Bakgrund: Befolkningen i Sverige blir allt äldre och äldre personer med komplexa vårdbeho vökar. År 2014 var cirka 500000 personer 80 år eller äldre i Sverige och detta beräknas öka till 800000 år 2030. Allt fler äldre vårdas i ordinärt boende och många av dem har komplexa vårdbehov som kräver vård både från landsting, primärvård och kommunal hälso-och sjukvård. Av den anledningen är samarbetet mellan dessa verksamheter en avgörande faktor för att omvårdnaden ska uppnå den kvalitet som de äldre med komplexa vårdbehov har rätt till. Specialistsjuksköterskorfrån de olika verksamheterna har här en viktig roll och det är en utmaning både för denne men även övrig vårdpersonal. Syfte: Syftet med studien är att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av samarbete mellan verksamheter i omvårdnaden av äldre med komplexa vårdbehov. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för att kunna besvara studiens syfte. Sju intervjuer genomfördes med både specialistsjuksköterskor och sjuksköterskor som arbetade inom primärvård eller kommunal hälso- och sjukvård. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analys gjordes enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: I resultatet framkom att samarbete mellan olika verksamheter är komplex. Det framkom många faktorer som försvårar vården av den äldre med komplexa vårdbehov och det krävs engagemang och vilja från all vårdpersonal för att samarbetet ska fungera. Slutsats: Personcentrerad vård har stor betydelse för samarbetet mellan verksamheter i omvårdnaden av äldre med komplexa vårdbehov. Att bedriva ett samarbete mellan verksamheter är komplex och flera faktorer påverkar hur det fungerar. / Background: The population in Sweden is getting older and the number of olderpeople is increasing with complex care needs. In 2014, approximately 500,000 people were80 years or older in Sweden and this is estimated to increase to 800,000 by 2030. More and more older people are being cared for in ordinary housing and many of them have complex care needs that require care from county councils, primary care and municipal health and healthcare. For this reason, the collaboration between these activities is a decisive factor for the nursing to achieve the quality to which the older with complex care needs are entitled. Specialist nurses from the various activities have an important role and it is a challenge both for them but also for other care staff. Aim: The aim of this study is to describe specialist nurses’/nurses’ experience of collaboration between establishments in nursing care of older people with complex care needs. Method: Qualitative content analysis with inductive approach was used to answer the aim of the study. Seven interviews were conducted with both specialist nurses and nurses working in primary care or municipal health care. The interviews were recorded, transcribed, and analyzed according to Graneheim and Lundman (2004). Results: The results showed that collaboration between different activities is complex. Many factors emerged that make it more difficult to care for the older with complex care needs. The commitment and willingness of all care staff is required for the collaboration to work. Conclusion: Person-centered care is of great importance for the collaboration between activities in the care of the older with complex care needs. Conducting a collaboration between establishments is complex and several factors affect how it works.

Introduction: Burnout is an occupational condition characterized by emotional exhaustion, depersonalization, and a low sense of personal accomplishment. While medical students begin schooling with mental health profiles similar to or better than peers who pursue other careers, there is a downward trajectory throughout school suggesting this phenomenon often originates in medical school. For physicians and residents, burnout has been linked to poor outcomes such as patient safety, might contribute to suicidal ideation and substance abuse, and may undermine professional development. Furthermore, there is a lack of surveillance of the prevalence of medical student burnout in a small-sized school setting. Methods: The Maslach Burnout Inventory (MBI), a 22-question survey, is largely accepted as the gold standard for assessment; however, we utilized the 7-question, Well-Being Index (WBI), which has been shown equal efficacy as the full MBI. Eligible participants were currently enrolled in their respective class at the East Tennessee State University Quillen College of Medicine. Each year, a participant was given a WBI survey during the winter season (overall response rate 83%, n = 239). Results: Overall the self-reported burnout rate over the two-year study period was 65.2% and was significantly higher in those reporting as female (71%). There was also variation tracking the class from one year to the next. The second year at this institution showed the highest reported amount of burnout (75%, n=145) while the lowest amount of burnout reported was during the fourth year at 47%. Conclusions: Burnout experienced at this institution was reportedly higher than national average. There are limitations to this study as the periods in which medical students were asked to answer the survey were consistently at the same time in the calendar year, but the host institution’s curriculum had been changed so that it might not match up accordingly. Furthermore, class sizes changed from year to year and might skew the data. This information suggests that burnout prevalence is higher at Quillen College of Medicine and intervention strategies to address burnout should be pursued.

