En ofullständig eller inaktuell dokumentation av läkemedel i Receptregistret och läkemedelslistorna kan leda till en sämre vetskap om vilka läkemedel som är aktuella att administrera samt till felmedicinering. Syftet med denna studie är att hos patienter med diagnosen artros undersöka förekomsten av avvikelser mellan recept i Receptregistret på apotek, vårdcentralens läkemedelslista från ordinationsjournalen samt patienternas egen uppfattning om aktuell läkemedelsbehandling. Studien genomfördes dels som registerstudie genom avstämning av journaldata på aktuella läkemedelsordinationer från Stensö Hälsocentral mot sparade recept i Receptregistret och dels som telefonintervju med patienterna om vilka recept som utgör hans/hennes aktuella ordinationer. Av artrospatienternas recept i Receptregistret var 89 % aktuella och av artrospatiernas ordinationer i läkemedelslistorna på hälsocentralen var 69 % aktuella. Av alla artrospatienters ordinationer var det 52 % som var aktuella och som förekom i både Receptregistret och läkemedelslistorna. Trots att studien är begränsad i storlek och att patienterna bara rekryterades från en vårdcentral indikerar resultaten att det finns betydande skillnader mellan artrospatienternas aktuella medicinering, deras läkemedelslistor på vårdcentral samt Receptregister från apotek. Genom att förbättra och göra regelbundna läkemedelsavstämningar efter ändringar i patientens läkemedelsbehandling, såväl på apotek som inom sjukvården, kan antalet avvikelser reduceras, följsamheten hos patienterna kan ökas genom att det blir lättare för dem att veta vilka läkemedel som är aktuella att administrera och medicineringsfel kan reduceras. / Misuse of drugs is a growing problem and a major cause of both morbidity and mortality in today's society. This may be a result of an incomplete or outdated medication history of patients and it is therefore important that all medical records are updated with the current drugs for the patient to use to prevent medication errors. The ultimate effect of any drug therapy depends on the patient's decision to take their medicines as the doctor has prescribed, to have so-called adherence to their prescription medicines, which in turn depends in particular on the patient's knowledge of the drugs at issue. To assist the patient there are two kinds of printing, a list with the doctor’s prescriptions from the electronic patient record (EMR) and also a list from the national prescription repository (NPR) of all the saved prescriptions at pharmacies by the patient. Discrepancies may exist between what is documented in the patient's EMR and that in the pharmacy record, which both also may differ from the drugs that the patient actually is using. These discrepancies between the documents, which can both include valid and outdated prescriptions so as prescription duplicates, can cause a worsening of compliance and medication errors especially in patients with multiple drugs that may have difficult to keep track of their current drug treatment. The aim of the study was compare the national prescription repository (NPR), the electronic medical records (EMR) and patient’s knowledge of the prescribed treatment for people with a diagnosis of osteoarthritis. The study was conducted both as registry study by reconciliation of journal data on current drug prescriptions from a health centre (HCC) with saved recipes in the Swedish national prescription repository (NPR) and partly by telephone interview with patients about the prescriptions that represent his / her current prescriptions. The participation rate was 58 %. Twenty-nine patients with osteoarthritis were included in the study. Of the osteoarthritis patients 89 % the recipes in the NPR were found to be valid and 11 % were outdated. Duplicates of recipes were estimated to 5 %, and double-medication occurred in 1 % of the recipes. Of the patients' prescriptions in the medical records at the health centre 69 % were found to be valid. The outdated prescriptions were estimated to 31 % while 4 % was duplicates. For all of the osteoarthritis patients' 247 drugs, only 52 % was valid and occurred both in the NPR and in the EMR. There were major discrepancies between the prescriptions in the EMR, the NPR and what the patients with osteoarthritis are seeing as their current prescriptions. Through regular medical reconciliations after changes in the patients' treatment, in both health care and pharmacies, the discrepancies can be reduced, the patient can be surer of what to administrate and therefore medication errors can be reduced.

