Syftet med detta arbete är att få en ökad förståelse för hur barnen uppfattar samlingen samt få en inblick i hur delaktiga barnen är i samlingen och på vilket sätt pedagogen gör dem delaktiga. Samlingen är en aktivitet som sker varje dag på många förskolor och är idag utformad på många olika sätt. Vår fundering har därför varit hur barnen uppfattar samlingen, är den för dem meningsfull och lustfylld? Eller sker samlingen på grund av att traditionen lever kvar? För att få svar på detta har vi valt att fokusera på barnens perspektiv och vad barnen uppfattar om samlingen. Begreppen delaktighet och inflytande är, tillsammans med barns perspektiv, våra teoretiska utgångspunkter. För att få en förståelse för detta valde vi att genomföra fyra barnintervjuer och tre observationer på en förskola i Mellansverige. Det material vi fick in genom våra barnintervjuer och våra observationer ligger till grund för det resultat vi fick fram. Resultatet visar att barnen och pedagogerna visar glädje då det blir dags för samling. Utifrån observationerna kan vi se att pedagogerna gör barnen delaktiga och ger dem inflytande, men i barnintervjuerna framkommer att barnen önskar mer delaktighet och inflytande under samlingen.

Tejping är en gestaltningsmetod som används inom skilda verksamheter inom socialt arbete som bedriver utredning respektive behandling och som utgörs av socialarbetare som arbetar med barn. En metod som bygger på externalisering genom gestaltning och som möjliggör för utövarna att mötas kring en situation eller händelse.  Socialarbetaren interagerar med barnet på ett sätt som av studiens intervjupersoner beskrivs som lekfullt men med ett tydligt syfte, att få fram och förmedla viktig information från och till barnet. Avsikten med denna studie är att fånga socionomers upplevelser om metoden tejping. Detta har genomförts med hjälp av intervjuer med tio socionomer för att undersöka hur de ser på relationen mellan dem som professionella och barnet i samtalet, hur de upplever att barnets berättelse utvecklas med hjälp av metoden och hur socionomerna upplever barnets röst och delaktighet i samtalet.  Det teoretiska ramverket i uppsatsen utgår från maktobalans i relationen mellan den professionelle och klienten, barndomssociologiska teorier om barnkultur och barnet som egen agent. Även en mindre del om det narrativa perspektivet inom socialt arbete används i analysen av resultatet. Resultatet visar på att metoden hjälper socialarbetaren att lättare begripa barnens situation då barnets berättelse blir tydligare. Att det blir ett viktigt arbetsredskap i kontakt med barn och att även om maktasymmetrin alltid finns närvarande så kan metoden bidra till att den minskas utifrån socionomernas perspektiv.

Under slutet av 1900-talet upplevde Sverige sociala förändringar inom samhället, speciellt utvecklingar av barns rättigheter och uppmärksammandet av deras mentala hälsa. Denna studie använder Kamratposten för att undersöka dessa sociala förändringar som skedde under åren 1970-1989 och resultaten av dessa förändringar. Denna studie undersöker hur Kamratposten beskriver utvecklingen av barns rättigheter; hur deras psykiska hälsa uppmärksammas och tillvägagångssättet som görs för att förbättra samhället. Resultatet baseras på en analys gjord av tidningar tidskriftsartiklar, reportage och insändarbrev. Teorin som denna studie baseras på är Parsons utvecklingsteori och Sztompkas aktörsperspektiv. Den metod som används i denna studie är av kvalitativ karaktär. Studien är en genomgång av alla faktorer som bidragit till utvecklingen av barns rättigheter och åtgärder som införts för att förbättra barns och ungdomars psykiska hälsa. Slutsatsen av denna studie är därför att i och med uppmärksammandet av psykisk sjukdom hos barn och ungdomar i debatten om fysiska straff uppfostran resulterade i olika åtgärder som gynnade utvecklingen av barns rättigheter. Dessa åtgärder var, till exempel, konkretisering av yrket, skolkuratorn i skolans verksamhet och inrättandet av olika hjälporganisationer som BRIS och BUP.

Syftet med vår studie är att vinna kunskap om vilka skillnader som barn ger uttryck för mellan verksamheterna i förskola och förskoleklass samt lyfta fram barnens perspektiv på det innehåll som finns i förskoleklassens verksamhet. Vi har tagit del av ett pågående forskningsprojekt med en befintlig empiri vilket innehåller kvalitativa intervjuer gjorda med barn i förskoleklassverksamhet. Barnens svar har vi analyserat och kommit fram till tre övergripande aspekter såsom miljö och material, innehåll i verksamhetens undervisning samt relationer som vi presenterar i vårt resultat. Dessa övergripande aspekter som barnen ger uttryck för i verksamheterna förskola och förskoleklass är viktigt att ha i åtanke när man som pedagog vill närma sig ett barns perspektiv i arbetet i förskoleklass genom att skapa en bro mellan förskola och skola.

No description available.

