Detta examensarbete handlar om hur vi som arbetar i skolan kan möta de elever som har läs- och skrivsvårigheter respektive dyslexi. Jag ställer frågan vad dyslexi egentligen är och visar på olika möjligheter att definiera ordet. Jag jämför de två begreppen dyslexi och läs- och skrivsvårigheter med varandra. Många ger nämligen dessa ord olika innebörd. Andra frågor jag försöker besvara är hur dyslexi yttrar sig, och hur man kan upptäcka om en elev har dyslexi. Hur diagnostiseras dyslexi och vilka för- och nackdelar kan en diagnostisering medföra, är två ytterligare frågeställningar som är centrala i detta examensarbete. Mitt syfte är också att ge förslag på hur man kan arbeta med barn med dyslexi. Härmed avser jag bland annat vilka tekniska hjälpmedel som finns att tillgå, exempelvis datorprogram och kassettböcker. När man möter elever med dyslexi är det emellertid inte bara god tillgång till hjälpmedel som är önskvärt, utan det är framför allt viktigt att arbeta med elevens självkänsla. Jag har valt att göra en kvalitativ intervjustudie med sex speciallärare och en logoped, som arbetar med dyslexiutredningar. Dessutom har jag varit i kontakt med, och ställt frågor till, en läspedagog och en speciallärare, som arbetar med frågor som rör läs- och skrivsvårigheter. Speciallärarna är verksamma i olika åldersgrupper, på skolor inom skiftande upptagningsområden. De ser mest fördelar med diagnostisering av läs- och skrivsvårigheter men pekar samtidigt på att det finns elever som inte fått diagnos, men som ändå har stora problem med att läsa och skriva. Oavsett om man har en diagnos eller inte, har man rätt till stöd och hjälp. Problemet är bara att det är svårare att ansöka om resurspengar om en diagnos saknas. Speciallärarna lyfter även fram många andra intressanta åsikter, och ger en rad råd och tips på hur vi lärare kan stimulera dyslektiska elevers läsande och skrivande på ett lustfyllt sätt.

Det här examensarbetet handlar om vad läs- och skrivsvårigheter är och hur vi som arbetar i skolan kan hjälpa de elever som har problemet. Som en bakgrund besvaras frågor kring definitioner av läs- och skrivsvårigheter, vilka orsaker som kan finnas, vad som kännetecknar läs- och skrivsvårigheter och hur de upptäcks. Eftersom mitt huvudsyfte med arbetet är att ta reda på hur man kan underlätta för elever med läs- och skrivsvårigheter upptar en stor del av arbetet just frågor kring detta. Arbetet belyser här olika sätt att hantera elever med läs- och skrivsvårigheter. Det visar också på hur man i skolan kan underlätta för dessa elever och vad man kan göra för att hjälpa dem i den vanliga klassrumssituationen. I arbetet finns många konkreta förslag på arbetssätt och också på olika typer av hjälpmaterial. Jag har i min undersökning utgått från litteraturstudier, men även gjort intervjuer med vanliga lärare.

Föreliggande uppsats handlar om hur sex intervjuade barn i grundskolans år två tänker kring läsning och skrivning, vilka faktorer som påverkar läs- och skrivförmågan samt vad läs- och skrivsvårigheter respektive dyslexi är. Den empiriska undersökningen visar att barnens skriftspråkliga hemförhållanden starkt påverkar deras förmåga att lära sig läsa och skriva. Däremot visar inte undersökningen lika tydliga kopplingar mellan de intervjuade barnens läs- och skrivförmåga i förhållande till deras självbild. Inte heller kan ett klart samband mellan barnens tankar om läsning och skrivning och deras respektive förmågor uppvisas. Vidare behandlar uppsatsen de symtom och kännetecken som är typiska för läs- och skrivsvårigheter samt hur barn med läs- och skrivsvårigheter påverkas av svårigheterna.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur lärare kan arbeta inkluderande med elever som har läs- och skrivsvårigheter. Studien är baserad på kvalitativa intervjuer med 11 grundskollärare som undervisar elever i åldern 6-11. De centrala frågeställningarna har varit vad läs- och skrivsvårigheter är enligt de lärare vi intervjuat, vilka organisatoriska förutsättningar de intervjuade lärarna anser att de har när det gäller att arbeta inkluderande med elever som har läs- och skrivsvårigheter samt hur de intervjuade lärarna organiserar arbetet i klassrummet för att stödja elever med läs- och skrivsvårigheter. Resultatet visar på att respondenterna är väl medvetna om vad läs- och skrivsvårigheter är. De gav många exempel på hur svårigheterna kan visa sig och hur de kan påverka elevernas skolgång. Intervjuerna visade att förutsättningarna för att arbeta inkluderat var olika på respondenternas skolor. Men flera av respondenterna hade en önskan om att få stöd i klassrummet av t.ex. fritidspedagoger, speciallärare eller specialpedagoger för att kunna arbeta mer inkluderande. Bäst verkar det inkluderande arbetssättet fungera om lärarna samarbetar eller delar klassen i mindre grupper. I sin undervisning använde sig lärarna av många olika arbetssätt, knep och hjälpmedel för att stödja eleverna med läs- och skrivsvårigheter. Flera av respondenterna betonade hur viktigt ett gott arbetsklimat och en bra stämning i klassen är för elevernas inlärning.