Bakgrund: Artros är en av de 10 mest vanliga sjukdomarna i världen och 25% av alla med artrosrelaterad rörelseinskränkning kan inte utföra dagliga aktiviteter i sitt liv. Sjukdomen leder till långvarig smärta och rörelseinskränkning som kan resultera i sjukskrivning och sjukpensionering.  Syfte: Syftet var att undersöka hur personer med artros upplever att långvarig smärta påverkar livskvaliteten. Metod: En allmän litteraturöversikt där 9 kvalitativa artiklar samt en multimetodsstudie med separat kvalitativt resultat inkluderats, analyserats och sammanställts. Artiklarna togs fram från sökningar i databaserna Pubmed och CINAHL.  Resultat: Under innehållsanalysen utformades två kategorier med vardera två underkategorier. Fysisk hälsa; symtomlindring och aktiviteter i det dagliga livet samt psykisk hälsa; välmående och sociala aspekter. Slutsats: Fysiska och psykiska aspekter ingår i definitionen av livskvalitet, således upplever personer med artrosrelaterad långvarig smärta att begränsningar i det dagliga livet, den sociala samvaron samt försämrat generellt välmående ger en försämrad livskvalitet. / Background: Osteoarthritis is one of the ten most common diseases in the world and 25% of people with osteoarthritis-related disability can not perform activities in daily life. The disease leads to long-term pain and disability which can result in medical leave or retirement related to disability. Aim: The aim of the study was to explore how persons with osteoarthritis-related long-term pain perceive their quality of life.  Method: A general literature review where 9 qualitative articles and one multimethodstudy that presented the qualitative result separately were included, analyzed and compiled. Results: During the content analysis two categories with two subcategories each emerged. Physical health; sympthomatic relief and activities in daily life and also psycological health; general wellbeing and social aspects.  Conclusion: Physical and psychological aspects are included in the definition of quality of life, therefore persons with osteoarthritis-related long-term pain experience that limitations of activities in daily life, social life and also impaired general wellbeing decreases quality of life.

Bakgrund: Åldersrelaterade sjukdomar och skador som höftledsartros och höftfrakturer ökar i takt med att befolkningen blir allt äldre. Vårdkostnader för smärta relaterat till höftkirurgi förväntas därmed öka. För att äldre ska få fullgod smärtlindring som kan öka chansen för en effektiv rehabilitering krävs kunskap om upplevelser hos patienter äldre än 50 år. Syfte: Att beskriva upplevelser av smärta och smärtlindring hos patienter som genomgått höftkirurgi. Metod: Litteraturstudien omfattade 11 vetenskapliga artiklar. Samtliga artiklar var publicerade mellan år 2003 och 2019 och använde sig av kvalitativa metoder. Patientgruppen omfattade personer mellan 50 år och äldre. Huvudresultat: Smärtan efter höftkirurgi var som mest påtaglig de första dagarna och särskilt vid mobilisering. Långvarig smärta påverkade förmågan att klara av vardagsaktiviteter och bidrog till en mer isolerad tillvaro. Den långvariga smärtan skapade även känslor av frustration och hopplöshet. Samtidigt förekom ett accepterande förhållningssätt där smärtan sågs som naturlig och som en del av läkningsprocessen. Smärtlindringen var central för rehabiliteringen och återanpassningen till det vardagliga livet. Det fanns dock en rädsla för läkemedelsbiverkningar hos många äldre. Slutsats: Det fanns stora variationer i hur smärtan upplevdes, hanterades och kommunicerades. Äldre patienter riskerar dessutom att inte få fullgod smärtlindring. Smärta behöver kommuniceras på fler sätt än genom enbart skattning av intensitet. Sjuksköterskan har därför en central roll i att hjälpa patienten att hitta mening med lidande och smärta, vilket är en viktigt del i personcentrerad vård. Smärtan kan annars leda till försämrad rehabilitering samt ökade vårdkostnader som följd. / Introduction: Age-related illnesses and injuries such as hip arthrosis and hip fractures are increasing as the population grows older. Costs for pain related to hip surgery are thus expected to increase. Knowledge of experiences in patients older than 50 years is required for the elderly to receive adequate pain relief that can increase the chance of effective rehabilitation. Aim: To describe experiences of pain and pain relief in patients who have undergone hip surgery. Methods: The literature study included 11 scientific articles. All articles used qualitative methods and were published between 2003 and 2019. The patient group included persons between 50 years and older. Results: The pain was experienced by the whole individual and in a unique way for each person. The pain after hip surgery was most evident during the first few days, and especially during mobilization. Prolonged pain affected the ability to cope with everyday activities and contributed to isolation. The lingering pain also created feelings of frustration and hopelessness. At the same time, there was an accepting approach where the pain was seen as natural and as part of the healing process. The pain relief of the elderly was central to the rehabilitation and re-adjustment to everyday life. However, there was a fear of drug side effects among many elderly people. Conclusion: There were large variations in how the pain was experienced, managed and communicated. There was also a risk that elderly patients did not receive adequate pain relief. Pain needs to be communicated in more ways than by estimating intensity alone. The nurse therefore has a central role in helping the patient find meaning with suffering and pain, which is an important part of person-centered care. The pain can otherwise lead to impaired rehabilitation as well as increased health care costs as a result.

