The interest in using criteria and indicators for assessing activities in relation to sustainable development is increasing. This dissertation analyses the potential for using economic criteria for assessment of urban water management in relation to sustainable development. The analysis consists of three parts. First, to analyse the basis for economic criteria, there is a need to categorise general frameworks, disciplinary theories and practical assessments in order to explore what the economic dimension of sustainable could imply, depending on general assumptions about challenges, goals and means. Consequently, a number of general frameworks, economic theories and urban water assessments were categorised. Second, based on this analysis, a set of economic criteria was chosen, consisting of maintenance of water infrastructure, affordability, cost-recovery, effectiveness and development potential. For each criterion, one or more indicators are suggested. Third, these indicators were tested in three cases from Swedish municipalities: introduction of volumetric billing in a low-income apartment area, increased water supply in a growing city and introduction of kitchen waste disposers in a city with a stagnant population. On the basis of the application, introduction of volumetric billing in a low-income area resulted in deteriorating affordability and effectiveness, whereas cost-recovery improved. Introduction of kitchen waste disposers in a stagnant area was questionable from an effectiveness viewpoint whereas the water infrastructure was well maintained. In the growing city, increased income and population determined the outcome of the affordability, cost-recovery and development potential criteria, which all improved. The study also found that using economic criteria and indicators for assessment of urban water management in relation to sustainable development requires a continuous balance between the universal and the context specific, that is, between the criteria and indicators used and the water infrastructure change being assessed. This emphasises that criteria used should relate to all dimensions of sustainable development as well as of the decisiveness of involving actors and other stakeholders in sustainable development assessments.

The world is becoming urbanised. Between 1995 and 2025, it is estimated that the cities and towns of the developing world will have absorbed another two billion people. A majority of these people will be poor and settle down in the unregulated areas. It is therefore fair to say that the management and use of water in urban areas is a very complex and dynamic issue. The fact that cities in the South are composed of two systems, the regulated and the unregulated areas, and that considerable diversity exists between them, highlights the need for a context driven policy design in urban water management. For attaining urban water security in these cities, controlling water demand in the regulated areas while improving access to water of good quality in the unregulated areas must be a priority. This thesis is based on a case study of Windhoek, a city characterized by conditions of aridity, rapid urbanisation and primate city dominance. Since 1994, a thorough water demand management (WDM) strategy has been implemented in Windhoek, aiming at improving water use efficiency and to reduce water consumption through economic and non-economical measures. It has been the purpose to examine the development of urban water management along with urban growth, the response to WDM by the domestic and private business sectors, as well as challenges and benefits of allowing urban branch-lines along water transfer schemes. WDM can be an efficient tool in the struggle against luxury and non-efficient water use, to postpone bulk water investments and for cost-recovery. However, it is crucial that the incentives are based on and flexible according to socio-economic conditions, and that water managers acknowledge motives and attitudes that shape water use behaviour. One dilemma of WDM lies in the fact that if the supply capacity is increased, it is likely that demand will be adjusted accordingly. It is a tricky task to motivate water savings through demand management alongside with an improved water supply. Moreover, it is essential that savings are not only temporary, but also part of a long-term adjustment. Another predicament of WDM is that a high trust in water authorities actually lowered the efficiency of the strategy to meet the anticipated goal.

