I Sverige lever ca 130 000–150 000 personer med demenssjukdom och ca 20 000–25 000personer beräknas insjukna årligen. Det är en sjukdom som inte går att bota och leder till döden.Kognitiva och fysiska nedsättning påverkar deras autonomi och förmågan att fatta egna beslutblir begränsad. För att vården kring personen med demenssjukdom ska bli som personen önskarär det viktigt att ta reda på önskemål och tankar som de har kring deras framtid. Delaktighet i etttidigt skede underlättar för både den demenssjuke och närstående att fatta beslut kringlivsuppehållande åtgärder. Syftet med studien var att belysa förutsättningar att diskutera ochplanera livets slut vid demenssjukdom. Metodval för det självständiga arbetet var litteraturöversikt med avsikt att skapa en tydlig bild avaktuell forskning inom det valda ämnesområdet. Sökningen av vetenskapliga artiklar gjordes viadatabaserna CINAHL, PubMed, PsycINFO och Medline där aktuell vetenskaplig forskningpubliceras, 14 artiklar inkluderades och 1 artikel inkluderades efter att ha läst de tidigaresjälvständiga arbetena med inriktning på demenssjukdomar i databasen DIVA på Sophiahemmetshögskola (SHH). Analysen gjordes genom en integrerad analys med induktiv ansats. Resultatetmynnade ut i två huvudkategorier; Planering och information kring livets slut viddemenssjukdom och samtal med syfte att planera vården vid livets slut. Resultatet visade attnärstående och vårdpersonal har svårt att lyfta dessa frågor med dem som drabbats avdemenssjukdom. Det fanns en föreställning om att inte diskutera framtida önskemål om vård ilivets slut i början av demenssjukdomen eftersom det ökade personen med demenssjukdomensexistentiella ångest. En del vårdpersonal ansåg inte att detta ingick i deras arbetsuppgifter och detframkom även att det underlättade med ett framtaget nationellt instrument för att initiera ochstrukturera upp samtalet. Vårdpersonalen som visade intresse av närståendes och personen meddemenssjukdoms åsikt, ingav en känsla av delaktighet och förtroende. Närstående upplevde att enpalliativ vårdplanering underlättade vården för deras närstående och att de upplevde att dethjälpte till att de fick en adekvat vård. Personen med demenssjukdom ansåg att palliativ vårdplanunderlättade att få den vård de önskade samt att deras närstående avlastas från att ta beslut i derasställe. Slutsatsen blev att samtalet om livets slut uppfattades som en viktig del av demensvårdenmen att vårdpersonal inte alltid vet när och hur samtalet ska initieras. Fördjupad kunskap behövsför att underlätta samtalet i planeringen av palliativ vård vid demenssjukdom.

Bakgrund: Demenssjukdom är den femte ledande orsaken till dödsfall i världen. Antalet patienter med demenssjukdom förutspås öka efter 2020 då personer födda under 1940-talet nu uppnår hög ålder. Demenssjukdom innebär fysisk och psykisk funktionsnedsättning och till följd av det riskerar patienter lida av obehandlade symtom i livets slutskede. Ansvarig för dessa patienter är sjuksköterskan som förväntas identifiera besvärande symtom och planera vården utifrån patientens behov och förutsättningar. Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med demenssjukdom i livets slutskede. Metod: Litteraturstudien utfördes enligt Polit och Becks (2017) nio steg. Databaserna CINAHL och PubMed användes vid sökning efter relevanta vetenskapliga artiklar. Databassökningen resulterade i tio vetenskapliga artiklar som användes i litteraturstudiens resultat. Resultat: Databearbetningen och analysen resulterade i fyra teman: Svårigheter att tolka patienten, Läkemedelsbehandling – en utmaning, Vikten av att involvera närstående i vården och Samarbete – en förutsättning. Slutsats: Sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med demenssjukdom i livets slutskede kräver kompetens i kliniska observationer. Sjuksköterskor behöver fortlöpande kompetensutveckling i sin profession för att stärka dessa observationer. Användande av symtomskattningsinstrument kan vara värdefullt för att identifiera obehag hos patienten och för att bidra till en kontinuitet i symtomlindring, dock krävs större kunskap om hur dessa instrument på bästa sätt ska kunna appliceras på patienter med demenssjukdom i livets slutskede.

