4. Sammanfattning Mitt syfte med den här uppsatsen har varit att undersöka förutsättningarna för en nutidsteologi utifrån frågeställningen: Vad utmärker en teologi som har ett öppet förhållningssätt dels mot andra religioner dels mot naturvetenskapens beskrivning av verkligheten? Jag har utgått från att en sådan ska kunna ge tillfredsställande förklaringar på förhållandet mellan tro och vetande, naturvetenskap och religion, och också på det faktum att det finns många religioner med delvis motsägande sanningsanspråk. Jag valde att utgå från Nathan Söderbloms beskrivning av ”Religionsproblemet”, och fann att hans lösning var att betrakta vetenskap och religion som två helt skilda företeelser med olika funktion. Naturvetenskap borde användas i utforskningen av den ”döda materien” och samhälls- och humanvetenskapen för att beskriva nutida och historiska företeelser och skeden. Religionen däremot hade till uppgift att visa människorna på en högre ”Verklighet” som inte var tillgänglig för vetenskapen och att hjälpa människorna nå frälsning och evigt liv. I fråga om religionernas förhållande till varandra, menade han att de alla utgick från någon form av Gudsuppenbarelse, men att denna kunde vara antingen ”naturlig” eller ”profetisk”. För att få ett exempel på en ”modern” teologi, valde jag att studera Paul Tillichs ontologiskt förankrade teologi, och fann att han tvärtemot Söderbloms uppdelning såg det som nödvändigt att en teologi är grundad just i den ”fysiska” verkligheten, i ”Varat”. Detta motiverar han med att uppgiften för en teologi är att beskriva vad människor ser som sin yttersta angelägenhet, ens Ultimate Concern. Han menar att det som inte grundar sig i verkligheten aldrig kan utgöra vår ”Yttersta Angelägenhet”, och han säger att ”Varats eviga grund” uttrycker sig själv genom ”Varats” struktur, och att vi genom den kan möta och lära känna det. Teologi förutsätter ”Varats” struktur, dess kategorier, lagar och begrepp. För att få exempel på en lösning av problemet med att det finns flera religioner med olika sanningsanspråk, har jag studerat religionsteologen Raimon Panikkars pluralistiska religionssyn. Hans svar på frågeställningen är att ”Verkligheten” är en helhet som vi bara kan erfara i mindre bitar och dessutom alltid själva är en del av, därför kan vi aldrig vara en neutral utomstående betraktare och två människor kan aldrig ha exakt samma upplevelse. Det är helt enkelt omöjligt att alla ser och beskriver ”Varat” på samma sätt. Olika teologier är bara grupperingar av olika sätt att beskriva samma ”Verklighet”. Att de olika beskrivningarna ibland är motsägande ser han som en brist i teorierna som kan avhjälpas med en fortlöpande, djupgående religionsdialog. Detta skulle leda till en vidareutveckling av teorierna och minska motsättningarna. Slutligen har jag granskat problemet med konflikten mellan naturvetenskapens och religionens beskrivning av verkligheten, som Söderblom ansåg var oundviklig, utifrån de lösningar som Ian Barbour m.fl. presenterar. Där har jag funnit att det med nyare tiders vetenskapsteori blir helt andra förutsättningar för dialog. Barbour har lämnat den positivistiska fenomenologin och istället infört begreppet kritisk realism, för att ange att man kan se på både de olika naturvetenskapliga beskrivningarna och de teologiska utsagorna som modeller av verkligheten. Detta har gjort att teologin och naturvetenskapen får en epistemologisk paritet med varandra. Grunden för detta synsätt är framför allt de kvantmekaniska teorierna som visat på att ”materien” är ett mycket relativt begrepp och att det inte finns någon väsensskillnad mellan materia och energi och alltså inte längre någon nödvändig uppdelning mellan tankar (tro) och materia utan att det snarare är en sorts glidande skala dem emellan. De problem som jag har kunnat konstatera ligger främst i alla de utmaningar som fortfarande finns när det gäller att få en överrensstämmelse mellan naturvetenskapens beskrivning av verkligheten och de olika religionernas. Jag tycker dock att de teologer jag har studerat visar på många framkomliga vägar. Dialog mellan olika ämnesområden är enligt min åsikt A och O i detta arbete.

