No description available.

No description available.

No description available.

With the global population becoming more urban and less rural, increasingly research has argued for concepts such as establish Green Infrastructure (GI) as a tool for enhancing wildlife survival and human’s living quality (e.g. Harrison et al., 1995; Benedict and McMahon, 2006). However, an interdisciplinary planning approach underpinned by ecological and social evidence has not yet been fully developed. This research therefore seeks to integrate an ecological network with a green space planning standard by exploring the use of biotope and sociotope mapping methods. Seeking a comprehensive planning that takes all green resources into account, a green space typology is firstly developed according to Taiwanese contexts for identifying green spaces from land use maps. In order to specify effective features of these green spaces to bird survival and user preferences, an insight was conducted into the relationship of ‘birds and urban habitats’, as well as ‘human preferred urban green spaces’ in Taipei City. Important environmental factors influencing bird distribution and influencing human experiences in urban green spaces are respectively specified and developed into an ecological value index (EVI) to detail potential habitats and a social value index (SVI) to evaluate recreational green space provision. Interestingly, proximity to green space appears to plays a more critical role in human preferences than bird survival in Taipei city; size is important both as a habitat and for creating an attractive green space; and green space quality tends to be a more significant factor than its structure for both wildlife and people. Utilising the bio-sociotope maps, this thesis argues for a number of strategies: conserving, enlarging, or creating large green spaces in green space deficient areas; increasing ecological and recreational value by enhancing green space quality of specific characteristics; and tackling gravity distance by combining green space accessibility and attractiveness in optimising urban green structure. As these suggestions are a challenge to apply in intensively developed urban areas, barriers from land use, political mechanisms, technical shortages, and cultural characteristics are also explored with possible resolutions presented for facilitating implementation. It is clear that optimising a multifunctional GI for both wildlife and people requires interdisciplinary knowledge and cooperation from various fields. The EVI and SVI developed within this thesis create the potential for a more place-specific and quantifiable green spaces strategy to help better link ecological and social functions in urban areas.

Abstract Broadleaved forests are highly valuable biotopes with important recreational value and contain rich occurrences of species of conservation concern. To monitor the development of nature values in a forest ecosystem during an interval of approximately ten years, follow-up inventories were carried out, following the first inventories which took place ten years ago in two nature reserves (Karlsvik and Bohult) dominated by broadleaved trees in the county of Halland, Sweden. Indicator species of lichen and moss were searched for and compared to the first inventories. The results show that both reserves contain more indicator species today than approximately ten years ago, though a change in the species composition was observed. In Bohult fewer indicator lichens were observed, although more observations were made of indicator mosses - making the total number of indicator species higher than in the previous inventory. Potential explanations to the differing results of the two reserves were discussed and assessed to be for varied reasons. The observed increased occurrences of indicator species may be due to increased continuity leading to bigger and older trees which make way for more epiphytes. The observed decreased occurrences of indicator species may be due to human activity such as newly carried out clearcutting in close proximity to the reserve (which could lead to edge effects or other environmental stresses), nitrogen deposition or exploitation. An observed threat for both reserves is the increasing growth of norway spruce (Picea abies) which may outcompete broadleaved species and the potential indicator species they may inhabit. / Sammanfattning Ädellövskogar är mycket värdefulla naturtyper med höga rekreationsvärden och med rika förekomster av naturvårdsarter. För att utvärdera förändringen av skogliga naturvärden inom en tidsperiod av ca tio år utfördes uppföljningsinventeringar av två tidigare inventerade naturreservat som domineras av ädellövskog i Hallands län i Sverige. Signalarter av lavar och mossor eftersöktes och jämfördes med tidigare funna signalarter. Båda reservatens ursprungliga inventeringar utfördes för ca tio år sedan och resultaten visar att de båda reservaten nu har fler signalarter än tidigare, samtidigt som en förändring observerades i artsammansättningen då samtliga signalarter ej återfanns. I Bohult observerades färre signalartslavar, men fler signalartsmossor - vilket resulterade i ett större antal signalarter totalt för området. Potentiella förklaringar till de skilda förändringarna diskuterades och bedömdes bero på varierande orsaker. Det större antalet observerade signalarter skulle kunna förklaras av ökad tid för kontinuitet med fler grova och äldre träd som utgör lämpliga substrat för kolonisering av de eftersökta signalarterna. Det färre antalet observerade signalartslavar i Bohult skulle kunna bero på mänsklig påverkan i form av nyligen utförda kalavverkningar i angränsning till reservatet, vilket kan bidra till kanteffekter eller andra påfrestningar på miljön. Kvävenedfall, dikning av vattendrag eller annan exploatering föreslås också som möjlig orsak. Ett observerat hot för båda reservaten var igenväxningen av gran, vilken skulle kunna konkurrera med ädellövträden och de signalarter de kan husera.

