Uppsatsen anlägger ett dilemmaperspektiv på specialpedagogik samt är skriven utifrån sociokulturell teori. Svensklärare respektive matematiklärare med specialpedagogisk erfarenhet intervjuas på två olika skolor.  Syftet med intervjuerna är att öka kunskapen om vilka metoder eller positiva påverkansfaktorer som några pedagoger på högstadiet framhåller när det gäller att utveckla elevers läsförståelse inom matematikämnet sett ur ett dilemmaperspektiv. Undersökningen resulterade i att ett antal dilemman, samt metoder för att överbrygga dessa, kunde identifierades i analysverktygets tre nivåer. Dels i den sociala kontexten som innefattar arbetsformer, men också när det gäller elevens kognitiva processer och den matematiska uppgiftstexten. Ett dilemma som alla respondenterna uppmärksammade var dilemmat mellan att tillgodose gruppens behov kontra individens behov av stöd för att kunna nå kunskapsmålen. Pedagogernas metoder för att överbrygga aktuella dilemman redovisas och kopplas till forskning på respektive område. Resultatet går inte att generalisera på grund av undersökningens ringa omfattning, men det pekade tydligt på att dilemmaperspektivet har ett starkt berättigande utifrån pedagogernas uppfattningar samt att pedagogerna har en uppsättning metoder för att förhålla sig till aktuella dilemman vilket också exemplifieras i diskussionsdelen.

Studiens övergripande syfte var att undersöka hur elever, lärare, specialpedagoger samt rektorer definierar begreppet särskilt stöd. Mer specifika frågeställningar var vilka diskurser som gick att identifiera, samt om dessa var i samspel eller i konflikt. Ytterligare en fråga var om det var möjligt att fastställa en dominerande diskurs. En kvalitativ metod användes i studien där samtliga deltagare lämnade brevsvar som analyserades utifrån Laclau och Mouffes diskursteori. I studien deltog sju elever, sju lärare, tre specialpedagoger samt fem rektorer. Resultatet har analyserats utifrån ett dilemmaperspektiv som innebär att snarare än att hitta lösningar som är rätt eller fel, är syftet att lyfta problematiska frågor till diskussion och undersöka hur aktörer ser på dilemman ur olika perspektiv. Resultatet visade att samtliga aktörers svar kunde delas in i sju olika teman: en tidsaspekt, rumsaspekt, aktörsaspekt, innehållsaspekt, orsaksaspekt, känsloaspekt samt en juridisk aspekt. Grupperna skilde sig åt då eleverna saknade en juridisk aspekt i sina svar medan lärarna inte uttryckte en rumsaspekt. Specialpedagogernas svar gav inte uttryck för en känsloaspekt. Eleverna var mer samstämmiga i sina beskrivningar av särskilt stöd, medan det i de övriga gruppernas svar fanns stor variation i definitionerna. De diskurser som återfanns var en emotionell, pedagogisk, medicinsk, juridisk samt en expert-diskurs. Den diskurs som dominerade var den pedagogiska diskursen som förekom i samtliga gruppers svar men därefter skiljde det sig åt. Förekomsten av de övriga diskurserna visade att begreppet särskilt stöd är problematiskt i flera aspekter, då olika diskurser ger uttryck för olika perspektiv på hur det särskilda stödet ska ges och av vem. Motsättningen mellan den emotionella och juridiska diskursen innebär ett stort dilemma, då särskilt stöd för elever berör självförtroende och självkänsla medan det för övriga grupper samtidigt handlar om kompetens, organisation och resurser. Samtliga grupper beskrev särskilt stöd i ett motsatsförhållande till den ordinarie undervisningen vilket påvisade dilemmat med särskiljning samt skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik.

Syftet med denna studie var att studera hur några lärare i gymnasiesärskolan resonerade och problematiserade kring sitt uppdrag, i synnerhet gällande förutsättningar för elevers framtida delaktighet i samhället. Denna studie genomfördes med en kvalitativ ansats där tolv halvstrukturerade intervjuer utfördes med lärare som arbetar inom gymnasiesärskolan i tre olika mellansvenska kommuner. Intresset riktades mot att utforska hur lärare som arbetar i gymnasiesärskolan resonerade kring gymnasiesärskolan som skolform, samhällets syn på personer med utvecklingsstörning samt vilka tankar lärare har om elevernas framtidsutsikter efter avslutad utbildning. För att analysera empirin användes en metod där fokus ligger på att sortera ut meningsbärande enheter utifrån vårt syfte och våra frågeställningar. Meningsenheterna kodades och bildade följande tre teman; gymnasiesärskolan som skolform, gymnasiesärskolan och delaktighet och samhället och delaktighet. Dessa teman analyserades med hjälp av följande teoretiska ramverk: Dilemmaperspektivet, Stigmatiseringsteorin samt Molins delaktighetsmodell. Tolkningen av resultatet visade att samtliga lärare i studien uttryckte en kluven inställning till gymnasiesärskolan som en egen skolform. Resultatet skildrade ett komplext dilemma där de politiska ramarna som styr strävar mot att förbereda eleverna för, enligt lärare i studien, en verklighet som efterfrågar andra färdigheter och ställer krav som eleverna kan ha svårt att leva upp till.