Introduktion: Demenssjukdomar beskrivs som en folksjukdom där en person så ofta som var tredje sekund insjuknar i världen, och i Sverige beräknas samhällskostnaden till närmare 62,9 miljarder kronor årligen. I enlighet med patientlagen skall all vård bedrivas i samråd med patienten, vilket kan försvåras när personen har en kognitiv funktionsnedsättning. Syfte: Syftet var att beskriva delaktighet för personer med kognitiv funktionsnedsättning och deras anhöriga vid beslut om livsuppehållande åtgärder.  Metod: Litteraturöversikt med beskrivande design baserad på tio kvalitativa originalartiklar från PubMed och CINAHL som kvalitetgranskats. Resultatanalysen av artiklarna utgick från Fribergs modell för innehållsanalys. Resultat: Det framkom att personer med kognitiv funktionsnedsättning har olika uppfattningar om hur aktivt delaktiga de vill vara i beslut om livsuppehållande åtgärder. Det fanns de som ansåg att besluten skulle avgöras av vårdgivare och inte av dem själva, men det fanns även de som ville vara mera aktiva i beslut om livsuppehållande åtgärder. De som ville vara mera aktiva i besluten hade gemensamt att de ville underlätta för familj och anhöriga då de var medvetna om att sjukdomen en dag skulle göra dem oförmögna att förmedla sina önskningar.  Slutsats: Personer med kognitiv funktionsnedsättning har olika uppfattningar hur delaktiga de vill vara rörande beslut om livsuppehållande åtgärder. Resultatet pekar på att ett personcentrerat förhållningssätt hos vårdpersonal underlättar för personer med kognitiv funktionsnedsättning att förmedla sin önskan om delaktighet vid beslut om livsuppehållande åtgärder. Anhöriga till personer med kognitiv funktionsnedsättning upplevde ett behov av utbildning för vårdpersonal i samtalsteknik riktade till patientgruppen samt i sjukdomar som ger kognitiv funktionsnedsättning. / Introduction: Dementia diseases are described as a public disease where a person falls ill as often as every three seconds in the world, and in Sweden the estimated social cost is almost 62.9 billion SEK yearly. In accordance with the Patient Act, all care must be provided in consultation with the patient, which can be difficult when the person has a cognitive impairment. Aim: The aim was to describe the participation of people with cognitive disabilities and their relatives when deciding on life support measures.  Method: Literature review with a descriptive design based on ten qualitative original articles collected from PubMed and CINAHL that were quality reviewed. The analysis of the articles was based on Friberg's model for content analysis. Results: It emerged that people with cognitive disabilities have different views on how actively they want to be involved in decisions about life-sustaining measures. There were those who believed that decisions should be made by caregivers and not by themselves, but there were also those who wanted to be more active in decisions about life-sustaining measures. Those who wanted to be more active in the decisions had in common that they wanted to make it easier for family and relatives as they were aware that the disease would one day make them unable to convey their wishes. Conclusion: Persons with cognitive disabilities have different views on how involved they want to be in decisions about life-sustaining measures. The result indicates that a person-centered approach among healthcare professionals makes it easier for persons with cognitive disabilities to convey their desire for participation in decisions about life-sustaining measures. Relatives of persons with cognitive impairment experienced a need for training for care staff in conversational techniques aimed at the patient group as well as various diseases that cause cognitive impairment.

