Researchers have investigated pacing and accuracy of students’ academic work. However, studies investigating the effects pacing have mixed results regarding accuracy levels and student acceptability. Fuller, Krohn, Orsega, Skinner, and Williams (2009) conducted a pilot study examining the impact of slowing students down on their accuracy levels. Specifically, Fuller et al. (2009) had computers deliver multiplication problems one at a time. In the no-delay condition a new problem was delivered immediately after students provided an answer to the previous problem. In the delay condition, after students entered the answer to a problem there was a 7-second delay before the computer delivered the next problem. No significant differences in accuracy levels between the two conditions were found, suggesting that pacing had no effect on accuracy. However, response accuracy levels were very high, suggesting that a ceiling effect may have hindered researchers’ ability to find significant differences. The current study extended this research on pacing by using more difficult multiplication problems. In addition, researchers have suggested that attention required to complete tasks may be a moderator variable that influences the effects of pacing on accuracy levels. However, researchers have not examined attention as a between-subjects moderator variable. The two primary purposes of this study were to investigate whether decreasing the pace of academic work by artificially inflating intertrial intervals (delay between problems) influenced mathematics performance and to determine if students’ attention levels moderated this impact. Participants were 111 fourth- and fifth-grade students who completed two sets of multiplication problems (7-second delay condition and no-delay condition). Students’ teachers completed brief attention ratings for students that were used to separate students into high and low attention problems groups. A mixed models ANOVA revealed no significant interaction which suggests that pacing does not interact with attention and accuracy. This study fails to support preceding studies claiming that a faster pace increases accuracy levels, but it did suggest that slowing the pace of students work does not hurt performance. Results indicate that previous researchers may be wrong about the influence of pacing on accuracy levels and attention as a moderating variable.

Syftet med detta arbete är att skapa förståelse för barn med DAMP/ADHD och allmänt belysa deras problematik. Idag räknar man med att det finns minst ett barn i varje klass som har DAMP/ADHD i våra skolor. För att hjälpa barnen krävs det kunskap om deras handikapp. I mitt arbete har jag kommit fram till att barn med DAMP/ADHD uppvisar olika svårigheter vilka varierar hos de olika barnen. Därför måste skolgången anpassas till just den individen. Arbetet belyser även familjens situation. Min empiriska del utgår från en fallstudie där jag följer en pojke som har fått hjälp genom alternativ behandling i form av läkepedagogik. Inom läkepedagogiken tar man fasta på att barnet är en individ som har ett friskt jag och arbetar utifrån det.

Jag har valt att närmare studera vad klassläraren kan göra för att underlätta inlärningen hos elever med diagnoserna ADHD eller DAMP. Mina frågeställningar gick ut på vad man kan göra för dessa elever när det gäller undervisning, klassrumsmiljö och underlätta samspelet med elever utan dessa diagnoser. Dessutom var jag intresserad av hur förändringarna i undervisning och klassrumsmiljö påverkar övriga elever. Därför har jag studerat litteratur om detta och gjort intervjuer med dels två speciallärare och dels två klasslärare. Sedan har jag sammanställt intervjuerna och jämfört dem med varandra och med litteraturen. Min slutsats blir att när det gäller klassrumsmiljön är det få förändringar som man gör och att dessa inte har någon negativ inverkan på elever utan diagnos. När det gäller förändringar i undervisningen är det fler förändringar som man vidtar, men det verkar inte heller ha någon negativ påverkan på elever utan diagnos. Samspelet mellan eleverna kan underlättas om man får berätta för kamraterna och deras föräldrar om funktionsnedsättningen och att man arbetar med samhörigheten i gruppen. Att en vuxen finns med på rasten för att kontrollera orsaker till ev konflikter är också lämpligt.