Bakgrund: Demenssjukdom en är av de vanligaste folksjukdomarna. Personer med demenssjukdom ändrar successivt sitt matbeteende i samband med det fortskridande sjukdomsförloppet, vilket kan bero på flertalet faktorer. Detta ökar risken för undernäring. Undernäring hos personer med demenssjukdom är ett komplext problem och ter sig svårbehandlat. Trots att det finns utformade nationella riktlinjer i att förebygga och behandla undernäring kvarstår fortsatt problemet. Denna studie syftar till att undersöka vad det beror på och om det eventuellt kan röra sig om ett implementeringsproblem.  Syfte: Belysa vårdpersonals erfarenheter av arbetet med att förebygga och behandla undernäring hos personer med demenssjukdom. Metod: En systematisk kvalitativ litteraturstudie baserad på 14 vetenskapliga artiklar hämtade från databaserna Pubmed och Cinahl. Artiklarna har analyserats enligt Noblit och Hares metaetnografi. Urvalet begränsades till att belysa kvalitativa data gällande måltidssituationen. Resultat: Studien visar på att vårdpersonal erfar ett krävande arbete som problematiseras främst relaterat till brist på kompetens och strukturella faktorer. Erfarenheter identifieras i form av rädsla vid utövning av matassistans till demenssjuka personer med dysfagi, hopplöshet vid ensamarbete och svåra etiska ställningstagande vid matvägran. Studiens resultat presenteras utifrån tre teman, “Betydelsen av personkännedom vid måltidssituationen”, “Vikten av anpassad mat och måltidsmiljö” och “Vårdpersonalens utmaningar med begränsade förutsättningar” Slutsats: Vårdpersonalen har en betydande roll vid arbetet med undernäring men begränsas av olika faktorer, där brist på kunskap är ett genomgående problem. / Background: Dementia is one of the most common diseases. People with dementia gradually change their eating behavior caused by the progression of the disease, which several reasons can cause. This increases the risk of malnutrition. Malnutrition in people with dementia is a complex problem and appears difficult to treat. Despite the existence of national guidelines for the prevention and treatment of malnutrition, the problem still remains. This study aims to investigate what the reasons are and whether it is caused by an implementation problem. Aim: To illustrate caregivers’ experiences of the work with preventing and treating malnutrition in people with dementia. Method: A systematic literature study with a qualitative design based on 14 original scientific articles. Database searches were performed in the databases PubMed and Cinahl. The process of the articles was done according to Noblit and Hare’s meta ethnography. The selection was limited to highlight qualitative data regarding the meal situation. Findings: The study showed that caregivers’ experience an overall demanding job which is problematized mainly related to lack of competence and structural factors. Experiences are identified as fear during food assistance to people with dementia and dysphagia, hopelessness when working alone, and difficult ethical decisions when refusal to eat occurs. The result of the study is presented based on three themes, “The importance of personal knowledge at mealtime”, “The importance of adapted food and meal environment”, and “The challenges of caregivers according to limited conditions”. Conclusion: The caregivers have a significant role in the work with malnutrition but are limited by different factors, where lack of knowledge is a widespread problem.