Förskolan ansvarar för barns språkutveckling och därför är det viktigt att anordna en stimulerande miljö som kan bidra till barns lärande. I dagens samhälle finns det barn som saknar verbalt språk, har svårigheter med kommunikation och lever i ett mångfaldssamhälle med flera språk. Dessa barn behöver ett speciellt förhållningssätt för att gynnas i sitt språk i den fortsatta utbildningen. Syftet med studien var att undersöka hur estetiska ämnen används i olika verksamheter som ett hjälpmedel för barns språkutveckling. Tidigare forskning visar att det finns en koppling mellan estetiska ämnen och språklärande. Utifrån detta ville vi undersöka hur estetiska ämnen kan användas som specialpedagogik. Det vill säga hur ordinarie pedagoger använder estetiska ämnen som ett tillvägagångssätt för lärandet i verksamheten. Genom att utgå från den kvalitativa intervjumetoden valde vi att intervjua förskollärare, lärare och fritidspedagoger för att kunna se vilka tillvägagångssätt de utgår från. Med utgångspunkt i våra analyser använde vi dilemmaperspektivet, inkluderings-, exkluderings- och regressionsbegreppet. I studien framkom att estetiska ämnen används ofta i verksamheterna men främst omedvetet för barnens språkutveckling. Resultatet visar också att estetiska ämnen har många positiva effekter på barnens kommunikativa och sociala förmåga. Vi anser dock att pedagogerna i framtiden borde använda sig av estetiska ämnen mer medvetet för att kunna ta tillvara på det estetiska ämnenas fulla potential.

Denna studie har som mål att ta reda på pedagogers och specialpedagogers syn på sitt arbete med inkludering av barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Studien är baserad på nio semistrukturerade intervjuer, sex intervjuer med pedagoger och tre intervjuer med specialpedagoger. Vi har utgått från ett dilemmaperspektiv kring specialpedagogik, mer beskrivande om dilemmaperspektivet kommer i teoridelen. Resultaten av denna studie visar på att pedagogerna utgår från tanken om ”en skola för alla” när de utgår från inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Men både pedagogerna och specialpedagogerna finner problemen med de stora barngrupperna, tidsbristen och kunskapsbristen. I delstudie ett pekar resultaten på att pedagogerna upplever en brist i resursfördelningen och att denna brist medverkar till problem då barnen inte får det stöd de är i behov utav. När det handlar om varför pedagoger bör sträva efter inkludering så lyfts mångfalden fram som positivt. Det är lika viktigt att även pedagoger, föräldrar och andra anställda samverkar och engagerar sig för att förverkliga inkluderingen av alla barn. För att pedagogerna ska känna trygghet i sitt arbetssätt vill några av pedagogerna ha mer utbildning inom olika diagnoser och arbetssätt. Detta är även något som framkommer från specialpedagogerna i delstudie två, då de berättar att bristen på kunskap kring olika diagnoser är det som påverkar att barnen inte blir inkluderade ”på riktigt”. Resultaten i delstudie två visar vidare att det finns en avsaknad av kompetens i förskolan. Vidare visar resultaten att det finns en tidsbrist, som påverkar barn i behov av särskilt stöd då pedagogerna inte hinner med att implementera förändringsarbete för att möta barnens behov. Ytterligare resultat pekar på att förskolan inte kan inkludera samtliga barn, då det är stora barngrupper och att dessa stora barngrupper påverkar samtliga barn.

Uppsatsen avser att ta fram exempel på hur specialpedagoger beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter. Dessa exempel sätts i relation till olika teoretiska perspektiv för att se i vilken teori de intervjuade specialpedagogerna grundar sitt arbete. De teoretiska perspektiv som uppsatsen har undersökt kopplingar till är det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet samt dilemmaperspektivet. Frågeställningarna som handlar om hur specialpedagogerna beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter visar att de alla arbetar medvetet med eleverna på främst en individuell nivå. I frågeställningen som handlar om teoretiska perspektiv visar resultaten att alla de intervjuade specialpedagogerna har ett grundläggande relationellt perspektiv på undervisning. De vill arbeta mer med ett relationellt arbetssätt, t ex observera hela klassers lärmiljö, utveckla inkluderande arbetssätt och undersöka hur undervisningen påverkar elevernas resultat. Resultaten visar också att trots att specialpedagogerna uttrycker ett relationellt perspektiv så utförs många av arbetsuppgifterna grundat i ett kategoriskt perspektiv. Studien kommer fram till att det blir ett dilemma för specialpedagogerna när de förväntas utföra flera arbetsuppgifter enligt ett kategoriskt perspektiv samtidigt som de själva känner att de vill arbeta utifrån ett relationellt perspektiv.