Vattenförsörjningsproblemen är stora i Stockholms läns kustområden. Enskilda brunnar försörjer invånarna med grundvatten, dock är förutsättningarna dåliga för större uttag. I takt med ett ökat permanentboende i den peri-urbana skärgården ökar även behovet av vatten, som är människans absolut viktigaste resurs. Ett ökat uttag hotar med högre risk för saltvatteninträngning och sinade brunnar. Vattenbrist lär kunna bli allt vanligare även i takt med klimatförändringarna. För att säkra en framtida hållbar utveckling för skärgården måste därför alternativa lösningar på vattenförsörjningsfrågan hittas.  Många av de större öarna i skärgården har naturliga vattenreservoarer också ovan mark i form av sötvattensjöar. Arbetets huvudsyfte har därför varit att undersöka möjligheten till att kunna nyttja dessa vattenlager som en del i öarnas vattenförsörjning. Fokus för arbetet har legat på att kartlägga vattenbehovet idag och i framtiden, vilka vattentillgångar som finns samt hur dessa kan användas och implementeras utifrån dagens vattenproduktion på tre valda öar, Ornö, Svartsö och Vindö.  Genom intervjuer och kontakter med öbor samt litteratur- och fältstudier har resultaten kunnat visa att vattenförsörjningen från sjöarna idag som mest endast ligger på cirka 10 procent av den totala förbrukningen. Vidare bedöms möjligheten vara god till att kunna utöka användningen av sjöar på öarna i vattenförsörjningssyfte. Särskilt gäller detta oligotrofa sjöar i närheten av bebyggelse. Samtidigt kan det finnas många olika intressen för en sjö i skärgården och vattenförsörjningen är en stor kostnadsfråga. Upprättande av gemensamma, kombinerade vattenlösningar anses vara gynnsamt, med ett renat sjövatten sommartid som kan avlasta grundvattenreservoarerna. / The water supply problems are large in Stockholm County's coastal areas. Individual wells supply the inhabitants with groundwater, however, the conditions are poor for larger outlets. In step with an increase in permanent housing in the peri-urban archipelago, the need for water, which is man's most important resource, is also increasing. An increased outlet threatens with a higher risk of saltwater penetration and drained wells. Water shortage is likely to become more common even in step with climate change. In order to secure a future sustainable development for the archipelago, alternative solutions to the water supply issue must therefore be found.  Many of the larger islands in the archipelago also have natural water reservoirs above ground in the form of freshwater lakes. The main purpose of this study has therefore been to investigate the possibility of being able to use these water reservoirs as part of the islands' water supply. The focus of the study has been on mapping the water demand today and in the future, what water resources are available and how these can be used and implemented based on current water production on three selected islands, Ornö, Svartsö and Vindö.  Through interviews and contacts with islanders as well as literature and field studies, the results have been able to show that the water supply from the lakes today constitutes at most only about 10 percent of the total consumption. Furthermore, the opportunity to be able to increase the use of lakes on the islands for water supply purposes is considered to be good. This mainly applies to oligotrophic lakes in the vicinity of built-up areas. However, there can be many different interests for a lake in the archipelago and the water supply is a major cost issue. Establishment of joint, combined water solutions is considered beneficial, with purified water from lakes in the summertime that can relieve the groundwater reservoirs.

The focus of this thesis is on foreign-policy decision-making in circumstances of water scarcity. In particular the study focuses on how the issue of water has been treated in the interstate negotiations within the Peace Process between Israel and the Palestinians and Israel and Jordan. It also analyses the implementation phase. The aim of this study is to analyse why and under what conditions co-operation has taken place and how it has functioned in the water sector. As such the study moves beyond the vast quantitative material which states that transboundary water co-operation does occur by exploring why co-operation has occurred in the Jordan River Basin. Based on an overall actor-structure framework the factors deemed to be important in affecting the process and outcome are identified. The development of a shared system of norms, rules and procedures for how to manage the water resource are seen as a vital explanatory variable for the water co-operation in the Jordan River Basin. It is concluded that the water negotiations, both between Israel and the Palestinians and between Israel and Jordan have been intimately linked to the other issues on the negotiation table. Further-more, it is concluded that water has been sub-ordinate to other politically more salient questions in the negotiations. The thesis contributes to the body of research on water in the Jordan River Basin in three ways. First, it provides and empirical overview of the implementation process of the water elements of the Peace Treaty between Israel and Jordan and of article 40 (which deals with water) of the Interim Agreement between Israel and the Palestinians. Second, the thesis has analysed the role that scientific experts play in the water negotiations. Expert advice has been used in the negotiations and can be said to be important in that it reduces uncertainty for decision-makers as well as provide tools with which to legitimise political decisions. Third, the thesis contributes to the understanding of why the parties in the Jordan River Basin have chosen co-operative strategies rather than resorting to conflictual behaviour to handle their shared waters. Of key importance in this respect is that shared water is an interdependent resource. Thus mutual dependence on a shared resource stimulates and reinforces the need for cooperation.