Bakgrund: Utskrivningsprocessen har förändrats på grund av sjukvårdsreformer med mål att stärka patienters ställning och förkorta vårdtider inom sluten vård. Samtidigt som en åldrande befolkning med ökande multisjukhet och komplexa vårdbehov ställer höga krav på samverkan mellan berörda parter. Äldre patienters upplevelse av utskrivningsprocessen är av intresse för sjuksköterskor i rollen som samordnare av insatser under utskrivningsprocessen. Syfte: Syftet var att belysa äldre personers upplevelser av utskrivningsprocessen från slutenvård till primärvård. Metod: Efter en kvalitetsgranskning gjordes en litteraturöversikt enligt Fribergs metod på nio kvalitativa och tre kvantitativa studier ur databaserna CINAHL och PubMed. Resultat: Ur analysen identifierades fem teman under utskrivningsprocessen och var patienters: informationsbehov och vårdpersonalens betydelse, känsla av utsatthet, nöjdhet och tillfredställelse med vården, strategier och empowerment, samt anhörigas betydelse för patienterna. Slutsats: Äldre patienter upplevelser av utskrivningsprocessen var brist på delaktighet och samordning vilket gav upphov till känslor av oro, stress, förvirring och maktlöshet. Patienter upplevde en ojämlik tillgång till insatser, i synnerhet personer ≥ 80 år. Bristande kommunikation mellan vårdpersonal och patienter påverkar patienters upplevelse av utskrivningsprocessen negativt och orsakade vårdlidande. / Background: The hospital discharge process (DP) has changed due to healthcare reforms whose aim has been to promote the status (voice) of patients and to shorten hospital stays. At the same time as an ageing population with increased multimorbidity and complex care needs puts high demands for integrated care on the partners concerned. Elderly patients’ experiences of the hospital discharge process are of interest to nurses in their role as coordinators of integrated care during the discharge process. Aim: The aim was to highlight older persons’ experiences of the discharge process from inpatient to primary care. Method: Following a quality review, a literature review was conducted according to the method by Friberg on nine qualitative and three quantitative articles from the databases CINAHL and PubMed. Results: From the analysis five themes emerged during the DP and were patients’: need for information and the importance of care personnel, feeling of vulnerability, satisfaction with health care, strategies and empowerment as well as the importance of relatives for the patients. Conclusion: Older patients’ experiences of the DP were lacking in participation and integrated care which aroused feelings of concern, stress, confusion and powerless. Patients experienced an unequal access to care and support, especially persons ≥ 80 years. Lack of communication between care professionals and patients influence patients experience of the DP negatively and can lead to health care-induced suffering.

Bakgrund: Studier har visat att demenssjukdom inte tillhörde det normala åldrandet utan berodde på skador i hjärnan. Demenssjukdomarna påverkade minnet, humöret samt kommunikationsförmåga. Oro, ångest och andra beteendesymtom har förorsakats av sjukdomen. Ångestdämpande och sedativa läkemedel mot symtomen var en vanlig behandling. Tidigare forskning visade att det fanns andra behandlingsmetoder att tillgå. Syfte: Att belysa aktiviteter som minskade negativa symtom och ökade välbefinnandet hos personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie av vetenskapliga artiklar genomfördes. Vid granskning framkom olika aktiviteter vilka indelades i en kategori, underkategorier samt effekterna av valda aktiviteter. Resultat: Visade att med olika aktiviteter lindrades negativa symtom och ökade välmåendet samt minskade användandet av sedativa läkemedel. Metoddiskussion: De metoder och strategier som har beskrivits i litteraturen, vilka motsvarade studiens syfte gjorde det möjligt att använda metoden. Resultatdiskussion: Studien visade att det inte fanns några effektiva farmakologiska behandlingar för demenssjukdomar. Det fanns dock olika icke-farmakologiska metoder i kombination med en personcentrerad vård som visade sig haft positiv effekter på beteendemässiga psykiska symtom.Slutsats: Samtliga personer med demenssjukdom hade beteendemässiga psykiska symtom och behövde lindrande åtgärder. Ytterligare forskning sågs som nödvändig inom området för demenssjukdomar. / Background: Studies have shown that dementia did not belong to normal aging but was due to damages to the brain. Dementia affects memory, mood and the ability to communicate. Uneasiness, anxiety and other behavioral symptoms are caused by the disease. Treatment was directed at the symptoms and it was common with anxiety-reducing and sedative drugs. Previous research showed that there were other treatment methods available. Purpose: To elucidate activities and strategies to relieve symptoms and increased wellbeing of people with dementia, as well as the effects of the aforementioned. Method: A qualitative literature review of scientific articles was made. After reviewing different activities emerged that were categorized into headings, subheadings and shown effects. Result: Different activities relieved negative symptoms and increased wellbeing as well as reduced usage of sedative pharmaceuticals. Method discussion: Searches showed that previous research existed. Result discussion: The study showed that there were no effective pharmacological treatments of dementia. The need for non-pharmacological methods in combination with person-centered care existed. Conclusion: People with dementia were showing behavioral mental symptoms and in need of relieving activities. Further research is necessary in the field. / <p>Datum för godkännande: 2019-11-05</p>

