Bakgrund: Den senaste tiden har anhörigas situation inom äldrevården fått ökad uppmärksamhet. Många anhöriga ansvarar idag för vården av äldre i hemmet men anhöriga har även en viktig roll för personer som bor på särskilt boende. Det anhörigstöd som finns är ofta fokuserat på anhöriga som vårdar äldre i ordinärt boende. Anhöriga har en speciellt viktig roll för personer med demenssjukdom, som har begränsad förmåga att föra sin egen talan. Även anhöriga till personer på särskilt boende har behov av stöd för att inte själva drabbas av ohälsa. Syfte: Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av stöd från sjuksköterskor hos anhöriga till personer med demenssjukdom som bor på särskilt boende. Metod: Studien baseras på åtta semistrukturerade intervjuer som utgjorde grunden för en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom två domäner; stöd och brist på stöd. Inom dessa framträdde fem kategorier; känna trygghet, känna sig delaktig, känna sig välkommen, känna sig ensam, känna maktlöshet. Slutsats: Stödet från sjuksköterskor är viktigt för att skapa förutsättningar för en meningsfull och hanterbar livssituation för anhöriga. Att känna delaktighet i vården har stor betydelse för anhöriga. När anhöriga upplever ett gott stöd kan det få positiva effekter även för den äldre. Brist på stöd kan däremot påverka anhörigas och den äldres livssituation negativt.

Bakgrund: När en person blir diagnostiserad med demenssjukdom drabbar det även dennes partner. Demenssjukdom är en livslång sjukdom och kan orsaka både minnessvårigheter och personlighetsförändringar. Detta kan innebära en stor omställning för partnern med ny livssituation att anpassa sig till. Upplevelsen av detta och vilket behov av psykosocialt stöd som efterfrågas är unikt för varje person och det stöd som ges måste därför skräddarsys och anpassa efter varje person. Siffran på antalet personer med demenssjukdom förväntas öka med tiden vilket innebär ett behov av ökad kunskap kring partners upplevda behov av psykosocialt stöd.  Syfte: Syftet var att beskriva det upplevda behovet av psykosocialt stöd hos partnern till en person med demenssjukdom.                                                                                                  Metod: En allmän litteraturöversikt gjordes med en kvalitativ ansats. Studien baserades på åtta utvalda artiklar och analyserades utifrån Fribergs analysmetod för litteraturöversikter. Resultat: Studien resulterade i tre huvudteman med tillhörande subteman. Dessa huvudteman var: Behov av sociala nätverk, med tillhörande subteman: Vänner och familj och Behov av att dela sina upplevelser med andra i samma situation, huvudtemat Behov av formella stödinsatser med de tre subteman Stödgrupper, Vikten av en skräddarsydd omvårdnad och Stöd i form av information, samt huvudtemat Behov av stöd i en förändrad vardag med tillhörande subteman Behov av avlastning och En förändrad roll och vardag. Slutsats: Studiens resultat visade att partners till personer med en demenssjukdom hade ett individuellt behov av psykosocialt stöd. Att dela sina upplevelser med andra i samma situation, möjligheter till tid för sig själv samt ökad kunskap och information var några av de primära önskemålen hos parters för att tillfredsställa dessa behov.