<p>4. Sammanfattning</p><p>Mitt syfte med den här uppsatsen har varit att undersöka förutsättningarna för en nutidsteologi utifrån frågeställningen: Vad utmärker en teologi som har ett öppet förhållningssätt dels mot andra religioner dels mot naturvetenskapens beskrivning av verkligheten? Jag har utgått från att en sådan ska kunna ge tillfredsställande förklaringar på förhållandet mellan tro och vetande, naturvetenskap och religion, och också på det faktum att det finns många religioner med delvis motsägande sanningsanspråk.</p><p>Jag valde att utgå från Nathan Söderbloms beskrivning av ”Religionsproblemet”, och fann att hans lösning var att betrakta vetenskap och religion som två helt skilda företeelser med olika funktion. Naturvetenskap borde användas i utforskningen av den ”döda materien” och samhälls- och humanvetenskapen för att beskriva nutida och historiska företeelser och skeden. Religionen däremot hade till uppgift att visa människorna på en högre ”Verklighet” som inte var tillgänglig för vetenskapen och att hjälpa människorna nå frälsning och evigt liv. I fråga om religionernas förhållande till varandra, menade han att de alla utgick från någon form av Gudsuppenbarelse, men att denna kunde vara antingen ”naturlig” eller ”profetisk”.</p><p>För att få ett exempel på en ”modern” teologi, valde jag att studera Paul Tillichs ontologiskt förankrade teologi, och fann att han tvärtemot Söderbloms uppdelning såg det som nödvändigt att en teologi är grundad just i den ”fysiska” verkligheten, i ”Varat”. Detta motiverar han med att uppgiften för en teologi är att beskriva vad människor ser som sin yttersta angelägenhet, ens Ultimate Concern. Han menar att det som inte grundar sig i verkligheten aldrig kan utgöra vår ”Yttersta Angelägenhet”, och han säger att ”Varats eviga grund” uttrycker sig själv genom ”Varats” struktur, och att vi genom den kan möta och lära känna det. Teologi förutsätter ”Varats” struktur, dess kategorier, lagar och begrepp.</p><p>För att få exempel på en lösning av problemet med att det finns flera religioner med olika sanningsanspråk, har jag studerat religionsteologen Raimon Panikkars pluralistiska religionssyn. Hans svar på frågeställningen är att ”Verkligheten” är en helhet som vi bara kan erfara i mindre bitar och dessutom alltid själva är en del av, därför kan vi aldrig vara en neutral utomstående betraktare och två människor kan aldrig ha exakt samma upplevelse. Det är helt enkelt omöjligt att alla ser och beskriver ”Varat” på samma sätt. Olika teologier är bara grupperingar av olika sätt att beskriva samma ”Verklighet”. Att de olika beskrivningarna ibland är motsägande ser han som en brist i teorierna som kan avhjälpas med en fortlöpande, djupgående religionsdialog. Detta skulle leda till en vidareutveckling av teorierna och minska motsättningarna.</p><p>Slutligen har jag granskat problemet med konflikten mellan naturvetenskapens och religionens beskrivning av verkligheten, som Söderblom ansåg var oundviklig, utifrån de lösningar som Ian Barbour m.fl. presenterar. Där har jag funnit att det med nyare tiders vetenskapsteori blir helt andra förutsättningar för dialog. Barbour har lämnat den positivistiska fenomenologin och istället infört begreppet kritisk realism, för att ange att man kan se på både de olika naturvetenskapliga beskrivningarna och de teologiska utsagorna som modeller av verkligheten. Detta har gjort att teologin och naturvetenskapen får en epistemologisk paritet med varandra. Grunden för detta synsätt är framför allt de kvantmekaniska teorierna som visat på att ”materien” är ett mycket relativt begrepp och att det inte finns någon väsensskillnad mellan materia och energi och alltså inte längre någon nödvändig uppdelning mellan tankar (tro) och materia utan att det snarare är en sorts glidande skala dem emellan.</p><p>De problem som jag har kunnat konstatera ligger främst i alla de utmaningar som fortfarande finns när det gäller att få en överrensstämmelse mellan naturvetenskapens beskrivning av verkligheten och de olika religionernas. Jag tycker dock att de teologer jag har studerat visar på många framkomliga vägar. Dialog mellan olika ämnesområden är enligt min åsikt A och O i detta arbete.</p>