Bakgrund: Drogberoende är ett kroniskt tillstånd som innebär att individernas vilja inte räcker för att kontrollera intaget av droger. I Sverige är cirka 5% av befolkningen drabbade av någon sorts beroendesjukdom. Riskfaktorer kan vara uppväxt och tidigare trauma. Drogberoendesjukdomen påverkar individen psykiskt, fysiskt och även samhället. Sjuksköterskor kan ha en negativ syn på fenomenet och det behövs mer kunskap för att patienten ska få ett gott bemötande. Syfte: Beskriva hur personer med en drogberoendesjukdom erfar sjuksköterskans bemötande i somatisk vård. Metod: En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuer med sju personer som har drogberoendesjukdomen. Inklusionskriterier var kvinnor och män i åldrarna 20–60 år. Resultat: I resultatet framkommer informanternas erfarenheter om sjuksköterskornas bemötande i fyra kategorier: sättet att bemöta de drogberoendes rädsla för narkotikaklassificerade läkemedel, vikten av stöttande sjuksköterskor, att bli bemötta med misstro samt sjuksköterskans kunskaper om drogberoendesjukdomen. Konklusion: För att sjuksköterskan ska kunna bemöta patienten på ett bra sätt och ge en god vård krävs ökad förståelse och kunskap kring drogberoendesjukdomen. / Background: Drug addiction is a chronic state in which an individual’s will is not sufficient to control their drug-intake. Approximately 5% of the Swedish population are suffering from an addiction. Risk factors can be upbringing and prior trauma. The disease of drug addiction has both psychological and physical effects on the individual, as well as effects on society. Nurses have a negative view of the phenomenon and there’s a need for more knowledge in order for the patient to receive good treatment. Aim: Describe how people with the disease of drug addiction experience the nurse's treatment in somatic care. Method: A qualitative content-analysis is used to analyse seven interviews with people who suffer from the disease of drug addiction. Entry criterias were women and men ages 20–60 years. Findings: The result shows the informants' experiences of nurses' treatment in four categories; meeting fear of narcotics, supportive nurses, being met with distrust as well as the nurse’s knowledge considering the disease. Conclusion: In order for the nurse to be able to meet the patient in a good way and provide good care, more understanding and knowledge about the disease of drug addiction is required.

Bakgrund: Sjuksköterskor ska kommunicera med patienter och närstående på ett lyhört, respektfullt och empatiskt sätt. Felaktigheter i kommunikation inom hälso- och sjukvården kan vara direkt livshotande och med det ökande antalet immigranter där vårdpersonal och patienten inte talar samma språk finns det stor sannolikhet för brister i kommunikation. Som distriktssjuksköterska inom hälso- och sjukvård är det mycket troligt att man kan komma att träffa på just patienter som talar ett annat språk. Motiv: Få studier om distriktssköterskans erfarenheter av språksvårigheter i hemsjukvården har hittats. Detta är ett viktigt ämne varvid författarna anser att studera detta. Syfte: Syftet med studien var att belysa och beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att kommunicera med patienter med annat modersmål i hemsjukvården Metod: Kvalitativ intervjustudie. Data analyserades med hjälp av en innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier: Ovisshet, Finna nya vägar och Vilja göra rätt. Det framkom att distriktssköterskorna känner en ovisshet och otillräcklighet vid vårdandet av patienter med annat modersmål men att de även hittat vägar för att underlätta omvårdnaden. Det framkom också att distriktssköterskorna ville göra patienten delaktig och ge en lika vård men att detta försvårades på grund av språkförbistringar. Konklusion: Något som står klart efter intervjuerna med distriktssköterskorna är att det är svårt att bedriva en personcentrerad omvårdnad då man inte kan tala samma språk. Fler studier behövs på ämnet. / Background: Nurses must communicate with patients and relatives in a responsive, respectful and empathetic manner. Errors in communication in health care can be directly life-threatening and with the increasing number of immigrants where care staff and the patient do not speak the same language, there is a high probability of shortcomings in communication. As a district nurse in health care, it is very likely that you may come across patients who speak another language. Motive: Few studies on the district nurse's experiences of language difficulties in home care have been found. This is an important topic and the authors consider studying this. Aim: The purpose of the study was to shed light on and describe district nurses' experiences of communicating with patients with another native language in home care. Methods: Qualitative interview study. Data was analyzed using a content analysis with an inductive approach. Result: The analysis resulted in three main categories: Uncertainty, Finding new paths and Willingness to do the right thing. It emerged that the district nurses feel an uncertainty and inadequacy in the care of patients with another native language, but that they have also found ways to facilitate the care. It also emerged that the district nurses wanted to involve the patient and provide equal care, but that this was made more difficult due to language difficulties. Conclusion: Something that is clear after the interviews with the district nurses is that it is difficult to conduct person-centered nursing as you cannot speak the same language. More studies are needed on the subject.