Bakgrund: I Sverige är ca 140 000 människor diagnostiserade meddemenssjukdom. Nuvarande smärtskattningsverktyg för personer meddemenssjukdom är begränsade. Visuell Analog Skala (VAS) och Numeric RatingScale (NRS) är de mest använda smärtskattningsverktygen inom vården, meningen av dem är anpassade för patienter med demenssjukdom. Smärtbedömninghos patienter med demenssjukdom är särskilt utmanande på grund av förlusten avkommunikationsförmåga och kognitiv svikt, vilket begränsar den subjektivarapporteringen av smärta.Syfte: Syftet med litteraturstudien var att studera sjuksköterskors erfarenheter avatt smärtbedöma patienter med demenssjukdom.Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats genomfördes och baserades på 10vetenskapliga artiklar. Databassökningarna gjordes i två olika databaser ochresultatet analyserades med hjälp av innehållsanalys.Resultat: Litteraturstudien resulterade i tre kategorier, smärtbedömning,kommunikationsproblem och samarbete. I kategorin smärtbedömning beskrevsolika metoder sjuksköterskor använder sig av för att smärtbedöma patienter meddemenssjukdom samt sjuksköterskors åsikter om nytillkomna verktyg som äranpassade för smärtbedömning av just patienter med demenssjukdom. I kategorinkommunikationsproblem framkom sjuksköterskors erfarenheter av att brister ikommunikationen försvårade smärtbedömningen av patienter meddemenssjukdom. I kategorin samarbete framkom sjuksköterskors erfarenhet av attsamarbete var en viktig faktor vid smärtbedömning av demenssjukdom.Konklusion: Resultatet från litteraturstudien tyder på att det är problematiskt försjuksköterskor att bedöma smärta hos patienter med demenssjukdom. Samtidigtfinns det verktyg som är anpassade för denna problematik och som enligtsjuksköterskor tycks fungera. Litteraturstudien visar även andra faktorer somspelar in för att kunna göra en korrekt smärtbedömning av patienter meddemenssjukdom. Dessa faktorer rör kommunikation och samarbete, både irelationen mellan sjuksköterskan och patienten men även i relationerna som rörhela vårdkedjan. / Background: In Sweden there are approximately 140 000 people diagnosed withthe disease dementia. Existing pain rating scales for people with dementia islimited. Visual Analog Scale (VAS) and Numeric Rating Scale (NRS) are themost frequently used pain rating scales within healthcare, but none is suitable forpatient with dementia. Pain assessment of patients with dementia is particularlychallenging due to the loss of the ability to communicate and cognitiveimpairment, which limits the subjective ability to report pain.Aim: The aim was to examine nurses’ experiences regarding pain assessment ofpatients with dementia.Method: A literature review based on 10 academic journals originating frominterviews with qualitative approach was conducted. The literature searches weredone in two different databases and the result was analysed with the help from acontent analysis.Results: The literature review resulted in three categories: pain assessment,communication issue and collaboration. In the category pain assessment, differentmethods that nurses use to assess pain in patients with dementia are describedalong with the nurses opinions regarding emerging tools adopted for painassessment of people with dementia. In the category communication issues, theexperiences of nurses surfaced of how shortcomings in communication makes theassessment of pain more difficult. In the category collaboration, nurses’experiences of collaboration emerged as a crucial part of pain assessment indementia.Conclusion: The literature review indicates that it is problematic for nurses toassess pain in patients with dementia. Concurrently there are tools that areadjusted for these issues and that, according to nurses, seem to work. Theliterature review also shows other factors that play a part in order to achieve anaccurate pain assessment of patients with dementia. These factors regardcommunication and collaboration, both in the relation between nurse and patient,but also in relation regarding the whole chain that is healthcare.

Bakgrund/Introduktion: Smärta är ett vanligt problem hos patienter med demenssjukdom. Det kan i många fall vara komplicerat att identifiera smärta eftersom patienten ofta har nedsatt kommunikationsför- måga vilket ökar risken för onödigt lidande för dem. Det är därför väsentligt att smärta identifieras och sjuksköterskan har en central roll i det arbetet. Syfte: Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor kan identifiera smärta hos patienter med demenssjukdom. Metod: Metoden var en litteraturstudie och utgick från Polit och Becks (2017) nio steg. Databassökningar gjordes i CINAHL och PubMed. Efter kvalitetsgranskning med Polit och Becks (2017) granskningsmallar återstod elva artiklar, åtta kvantitativa och två kvalitativa artiklar samt en med mixad metod. Två teman framkom och ett resultat sammanställdes. Resultat: Litteraturstudiens resultat visade att identifiering av smärta kunde göras genom klinisk bedöm- ning och bedömningsinstrument. Sjuksköterskan använde sin kliniska blick för att observera patientens ansiktsuttryck, röst, kroppsspråk och beteende. Bedömningsinstrument utvecklade för patienter med de- menssjukdom fanns och kunde användas för att systematiskt observera tecken på smärta i bland annat an- siktsuttryck, rösten, kroppsspråket och beteendet. Självskattningsskalor borde användas med försiktighet på patienter med demenssjukdom. Slutsats: För att identifiera smärta krävs det att sjuksköterskan har kunskap om hur smärta hos patienter med demenssjukdom kan uttrycka sig.

Bakgrund: Demens är en kronisk obotlig sjukdom som drabbar uppskattningsvis 20 000 – 25 000 personer i Sverige varje år. För att personer med demens ska få en så god livskvalitet som möjligt får de hjälp genom individanpassade omvårdnadsåtgärder. Intervention med vårdhund kan vara en sådan. Syfte: Att undersöka vårdhundars effekt på personer med en demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie med utgångspunkt i Polit och Beck (2017) niostegsmodell. Databaserna som användes för att få fram artiklarna var Cinahl, Pubmed och PsycInfo. Totalt 14 artiklar inkluderades och databearbetningen utfördes med en induktiv ansats. Resultat: tre huvudteman framkom, ”Effekten av vårdhundar som gruppintervention”, ”Effekten av vårdhundar som individuellt anpassad intervention” och ”Effekten av vårdhundar som intervention över tid”. Flera studier har kunnat visa på goda effekter under interventionstiden, långsiktiga effekter har varit svåra att påvisa. Slutsats: Vårdhundar kan genom sin blotta närvaro eller individuellt planerade interventioner lindra lidandet orsakat av oro för personer med demens. Detta gör att en bättre livskvalitet kan uppnås. Samtliga inkluderade artiklar framhåller att evidensgraden är för låg för att kunna dra säkra slutsatser. Mer forskning behövs.

