårdrelationen, betydelsen av delaktighet och begränsad autonomi. Äldre patienter förväntar sig att sjuksköterskan ska respektera det privata hemmet och ha ett respektfullt bemötande. Upplevelsen av bristande respekt handlade oftast om bristande närvaro, bekräftelse och avsaknaden av dialog. Känslan av trygghet innefattade både en god kompetens, kontinuitet och förtroende genom närvaro och tillgänglighet. Genom delaktighet i vårdprocessen kunde en upplevelse av gemenskap och tillhörighet infinna sig. I diskussionen speglas litteraturstudiens resultat mot sjuksköterskors uppfattningar av vård i hemmet och relationen till patienter. Även tidigare forskning och litteratur inom området reflekteras mot resultatet.

När människor drabbas av psykos delar de inte samma verklighet som andra. Saker är inte längre ”självklart” och dessa människors agerande och associationer blir svårare eller omöjliga att förutse vilket kan skapa missförstånd och problem i kontakten med dessa patienter inom vården. En förändrad verklighetsuppfattning i form av symptom såsom vanföreställningar och hallucinationer kan vara otroligt skrämmande och när man har en psykos är misstänksamheten mot omvärlden ofta stor. Därför tror författarna att detta kan skapa en ökad risk för att hotfulla och/eller våldsamma situationer uppstår i mötet med och i vårdandet av patienter med psykos. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors, som arbetat inom den slutna psykiatrin och vårdat patienter med psykos, upplevelser av hot och våld i mötet med dessa patienter. Författarna har valt att göra en kvalitativ studie genom att föra öppna intervjuer med 6 sjuksköterskor som uppfyller inklutionskriterierna. I resultatet kan man se att sjuksköterskorna har många tankar kring vad de själva kan göra för att förebygga att hotfulla och/eller våldsamma situationer inte ska inträffa. Detta gäller även tvångssituationer. Resultatet visar även att deltagande sjuksköterskor anser att det är väldigt viktigt med uppföljning via samtal med både patienter och kollegor efter att dessa situationer inträffat. I resultatet står patienternas livsvärld i fokus; hur sjuksköterskor kan göra för att vårda dessa patienter på bästa sätt och möta dem där de befinner sig.

Bakgrund. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskor har en viktig roll vid organdonation. Omvårdnadssituationen vid vård av donator utmanar deras professionella kompetens och påverkar dem känslomässigt vilket inverkar på upplevelser av att vårda organdonatorer. Tidigare studier visade att specialistsjuksköterskors attityder och förhållningssätt till organdonation påverkar donationsviljan hos befolkningen.  Syfte. Syftet var att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda en donator på intensivvårds- och operationsavdelning.  Metod. Studien hade en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Fem intensivvårdssjuksköterskor och fem anestesisjuksköterskor från ett sjukhus i Mellansverige, med erfarenhet av organdonation, inkluderades. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Intervjutexterna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Huvudresultat. Utifrån det insamlade materialet framträdde tre huvudkategorier och sju underkategorier. Huvudkategorierna var Professionell omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner. Specialistsjuksköterskor beskrev vårdandet av donator som en professionell utmaning där de behövde förhålla sig till att donatorn var dödförklarad samtidigt som kroppen behandlades med livsuppehållande insatser. Möten med anhöriga var utmanande och känslomässigt påfrestande. Att vårda yngre donatorer beskrevs som särskilt ansträngande. Samarbetet mellan avdelningarna och med operationsteamet upplevdes som positivt och givande. Återkoppling från det nationella donationscentrumet gjorde att arbetet med donationer kändes meningsfullt. Slutsats. Kommunikation med fokus på teamarbete och samarbete mellan professioner var en viktig faktor för professionellt vårdande. Kontinuerlig kunskap- och kompetensutveckling kring organdonation var av vikt för specialistsjuksköterskors professionella förhållningssätt

Delirium är en allvarlig komplikation hos främst äldre men drabbar även alla åldrar. Delirium är i sig associerat med en sämre prognos och högre mortalitet, innebär ofta en längre vårdtid samt utgör många gånger ett stort obehag för patienten. Det är viktigt att sjuksköterskan känner igen delirium och vet hur det ska handläggas. Andelen äldre ökar i hela världens population som kan leda till dilemman i form av ökade kostnader för hälso- och sjukvården och ökat vårdlidande för patienten samt att dessa förändringar kommer att påverka den hållbara utvecklingens tre dimensioner. Det är sjuksköterskans ansvar att möta denna patientgrupp med rätt kunskap, verktyg och kliniska färdigheter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av och kunskap om att vårda patienter med delirium. En litteraturöversikt har här valts som metod för att kunna besvara syftet. 11 artiklar utgör resultatdelen. Två huvudteman framkom som gavs titlarna “Sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter med delirium” och “Sjuksköterskans redskap för prevention och behandling”. Under dessa teman kunde vi utröna sex stycken subteman, “ Att vårda med närvaro”, Sjuksköterskans känslor om att vårda denna patientgrupp”, “Sjuksköterskans syn på patienten som lider av delirium”, “Sjuksköterskans samarbete med andra yrkeskategorier och anhöriga”, “Förbättra vårdandet genom utbildning” och “Sjuksköterskans redskap i form av bedömningsinstrument och klinisk blick”. Resultatet visar att en närvaro av sjuksköterskan hos patienten ger positiva effekter i form av minskat vårdlidande och en delaktighet för patienten. I stress tenderar sjuksköterskan att inte se patienten som en helhet utan som ett objekt. Sjuksköterskan kan förebygga uppkomsten av delirium genom att använda sig utav olika redskap samt genom kontinuerlig utbildning för en god och säker vård.