Bakgrund Demenssjukdomar är en grupp av kognitiva sjukdomar som i dagsläget inte går att bota. Förekomsten av beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD) är hög hos personer med demenssjukdom och har ofta en negativ inverkan på livskvalitén. Personer med demenssjukdom blir ofta beroende av vårdinsatser och omvårdnad, där vissa flyttar till särskilda boenden specifikt anpassade för personer med demenssjukdom. Musik har visat sig kunna ge upphov till positiva känslor hos människor vilket kan främja deras känsla av meningsfullhet och sammanhang. Således kan implementering av musik i omvårdnad av personer med demenssjukdom på särskilt boende vara av intresse. Syfte Syftet var att beskriva musikens betydelse för omvårdnaden av personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod                                                                                                 I denna litteraturöversikt inkluderades totalt 15 vetenskapliga artiklar från databaserna Cinahl och Pubmed. Dessa artiklar analyserades i en integrerad analys där tre huvudkategorier med sammanlagt åtta subkategorier identifierades vilka utgjorde grunden för resultatredovisningen. Resultat Musikinterventioner visade sig kunna minska förekomsten av aggressivitet, agitation och depressiva symtom och även minskad användning av psykotropa och antipsykotiska läkemedel hos personer med demenssjukdom på särskilt boende. Ytterligare ett fynd var ökad livskvalitet och uppkomsten av positiva känslor vid exponering av musikinterventioner. Musik som uppfattades som behaglig för personen med demenssjukdom hade positiv effekt, oavsett hur musikinterventionen var upplagd. Slutsats Förekomsten av agitation och aggressivitet minskade och välbefinnandet främjades hos personer med demenssjukdom på särskilt boende vid implementering av musikinterventioner. Den minskade förekomsten av beteendemässiga och psykiska symtom visade sig ha en positiv inverkan på livskvalién hos personer med demenssjukdom på särkilt boende. / Background Dementia is a group of cognitive disorders that are currently incurable. The incidence of behavioral and psychological symptoms (BPSD) is high in people with dementia and often has a negative impact on the quality of life. People with dementia often become dependent on care interventions, where some move to nursing homes specifically adapted for people with dementia to receive care. Music has been shown to give occurrence to positive emotions in people, which can promote their sense of meaning and context. Thus, the implementation of music in the care of people with dementia in nursing homes may be of interest. Aim The aim was to describe the importance of music in the care of people with dementia in nursing homes. Method In this literature review a total of 15 scientific articles from the Cinahl and Pubmed databases were included. These articles were analyzed in an integrated analysis where three main categories with a total of eight subcategories were identified which formed the basis for the presentation of the results. Results Music-interventions were shown to reduce the incidence of aggression, agitation and depressive symptoms and also a reduction in the use of psychotropic and antipsychotic medication in people with dementia in nursing homes. Another finding was increased quality of life and the occurrence of positive emotions when exposed to musicinterventions. Music that was perceived as pleasant for the person with dementia had a positive effect, regardless of how the music intervention was organized. Conclusions The occurrence of agitation and aggression was reduced and the well-being of people with dementia was promoted in nursing homes when implementing music-interventions. The reduced incidence of behavioral and psychological symptoms was found to have a positive impact on the quality of life in people with dementia in nursing homes.

Bakgrund: Demens är ett samlingsnamn på flera obotliga sjukdomar som stegvisdrabbar kognitionen och försämrar kroppens förmågor sensoriskt och motoriskt.Att drabbas av demenssjukdom påverkar inte bara den drabbade personen utan detpåverkar hela familjens liv. Att vara anhörig till närstående med demenssjukdomställer stora krav på anhöriga vilket kan leda till upplevelse av livslidande. Utifrånen de fyra hörnstenarna i palliativ vård ska hälso- och sjukvården erbjuda stöd tillnärstående under patientens sjukdomstid. Genom att förstå̊ anhörigas upplevelsekan specialistsjuksköterskan stödja anhöriga och lindra deras lidande.Syfte: Syftet med studien var att belysa upplevelser av att vara anhörig tillnärstående med demenssjukdom.Metod: För att besvara syftet användes en kvalitativ ansats baserad påsemistrukturerade intervjuer. Sammanlagt intervjuades tio anhöriga under vår ochsommar 2021. Intervjuerna analyserades enligt Lundman och Graneheimsbeskrivning av kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier och tio underkategorier somvisar att de anhöriga fick brottas med många olika känslor såsom sorg, ovisshetoch ängslan. Resultatet visar också att anhöriga upplevde att deras liv plötsligtförändrades vilket ledde till upplevelse av fysisk och psykisk påfrestning,förändrad relation, isolering och ensamhet samt att de skulle lära sig nytt.Slutsats: Att vara anhöriga till personer med demenssjukdom innebär ett stortlidande vilket kan leda till fysisk och psykisk ohälsa. Studien visar att anhörigadrabbas av omtumlande känslor och behöver känna sig sedda och lyssnade på närderas liv tagit en oväntad förändring. Genom att lyssna på anhörigas berättelser,identifiera deras behov, lämna information och lindra lidandet kanspecialistsjuksköterskan erbjuda en förebyggande och hälsofrämjande vård tillanhöriga till personer med demenssjukdom.