In the mid- to late 19th century, modern pipe-bound water and sewer systems proliferated in European cities, a development that has sometimes been regarded as a necessary result of a sanitary awakening and the progress of science and technology. By analyzing the introduction and subsequent expansion of water, sewerage, and excreta collection on the local level, in the Swedish cities Norrköping and Linköping, this oversimplified picture is questioned. The main problematique of this dissertation is why piped water supply and sewerage were introduced in these two Swedish cities at this particular time in history, and why the systems were subsequently extended. The actor-network theory (ANT) is used as an analytical tool. In the local context issues of governance, economy, technology, public health, and environment were brought to a head, and, if anything stands out, it is the complexity of introducing new technology. Despite the differences between Norrköping and Linköping in terms of topography and social and economic structures, the evolution of water supply and sewerage was on the whole similar. The existence of uniform scientific, technological, ideological, and cultural influences and of legislation at the national level, coupled with suburban growth, contributed to this development. There was more variation in excreta collection, because of the differences between the cities. Poor sanitary conditions, a river sensitive to pollution, and a strong public health network caused Linköping to introduce sanitary regulations much earlier than Norrköping and in Linköping WC’s were not as common.

Under 2007 trädde lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) i kraft. 6 § i denna lag säger att en kommun är skyldig att säkerställa vattenförsörjning och avlopp i ett "större sammanhang" om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, men ibland väljer kommuner att inte ansluta vissa områden till det kommunala verksamhetsområdet trots att villkoret i 6 § i LAV är uppfyllt. Dessa områden brukar benämnas § 6-områden, det vill säga områden som uppfyller villkoret "större sammanhang" enligt 6 § LAV, men som ändå ligger utanför kommunens verksamhetsområde. Men vad innebär det då att kommunerna ska säkerställa vattenförsörjning och avlopp i ett "större sammanhang"? Begreppet "större sammanhang" finns inte definierat i lagtexten, men enligt förarbeten kan man möjligen säga att 20 till 30 fastigheter kan ses som en gräns, som dock kan minskas om det finns särskilda skäl för det. Men hur tolkar kommunerna begreppet "större sammanhang" i 6 § lagen om allmänna vattentjänster? Det är den första frågeställningen som besvaras i studien. Den andra frågeställningen som besvaras är varför vissa områden i kommunerna ligger utanför verksamhetsområden trots att villkoret om "större sammanhang" är uppfyllt. Kommunerna som studien berör är Lerum, Lysekil, Skövde, Svenljunga och Vänersborg. För att svara på frågeställningarna har en kombination av, juridisk, kvantitativ och kvalitativ metod använts. Kommunernas VA-planer, som är ett underlag till den kommunala VAplaneringen, har granskats och intervjuer har genomförts för att komplettera VA-planerna samt ge en djupare förståelse för kommunernas beslut. Studien visar att det varierar från kommun till kommun hur de har valt att tolka begreppet "större sammanhang" då antalet fastigheter varierar från åtta till 20 stycken. En del av kommunerna använder dessutom begreppen "samlad bebyggelse" och "sammanhållen bebyggelse" från PBL, vilket är problematiskt då det är begrepp som rör PBL och inte återfinns i LAV. Vad det gäller den andra frågeställningen fanns det ett samband mellan hur kommunerna har bedömt områden som inte ska anslutas. Anledningen är att dessa områden är lågt prioriterade utifrån en behovs- och möjlighetsbedömning. / In 2007, the Public Water Services Act came in to effect. According to the sixth paragraph in this law, all municipalities shall arrange water supplies and sewerage in a "wider context" if it is necessary with respect to human health or the environment. But sometimes, municipalities choose not to connect certain areas to the operational area even though they should do so according to the sixth paragraph in the Public Water Services Act. These