Syftet med arbetet var att undersöka hur klasslärare i år 1-3 upptäcker dyslexi hos sina elever samt vilka arbetssätt och läsinlärningsmetoder de tillämpar i klassrummet för att hjälpa eleverna. För att få svar på frågeställningarna användes en kvalitativ ansats, där semistrukturerade djupintervjuer fördes med fyra klasslärare. En innehållsanalys ledde fram till resultatet, som presenterades i form av ett kodschema. Resultatet visade att samtliga informanter upptäckte dyslexi hos sina elever genom de symptom som hör till vanliga kännetecken på dyslexi. En av informanterna använde sig även av välskrivning för att identifiera problematiken. Vad gäller arbetssättet utgjorde lästräning en central insats hos samtliga informanter. Tre av informanterna började lästräna tidigt med sina elever. Dock var det endast en som ytterligare gav dyslektikerna avgörande träning i fonologisk medvetenhet, det vill säga insikt i hur språket är uppbyggt av olika språkljud. Två informanter gav dyslektikerna extra repetitionsövningar och träning i att avläsa ord som ordbilder. Två utgick även från läs- och skrivinlärningsmetoder som, baserat på litteraturen, visar sig vara effektivast vid dyslexi. Informanternas hade knappa kunskaper om vad forskningen säger gällande hur klasslärare upptäcker dyslexi och på bästa sätt hjälper dyslektiker. Deras undervisning verkade baseras på erfarenhet snarare än på vad forskning säger i ämnet. Trots informanternas små kunskaper om forskningsrön och trots att mycket i deras arbetssätt inte riktade sig direkt till att hjälpa dyslektikerna använde de sig av ett generellt arbetssätt, riktat mot hela klassen, som ändock var till fördel för dyslektikerna.

According to the curriculum the teachers have a responsibility to adjust the activities in the classroom in order to suit the pupils and to give them the means of assistance the pupils need to be successful in their learning. The teachers should also stimulate the interest to learn and support the pupils’ self esteem. One of the problems a dyslectic pupil faces is an often weak self esteem. Another is the weak phonological awareness which makes it hard to fully understand the context and to recognize different phonemes when writing. Their difficulties in writing results in a resistance to improve their own texts. The methods of teaching which are said to be positive to pupils with dyslexia are used by the teachers at the reviewed school. They use teacher controlled lessons instead of individual work. They support the pupils with lesson’s notes which the pupil could complete with own words. They use pictures to support the theme of the lesson. They read many texts aloud. Among the aids that are described as important to the dyslectic pupils are the computer and the programs adjusted to the special needs a dyslectic pupil has. The pupils in the separate class are given a computer, but the use of the supporting programmes is low. The computer is also regarded as a tool to increase one’s self esteem. Föhrer and Magnusson as well as one of the teachers mean that the computer increase the pupil’s self esteem. Taube asserts that in order to increase the self esteem the pupil needs to experience a number of concrete successes from one’s own work. The teachers at the reviewed school have some extra hours as a resource to use to support the pupils individually. The fact that the class is small helps the teachers to know the pupil. / Skolans styrdokument är tydliga med att skolan har ett stort ansvar för att anpassa verksamheten i klassrummet och ge eleverna de hjälpmedel som de behöver för att klara utbildningen. Lärarna ska stimulera intresset att lära samt bevara eller höja elevens självkänsla. Ett av de problem som en dyslektiker står inför är en ofta svag självkänsla. Ett annat är den låga fonologiska medvetenheten, vilken gör det svårt att läsa med sammanhang samt att känna igen de olika fonemen när texter ska skrivas. Svårigheterna att skriva kan göra att eleven har ett motstånd mot att bearbeta sina texter. De undervisningsmetoder som framhålls som positiva för elever med dyslexi används av lärarna på den undersökta skolan. De arbetar med lärarledda lektioner istället för självständigt arbete. De ger eleven basanteckningar som eleven kan komplettera med egna ord. De använder bilder som stöd för lektionens innehåll. De läser många texter högt för klassen. Bland de hjälpmedel som framställs som betydande för dyslektikern är datorn med dyslexianpassade program. Eleverna i den specialutformade dyslexiklassen får alla en dator men använder hjälpprogrammen i liten utsträckning. Datorn ses också som ett verktyg för att höja självkänslan. Taube menar att för att höja självkänslan behöver eleven få uppleva en rad konkreta framgångar i det egna arbetet. Lärarna på den undersökta skolan har en extra resurs i form av tid för att stödja eleverna individuellt för att de ska kunna uppleva framgången. Att klassen är liten gör också att lärarna känner varje enskild elev bra och har lätt att hitta metoder att stödja eleven.