Bakgrund: Vårdmöten med patienter med språkbarriärer blir allt vanligare för distriktssköterskan inom kommunal hälso- och sjukvård. Hen har ett ansvar att arbeta personcentrerat och sträva efter jämlik vård, men detta försvåras på grund avspråkbarriärer.  Syfte: Var att beskriva distriktssköterskans erfarenheter av att främja personcentrerad vård för patienter i kommunal hälso- och sjukvård när språkbarriärer föreligger.  Metod: Studien är kvalitativ, datainsamling har skett via semistrukturerade intervjuer med åtta distriktssköterskor inom kommunal hälso- och sjukvård. Insamlad data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Sammanfattades i sex underkategorier och två huvudkategorier;Distriktssköterskans egna strategier och förhållningssätt för att främja personcentrerad vård. Språkligt stöd och organisatoriska förutsättningar krävs för att möjliggöra personcentrerad vård. En god vårdrelation var en förutsättning för att vården skulle bli personcentrerad. Distriktssköterskorna försökte främja personcentrerad vård och en vårdrelation genom egna förhållningsätt och kulturell medvetenhet samt språkligt stöd, från informella och formella tolkar. Slutsats: Kommunikationen och den enskilda distriktssköterskans kulturella medvetenhet, hade en stor betydelse för skapandet av en vårdrelation, som främjar personcentrerad vård. Att kunna kommunicera var viktigt och behovet av formellatolkar som språkligt stöd lyfts av distriktssköterskorna. Dock begränsade organisatoriska förutsättningar möjligheten, att använda formella tolkar i tillräcklig utsträckning. / Background: Care meetings with patients with language barriers are becoming more common for the district nurse in municipal health care. The district nurseshave a responsibility to work person-centered and strive for equal care, but this becomes more difficult due to language barriers. Aim: To describe the district nurses' experiences of promoting person-centered care for patients in municipal health care, when language barriers occur.  Method: The study has used a qualitative approach. Data collection has taken placeby semi-structured interviews, with eight district nurses in municipal health care. Collected data has been analysed with qualitative content analysis with an inductive approach.  Results: Summarised in six subcategories' and two main categories; The district nurse's own strategies and approaches to promote person-centered care. Language support and organisational conditions are required to enable person-centered care. A good care relationship was essential for the care to become person-centered. District nurses tried to promote person-centered care and the establishment of a care relationship, through their own attitudes and cultural awareness, as well as linguistic support from informal and formal interpreters. Conclusion: The communication and the cultural awareness of the individual district nurse was of great importance, for establishing a care relationship that promotes person-centered care. Being able to communicate was important and the need for a formal interpreter as language support was pointed out by the district nurses. However, organisational conditions limited the possibility of using formal interpreters to a sufficient extent.