Många människor i Sverige drabbas årligen av stroke och afasi. Afasi medför på olika sätt funktionsnedsättningar med talet som kan variera i svårighetsgrad. Personer som drabbas av afasi får därmed en försämrad möjlighet att kommunicera med andra människor och det blir svårare att förstå samt göra sig förstådd. Syftet med studien var att belysa kommunikationens betydelse för vårdrelationen hos patienter med afasi. Metoden som användes var litteraturöversikt enligt Friberg (2017) där artiklarna i resultatet sökts fram via två databaser och en sökmotor. Åtta artiklar ingick i resultatet och analyserades enligt Fribergs (2017) modell. Analysen ledde till att tre huvudteman och nio subteman identifierades. Huvudteman som identifierades var ordlös kommunikation, frånvaro av förståelse och vårdrelationen. I resultatet framkom att ordlös kommunikation var ett brett begrepp och en viktig faktor som på olika sätt var genomgående i alla teman. Detta kan förklaras av att vårdrelationen som uppstår mellan patienter med afasi och vårdare ska upplevas som en gemenskap och på det viset bli vårdande. I de fall där kommunikationen hade misslyckats gav det upphov till negativa känslor hos såväl vårdare som patienter med afasi. Känslan av misslyckande, både hos vårdare och patienter med afasi, identifierades också som huvudtema då just negativa känslor i vårdrelationen behandlades av alla artiklar. Vidare visade resultatet på att kommunikationen hade en betydande roll för vårdrelationen hos patienter med afasi.

Demens är en typ av kognitiv svikt som drabbar cirka 25 000 personer varje år. Beteendeförändringar och psykiska symtom är vanliga och det som påverkar de närstående mest. Närstående till personer med demensdiagnos syns genom hela vårdkedjan och befinner sig i en svår och utsatt situation. Genom att belysa de närståendes situation, kan de berörda mötas med rätt kompetens. Syftet med litteraturöversikten var att utforska närståendes upplevelse av att leva med en person med en demensdiagnos. Översikten utformades enligt Friberg (2017, ss. 141-142) och baserades på sex kvalitativa och fem kvantitativa artiklar. Analysen mynnade ut i fem teman: Upplevelse av sårbarhet, Upplevelse av förändrad relation, Behov av att finna mening, Upplevelse av att vaka och Behov av stöd. Resultatet visade att närstående upplevde det påfrestande att vårda personen med demensdiagnos. De upplevde ensamhet och isolering och ett uteblivet stöd från vänner, familj och vården. Vilket förändrade deras relation och roll då de fick kliva in i en ny roll. Att vara närstående till en person med demens är komplext och påverkas av många faktorer. Egna strategier och utgångspunkter spelar en stor roll i vårdandet av personer med demensdiagnos.

Antalet suicidförsök är ett stort problem i Sverige och är en av den vanligaste dödsorsaken, synnerligen gällande unga människor mellan 15-24 år. I arbetet som ambulanspersonal ingår mötet med patienter som gjort suicidförsök. Dessa möten kan gestalta sig på många olika sätt, vilket ställer höga krav på ambulanspersonalen för att ge en god och säker vård till patienten. Denna studie syftar till att få kunskap om ambulanspersonalens upplevelse av mötet med patienter som gjort suicidförsök. Studien utgår från en kvalitativ ansats med kvalitativ innehållsanalys. Två verksamhetschefer kontaktades som godkände tillfrågan av personalgruppen. Djupintervjuer med öppna frågor utfördes och sex informanter deltog. Dessa intervjuer analyserades därefter och resulterade i fem huvudkategorier och elva underkategorier. Huvudkategorierna är Insikt i skörhet, Varierande kollegialt stöd, Svårighet att förstå handlingens grund, Känsla av otillräcklighet och Svårighet att möta patientens reaktioner. Resultatet visar att ambulanspersonalen har förståelse för att den suicidnära patienten är skör och vill skapa trygghet, men har svårt att veta på vilket sätt detta bör ske. Kollegan har en betydande roll i dessa möten och kan vara en styrka i situationen men även försämra den genom sitt förhållningssätt. Ambulanspersonalen upplever en avsaknad av kunskap och trygghet i mötet med suicidnära patienter som bidrar till en svårighet att förstå patienternas handling. Okunskap och oerfarenhet upplevs vara orsaker till att inte kunna ge tillräcklig vård. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Ambulansarbetet är ibland stressigt och som ambulanspersonal hanteras bland annat traumapatienter. Det kan upplevas svårt att finna tid till omvårdnaden kring patienten. En del av omvårdnaden är att informera patienten vad som händer för att de ska uppleva en delaktighet och trygghet i vården. I traumasituationer är det svårt att avgöra hur detaljerad informationen ska vara och hur mottaglig patienten är för information, även patientens medvetandegrad är avgörande. Syftet med studien var att beskriva vad ambulanssjuksköterskor anser om information och vilken information som gavs till traumapatienter. Metoden som valdes var kvalitativa intervjuer och dataanalysen gjordes med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att det är viktigt att genom information om de åtgärder som utförs och kommande vård främja att patienten känner sig lugn och trygg. En välinformerad patient upplevs mer trygg och samarbetsvillig enligt informanterna. Svårigheten är den tidsbrist som råder i akuta situationer då mycket fysiska åtgärder ska göras på kort tid. Det framkommer ändå att information är viktigt för att minska patientens vårdlidande. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård