Förfalskning är ett brott som inte är undersökt i någon vidare utsträckning i den historiska brottsforskningen. Det som finns skrivet om förfalskningsbrott behandlar i mångt och mycket stora och spektakulära förfalskningar, ofta hämtade från konstens och litteraturens områden. Den här uppsatsen undersöker istället de mer vardagliga förfalskningarna. Genom att granska domböcker från Visby rådhusrätt under perioden 1865 – 1885 har uppsatsen undersökt dels hur vanligt förekommande brottet var, dels vad det var som förfalskades. Resultaten pekar på att förfalskning var ett brott som möjliggjordes mer genom 1800-talets samhällsförändringar, exempelvis befolkningsökning och begynnande urbanisering och industrialisering, samt att Visbybrottslingarna inte ägnade sig åt några storslagna förfalskningar. Det visar sig att de flesta förfalskningarna gjordes i syfte att tillägna sig ekonomisk vinning. / <p>Historia</p>

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Eftersom man från tidigare forskning, gjord av bland andra Erik Lindberg, Sofia Murhem och Göran Ulväng, kan se att det fanns en konflikt mellan ett ökande behov av att marknadsföra möbler och skråväsendets reglering av annonseringen så undersöks i denna uppsats hur annon-seringen förändrades i och med skråväsendets avskaffande 1846.Undersökningen inriktar sig på Stockholm under perioden 1840–1870 och använder Stock-holms Dagblad som huvudsaklig källa. Genom att jämföra annonserna för den del av möbel-försäljningen som berördes av annonsregleringen med den icke reglerade annonseringen för begagnade möbler samt utvalda annonser för andra typer av varor så kartläggs eventuella för-ändringar. Annonserna jämförs för månaderna april och oktober under 1840, 1855 och 1870.Undersökningen visar att det skedde en utveckling under perioden och att möbelannonserna 1870 var lättare att upptäcka i mängden, med tydligare rubriker och mer marknadsinriktade budskap. Utvecklingen gick dock långsamt och det skedde en tydlig tillbakagång 1855 då så gott som inga annonser för nytillverkade möbler förekom.Den annonsreglering som fanns under skråtiden tycks därmed ha fortsatt påverka marknads-föringen även efter att skråna hade avskaffats.

É feito neste, um estudo da Organização Administrativa do concelho de Vila do Conde, no período referido. Analisa-se a estrutura e o funcionamento dos vários orgãos do poder político local, bem como, a sua prática governativa e incidência desta, na vida das gentes do Concelho. Aborda-se ainda, a problemática das finanças municipais, ou seja, quais as receitas e em que as gastava o Senado da Câmara(?). Todo este estudo é contextualizado por uma abordagem do quadro humano, geográfico e económico da vila, nos finais de Setecentos.

Mitte des 19. Jahrhunderts gab es in Deutschland im Vergleich zu vielen seiner Nachbarstaaten nur sehr wenige Heil- und Krankenanstalten speziell für Kinder. Die Anerkennung der Kinderheilkunde als eigenes Fachgebiet an den deutschen Universitäten verlief sehr langsam. Untersucht man die historische und soziologische Situation in Deutschland sowie den Entwicklungsstand der Medizin im 19. Jahrhundert genauer, so wird deutlich, warum hier solche aus heutiger Sicht rückständige Verhältnisse herrschten. Wie sich anhand von Originaldokumenten belegen lässt, wurde in Würzburg für deutsche Verhältnisse recht früh der Vorstoß unternommen, an der Universität eine "Separatanstalt" für kranke Kinder zu errichten und die Pädiatrie als eigenes Lehrfach einzuführen. Am 7. Juli 1841 erreichte den Senat und die Fakultät der Universität Würzburg ein Königlich Bayerisches Dekret, das die Errichtung einer klinischen Anstalt für Kinder und eine damit verbundene Abhaltung von Vorlesungen über Kinderkrankheiten vorsah. Das primäre Vorhaben der Fakultät, eine "stabile" Kinderklinik zu eröffnen, wurde jedoch aufgrund von Finanzierungsproblemen für mehrere Jahre aufgeschoben. Stattdessen wurde 1844 eine "billigere" ambulante Kinderklinik eröffnet und Franz von Rinecker, ein sehr engagierter Professor, zu deren Leiter und zum Prof. für Kinderkrankheiten ernannt. Erst am 1. Nov. 1850 kam es zur offiziellen Gründung einer stabilen Kinderklinik mit 12-15 Betten. Da andieser Institution jedoch sowohl die Universität als auch das Juliusspital, eine sehr mächtige und mit der Universität verschwisterte Stiftung, beteiligt waren, kam es sowohl vor als auch nach der Gründung zu großen Interessenskonflikten und Machtkämpfen.Das Resultat war, dass die Universität und der von ihr ernannte Vorstand, Franz von Rinecker, letztendlich nur einen sehr geringen Einfluss in der Kinderklinik hatten, die außerdem bereits 1872 wieder ihre Eigenständigkeit verlor. Die "stabile" Kinderklinik wurde an die Innere Medizin abgetreten, die ambulante Kinderklinik fiel an die allgemeine Poliklinik zurück. Erst 1915, also über 40 Jahre später, erlangte die Würzburger Pädiatrie wieder ihre Eigenständigkeit, die mit dem Ordinariat für Hans Rietschel ab 1923 vervollständigt wurde. Das Schicksal der pädiatrischen Anstalten in Würzburg ist bezeichnend für die damalige Zeit: Die deutsche Pädiatrie steckte noch in ihren Kinderschuhen und befand sich im ständigen Kampf gegen die Dominanz von Allgemeiner Poliklinik und Innerer Medizin. / In the middle of the 19th century there were just a few hospitals for sick children in Germany and Paediatrics was hardly recognised as an independent speciality of medicine. A more profound analysis of both the historical and social situation, as well as the medical development at that time may explain why there was such an undeveloped situation in Germany. In the City of Würzburg there was an early sustained effort to found a separate hospital for sick children and to introduce Paediatrics as a separate subject at its medical school. As original documents prove, as early as 7th July 1841 a Bavarian royal decree reached the Faculty of Wuerzburg expressing the aim to open a clinical institution for sick children and to start lectures about child diseases. Because of financial difficulties, however, the faculty's first plan - to found a "stable" paediatric clinic immediately - had to be postponed for a couple of years. Instead, a "cheaper" policlinic for children was opened in 1844 and Franz von Rinecker, a highly committed professor, was appointed professor of child diseases and head of that clinic. On 1st November 1850 a separate clinic for sick children with 12-15 beds was finally opened. As this institution belonged to both the Faculty and the "Juliusspital", a very powerful foundation, lots of conflicts appeared before and after the clinic opened. Consequently, the Faculty and the assigned head of the Paediatric clinic, Franz von Rinecker, had very little influence on the development of the clinic. Therefore, in 1872, it lost its independence again: the Paediatric clinic became part of the Internal Medicine and the Paediatric policlinic came back to the supervision of the general policlinic .It was only 43 years later that Paediatrics in Wuerzburg finally got its independence back in 1915. The history of the clinical institutions in Paediatrics in Wuerzburg is symptomatic for the time when German paediatrics was still in its early stages and continually had to defend itself against the dominance of Internal medicine and the policlinic.

<p>I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.</p>

I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.