areas are commonly referred to as § 6 areas which means that these areas fulfill the condition "wider context" in the Public Water Services Act, but are outside the operational area. What does it mean that the municipalities shall ensure water supply and sewerage in a "wider context"? The term "wider context" is not defined in the legal text, but preparatory work to the law states that 20 to 30 properties can be seen as a guideline. This amount can be reduced if there are special reasons for it. But how do the municipalities interpret the term? This is the first question that this study answers. The second question that has been answered is why the municipalities choose to not connect some certain areas to the operational area, despite the fact that the conditions for "wider context" in the sixth paragraph are fulfilled. The study concerns the following municipalities: Lerum, Lysekil, Svenljunga, Skövde and Vänersborg. In order to gain information and to find answers to the questions, a combination between legal methodology, a quantitative and a qualitative method has been used. The municipalities VA-plans, which are guiding for municipal VA planning, have been reviewed and interviews have been conducted to supplement the VA-plans and provide a deeper understanding of municipal decisions. The study shows that it varies from municipality to municipality how the term "wider context" is interpreted as the number varies from eight to twenty properties included. Some of the municipalities also use the terms "assembled dwellings" and "assembled built environment" from the Planning and Building Act (2010:900). As for the second issue, there is a connection between how the municipalities have assessed these areas. The reason why some areas not are connected to any operational area is because they have a low priority based on a need and possibility assessment.

This Master thesis in Science of Engineering and of Education at KTH (Royal Institute of Technology) in Stockholm is conducted on the basis of a Minor Field Study financed by the Swedish International Development Agency, SIDA. The thesis aims to describe and analyze the process of learning and the knowledge exchange that occurs in a technical assistance project. The studied project is a water supply project in Syrdarya region in Uzbekistan. In every project of this kind, as well as projects of domestic character, the concept of knowledge sharing and management is essential for the success of the project. In the case of technical assistance projects and human aid projects, there is a discussion whether the projects help developing the country or if they rather make the countries weaker as regards to their own abilities. This study analyzes the transposition of learning and management of knowledge components incorporated in the goals of the World Bank and the interaction between international consultants and local engineers. Previous research has highlighted the importance of this interaction and of the informal roles taken by participants. The result of this study concurs this and indicates proof of a reality with high proficiency of, and conversance with, technical skills and theories. However, the result also indicates a lack of awareness of knowledge sharing and the question of how it could be integrated within the project on a daily work basis. The conclusion is that the “signal”, that is, the goals and visions of the World Bank concerning knowledge transfer, is successfully received and transposed at project design level as well as successfully received at local level. However, responsibility and active measures for final implementation almost solely depend on the will and engagement of each individual consultant. Eventually, the study underlines the importance of a project community of practice and of tacit knowledge. Because of the difficulties regarding conscious, continuous learning and management of knowledge when executing technical assistance projects there is a need for further research on the implementation of sustainable knowledge sharing, focusing on the incentives’ of the international engineers working in development projects and on the process of recruitment. Universities of technology have an important role to play when preparing