Bakgrund: Osteoartrit (OA) är en ledsjukdom och en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning bland världens befolkning. I rekommendationer för rehabiliteringen ingår bland annat styrketräning. Kliniska erfarenheter visar att programmens innehåll kan sakna principer för progression avseende intensitet, volym och frekvens.  Syfte: Syftet med studien var att utföra en systematisk litteraturöversikt och jämföra styrketräningsprogrammens sammansättning hos individer med OA i knäleden enligt utfallsmåtten egenskattad smärta, egenskattad funktion och fysisk funktion.  Metod: För datainsamlingen genomfördes sökningarna i databaserna PubMed, SPORTDiscus och Cinahl. Inklusionskriterier var individer med diagnostiserad symptomatisk OA i knäleden där interventionen var styrketräning. Studiedesignen var randomiserade kontrollerade studier där båda könen studerades. Efter urvalsarbete kvarstod 10 artiklar. Resultat: Programmen pågick från 6 till 16 veckor och innefattade utrustning såsom gummiband, fria vikter och styrketräningsmaskiner. Jämfört mot kontrollgruppen visade majoriteten av översiktens interventioner signifikanta förbättringar för The Western Ontario and McMaster Universities Osteoarthritis Index (WOMAC) och fysisk funktion mellan baseline och slutet av interventionen. Antalet övningar varierade från 1 till 7, intensiteten var både låg och hög och utfördes från 1 till 10 set med 2 - 15 reps. Alla studier redovisade inte principer för progression.   Slutsats: Styrketräning reducerar smärta och tillför ökad funktion hos individer med OA i knäleden.  Träningen kan innefatta olika upplägg av motstånd, antal övningar, intensitet, set och reps och kan utföras i hemmiljö eller på gym med handledning av fysioterapeut. / Background: Osteoarthritis (OA) is a joint disease and one of the leading causes of disability among the world's population. Rehabilitation recommendations include resistance training. Clinical experience shows that the content of exercise lacks principles for progression according to intensity, volume and frequency. Aim: A systematic literature review was conducted comparing the composition of resistance training programs according to outcome measures for self-rated pain, self-rated function and capacity in physical function in individuals with knee OA.  Method: The databases PubMed, SPORTDiscus and Cinahl were searched for articles. Inclusion criteria of the study were individuals with diagnosed symptomatic OA in the knee joint where the intervention was resistance exercise. The study designs were randomized controlled trials in which both genders were given access. After selection 10 articles remained. Results: Programs lasted from 6 to 16 weeks and included equipment such as elastic bands, weights, and resistance exercise machines. The majority of the interventions showed significant improvements for The Western Ontario and McMaster Universities Osteoarthritis Index (WOMAC) and physical function between baseline and the end of the intervention compared to the control group. Number of exercises varied from 1 to 7, intensity could be both low and high, 1 to 10 sets and 2-15 reps. Some studies did not report principles for progression. Conclusion: Strength training reduces pain and increases function in individuals with OA in the knee joint. Strength training programs of different designs may be successful and the application of training variables (e.g. type of resistance, number of exercises, intensity, set x reps) may vary. Further, strength training can be performed in a home environment or in a gym with the support of a physiotherapist.