Sammanfattning Demenssjukdom är en globalt växande folksjukdom som kännetecknas av nedsatt funktion av individens kognitiva förmågor, annat än vad som kan förklaras av normalt åldrande. Hemsjukvården är ett stort område inom hälso- och sjukvård som de senaste årtionden ökat markant i omfattning. Detta då antalet vårdplatser i slutenvården minskat med cirka 70 procent sedan 1980-talet och platserna på särskilt boende minskat sedan början av 2000-talet. Distriktssköterskan ansvarar över att, tillsammans med patient och anhöriga, organisera omvårdnaden runt patienten genom att vara lyhörd och kunna identifiera dennes behov av vård och stöd. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa vad som påverkar distriktssköterskors upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom i hemmet. Metod: litteraturstudie med induktiv ansats och bygger sitt resultat på nio vetenskapliga artiklar. Resultat: Distriktssköterskors upplevelser kopplade till arbetsmiljö, som resursbrist och tidsbrist, hade en stor negativ inverkan på upplevelsen av att vårda patienter med demenssjukdom. Distriktssköterskor upplevde även att kunskap var en viktig bidragande faktor som kunde påverka upplevelsen. Kunskap kunde ha en positiv inverkan då fördjupade kunskaper kring demenssjukdom hjälpte distriktssköterskorna att hantera komplexa patientsituationer. På samma vis kunde bristfälliga kunskaper inom området försvåra komplexa situationer för distriktssköterskorna och leda till stress. Distriktssköterskor upplevde att patientkontakt var av stor betydelse för upplevelsen av vårdandet. Slutsats: Distriktssköterskor upplevde att faktorer kopplade till arbetsmiljö, som resursbrist och tidsbrist, hade en stor negativ inverkan på upplevelsen av att vårda patienter med demenssjukdom. Andra betydande faktorer var distriktssköterskans kompetens, patientkontakt och vårdrelationen distriktssköterska – patient.

Bakgrund Omkring 25 000 personer insjuknar varje år i någon form av demenssjukdom (Socialstyrelsen, 2014). En progress av sjukdomen medför gradvis ökande minnesstörningar (Basun m.fl., 2013). Detta kan medföra att personens egna tolkningar, strategier och upplevelser förminskas (Edvardsson, 2009). Personcentrerad omvårdnad beskrivs av Socialstyrelsen (2010a) som den nya kulturen för vård av personer med demenssjukdom och syftar till att värna om den enskildes autonomi och förmåga till delaktighet och inflytande. Syfte Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenheter av personcentrerad omvårdnad på demensboenden. Metod Som metod valdes en litteraturöversikt, då vi ville få en bild över rådande forskningsläge. 16 kvalitativa och kvantitativa artiklar som svarade till studiens syfte samlades in och analyserades med en induktiv analysmetod. Resultat Det mest grundläggande för personcentrerad omvårdnad på demensboenden upplevde sjuksköterskor som att lära känna personen med demenssjukdom, ta del av personens levnadsberättelse och involvera personen i utförandet av omvårdnaden. Vid tillämpning av personcentrerad omvårdnad ökade beaktandet av personens egna förmågor och omvårdnaden anpassades därefter. Fem huvudfynd som trädde fram ur resultatet var: Betydelsen av delaktighet, partnerskapets betydelse, levnadsberättelsens betydelse, sjuksköterskans kompetens och miljöns betydelse. Slutsats Sjuksköterskorna underströk vikten av att lära känna patienten som en unik person och anpassa vården utifrån dennes unika behov och förmågor för att möjliggöra personcentrerad omvårdnad. Personcentrerad omvårdad på demensboenden bidrog till lägre samvetsstress och högre arbetstillfredsställelse bland sjuksköterskorna.