engineers working with development projects. Keywords: Knowledge sharing, community of practice, technical assistance project, water supply project, sustainable development, sustainable learning. / Som grund för denna masteruppsats inom civilingenjör- och lärarprogrammet vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm ligger en SIDA-finansierad Minor Field Study. Uppsatsen syftar till att beskriva och analysera processen av lärande och kunskapsutbyte inom ett tekniskt utvecklingsprojekt. Projektet som studerats är ett vattenförsörjningsprojekt i Syrdaryaregionen i Uzbekistan. Begreppen kunskapsdelning och kunskapshantering är väsentliga för den slutliga framgången hos varje projekt av detta slag och även i inhemska projekt. När det gäller tekniska utvecklingsprojekt och biståndsprojekt finns en diskussion gällande huruvida projekten hjälper landet ifråga eller om de snarare försvagar landet och dess egna resurser. Studien analyserar hur Världsbankens mål kring lärande och kunskapshantering överförs till internationella konsulter och lokala ingenjörer och hur samspelet mellan dessa ser ut. Tidigare forskning har pekat på betydelsen av detta samspel och på de informella roller som deltagarna tar på sig. Resultaten från denna studie understöder dessa slutsatser. Studien visar också på en teknisk verklighet som utmärks av yrkesskicklighet och förtrogenhet med tekniska teorier. Emellertid tyder resultaten även på att det finns en bristande medvetenhet kring kunskapsspridningen och kring hur denna skulle kunna integreras på daglig basis i projektet. Slutsatsen i uppsatsen är att ”signalen”, d.v.s. Världsbankens mål och visioner om kunskapsförmedling, överförs framgångsrikt till den nivå där projektet utformas konkret och även framgångsrikt förs över till den lokala nivå där projektet ska genomföras. Ansvaret och åtgärderna för det slutliga genomförandet är dock helt och hållet avhängigt den enskilde konsultens vilja och engagemang. I studien understryks slutligen vikten av en egen professionell arbetsgemenskap inom projektet och betydelsen av att ”se” även tyst kunskap. Svårigheterna kring medvetet och kontinuerligt lärande och kunskapshantering i samband med genomförandet av tekniska utvecklingsprojekt medför att ett behov av fortsatt forskning uppstår rörande hur en hållbar kunskapsspridning kan förverkligas, detta med fokus på de internationella ingenjörernas drivkrafter i utvecklingsprojekt och på rekryteringsprocessen. Tekniska universitet och högskolor har en viktig roll att spela i formandet av de ingenjörer som ska arbeta med utvecklingsprojekt.

Dricksvatten är en livsviktig resurs. Att varje hushåll får dricksvatten ser vi idag ofta som självklart, dock har vatten som dricksvattenresurs en begränsning inte minst i kommuner utmed Sveriges kust. I dessa kustnära kommuner finns mängder av fritidsbostäder som allt fler ägare väljer att utnyttja som permanentbostäder. Kustkommunerna, som tidigare inte valt att bygga ut vatten- och avloppsnätet till dessa bostadsområden, har inte haft möjlighet att hinna anpassa utbyggnaden efter det nya befolkningsantalet. Istället tas dricksvattenförsörjningen från grundvattnet via enskilda bergborrade brunnar. Den snabba inflyttningen ökar därmed uttaget av grundvatten från brunnar som kanske inte har den kapacitet som krävs för att försörja allt fler permanentbostäder. Denna studie är begränsad till tre kommuner längs Sveriges östkust, Norrtälje-, Tyresö- och Oskarshamns kommun. Grundvattenbildningen och magasineringen av grundvattnet i dessa områden är mycket begränsad på grund av den geologiska bildningen, vilket hotar grundvattennivåerna. Därav är det viktigt för kommunerna att bevara de täkter som finns i kommunen. För att säkra kommunernas grundvattenförekomster kan vattenskyddsområden införas och gamla vattenskyddsområden kompletteras. De tre kommunerna arbetar alla för en hållbar dricksvattenförsörjning. Ingen av dem når dock upp till den önskvärda nivån av hållbarhet. Både Norrtälje- och Oskarshamns kommun har vattenskyddsområden för sina betydande vattentäkter. Tyresö kommun har dock inga vattenskyddsområden, de har istället naturreservat och nationalparker som även skyddar vattnet i kommunen. Dock löser inte ett vattenskyddsområde eller skydd