Denna uppsats handlar om musik och rörelse skulle kunna vara en alternativ vägledningsmetod vid studievägledning för ungdomar med diagnosen ADHD/DAMP. Uppsatsskrivarnas huvudsyfte var att undersöka om musik och rörelse skulle kunna användas inom vägledning för att ge dessa ungdomar större möjligheter till ett mer kvalitativt underbyggt val till vidare studier. Undersökningen bygger på kvalitativa metoder genom intervjuer med studievägledare inom grundskola samt en aktiv studievägledare (verksam med ADHD-elever). Vi har också intervjuat en Tomatis terapeut (En metod som tränar hjärnan att prioritera, sortera och hantera sinnesintryck bättre) samt en användare av metoden. Resultaten vi kom fram till var att Tomatismetoden resulterade i stora förbättringar gällande koncentration och uppmärksamhet, samt att kvarvarande effekter bestod i minst sex månader. Intervjuerna av studie- och yrkesvägledarna visade bland annat att dessa var öppna för att prova musik & rörelse i sin vägledning, men att de ekonomiska resurserna kunde bli ett hinder för skolorna att investera i dyrbara enheter. The main subject for this study may briefly be expressed as follows: Could possibly music and physical movement be used as alternative and additional means educational and professional guidance of children and young people with special needs e.g. due to problems like ADHD/DAMP? Consequently we have tried to study how these two means of assistance now are being used to guide such young clients and increase their possibilities to make a more qualified and well founded choice of further studies. Our research is mainly based on intensive interviews with guidance personnel active in elementary schools but also one teacher specialized on guiding pupils with an ADHD-diagnosis. Further on we made interviews with one therapist and one user of the so called Tomatis Method-a brain training method designed to help individuals to a distinguished and better handling of stimuli and sensual impressions. According to our results the Tomatis Method indeed improved the concentration and attention of the pupils-With effects clearly noticeable at least six months later. Our interviews with teachers specialized on guiding, revealed that they were quite positive to future test and use of music and physical movement as means in their work, although lack of economic resources might be in more expensive units and arrangements.

ADHD framställs som ett dolt handikapp eftersom det inte är synbart på barnet. För många barn är ADHD en tydlig påfrestning och ett påtagligt handikapp. Många av dessa barn får det jobbigt under sin tid i skolan eftersom det ställs krav på att kunna koncentrera sig och sitta still. ADHD hos barn finns i varje klass och i varje skola och är ett vanligt förekommande handikapp. Kadesjö visar i sin avhandling att ADHD är en stor hälsoproblematik och måste tas på allvar. Det pågår diskussioner bland forskare om ADHD ska ses som ett biologiskt eller socialt uppkommet fenomen. Debatten är långt ifrån slutförd och det saknas fortfarande mycket forskning i detta. I min studie tar jag upp de två mest främsta diskussionerna för att visa på det nuvarande forskningsläget. Syftet med denna är att bidra med ett inslag i ADHD- debatten som jag anser saknas inom den tidigare forskningen. Fokus i studien är att studera hur lärarna talar om ADHD inom ramen för deras arbete, och hur de därmed också konstruerar ADHD som fenomen inom skolans värld. För att kunna studera detta har jag valt att intervjua sju respondenter, lärare. Studien är en diskursanalys där en kvalitativ intervjumetod har använts. I studien har det framkommit att det finns tre diskurser inom skolans värld, medicinsk diskurs, pedagogisk diskurs, biologisk diskurs. Det framkommit att den medicinska diskursen har dominans inom skolans kontext. Respondenterna anser att ADHD är medicinskt, men att den sociala miljön är betydelsefull. Gillberg är en av förespråkarna som talar för en medicinsk diskurs. Vidare dras slutsatsen att för att en skoldag för ett barn med ADHD ska fungera måste skoldagen genomsyras av struktur, tydliga instruktioner och regler.

Mitt examensarbete handlar om vilka strategier pedagoger kan använda sig av, i undervisningen, när det handlar om barn med ADHD. Jag har tittat på forskning om ADHD angående utgångspunkterna arv och miljö. Vidare har jag studerat vad konsekvenserna blir om pedagogerna utgår från ett relationellt eller ett kategoriskt perspektiv i undervisningen av barn med ADHD. Syftet, med arbetet, är att kritiskt granska forskning om ämnet, undersöka om relationellt och/eller kategoriskt perspektiv är utgångspunkten samt vilka strategier och orsaker för undervisningen som lyfts, genom de olika utgångspunkterna arv och/eller miljö på bästa sätt. En litteraturstudie har använts som utgångspunkt samt relevant litteratur och avhandlingar om ämnet. I mitt resultat framkom det att den absolut största skillnaden mellan det medicinsk/biologiska (arv) och psykologiska (miljö) perspektivet handlar om orsakerna till att barn får ADHD. Alla forskare är överrens om att det är ett samspel mellan arv och miljö, men de finns en del motstridigheter om vilket som väger tyngst. Ytterligare ett resultat som kom fram är att det kategoriska perspektivet är vanligast hos lärare idag, på grund av att det finns för få resurser på skolorna. Enligt min studie har jag funnit att både det relationella och det kategoriska perspektivet ska användas samtidigt, beroende på elevens problem.