Syftet med detta examensarbete är att genom de specialpedagogiska relationella – och dilemmaperspektiven, samt genom ett sociokulturellt perspektiv undersöka vilken skola barn och unga möter i Tanzania. Teoretiska utgångspunkter har varit den salutogena teorin med fokus på KASAM, känsla av sammanhang, och Cumminsmodell där fokus ligger på att undersöka samspelet mellan lärare och elev. Detta eftersom elevens tillägnande av kunskap och motivation beror på hur läraren planerar undervisningen utefter dennes erfarenheter, språk och kultur. Metod för examensarbetet har varit fallstudien och valda datainsamlingsmetoder är observationer, informella samtal med lärare, samt intervjuer av lärare. Sammanlagt gjordes sju lektionsobservationer och tre intervjuer med lärare. Forskningsfrågorna till studien fokuserade på hur möjligheter, hjälpmedel, specialpedagogiska och andraspråksdidaktiska val och lärarens kommunikation med eleverna utnyttjas för att eleverna ska känna KASAM och lust att lära, samt vilken uppfattning lärarna hade angående elevernas känsla av sammanhang. Resultaten visade på att KASAM var något lärarna ansåg att eleverna fick del av medan observationerna visade en annan bild. Få hjälpmedel, lite interaktion mellan lärare och elever och stressande tillvaro var bland annat några utav orsakerna till att låg KASAM observerades. Resultaten visade också att lärarna gjorde vissa specialpedagogiska och andraspråksdidaktiska val. I analysdelen diskuteras resultaten bl a att om eleverna ej tränas i diskussioner, egen produktion av något slag, och endast får frågorna och uppgifterna av lärarna som återfinns i boken kan leda till att den språkliga utvecklingen eller den kognitiva utvecklingen hos eleverna ej främjas, samt att låg KASAM kan utvecklas. Resultaten visade att undervisningen skedde på en mer abstrakt språklignivå än eleverna låg på, samt att innehållet eller undervisningen ej kopplades till elevernas tidigare erfarenheter. Resultaten visade även på att många elever främst de som kunde antas i behov av särskilt stöd ofta var i stressade situationer med låg motivation, begriplighet och hanterbarhet, vilket kan leda till att låg KASAM skapas. I Sverige visar statistik att elever med annan kulturell bakgrund har lägre resultat än de med svenska som ursprung. Många forskare anger brist på interkulturell kompetens hos lärare som en av orsakerna till detta. Om läraren hade detta skulle kanske elever som anses i behov av särskilt stöd ej behöva det eller anses vara i behov av annat stöd än vad de får.

I en tid när inkludering känns som en självklar målsättning för många i skolan, men där stödåtgärder utanför klassrummet ändå är en organisation som används, känns den här studien som ett relevant inslag. Studiens syfte var att undersöka hur pedagoger uppfattar förhållandet mellan begreppet inkludering och en praktik där stöd ges utanför klassrummet. Finns det motsättningar mellan dem eller kan de fungera tillsammans? Fem pedagoger, både lärare och specialpedagoger, har genom intervjuer medverkat i studien. De arbetar alla i verksamheter där stöd helt eller delvis ges utanför klassrummet. Intervjuerna har utgått från en semistrukturerad intervjuguide. Det transkriberade materialet har analyserats med hjälp av tematisk innehållsanalys. Utifrån studiens resultat dras två huvudsakliga slutsatser. Den första handlar om motivation. Pedagogerna ger uttryck för att en viktig förutsättning för att ge stöd utanför klassrummet är att eleven själv vill ta emot stödet där. De uppfattar också att det på olika sätt går att påverka eleverna att vilja ta emot stödet och att det går att göra genom inre eller yttre motivation. När det gäller synen på vilken typ av motivation som ska användas, samt synen på vem som bär ansvaret för stödet, uppkommer skillnader i uppfattningar. Även flexibiliteten i den specialpedagogiska organisationen skiljer sig åt mellan olika skolor, vilket framgår genom analysen. Den andra slutsatsen handlar om ett marigt manövrerande mellan olika intressen. Pedagogerna i studien ger uttryck för en balansgång där hänsyn måste tas till olika aspekter, så som elevens vilja, elevens bästa, en skola för alla, klassens bästa och klassrummets begränsningar. Det kan i sin tur, genom tidigare forskning och teoretiska perspektiv, kopplas till en diskussion kring skollagens paragrafer och intentioner kring inkludering och platsen för undervisning. Det finns en samstämmighet bland pedagogerna om att lärmiljön i klassrummet går att anpassa ännu mer för att bättre svara mot elevernas behov, men flera av dem uttrycker samtidigt att stöd utanför klassrummet är ett bra komplement för en del elever, och för vissa till och med en förutsättning för ett deltagande i en inkluderande undervisning.  Studiens resultat kan förstås utifrån ett dilemmaperspektiv. Frågan om förhållandet mellan särskiljande lösningar och inkludering är en komplex fråga utan enkla svar. När frågan diskuteras ställs nya frågor, och lösningar skapar nya problem. Det blir tydligt när elevens vilja och behov ställs mot skollagens paragrafer, klassrummets begränsningar och inkluderingens intentioner.