Bakgrund: Demens är en global folkhälsosjukdom och rankad i WHO´s Global Health Estimates som den sjunde största orsaken till död bland alla förekommande sjukdomar år 2019. Personer med demenssjukdom lider av försämrade fysiska- och kognitiva funktioner, tillståndet bidrar bland annat till ökad passivitet i olika situationer. I förlängningen innebär det för den demenssjuke att personen blir allt mer fysiskt inaktiv vilket negativt påverkar hälsa och livskvalitet. Syfte: Syftet var att beskriva betydelsen av fysiska aktiviteter för äldre vid demenssjukdom. Metod: Studien är en litteraturöversikt baserad på nio kvantitativa artiklar samt en kvalitativ artikel som sökts fram via databaserna CINAHL Complete, Medline with Full Text och PubMed. Resultat: Resultatet visade att fysisk aktivitet verkar ha en positiv inverkan på äldre personers rörlighet i vardagen, att BPSD relaterade symtom delvis minskade samt att allvarligare fallskador hos personer med Alzheimers sjukdom förebyggdes. Studierna kunde dock inte fastställa några förbättrande resultat där träning gav effekt på livskvalitet. Sammanfattning: Studier visade trots liknande studieupplägg delvis olika resultat när äldre personer med demenssjukdom utförde träningsprogram i syfte att förbättra kondition, styrka, balans och smidighet och dess påverkan på fysisk aktivitet, kognitiv funktion, beteendemässiga och psykiatriska symtom och livskvalitet. Ett personcenterat förhållningsätt där personers egna resurser stöttas i att utföra fysisk aktivitet är av betydelse vid omvårdnad för hälsa och livskvalitet.

Bakgrund: I Sverige diagnostiseras varje år ca 25 000 personer av en demenssjukdom. Sjukdomen drabbar främst äldre. I samma takt som befolkningen idag blir allt äldre ökar även antalet drabbade. För att kunna ge en god omvårdnad till personer med demenssjukdom krävs det att sjuksköterskan innehar en viss kunskap. Om en sjuksköterska har bristande kunskap om demenssjukdom som diagnos, hur denne ska kommunicera med personen på bästa sätt och om omvårdnad av en person med demenssjukdom kan det bidra till en ökad risk för att personer med diagnosen får en otillfredsställd vardag. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans kunskapsbehov vid omvårdnad av personer med demens. Metod: En allmän litteraturöversikt med nio kvantitativa artiklar och tre kvalitativa artiklar. Resultat: Sjuksköterskan har kunskapsbehov i omvårdnaden av personer med demens. Behovet berör kunskaper om demenssjukdom som diagnos, delaktighet, kommunikation mellan sjuksköterska och personen med demenssjukdom samt anhöriga, palliativ vård och psykisk ohälsa. Slutsats: Sjuksköterskan är i behov av utvecklad kunskap och kompetens för att personer med demenssjukdom ska få en god omvårdnad och på så sätt en tillfredsställd vardag.  För att en person med demenssjukdom ska få en god omvårdnad behöver mer personcentrerad vård integreras i demensvården genom vidareutbildningar och kurser på arbetstid.

Bakgrund: Personer med demenssjukdom är den grupp som löper högst risk att drabbas av undernäring. Detta för att minskad kognitiv förmåga ökar risken för undernäring. Undernäring är ett stort och omfattande problem på särskilt boende. Sjuksköterskor har ett ansvar för att upptäcka och hantera undernäring hos personer med en demenssjukdom och forskning visar att det finns svårigheter inom hälso- och sjukvården att hantera detta problem. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vad sjuksköterskan kan göra för att minska risken för undernäring hos personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod: För att svara på syftet gjordes en integrerad litteraturöversikt enligt Friberg (2012a). Fem kvalitativa artiklar och sju kvantitativa artiklar inkluderades i analysen som gjordes med inspiration av Whittemore och Knafls (2005) beskrivning av integrerad innehållsanalys. Resultat: Resultatet resulterade i sex stycken kategorier; bedöma risken för undernäring, stimulera till aptit, individanpassa måltiden, måltidsmiljön, stödjande åtgärder för att äta självständigt och användbara handmatningstekniker. Kategorin individanpassa måltiden tilldelades underkategorierna ta hänsyn till enskilda önskemål, anpassa mattider och erbjuda kosttillägg. Kategorin måltidsmiljön tilldelades underkategorierna omgivande måltidsmiljön och psykosociala måltidsmiljön.   Slutsats: Föreliggande studie beskrev hur sjuksköterskan kan minska risk för undernäring hos personer med demenssjukdom på särskilt boende. Det framkom att sjuksköterskan genom enkla åtgärder kan stödja personers individuella behov för att öka matintaget och förebygga uppkomst av undernäring.