<p>Uppsatsen Präster, psykiatriker och demoner – En religionspsykologisk studie kring besatthet och exorcism, och användning av exorcism som en möjlig behandlingsmetod skildrar och analyserar frågan kring och om exorcism kan ha en användbar funktion inom modern psykologi och psykiatri. Problem och möjliga fördelar med exorcism som en möjlig behandlingsmetod för psykisk störning studeras. Kan en sådan värdeladdad företeelse ha en plats i det moderna samhället och</p><p>inom vården? Inledande i uppsatsen ges en inblick i främst de katolska föreställningarna som rör besatthet och exorcism. Efter det inledande kapitlet ges en kort översikt av exorcismens historia, och den katolska kyrkans regelverk för bedömning av besatthet,och den själva utdrivningsritualen presenteras kort utifrån Rituale Romanum, den katolska kyrkans ritualbok. Även Vatikanens uppdatering av ritualen kring exorcism från 1999 skildras. I uppdateringen ska hänsyn till modern psykologi, psykiatri och medicin tas, men djävulen är självfallet samtidigt en realitet.I uppsatsens analys presenteras det valda internationella och svenska materialet som studerats. Besatthet och exorcism behandlas utifrån en inblick i problemen och</p><p>debatten som rör företeelsernas plats inom vården och samhället.</p><p>Diagnosproblematik, problem kring tro och vetande, och möjliga fördelar och belastningar med exorcism som en möjlig behandlingsmetod tas upp. I uppsatsens slutsatser konstateras att en öppenhet för alla aspekter av fenomenet är viktigt för att bästa vård och hjälp ska kunna ges. Många aspekter måste tas i beaktning, och det är viktigare att hitta bästa lösningen på patientens problem än att bara se till egna åskådningar och förhållningssätt. Slutsatsen dras att för att kunna hjälpa någon som är i behov av psykisk vård och samtidigt rör sig inom en speciell religiös föreställningsvärld under speciella omständigheter kan exorcism vara en möjlig del av vården under kontrollerade former. Uppsatsens författare anser dock att exorcism och besatthet fortfarande kommer att vara mycket kontroversiellt och värdeladdat för många även om psykvården skulle ge ett erkännande av begreppet ”besatthet” som en diagnos och exorcism som en möjlig behandlingsmetod.</p>

<p>Syftet är att ta reda på om det har uppstått missförstånd hos en kursdeltagare efter att en kunskapsöverföring ägt rum från en kursledare. Vilka är de i så fall och hur skiljer sig deras underliggande antaganden, dvs. deras outtalade värderingar och uppfattningar om det hälsorelaterande vetandet som förmedlats? Studien innehåller två intervjuer, dels med en kursledare och dels med en av dennes kursdeltagare. Sedan jämförs intervjuerna med hjälp av ett strateginät, dvs. en form av tankekarta i det relativt nya datorprogrammet Complador. Detta är med andra ord en kvalitativ fallstudie. I intervjuerna framkom det många likheter mellan informanternas underliggande antaganden kring kunskapsöverföringen. Dock är även skillnaderna/missuppfattningarna många. Det betyder att en kursledare alltid bör sträva efter att få så mycket återkoppling från sina kursdeltagare som det bara är möjligt.</p>

Syftet är att ta reda på om det har uppstått missförstånd hos en kursdeltagare efter att en kunskapsöverföring ägt rum från en kursledare. Vilka är de i så fall och hur skiljer sig deras underliggande antaganden, dvs. deras outtalade värderingar och uppfattningar om det hälsorelaterande vetandet som förmedlats? Studien innehåller två intervjuer, dels med en kursledare och dels med en av dennes kursdeltagare. Sedan jämförs intervjuerna med hjälp av ett strateginät, dvs. en form av tankekarta i det relativt nya datorprogrammet Complador. Detta är med andra ord en kvalitativ fallstudie. I intervjuerna framkom det många likheter mellan informanternas underliggande antaganden kring kunskapsöverföringen. Dock är även skillnaderna/missuppfattningarna många. Det betyder att en kursledare alltid bör sträva efter att få så mycket återkoppling från sina kursdeltagare som det bara är möjligt.

Uppsatsen Präster, psykiatriker och demoner – En religionspsykologisk studie kring besatthet och exorcism, och användning av exorcism som en möjlig behandlingsmetod skildrar och analyserar frågan kring och om exorcism kan ha en användbar funktion inom modern psykologi och psykiatri. Problem och möjliga fördelar med exorcism som en möjlig behandlingsmetod för psykisk störning studeras. Kan en sådan värdeladdad företeelse ha en plats i det moderna samhället och inom vården? Inledande i uppsatsen ges en inblick i främst de katolska föreställningarna som rör besatthet och exorcism. Efter det inledande kapitlet ges en kort översikt av exorcismens historia, och den katolska kyrkans regelverk för bedömning av besatthet,och den själva utdrivningsritualen presenteras kort utifrån Rituale Romanum, den katolska kyrkans ritualbok. Även Vatikanens uppdatering av ritualen kring exorcism från 1999 skildras. I uppdateringen ska hänsyn till modern psykologi, psykiatri och medicin tas, men djävulen är självfallet samtidigt en realitet.I uppsatsens analys presenteras det valda internationella och svenska materialet som studerats. Besatthet och exorcism behandlas utifrån en inblick i problemen och debatten som rör företeelsernas plats inom vården och samhället. Diagnosproblematik, problem kring tro och vetande, och möjliga fördelar och belastningar med exorcism som en möjlig behandlingsmetod tas upp. I uppsatsens slutsatser konstateras att en öppenhet för alla aspekter av fenomenet är viktigt för att bästa vård och hjälp ska kunna ges. Många aspekter måste tas i beaktning, och det är viktigare att hitta bästa lösningen på patientens problem än att bara se till egna åskådningar och förhållningssätt. Slutsatsen dras att för att kunna hjälpa någon som är i behov av psykisk vård och samtidigt rör sig inom en speciell religiös föreställningsvärld under speciella omständigheter kan exorcism vara en möjlig del av vården under kontrollerade former. Uppsatsens författare anser dock att exorcism och besatthet fortfarande kommer att vara mycket kontroversiellt och värdeladdat för många även om psykvården skulle ge ett erkännande av begreppet ”besatthet” som en diagnos och exorcism som en möjlig behandlingsmetod.