av annat slag problemet med ett överutnyttjat grundvattenuttag. Där krävs metoder för att se till att uttagen är mindre än nybildningen av grundvatten. En sådan metod är beräkning av grundvattenbalansen i området, som visar när grundvattenbildningen sker och när uttagen är som störst under en viss tidsperiod. Därefter kan då uttagen planeras utefter vattentäktens kapacitet. En annan lösning är att bidra till en ökad grundvattenbildning via konstgjord väg. Det kan ske via till exempel sprinklers eller ytvattendammar, där dessa kan tillföra vatten till grundvattnet och därmet kan uttag göras utefter den nya grundvattenbildningens förmåga. Utöver dessa förslag krävs att kommunernas nuvarande råd och riktlinjer för enskild vattenförsörjning skärps till lagar och regler. I detaljplanen kan även styrmedel läggas in så som antal brunnar, brunnsdjup och maximalt uttag för kommunen. Detta blir då juridiskt bindande och betydande viktigt för den enskilda vattenförsörjningen och för hållbarhetsarbetet. Det finns därav många åtgärder som måste vidtas snarast för kommunerna för att de ska kunna uppnå miljömålet “Grundvatten av god kvalitet”, vilket nu ser ouppnåeligt ut för sin tidsgräns till 2020. / Drinking water is a vital resource that often is taken for granted. This is a problem not least in municipalities along the coast of Sweden. This due to the salty sea water that pushes towards land. It is very popular in today's society to live in coastal areas. There are both many vacation houses but also a lot of permanent livings. It is common these days that people choose to turn their vacation house into permanent living house and that has its effects on the drinking water resource. The houses of coastal areas are getting their drinking water from individual wells instead of the communal water. The main problem for the drinking water in the coastal areas are therefore the quality of the groundwater. There are risk for infiltration of salt water to the ground water. When the salt reaches the ground water, it will end up in the well and reduce the quality. That makes it a huge problem in these areas. Not to mention that the groundwater reservoirs are very limited in these territories, which limits the groundwater as a drinking water resource at the coast. To exemplify the facts, this study will cover the information for three different municipalities along the coast of Sweden. These are Norrtälje, Tyresö and Oskarsham. The drinking water supply in these three municipalities are similar but one thing that is different is the plan for sustainable drinking water supplies. Building and storage of groundwater in these areas is very limited due to the geological formation, which threatens groundwater levels. In order to secure the municipalities groundwater reservoirs, water protection areas can be made. The three municipalities all work for sustainable drinking water supply, but none of them manage to reach the goal “sustainable”. Both Norrtälje and Oskarshamn has water protection areas for its significant water resources. However, Tyresö has no water conservation areas, but they have nature reserves and national parks instead, that also protect the water. A water protection does not solve the problem of an over-exploited groundwater outlet. There are methods required to ensure that the outlets are smaller than the formation of groundwater. Such a method is the calculation of the groundwater balance in the area, which shows when the groundwater formation occurs and when the outlet is the largest during a certain period of time. After that, the outlet can be planned according to the capacity of the water source. Another solution is to contribute to increased groundwater formation through artificial infiltration. This can be done by sprinklers or surface water ponds, where they can supply water to the groundwater, and the outlet can be taken along the new groundwater formation. In addition to these proposals, the current advices and guidelines for individual water supply need to be tightened up and be replaced with laws and regulations. There are many moves that must be taken as soon as possible for the municipalities to achieve the goal "Grundvatten av god kvalitet", which is now unreachable for its time limit by 2020.