Bakgrund: Artros är den vanligaste ledsjukdomen som orsakar funktionsnedsättning globalt. Effektivaste behandlingen för artros är egenvård i form av fysisk aktivitet, som dock kan bli problematiskt då ett vanligt symtom är smärta. En god följsamhet till egenvård hos patienter med artros kan innefatta personcentrerad omvårdnad, med beaktning för patientens önskemål och individuella förutsättningar. Syfte: Syftet var att beskriva erfarenheter av fysisk aktivitet som egenvård hos personer med artros. Metod: Studien har genomförts som en allmän litteraturöversikt med en induktiv ansats som baserats på tio vetenskapliga artiklar. Resultat: Tre huvudkategorier framkom; Hinder och möjligheter för fysisk aktivitet, Fysisk aktivitet som egenvård samt Behovet av stöd. Motivation är avgörande för patientens följsamhet till egenvården, som kan möjliggöras genom stöd från vården, familj och vänner samt hjälpmedel. Rätt kunskap om sjukdomen samt en individanpassad omvårdnad är betydande för patientens följsamhet. Konklusion: Stöd kan uppnås med en personcentrerad omvårdnad genom engagemang och kontinuitet från vården kombinerat med ett egenvårdsprogram samt stöd från familj och vänner, kan personens egenförmåga stärkas. Dessa faktorer hjälper patienter att utmana smärtan med fysisk aktivitet, som i sin tur bidrar till förbättring av sjukdomen i form av smärtreducering. / Background: Osteoarthritis is the most common joint disease that causes disability globally. The most effective treatment for osteoarthritis is self-care in the form of physical activity, which can be problematic as a common symptom is pain. Good adherence to self-care in patients with osteoarthritis may include person-centered care, considering the patient’s wishes and individual conditions. Aim: The aim was to describe experiences of physical activity as self-care in people with osteoarthritis. Method: The study was conducted as a general literature review with an inductive approach based on ten scientific articles. Results: Three main categories appeared; Obstacles and opportunities for physical activity, Physical activity as self-care and the need for support. Motivation is crucial for the patient's compliance to self-care, which can be made possible through support from care, family and friends as well as aids. The right knowledge of the disease as well as individualized care are significant for the patient's compliance. Conclusion: Support can be achieved with a person-centered nursing through commitment and continuity from the care combined with a self-care program as well as support from family and friends, the person's self-efficacy can be strengthened. These factors help patients challenge the pain with physical activity, which in turn contributes to the improvement of the disease in the form of pain reduction.

Syftet med denna studie var att undersöka hur fetma/övervikt påverkar lederna och utvecklingav artros och hur sjuksköterskan kan informera, undervisa i förebyggande syfte. Metoden ären litteraturstudie. Tolv vetenskapliga artiklar granskades enl. Polit et al (2001) kriterier förvetenskaplighet. Därefter inleddes analysen där fyra huvudteman framträdde: BMI ochpåverkan på lederna, Smärtpåverkan vid artros, Genusskillnader vid artros och övervikt samtSjuksköterskans undervisande roll. Carnevalis omvårdnadsmodell användes som teoretiskreferensram. / The aim of this study was to describe how overweight/obesity influence on the joints and thedevelopment of osteoarthritis. And how the nurse can inform and teach to preventdevelopment of osteoarthritis. The result is based on 12 articles based on Polit et al (2001)criterion for science. The analysis resulted in four the mes: BMI and the influence on the joint,Pain with osteoarthritis, Gender difference at osteoarthritis and overweight and Nursesteaching role. Carnevali´s theory of caremodel was used as a theoretical framework.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Artros är den vanligaste, kroniska ledsjukdomen som drabbar kroppens olika leder bland annat knäleden. Fysisk aktivitet är den främsta behandlingen vid ledsjukdomen där artrosskolan finns till som stöd för patienterna. Fysioterapeuterna i artrosskolan arbetar hälsofrämjande med artrospatienter genom att befrämja fysisk aktivitet. Syfte: Att undersöka vad patienter med knäartros upplever har påverkat deras motivation för fysisk aktivitet under artrosskolan. Metod: Denna studie är en kvalitativ intervjustudie som genomfördes med en induktiv ansats. Sex deltagare inkluderades i studien där en semistrukturerad intervjuguide användes. Vidare analyserades intervjuerna med en kvalitativ innehållsanalys. Materialet tolkades och sorterades i kategorier och underkategorier. Resultat: Studien resulterade i fem huvudkategorier som vidare delades in i sex underkategorier. Huvudkategorierna var: det sociala stödet på artrosskolan, enkel och lättillgänglig träning, ökad förståelse, upplevda effekter av artrosskolan och brist på uppföljning och personlig kontakt. Slutsatser: Resultatet indikerar att kompetens, självbestämmande och tillhörighet har haft en inverkan för vad som har påverkat motivationen för fysisk aktivitet. Deltagarnas upplevelser om vad som påverkat deras motivation kan därmed kopplas till Self-determination theory där tidigare nämna begrepp är tre viktiga grundstenar. Det har framgått att deltagarna upplevt att det sociala stödet från artrosskolan, fysiska och psykologiska effekter samt en ökad förståelse för artros och träningens betydelse har bidragit till ökad motivation för fysisk aktivitet.