I studien undersökte vi inom vilka områden barn uppfattar att de har inflytande i verksamheten och vilka områden barn vill ha inflytande över. Syftet med denna studie är att synliggöra hur barnen själva tänker kring barns inflytande. I studien använde vi oss av en kvalitativ undersökningsmetod i form av barnintervjuer. Vi intervjuade 20 barn i par från två förskoleklasser från två skolor. I resultatet har det framkommit att barnen inte anser sig ha mycket inflytande i verksamheten. Några barns resonemang visade att de skulle vilja ha mer inflytande medan andra barn tyckte att det var bra som det var nu. Det de främst ville ha inflytande över var rutinerna i klassen till exempel över skrivböcker, klädval och leksituationer. I studien har vi kommit fram till att barn inte har så stort inflytande över sin vardag i förskoleklassen som de skulle önska.

Studiens övergripande syfte har varit att i en jämförelsestudie undersöka hur barns lek på tre olika skolgårdar skiljer sig åt och om det finns ett samband mellan de olika skolgårdarnas utformning och barns lekar. Undersökningen är baserad på observationer och enkätformulär som har använts för att samla in data som är såväl kvalitativa som kvantitativa. Undersökningen avgränsades till tre närliggande skolgårdar med olika utformning. Barnen som deltog i enkätundersökningen gick i årskurs tre. Vid observationstillfällena ingick barn från årskurs ett till tre. Resultatet visar att oberoende av skolgårdens utformning så är rasterna populära och att barnen leker oberoende av dess utseende och funktion. Skolgårdar med en varierad utformning bestående av lekredskap, vegetation, och ytor som ger rumslig känsla stimulerar mest till en varierad rörlighet och aktivitet på skolgården. Vidare framkom det att lekredskap inte främjar eller stimulerar leken på något speciellt sätt, mer än att de bidrar till variation på skolgården. Gemensamt för de skolor som hade fasta lekredskap var att leken skedde efter fast inlärt mönster och saknade fantasi. Observationer visar att barnen utnyttjande av skolgården är intressebaserat och någon större rörlighet mellan aktiviteterna finns inte förutom på skolgården som är utformad med en hög grad av variation.

No description available.

Läxor är en realitet för de allra flesta skolbarn. Ändå nämns ingenting om läxor i vare sig den gällande läroplanen (Lpo94, 1998) eller vår aktuella kurslitteratur på lärarutbildningen vid Uppsala Universitet. Den enskilde läraren hamnar därmed i ett vägledningsmässigt tomrum i att avgöra om läxor ska tillämpas eller ej för att uppnå målen. Syftet med denna studie är att undersöka hur barnens relationer påverkas av läxor sett ur barns perspektiv. Studien presenterar resultatet av en kvalitativ undersökning av vilken uppfattning 21 elever, i årskurs 4 och 5, har om sina läxor och hur det påverkar deras relationer till läraren och skolan, föräldrarna och hemmet samt kamraterna och fritiden. Studien konstaterar att läxornas påverkan på relationen till läraren och skolan inte är märkbar, att relationspåverkan till kamrater och fritid förekommer men anses accepterad samt att relationen till föräldrar och hemmet påverkas i form av en förhöjd risk för konflikt. Beroende på hur lätt eller svårt barnet har med läxan påverkas i allra högsta grad barnets egen inställning till läxan och till ämnet i sig.

I den här uppsatsen undersöker jag hur barns mående och beteende bedöms i samband med deltagande i stödgrupp på Trappan i Uppsala. Jag studerar SDQ-formulär (Strength and difficulties questions) ifyllda av barn och/eller deras föräldrar 2009- 2011. SDQ mäter sex variabler: a) emotionella problem, b) uppförandeproblem, c) hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem, d) kamratproblem, e) prosocialt beteende samt f) total svårighetspoäng. Materialet utgörs av skattningar för 166 barn. En ny rapport (Skerfving 2011) om utvärdering av stödgrupper i Uppsala län blir ett viktigt jämförelsematerial, men jag gör delvis andra metodiska val än rapporten. Sju olika kvantitativa frågeställningar används: 1) Jämförelser med nordiska normalpopulationer, 2) jämförelser utifrån inriktning på stödgrupp, 3) kön, 4) ålder, 5) barns och föräldrars skattningar, 6) före- och eftermätningar samt 7) avhoppare och fullföljare. Medelvärden och standardavvikelser räknas ut och skillnaderna signifikanstestas. Resultaten jämförs med rapportens resultat. Till överensstämmelserna med rapporten kan räknas att mönster avseende kön i de olika studierna är likadana. Beträffande ålder finns likheter i karakteristika för den äldsta gruppen (16- år) och den näst äldsta gruppen (13-15 år). Även utifrån jämförelserna av före- och eftermätningarna överensstämmer resultaten i stort sett. Till avvikelserna från rapportens resultat kan nämnas min slutstats att 7-12-åringar respektive 13-15-åringar verkar förhålla sig klart olika till sina åldersmässigt jämförbara normalpopulationer. Ett annat resultat inom samma kategori är att 10-12-åringarna hamnar lägre än övriga grupper i vissa svårighetsvariabler. Beträffande skattningsperspektiv bedömer flickorna i min studie sig själva betydligt högre i svårighet än vad deras föräldrar gör. Ett resultat som saknar motsvarighet i rapporten är att den typiske deltagaren (i den yngsta åldersgruppen) beskrivs som ett barn med känslomässiga problem och beteendeproblem som däremot klarar sig ganska bra på det sociala området. Ett annat sådant resultat är beskrivningen av avhopparna i jämförelse med fullföljarna. Avhopparna framstår här som en grupp med större svårighetsbelastning än fullföljarna, särskilt i uppförandeproblem.