Rapporten ämnar undersöka hur avsaltning av havsvatten används för att trygga dricksvattenförsörjningen i Värmdö respektive Östhammar kommun. Vidare behandlas även de juridiska aspekterna kring ämnet på såväl kommunal som nationell nivå. Arbetet avser även att utreda vilka risker som finns med att använda avsaltningsanläggningar för såväl konsumenterna av det avsaltade vattnet som för närliggande marina miljöer. För att besvara frågeställningarna genomfördes en fallstudie över de två kommunerna. Undersökningen baseras främst på litteraturstudier som kompletterats med intervjuer och studiebesök. Genom studien har det kunnat fastställas att avsaltning sker i de båda kommunerna, men i vilken omfattning detta sker har inte varit möjligt att besvara, vilket främst beror på att mindre avsaltningsanläggningar inte omfattas av tillståndsplikt. Således finns inget register över antalet anläggningar inom kommunerna, vilket ytterligare försvårade kartläggningen. Överlag finns inget sammanhängande regelverk för avsaltning samt att flera aktörer är inblandade i regleringen, vilket ytterligare kan försvåra kartläggning samt inkorporering av metoden för vattenförsörjning. Gällande påverkan på marina miljöer sågs brinet som den primära riskkällan, medan hälsoriskerna med att konsumera avsaltat vatten är omdiskuterat. Det fanns även få studier ämnade åt de svenska förutsättningar, därav rekommenderas ytterligare studier på området. Slutligen rekommenderas ökad samverkan mellan kommuner samt resurseffektivisering av vattenförsörjningen ifall avsaltning bedöms som olämplig inom kommunerna. / The purpose of this report is to investigate if an expansion of desalination plants in Sweden could secure and amplify fresh water resources. The use of desalinated water in Sweden is currently not that widespread and there are few studies on how such expansion could impact the Swedish environment. The report aims to further investigate various health risks of consuming desalinated water and whether algae toxins from the Baltic Sea could be a potential health threat. To answer these questions a case study was conducted on the Värmdö municipality and Östhammar municipality, two archipelago municipalities located on the East coast of Sweden in Stockholm County respectively Uppsala County. Interviews with employees in both municipalities were conducted and supplemented with more interviews of other people active in the field. One of the main reasons for the interviews with employees in both municipalities was to answer the questions of how fresh water supply could be secured in the future if desalination plants were not a suitable option. Although the report was primarily based on a literature study, it was further complemented by two field excursions where two desalination plants were studied. The result of the study was that it was not possible to execute a detailed mapping of the number of desalination plants and how widespread desalination was in the municipalities, due to the fact the smaller facilities were excluded from permit obligation. A thorough mapping was likewise seen as expensive and time consuming which, if conducted by the municipalities, would require a redistribution of financial resources. The municipalities' attitude to desalination was positive, but it was not currently used in their fresh water supply. However there is currently no cohesive regulatory framework for desalination, and there is likewise a lack of a single authority with primary responsibility for desalination, which could aggravate implementation of desalination in Sweden. Consequently expanded cooperation between nearby municipalities as well as more resource efficient methods were proposed as solutions if desalination was unsuitable. The health risks of consuming desaline water was very oxymoronic; some sources said the lack of minerals in the water could result in cardiovascular diseases and other health issues, whereas other sources argued that they were due to different lifestyles. In addition algae toxins are common in the Baltic Sea which likewise could be a health risk. Overallt more research on the health risk of consuming desaline water is recommended since there are few studies on Swedish prerequisites. The main environmental impacts were the residual product from desalination, namely brine. The conclusion was that brine in low amounts probably did not pose a threat to the marine ecosystems and thus the environment, but again further studies are recommended.