Bakgrund Reumatoid artrit (RA) och artros är komplexa tillstånd som kan vara svåra att diagnostisera och leda till långvarig smärta. Effektiv smärtlindring och hantering är avgörande för att förbättra livskvaliteten för personer med dessa sjukdomar. Primärvården spelar en central roll i hanteringen av kronisk smärta genom att erbjuda personcentrerad vård och integrera interdisciplinära metoder. Personers upplevelser av vården, inklusive kommunikation och tillgänglighet, är viktiga för att säkerställa effektiv smärtbehandling och välbefinnande. Personcentrerad vård, baserad på sjuksköterskans kärnkompetenser, är en grundläggande princip för att möta individuella behov och förbättra utfall för personer med reumatisk smärta. Syfte Syftet med litteraturöversikten var att belysa personer med reumatoid artrit och artros upplevelse av smärthantering inom primärvården. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt där 11 vetenskapliga artiklar granskades. Artiklarna hämtades ur databaserna PubMed och CINAHL. Sökningarna baserades på noggrant utvalda sökord som lades ihop till sökblock. Vidare analyserades och kategoriserades artiklarna genom en integrerad analys baserad på Kristensson (2014). Resultat Dagliga utmaningar till följd av RA och artros identifierades, inklusive fysiska begränsningar, social isolering och psykologiska påfrestningar. Självhanteringsprogram och digitala verktyg visade sig kunna förbättra smärtbehandling och livskvalitet. Interaktionen med vårdpersonal betonade vikten av kommunikation, förståelse och patienttillfredsställelse. Tillgång till vård och socialt stöd ansågs avgörande för smärthantering. Slutligen, en personcentrerad vårdmodell och egenmaktstrategier visade positiva resultat för delaktighet och självhantering. Slutsats Personer med RA och artros får inte tillräckligt stöd och smärthantering i primärvården. Brist på information och personcentrerad vård leder till försämrad livskvalitet. Strukturerade interventioner, inklusive utbildning och fysisk aktivitet, visar sig vara viktiga för att förbättra hanteringen av smärtan och livskvaliteten för personerna. Ett holistiskt synsätt och personcentrerad behandling är avgörande för att uppnå god smärthantering och välbefinnande. / Background Rheumatoid arthritis (RA) and arthritis are complex conditions that can be difficult to diagnose and lead to long-term pain. Effective pain management is critical to improving quality of life for people with these diseases. Primary care plays a central role by offering person-centered care and integrating interdisciplinary methods. People's experiences of care are important to ensure effective pain management and well-being. Person-centred care is a fundamental principle for meeting individual needs and improving outcomes for people with rheumatic pain. Aim The aim of the literature review was to shed light on the experiences of individuals with RA and arthritis regarding pain management in primary care. Method A non-systematic literature review in which 11 scientific articles were reviewed. The articles were retrieved from the databases PubMed and CINAHL. The searches were based on carefully selected keywords that were combined into search blocks. Furthermore, the articles were analyzed and categorized through an integrated analysis based on Kristensson (2014). Results Daily challenges resulting from RA and arthritis were identified, including physical limitations, social isolation and psychological stress. Self-management programs and digital tools were shown to improve pain management and quality of life. Interaction with healthcare professionals emphasized the importance of communication, understanding and patient satisfaction. Access to care and social support was considered crucial for pain management. Finally, a person-centered care model and empowerment strategies showed positive results for participation and self-management. Conclusion People with RA and arthritis do not receive sufficient support and pain management in primary care. Lack of information and person-centred care leads to a reduced quality of life. Structured interventions, including education and physical activity, are shown to be important in improving pain management and quality of life for individuals. A holistic approach and person-centered treatment are essential to achieve good pain management and well-being.