Bakgrund: En fungerande kommunikation inom hälso- och sjukvård är viktigt för att förebygga misstag som potentiellt kan leda till en vårdskada. Kommunikation förekommer i olika situationer inom vården och däribland vid rapportering mellan sjuksköterskor. Det finns olika rapporteringsmodeller att tillämpa och en av dem är bedsiderapportering. Bedsiderapportering innebär att patienten får närvara under rapporteringen och således har patienten möjlighet att fylla i med saker som sjuksköterskorna glömmer bort eller blir fel. Patienternas uppfattning är att bedsiderapportering förbättrade den individuella vården och att de i större utsträckning kunde fråga och få ytterligare information.Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskans upplevelse att arbeta med bedsiderapportering.Metod: En litteraturöversikt vars resultat är baserat på 16 vetenskapliga artiklar som är av kvalitativ, kvantitativ och mixad metod. Artiklarna är publicerade mellan 2011–2021.Resultat: Enligt sjuksköterskorna leder bedsiderapportering till att patienterna blir mer involverade i sin vård och patientsäkerheten ökar. Bedsiderapportering är en personcentrerad rapporteringsmodell som gör att sjuksköterskornas engagemang till sitt arbete ökar. Det finns dock hinder för att genomföra bedsiderapportering, sjuksköterskorna upplever att det är svårt att upprätthålla sekretess gentemot patienter när rapporteringen sker inne i patientsalar. Detta medför att sjuksköterskorna känner att de behöver mer tid att förbereda sig för att gå in till patienter och sjuksköterskorna menade att detta bidrar till att bedsiderapportering blir en tidskrävande rapporteringsmodell.Konklusion: Bedsiderapportering har en positiv effekt på sjuksköterskors vårdrelation till patienter. Sjuksköterskorna ansåg att bedsiderapportering medför en högre patientsäkerhet och att patienternas deltagande vid rapportering är positiv. Sjuksköterskorna ansåg att ett modifierat tillvägagångssätt som bestod av både bedsiderapportering och traditionell rapportering vore det ultimata sättet att föra rapport. / Background: Functional communication in health care is important to prevent mistakes that can potentially lead to a care injury. Communication occurs in different situations in health care, including when reporting between nurses. There are different reporting models to apply and one of them is bedside reporting. Bedside reporting means that the patient can be present during the reporting between the nurses in the ward. The patient has the opportunity to fill in with things that the nurses forget or go wrong. The patients' perception of bedside reporting is that it improved individual care and that they could ask and receive further information to a greater extent.Aim: The aim was to describe the nurse's experience of working with bedside reporting.Method: A literature review whose results were based on 16 scientific articles that are of a qualitative, quantitative and mixed method. The articles are published between 2011–2021.Results: According to the nurses, bedside reporting leads to patients becoming more involved in their care and patient safety increasing. Bedside reporting is a person-centered reporting model that increases the nurses' commitment to their work. However, there are obstacles to conducting bedside reporting, the nurses experience that it is difficult to maintain confidentiality towards patients when the reporting takes place inside patient rooms. This means that the nurses feel that they need more time to prepare to go into patients and the nurses said that this contributes to bedside reporting becoming a time-consuming reporting model.Conclusion: Bedside reporting has a positive effect on nurses' care relationship with patients. The nurses considered that bedside reporting entails higher patient safety and that patients' participation in reporting is positive. The nurses considered that a modified approach that consisted of both bedside reporting and traditional reporting would be the ultimate way to report.

Bakgrund: Empati är ett svårdefinierat begrepp som i denna litteraturstudie diskuteras utifrån olika synsätt. Empati beskrivs vara en förväntad färdighet hos en professionell sjuksköterska såväl som det beskrivs vara ett nödvändigt redskap för att sjuksköterskan ska kunna utöva personcentrerad vård. Fenomenet beskrivs ha olika grunder utifrån vem som gör försök att kartlägga det. Syfte: Att undersöka empatins betydelse för sjuksköterskan i den kliniska verksamheten. Metod: Studien är designad som en litteraturstudie baserad på 13 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Artiklarna har granskats och sedan analyserats utifrån en manifest innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier: Barriärer för ett empatiskt bemötande, Empatins konsekvenser för sjuksköterskan och Hur det empatiska förhållningssättet integreras i kliniska verksamheten. Konklusion: En avsaknad av empati och/eller empatiskt bemötande kan leda till att vården organiseras utifrån New Public Management som kan bli skadlig för sjuksköte / Background: Empathy is a difficult concept to define, which in this literature study is discussed from different perspectives. Empathy is described as an expected skill of a professional nurse as well as it is described as a necessary tool for the nurse to be able to provide person-centered care. The phenomenon is described differently based on who is trying to describe it. Purpose: To investigate the importance of empathy for the nurse in clinical activities. Method: The study is designed as a literature study based on 13 scientific articles with qualitative approach. The articles have been reviewed and then analyzed based on a manifest content analysis. Results: The analysis resulted in three main categories: Barriers to empathetic response, the consequences of empathy for the nurse, and how the empathetic approach is integrated into clinical activities. Conclusion: A lack of empathy and/or empathetic treatment can lead to care being organized based on New Public Management that can be detrimental to the nurse and her experience of the profession as well as the ability to provide person-centered care.