Syftet med den här uppsatsen var att ta reda på fritidspedagogers syn på sina strategier för arbetet med barn som har diagnosen ADHD och hur de upplever att de är förberedda inför den uppgiften, med fokus på om de anser sig fått tillräckligt från sin utbildning eller från skolan de arbetar på. Frågeställningarna som behandlades är: Hur upplever fritidspedagogerna att deras yrkesutbildning har förberett dem för att arbeta med barn som har ADHD? Vilka pedagogiska strategier använder fritidspedagogerna i sitt arbete med barn som har ADHD? Har yrkeskåren en gemensam strategi eller är den individuell från pedagog till pedagog? En intervjustudie genomfördes med fem aktiva fritidspedagoger. Intervjuerna spelades in på band och transkriberades, tolkades och analyserades. Resultatet från intervjuerna visade att fritidspedagogerna inte anser sig vara förberedda på arbetet med barn som har diagnosen ADHD från sin skoltid. De har fått skapa sina egna pedagogiska strategier för det arbetet. Vidare visade resultatet att de fem pedagogerna använder olika strategier för att underlätta för både sig själva och barnen. Men vi fann att de utgår från samma princip, barnets individuella behov.

Denna studie handlar om några ADHD elevers upplevelser av sin egen skoltid. Syftet med studien var att ta undersöka om det fanns gemensamma upplevelser bland denna grupp. Gruppen bestod av fem stycken ADHD elever som valdes ut av en lärare på gymnasieprogrammet de ingick i. Metoden som användes under studiens gång var intervjuer där både strukturerade och ostrukturerade frågor ingick. De fem eleverna av båda könen, intervjuades om sin skoltid. Utifrån syfte och frågeställning har resultatet bearbetat och jämfört intervjuresultaten för att komma fram till en resultatdel. Resultatet i studien pekade på bland annat oförstående lärare som inte satt sig in i elevernas situation under skoltiden. Eleverna ansåg även att de inte fått den hjälp och de stödinsatser som de behövde för att klara sin skoltid.

Syftet med denna undersökning är att belysa hur viktiga personer i barnets sociala omgivning, såsom förälder, förskole- och specialpedagoger och förskolechef, resonerar kring identifiering av barns svårigheter samt värdet av en tidigt fastställd ADHD- diagnos. På så sätt åsyftas en tydligare och en mer fördjupad förståelse, av den betydelse som tillskrivs tidig identifiering samt diagnostisering, erhållas. Sex stycken kvalitativa intervjuer har föredragits som undersökningsmetod. Utifrån studiens syfte har den kommit att bearbetas utifrån en humanvetenskaplig ansats, där inspiration hämtats från hermeneutiken. I resultatet framkommer att begreppen ADHD och diagnostisering används ytterst sällan inom förskolan. Diagnosens huvudsakliga förtjänst uppges vara att den bibringar förståelse hos omgivningen, för barnets sätt att vara och dess behov. Paradoxalt till en avig inställning till diagnostisering av förskolebarn, kartläggs barn i allt högre grad. Ökade förfrågningar och utredningar av barn, tycks stå i relation till att barn i behov av särskilt stöd ökar. Samhälleliga faktorer så som ekonomiska aspekter och förändrad samhällsstruktur, tycks spela en avgörande roll i huruvida diagnostisering av barn i förskolan får genomslag eller inte. Aktuell studies resultat överensstämmer till stor del med tidigare forskning.

Syftet med denna uppsats är att belysa konsekvenserna av att ha diagnosen ADHD, hos elever i skolår 7-9. Vidare är syftet att få inblick i diagnosens pedagogiska konsekvenser. Genom intervjuer har av oss valda lärare fått ge sin syn på diagnostisering och dess konsekvenser. Vi valde att använda en kvalitativ intervjumetod, då vår mening var att ha en mer öppen intervju med våra informanter. Efter genomförda intervjuer och genom den litteratur vi läst framkommer det tydligt att informanterna och forskarna belyser kunskapen om diagnosen som en viktig del, för att främja de positiva konsekvenserna av en ADHD diagnos. Vidare framkommer det att diagnosens konsekvenser är till stor del beroende av olika faktorer som till exempel; skolans utformning, lärarnas kompetens i ämnet, skolans resurser samt undervisningsgruppernas storlek.