I detta arbete undersöks förskollärares upplevelser av det specialpedagogiska uppdraget i förskolan samt framskrivningen av sagda uppdrag i Salamancadeklarationen. Vidare analyseras kopplingar mellan dessa med hjälp av tre perspektiv på specialpedagogik sammanfattade av Claes Nilholm (2020). Dessa perspektiv är den teoretiska ansats studien utgår från. I arbetet används kvalitativa metoder som insamling- och analysmetod. Arbetet är uppdelat i två delstudier. Delstudie I består av en intervjustudie med verksamma förskollärare. Studien fokuserar, med hjälp av en semistrukturerad intervju, på förskollärares upplevelser av specialpedagogik i förskolan. Intervjuerna transkriberas och analyseras med hjälp av tolkande fenomenologisk analys (IPA) och de tre perspektiven på specialpedagogik som teoretisk grund. Delstudie II består av en textanalys av ett utdrag av Salamancadeklarationen. Analysen utgörs av en tematisk analys i sex steg med de tre perspektiven på specialpedagogik som teoretisk utgångspunkt. I studiernas resultat finns ett huvudsakligt tema som berör viljan och/eller strävan att inkludera alla barn. Men i förskolans verksamhet finns ett dilemma kring utförandet på grund av bland annat resurser och kompetenser. Spår av kategorisering och integrering återfinns i både intervjuerna och Salamancadeklarationen vilka kan förstås utifrån den resursfördelning som förskolans uppdrag står i relation till. Gällande den likvärdighet som förskolan påstås erbjuda (Lpfö18, 2018, s. 6) kan i arbetet konstateras att den i allra högsta grad kan ifrågasättas vad gäller det specialpedagogiska uppdraget. Slutsatser som dras av arbetets resultat är att förskolan befinner sig i ett dilemma mellan viljan att föra den pedagogiska inkluderingen framåt och att befinna sig i en verksamhet som inte tilldelas tillräckliga resurser för en sådan utveckling.

Enligt läroplan för förskolan (Lpfö18, 2018) fastslås att barn innehar rätten till en likvärdig utbildning, oberoende av förutsättningar eller behov. Mot bakgrund av detta avsåg författarna att studera pedagogers upplevelse och förståelse kring inkluderingsarbetet samt arbetet med barn i behov av särskilt stöd. I arbetet användes en kvantitativ- och kvalitativ enkät vid insamling av det empiriska materialet och dess analys.  Den teoretiska ansats studien utgick från var Nilholms (2020) tre perspektiv på specialpedagogik. Både delstudie I och delstudie II bestod av en kvalitativ och en kvantitativ enkät med frågor där pedagogers upplevelse eftersöktes kring arbetet med särskilt stöd och inkluderingsarbetet. I delstudiernas resultat eftersträvades alla barns lika värde samt att alla barn inkluderas oavsett behov eller förutsättningar. Däremot visade resultaten i de båda delstudierna att det uppstod ett dilemma huruvida pedagogerna önskade arbeta med barn i behov av särskilt stöd i relation till den verklighet som råder inom förskolan. Resultaten påvisade att de två kommunerna avsaknade resurser likväl som de önskade kompetensutveckling inom området för att ge alla barnen en likvärdig utbildning. Läroplanen för förskolan (Lpfö18, 2018) beskriver alla barns rätt för en likvärdig förskola och att verksamheten ska anpassas efter varje barns olika behov och förutsättningar. Resultatet i denna studie visade pedagogers vilja att anpassa verksamheten men att de saknar de resurser som behövs.