Bakgrund: Demenssjukdom är en obotlig och kronisk sjukdom som drabbar cirka 20 000-25 000 människor varje år, varav  lika många människor dör av sjukdomen. Palliativ vård är för många en nödvändig del under deras sjukdomstid som drabbar inte bara patienten men även deras närmsta omgivning. Inom forskningen har det uppmärksammats brister inom palliativ vård för personer med demenssjukdom där sjuksköterskor upplever brist på resurser eller kompetens inom området. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelser av palliativ vård hos personer med demenssjukdom. Metod: Arbetet utformades som en litteraturöversikt som baserades på nio kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel. Sökning utfördes på databaserna Pubmed, CINAHL complete och Ageline sökningar. Vidare analyserades den samlade datan utifrån Fribergs trestegsmodell. Resultat: Efter analysering av insamlad data kunde två kategorier urskiljas; Upplevelser i mötet med närstående och patienten samt upplevelser av förutsättningar för palliativ vård. Utöver detta kunde subkategorier urskiljas; att involvera närstående och att skapa vårdrelation med patienten. Slutligen indelades upplevelser av förutsättningar till subkategorin att ha kunskap. Slutsats: Majoriteten av sjuksköterskorna upplevde brister i kunskap gällande omhändertagandet av personer med demenssjukdom i palliativ skede. Sjuksköterskorna hade både positiva och negativa upplevelser i vårdrelationen med den dementa personen. Det framkom även att sjuksköterskorna upplevde att det var en utmaning att involvera närstående. Dock upplevde en del sjuksköterskor att anhöriga var en resurs i den palliativa vården för personer med demenssjukdom. / Background: Dementia is an incurable and chronic disease that affects about 20,000-25,000 people each year, where about as many people die from the disease. Palliative care is for many a necessary part of their healthcare journey that affects not only the patient but also its social environment. In research, attention has been drawn to shortcomings in palliative care for people with dementia, where nurses experience a lack of resources or knowledge in the area.  Aim: The aim of the study was to describe the nurse's experiences of palliative care in people with dementia. Method: A literature review was adapted and was based on nine qualitative articles and one quantitative article. The research was conducted in the databases Pubmed, CINAHL complete and Ageline. Furthermore was the concluded data analyzed according to Friberg's three step method for analysis of the articles. Results: After analysis of the collected data, two categories could be distinguished; Experiences in the meeting with relatives and the patient as well as experiences of conditions. In addition, subcategories could be distinguished; to involve relatives and to create a care relationship with the patient. Finally, experiences of conditions were divided into the subcategory of having knowledge.  Conclusion: The majority of the nurses experienced shortcomings in knowledge regarding the care of people with dementia in the palliative stage. The nurses had both positive and negative experiences in the care relationship with people with dementia. It also emerged that the nurses had different views on the involvement of relatives.

Bakgrund: Demenssjukdomarnas utbredning växer kontinuerligt och klassas idag som en folksjukdom. Med demenssjukdomarna följer flertalet konsekvenser som påverkar den drabbades livskvalitet och bland dessa är kommunikationssvårigheter i olika grad centralt. Därför behöver sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter specifika strategier för att optimera sin kommunikationsförmåga i mötet med person med demens.  Syfte: Beskriva hur sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter kan optimera kommunikationen med personer som lever med demenssjukdom. Metod: Litteraturstudie som följer Polit och Becks (2017) niostegs-modell där vetenskapliga artiklar från databaserna Cinahl, PubMed och PsycInfo har granskats och analyserats. Studiens resultat bygger på 13 vetenskapliga artiklar som studerats enligt konventionell innehållsanalys.  Resultat: Tre huvudsakliga kategorier identifierades. Dessa var utbildning av sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter, specifika strategier för verbal och icke verbal kommunikation samt anpassning av miljö och omgivning. Resultatet påvisade att utbildning var en effektiv metod för att optimera kommunikationen mellan sjuksköterska, sjuksköteskestudenter och person med demens. Exempel på specifika strategier för verbal och icke verbal kommunikation som identifierades var användning av alfakommandon, Therapeutic lie samt bilder och minnesböcker. Vid anpassning av miljö behöver distraherande stimulin elimineras, dock kan total tystnad ha en negativ inverkan.   Slutsats: Sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter behöver utbildas i specifika strategier för att optimera kommunikation med person med demens. Detta för att stärka förståelse, relationer och slutligen livskvaliteten hos personer med demens. Även åtgärder för att förhindra skifte i fokus vid kommunikation är nödvändiga.