The concept of differentiated land use was formulated already 50 years ago to preserve biodiversity and to maintain or restore the necessary landscape structure. Although it has been anchored in the Federal Nature Conservation Act, there is still no monitoring of its implementation, although the German Advisory Council on the Environment has been calling for this for 25 years. The paper argues that the technical prerequisites for monitoring the differentiated land use are ready today and discusses the conceptual steps necessary. It identifies several dimensions and proposes corresponding indicators of landscape structure, in particular the degree of diversification and the mixing of intensive land uses, the distribution of the size of intensively used areas, the proportion of semi-natural areas (at least 10 %) and the interconnected arrangement of semi-natural areas. Furthermore, the paper discusses suitable reference units and existing data. Finally, we identify remaining gaps in the data basis and discuss the question of defining target values. / Das Konzept der differenzierten Landnutzung wurde bereits vor 50 Jahren formuliert, um Biodiversität zu erhalten und die dazu erforderliche Landschaftsstruktur zu bewahren oder wiederherzustellen. Es ist zwar im Bundesnaturschutzgesetz verankert worden, aber es fehlt noch immer ein Monitoring seiner Umsetzung, obwohl der Sachverständigenrat für Umweltfragen dies seit 25 Jahren als notwendig einfordert. Der Beitrag argumentiert, dass die technischen Voraussetzungen für ein Monitoring der differenzierten Landnutzung heute bereitstehen, und diskutiert die dafür nötigen konzeptuellen Schritte. Es werden verschiedene Dimensionen bestimmt und entsprechende Indikatoren der Landschaftsstruktur vorgeschlagen, insbesondere zum Grad der Diversifizierung und der Durchmischung der intensiven Landnutzungen, zur Schlaggrößenverteilung intensiv genutzter Flächen, zum Flächenanteil naturnaher Flächen (mindestens 10 %) und zur vernetzten Anordnung der naturnahen Flächen. Des Weiteren diskutiert der Aufsatz geeignete Bezugseinheiten und vorhandene Daten. Abschließend werden verbleibende Lücken in den Datengrundlagen identifiziert und die Frage der Definition von Zielwerten erörtert.