Hur säger specialpedagoger/speciallärare att de anpassar datorbaserad träning och kompensation för elever i läs- och skrivsvårigheter? Uppfattar specialpedagoger/speciallärare att elevernas motivation för skolarbetet påverkas? Anser de att eleven ser sina framsteg och måluppfyllelser på ett tydligt sätt? Visar studien att specialpedagoger/speciallärare anser att eleverna ska träna mer på det de inte kan? Eller väljer de istället att kompensera för svårigheterna och visar på alternativa vägar för att eleverna ska ha möjlighet att inkluderas i den ordinarie undervisningen? Genom kvalitativa intervjuer med tre specialpedagoger och två speciallärare har denna studie undersökt hur de individanpassar datorbaserat arbete för elever i läs- och skrivsvårigheter. Undersökningen är inriktad på specialpedagoger/speciallärare som arbetar praktiskt nära elever i skolår 1-6. Studien visar att specialpedagoger/speciallärare säger sig utgå från elevens behov och initierar inte alltid diagnostisering i första hand. Enligt informanternas uppfattningar är det inte antingen träning eller kompensation, utan både och. Individanpassningen visade sig variera beroende på kompetens, tillgång till datorer, attityder samt samverkan inom organisationerna. Alla specialpedagoger och speciallärare talade varmt om datorn som komplement till den ordinarie undervisningen. De ansåg att datorn är motivationshöjande och leder till ökad koncentrationsförmåga. Eleverna kan enligt informanterna tydligt se sina framsteg vilket bidrar till positiva effekter för eleven.

SAMMANFATTNING: Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi - En studie om hur elever inom de gymnasiala yrkesförberedande programmen med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi upplever sin studiesituation. Uppsatsen är ett resultat av vår undersökning gällande vad begreppet dyslexi innebär, tidigare och nuvarande forskning inom området, hur gymnasieelever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi upplever sin studiesituation samt hur lärarna anpassar sin undervisning för elever med dessa svårigheter. Vi har även undersökt om elever och lärare har kännedom om de kompensatoriska hjälpmedel som finns till deras förfogande på ett gymnasialt yrkesförberedande program i en gymnasieskola i Sverige.

Klasserna i dagens skolor blir allt större eftersom ekonomin stramas åt. Antalet elever per pedagog blir fler och fler, vilket också innebär att fler elever med särskilda behov finns i varje klass. Det forskas en hel del om dyslexi men forskningen är ännu inte fullständig. Det kommer hela tiden nya sätt att se på dyslexi och var dess svårigheter finns och beror på. Syftet med vår uppsats är att undersöka hur skolans pedagoger och specialpedagoger arbetar med elever som har dyslexi för att dessa elever ska uppnå målen i matematik. För att besvara våra forskningsfrågor har vi genomfört sex intervjuer, varav fyra intervjuer med pedagoger och två med specialpedagoger. Undersökningarna har genomförts på olika skolor i Skåne och Blekinge. I intervjuerna framgår det att undervisningen med elever som har dyslexi bör konkretiseras för att skapa en ökad förståelse. För att konkretisera undervisningen bör pedagoger använda olika former av hjälpmedel beroende på eleven och elevens behov.

Attityder i samhället till personer som har funktionsnedsättning är ofta negativa. Det finns både lärarstuderande och verksamma lärare som har dyslexi, denna undersöknings syfte är att belysa lärares attityder till kollegor som har dyslexi. Även erfarenheter samt upplevd kunskap om dyslexi ska belysas. Använder enkät av likertskaletyp som datainsamlingsmetod för en deskriptiv surveyundersökning som riktar sig till kommunala grundskollärare i en kommun. Urvalet omfattar fem skolor med 62 respondenter. Ett 50 -procentigt bortfall innebär att resultaten bygger på 31 svarande. Data bearbetas i Excel och resultaten visar större upplevd kunskap än erfarenhet. Respondenternas indexerade värde för erfarenhet och kunskap motsvarar hälften av den möjliga skalan. Resultaten visar mycket positiv attityd till kollegor som har dyslexi och tenderar att öka ju närmare arbetsrelationen är. En tredjedel har haft tidigare kontakt med kollegor som har dyslexi men inget samband finns mellan högt värde på erfarenhet och kunskap och höga attitydpoäng. Resultaten överensstämmer inte med litteraturen där interaktion och information anses viktigt för positiva attityder. Dessa positiva attityder och att så många träffat en kollega som har dyslexi överraskar, eftersom litteraturen påstår att det finns negativa attityder till funktionsnedsättning och att möten sällan sker mellan personer som har funktionsnedsättning och andra på arbetsmarknaden. Undersökningen säger inget om respondenternas handlande eller beteende i autentiska situationer.