The small village Chonyonyo, in the district Karagwe in the northwest of Tanzania has a shortage of safe drinking water. Women and children spend several hours a day fetching water and gathering firewood to boil the water to make it more suitable for drinking. The need of new sustainable water supply solutions is fundamental for providing more people with safe drinking water.   Two water distribution alternatives was suggested by Engineers Without Borders and MAVUNO as possible solutions to supply the community with water.  Alternative 1 consisted of a 10 km distribution system from an already existing groundwater well at the MAVUNO office to Chonyonyo. Alternative 2 consisted of a 3.5 km distribution system from the most neighboring valley to Chonyonyo, where no groundwater well exists today. Both alternatives would be powered by solar panels and operated six hours a day. The most sustainable distribution solution was chosen by modeling the distribution alternatives in the modeling software EPANET. Input parameters to simulate the model were position, elevation and dimension of storage tanks and pipes. Other required input parameters were absolute roughness, water withdrawal, operation hours, description of the withdrawal pattern for the water outlet and other modelling conditions such as a suitable simulation time. The selection of water distribution system was based on minimum requirements of energy used for operation weighed with lowest possible water residence time in the storage tank. Water quality analyses of the raw water source for distribution alternative 1 were performed in order to classify the water and select suitable water treatment solutions. The analyses consisted of microbiological and metal/metalloid analyses, and measurements of EC and pH. The result of the simulation showed that neither of the distribution alternatives met all the pipe design criteria. The main reason is that the system can not be constantly operated. If this criterion is excluded the optimal solution is distribution alternative 1 with an outer pipe diameter of 110 mm throughout the whole distribution system and a water residence time in the storage tank of 57.1 hours. The water quality analysis showed that the ground water source for distribution alternative 1 was affected by surface water and is thus classified as unusable because of high levels of harmful bacteria and lead. The most suitable water treatment solution due to the aspects of sustainable water supply are the microbiological barriers ultrafiltration and UV-light in combination with a treatment method to remove lead from the water. / I samhället Chonyonyo i distriktet Karagwe i nordvästra Tanzania råder brist på säkert dricksvatten. Kvinnor och barn spenderar flera timmar om dagen för att hämta vatten och samla ved för att koka vattnet så att det blir säkrare att dricka. Behovet av nya hållbara vattenlösningar är fundamental för att kunna försörja fler människor med säkert dricksvatten.   Två vattendistributionsalternativ lades fram av Ingenjörer utan gränser och MAVUNO som möjliga lösningar för att försörja invånarna i Chonyonyo med dricksvatten. Alternativ 1 bestod av ett 10 km distributionssystem från en befintlig grundvattenbrunn vid MAVUNO:s kontor. Alternativ 2 bestod av ett 3.5 km distributionssystem från den närmaste dalen till samhället Chonyonyo, där det inte finns någon befintlig grundvattenbrunn. Båda alternativen kommer att drivas av solpaneler och vara under drift sex timmar per dygn. Det lämpligaste distributionsalternativet valdes ut genom simulering i mjukvaran EPANET. Ingångsparametrar för simuleringen var bl.a. position, höjd och dimension på reservoarer och ledningar. Ytterligare nödvändiga parametrar var skrovlighet på ledningar, storlek på vattenuttag, antal driftstimmar, uttagmönster från vattenkranar i systemet samt andra modelleringsförhållanden såsom en lämplig simuleringstid. Valet av distributionssystem grundades på lägsta möjliga energibehov för drift viktat mot lägsta möjliga uppehållstid i vattenreservoarerna.   Kvalitetsanalyser av råvattnet för distributionsalternativ 1 genomfördes för att klassificera vattnet och göra lämpliga val av vattenreningslösningar. Analyserna omfattade mätning av ett antal mikrobiologiska parametrar, metaller/metalloider samt EC och pH. Simuleringen visade att ingen av alternativen kunde uppnå alla designkriterierna. Huvudorsaken till det är att systemet endast är i drift periodvis. Bortsett från dessa kriterier var det optimala lösningen distributionsalternativ 1 med en yttre rördiameter på 110 mm genom hela systemet med en maximal uppehållstid i vattenreservoaren på ca 57 timmar.   Analyserna visade att grundvattnet var ytvattenpåverkat och klassificeras som otjänligt med höga nivåer av skadliga bakterier och bly. De lämpligaste vattenreningslösningarna i förhållande till hållbarhetsaspekterna var de mikrobiologiska barriärerna ultrafiltrering och behandling med UV-ljus kombinerat med en reningsmetod för att avskilja bly från vattnet.