Urbanization is increasing around the world and causes distress on the urban green areas as more and more people moves into cities. This leads to expansion and densification of the city and green areas within and around the cities run the risk of being exploited and fragmented. Thus, the rapid urbanisation process negatively affects biodiversity, as fragmentation of green areas occurs due to development of housing and roads. This results in habitat loss, causing decreasing species populations, and loss of connectivity for species dispersal. Urban green areas are important for maintenance of ecosystem services provided by nature. One ecosystem service which is considered a supportive ecosystem service is biodiversity. Biodiversity is therefore vital to preserve not only for the survival of nature, but for the survival of mankind. There are several, both international and national, objectives concerning the preservation of biodiversity. One of the Swedish Environmental Objectives is called “A Rich Diversity of Plant and Animal Life” and is directly targeting the conservation of biodiversity and had its due time in 2020. The objective was deemed not fulfilled this year, and one of the reasons mentioned was the expansion of cities, as green areas risked being exploited and fragmented. The shrinkage and isolation of natural habitats increase the risk for degradation of urban biodiversity so therefore the conclusion was to consider green areas at an early stage of the physical planning process. In this context, Green Infrastructure (GI) is the coherent network of structures, nature areas and habitats that are important for the provision of ecosystem services. GI is used when working with climate adaptation, social values, and biodiversity in urban areas. The Green Area Factor (Grönytefaktor, GYF, Swedish abbreviation) used in Sweden has been adapted to fit the current values and goals of the city of Malmö in Sweden, and later on applied in three of the biggest cities of Sweden: Malmö, Gothenburg, and Stockholm. GYF used in the City of Stockholm is a planning tool adopted for development districts and is applied during land allocation within the municipality (abbreviated GYF KVM). GYF KVM is calculated by dividing the sum of the green areas with the total area of the property. This result in a factor which should be achieved when the development on the property is completed. This thesis investigates how GYF KVM is treated by developers and the city of Stockholm during development and whether GYF KVM is a good tool for preserving the biological diversity in cities. The report also investigates whether GYF KVM is a long-term solution for strengthening the GI, especially regarding biodiversity. Methods used for answering the objectives were in the form of literature research of both scientific and grey literature, and interviews with stakeholders. The stakeholders identified were the City of Stockholm, the Swedish Environmental Protection Agency (SEPA), consultants, C/O City and developers operating within the city of Stockholm. The thesis concluded that GYF KVM is a tool that is primarily intended to implement ecosystem services and is not only intended to strengthen biodiversity. However, GYF KVM lacks strong links to GI as the area of application is limited to the district. One solution could be for the city to implement a complementary tool for the design of green areas on public land. In this way, the planning area is expanded. Another proposal that was raised was to implement a binding national GYF model that ensures that more municipalities use GYF when planning urban environments. A national GYF model would also ensure that the additional green values are followed up and maintained. / En alltmer ökande urbanisering sker runt om i världen och i Stockholms stad växer antalet invånare för varje dag. Urbanisering innebär oftast en påfrestning på de urbana grönytorna då alltfler människor centreras kring stadskärnan vilket resulterar i expandering och förtätning av staden. Den biologiska mångfalden i den urbana miljön riskerar därmed att påverkas negativt. Grönytorna i städer är viktiga att bibehålla för att upprätthålla ekosystemtjänster som naturen ger oss. En ekosystemtjänst som klassas som en stödjande tjänst är den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är därför viktig att säkra inte enbart för naturens skull utan också för människans överlevnad. Det finns många mål, både internationella och nationella, kopplade till bevarande av den biologiska mångfalden. Ett av Sveriges miljökvalitetsmål berör den biologiska mångfalden och heter Ett rikt växt- och djurliv. Naturvårdsverket bedömde att målet inte skulle uppnås år 2020 och ett av hoten mot biologisk mångfald var stadsutbredning. Skälet till detta ansågs vara att grönytor riskerar att exploateras och fragmenteras, vilket ökar risken för degradering av den biologiska mångfalden i staden. Grönytor bör därför beaktas av kommunerna i ett tidigt skede i den fysiska planeringen. Grön infrastruktur (GI) är det sammanhängande nätverk av strukturer, naturområden och livsmiljöer som är viktiga för tillhandahållande av ekosystemtjänster. GI används vid arbete med klimatanpassning, sociala värden och biologisk mångfald i urbana och andra miljöer. Grönytefaktor (GYF) för allmän platsmark är ett planeringsverktyg som används vid planering av gröna ytor inom en tomt eller en fastighet som ska exploateras. För att särskilja GYF för kvartersmark från andra GYF modeller kommer GYF som används i Stockholms stad hädanefter att förkortas till GYF KVM. GYF KVM räknas ut genom att man dividerar de gröna ytorna inom en fastighet med den totala ytan. På så sätt får man en kvot, eller en faktor, som ska uppnås när fastigheten är bebyggd och färdigställd. GYF modeller används och appliceras i Sveriges tre största städer; Malmö, Göteborg och Stockholm. I dessa städer har GYF modellerats efter den specifika stadens behov och mål. I Stockholms stad ställs GYF som ett krav vid försäljning av kommunal mark till en byggherre för exploatering och är tänkt att stärka den gröna infrastrukturen i staden. Den här rapporten utreder hur byggherrar och Stockholms stad behandlar GYF KVM vid exploatering samt om GYF KVM är ett bra verktyg för att bevara den biologiska mångfalden i städer. Rapporten utreder också om GYF KVM är en långsiktig lösning för stärkande av den gröna infrastrukturen, speciellt gällande den biologiska mångfalden. Metoder som appliceras för att svara på frågorna var en litteraturstudie av vetenskapliga rapporter samt rapporter från statliga myndigheter och Stockholm stad. En intervjustudie utfördes också med berörda parter; Stockholm stad, Naturvårdsverket, konsulter, C/O City och byggherrar verksamma inom kommunen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att GYF KVM är ett verktyg som främst är till för att implementera ekosystemtjänster, och är inte enbart till för att stärka den biologiska mångfalden. Dock saknar GYF KVM starka kopplingar till GI då planområdet för GYF KVM är begränsat. En lösning kan vara att staden implementerar ett kompletterande verktyg för utformning av grönytor på den allmänna platsmarken, så kallad GYF AP. På så sätt utökas planområdet. Ett annat förslag som togs upp var att implementera en bindande nationell GYF-modell som säkerställer att fler kommuner använder sig av GYF vid planering av urbana miljöer. En nationell GYF-modell skulle också säkerställa att de tillkommande gröna värdena följs upp och kvarstår.

No description available.

No description available.

No description available.