SAMMANFATTNING Personer med demenssjukdom är en växande patientgrupp som kommer att ställa höga krav på den framtida demensvården. Demens är ett tillstånd som försämrar de kognitiva funktionerna. Inom vården av personer med demenssjukdom är smärta ett vanligt och vanligtvis ett obehandlat symtom. Smärta är en subjektiv upplevelse som endast kan värderas av den som har ont. Eftersom många personer med en demenssjukdom har en nedsatt kommunikationsförmåga är det en stor utmaning för sjuksköterskor att identifiera och lindra smärta hos dessa personer.  Syftet var att belysa sjuksköterskors attityder till och kunskap om smärta hos personer med demenssjukdom.  En litteraturöversikt genomfördes för att besvara studiens syfte. Sökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och Psycinfo. Femton vetenskapliga artiklar inkluderades i studien efter noggrann kvalitetsgranskning.  Resultatet påvisade att sjuksköterskor saknade kunskap om demenssjukdomar, smärtlindring och behandling. Vilket påverkade sjuksköterskors förmåga att identifiera och bedöma smärta hos personer med demenssjukdom. Vidare påvisade resultatet att sjuksköterskor kände en oro för de ökade riskerna med att använda narkotikaklassade läkemedel hos den äldre befolkningen. Sjuksköterskor oroade sig även för biverkningar som förstoppning, illamående, fallrisk och missbruk. I resultatet framkommer ett flertal hinder och barriärer för att bedöma smärta, svårigheter att kommunicera, tidsbrist och en hög arbetsbelastning. Strategier som underlättade identifieringen och bedömningen av smärta var teamarbete, ett gott samarbete med kollegor och att ta stöd av anhöriga. Sjuksköterskor använde sig av den icke-verbala kommunikation, när den muntliga kommunikationen inte fungerade. Beröring var en effektiv strategi för att kommunicera med demenspatienter och kunde användas för att stimulera och förmedla trygghet.  Slutsatsen är att vård av personer med demenssjukdom bör vara personcentrerad. Och sjuksköterskor är i behov av utbildning om demenssjukdomar för att kunna identifiera och bedöma smärttillstånd hos denna patientgrupp.

Demenssjukdomar ökar i hela världen. De resurser som är avsatta för behandling och omhändertagande av personer med demenssjukdom är knappa. Nya alternativa metoder måste tas i bruk och de skall vara kostnadseffektiva. Olika slag av sällskapsdjur, bland annat hundar, har börjat användas i sjukvården som ett komplement till annan behandling inom bland annat demensvården. Syftet var att belysa vårdhundens betydelse för personer med demenssjukdom. En forskningsöversikt genomfördes som metod. De vetenskapliga artiklarna söktes fram i tre olika databaser och genom manuell sökning. Sammanlagt inkluderades sexton stycken artiklar i resultatet. Resultatet visade att vårdhunden minskade agiterat beteende och oro samt ledde till förbättring av emotionella och fysiologiska funktioner. Vidare visade resultatet att livskvalitet höjdes och att det sociala engagemanget ökade. Slutsatsen var att det är viktigt att hälso- och sjukvården har kunskap om att vårdhunden har en positiv påverkan på personer med demenssjukdom.

No description available.