Bakgrund: Artros är den vanligast förekommande ledsjukdomen. I den fysioterapeutiska behandlingen ingår fysisk träning där patienterna får individuellt anpassade hemträningsprogam. Följsamheten till dessa har dock visat sig låg, vilket kan åtgärdas med beteendeförändring. Fysioterapeuten kan bistå med stöd genom användning av beteendeförändringstekniker. Syfte: Att beskriva fysioterapeuters arbete med följsamhet till hemträningsprogram med hjälp av beteendeförändringstekniker hos patienter diagnosticerade med artros. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sju fysioterapeuter rekryterades genom bekvämlighetsurval. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys med deduktiv ansats där data matchades med redan framtagna kategorier och underkategorier utifrån Michie et al. (2013) taxonomi med beteendeförändringstekniker. Resultat: Informanternas beskrivningar av arbetet med följsamhet till hemträning matchades med 38 beteendeförändringstekniker indelade i 14 kluster: Goals and planning, Feedback and monitoring, Social support, Shaping knowledge, Natural consequences, Comparison of behavior, Associations, Repetition and substitution, Comparison of outcomes, Reward and threat, Regulation, Antecedents, Identity, Self-belief. Slutsats: Studien visade hur informanterna tillämpar beteendeförändringstekniker i arbetet med följsamhet till hemträning. Inget framstående beteendeförändrande arbetssätt kunde påvisas. En stor variation beteendeförändringstekniker beskrevs. Några arbetssätt tenderade innehålla beteendeförändringstekniker som hänger ihop och kommer till följd av varandra. Andra arbetssätt innehöll enskilda tekniker som används i syfte att möta individuella behov och hinder till träning. / Background: Osteoarthritis is the most common joint disease. The physiotherapeutic treatment includes physical exercise where the patients receive individually adapted home exercise programs. However, adherence to these has proven to be low, which can be remedied with behavioral change. The physiotherapist can provide support by using behavior change techniques. Aim: To describe physiotherapists' work with adherence to home exercise programs using behavioral change techniques in patients diagnosed with osteoarthritis. Method: Qualitative descriptive design with semi-structured interviews. Seven physiotherapists were recruited through a sample of convenience. The data was analyzed based on qualitative content analysis with a deductive approach where the data was matched with already developed categories and subcategories based on Michie et al. (2013) taxonomy with behavior change techniques.  Results: The informants’ descriptions of the work with adherence to home training were matched with 38 behavior change techniques divided into 14 clusters: Goals and planning, Feedback and monitoring, Social support, Shaping knowledge, Natural consequences, Comparison of behavior, Associations, Repetition and substitution, Comparison of outcomes, Reward and threat, Regulation, Antecedents, Identity, Self-belief. Conclusion: The study showed how informants applied behavior change techniques in their work with adherence to home training. No prominent behavioral change approach could be demonstrated. A wide variety of behavioral change techniques were described. Some ways of working tended to include behavioral change techniques that interrelate and result from each other. Other ways of working contained individual techniques used to meet individual needs and training barriers.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.