I den här uppsatsen undersöker jag det rationella i att tro på Jesu uppståndelse. Då uppståndelsen är en central del i den kristna läran kan man tänka sig att det är viktigt för troende kristna att bevisa att det inte är irrationellt att tro på den. En sådan troende kristen är Stephen T Davis och det jag särskilt tittar på här är huruvida denne lyckas bevisa det rationella i att tro på uppståndelsen. I en debatt mellan honom och Michael Martin försöker Davis visa att uppståndelsen är sannolik. Martin kommer i sitt svar med invändningar, där han förklarar att uppståndelsen är osannolik. Båda använder sig av ett förnuftsresonemang då de försöker avgöra det rationella i att tro på Jesu uppståndelse. Jag frågar mig om man verkligen kan bedöma det rationella i att tro genom att använda sig av förnuftsresonemang. Jag frågar mig också om Davis med sitt inlägg verkligen lyckas bevisa något, och om inte, om han hade kunnat göra det på något annat sätt. Det jag kommer fram till, efter att ha gått igenom bl a vad rationalitet och tro innebär, är att Davis, om han vill försvara det rationella i att tro på Jesu uppståndelse, inte kan bygga sitt försvar på ett sannolikhetsresonemang. Tro är, menar jag, något annat än kunskap baserad på empirisk erfarenhet, den tillhör en annan verklighet än vår vanliga verifierbara och kan knappast ligga till grund för sannolikhetsbedömningar. Man kan inte heller utifrån sannolikhetsresonemang bedöma tron, eller huruvida det är rationellt att ha den. Jag menar att Davis inte lyckas bevisa det rationella i att tro på Jesu uppståndelse, tvärtom lyckas han bevisa det irrationella i att göra det, eftersom han angriper problemet på fel sätt. Han borde istället ha låtit tron vara kvar i den verklighet där den hör hemma. Det är inte, vad jag kan se, irrationellt att ha olika religioner, eller andra uppfattningar och normer som vi fått oss förmedlade av kultur och samhälle, och därför inte heller irrationellt att utifrån en sådan tro anse att uppståndelsen skulle kunna ha inträffat trots att den, enligt vad vi vet om den vanliga världen utifrån empirisk erfarenhet och sannolikhetsbedömningar, inte är sannolik.

No description available.

Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2004.

Detta utvecklingsarbete hade som syfte att utveckla elevers ledarskapsförmåga samt ansvarskänsla och göra det med hjälp av äventyrspedagogik som metod. Arbetet var inspirerat av en aktionsforskningsmetod och konstruerades efter Rönnermans (1998) spiral, planera-agera-observera-reflektera. Det genomfördes fem aktioner som byggde på att eleverna med hjälp av problemlösning i grupp skulle lösa de uppgifter de ställdes inför. De elever som deltog i projektet var elever från årskurs ett och två där tvåorna var ledare för eleverna i årskurs ett. För att kunna följa utvecklingen av elevernas förmågor i årskurs två genomfördes gruppintervjuer samt observationer efter varje aktion. Resultatet visade att fem aktioner inte var tillräckligt för att utveckla elevernas ledarskapsförmåga då ledarskap är mer komplext än att endast stärka elevernas ansvarskänsla. Däremot visade resultatet att eleverna skaffat sig en djupare uppfattning om vad som krävs av en deltagare för att ett ledarskap ska fungera. Resultatet visade även att det var en stor utmaning för personalen att planera äventyr på det aktuella fritidshemmet, då tiden barnen vistades där under en skoldag var kort blev det svårt att genomföra riktiga äventyr. Slutsatsen var att äventyrspedagogik är en metod som fungerar för att utveckla elevers förmågor. Det krävs dock engagerade lärare som planerar aktiviteter där eleverna får förutsättningar att utföra intellektuella handlingar (Dewey, 1999) som dessutom upplevs som meningsfulla.