The overriding purpose of this graduate thesis is to evaluate if municipalities and county councils can deviate from the legislation of public procurement during procurement of customer choice agreements within the health and social care area. The intention of this Quasi-market is to provide the users with competition in terms of quality rather then the general principal rule of economic value. My conclusion results in a legal situation without rules of general procedure. So far the authorities make their own regulation in the field of customer choice agreements. The problem lies within the authorization of new contractors and their right to make an appeal against resolutions made by the authorities social care divisions. One solution is to legislate within the present law of public procurement. Another way to solve the problem is to create a lex specialis apart from the present public procurement regulation. / Det generella syftet med detta examensarbete är att utreda om kommuner och landsting kan frångå upphandlingsregleringen vid tillsättningar av kundvalsföreträdande tjänster, vilken påverkan kundvalssystem har på mindre oetablerade företag samt hur detta påverkar det traditionella upphandlingssystemet. I samband med att två nya EG-direktiv på upphandlingsområdet inte implementerats i svensk rätt inom den angivna tidsfristen, belyses frågan ur både ett de lege lata- och de lege ferendaperspektiv. Uppsatsen uppdelas i tre sammankopplade avsnitt där det första utgör bakgrund för studien. I det andra kapitlet påvisas gällande rätt utifrån ett deskriptivt förhållningssätt för att i det tredje penetrera kundvalssystemet utifrån ett mer praktiskt, analyserande, perspektiv. Denna sammanställning har utmynnat i följande slutsatser. Kundvalssystem har sedan starten i början på 1990-talet utvecklats till att bli ett användbart alternativ till traditionella upphandlingsförfaranden och till stor del har frågan om laglig tillämplighet förbisetts. För att upprätthålla ett rättssäkert förfarande bör sannolikt officiella procedurregler skapas för att undvika en splittrad kvalitet och en olikartad bedömning mellan de olika kommunerna och landstingen i Sverige. Ett ökat entreprenörskap kan resultera i högre kvalitet och ökad effektivitet, som i förlängningen genererar lägre kostnader. Ur ett genusperspektiv främjar systemet kvinnligt företagande genom att bidra till privatiseringen av den historiskt sett kvinnodominerande yrkeskategorin. Jag anser med stöd av det anförda, att kundvalssystemet kan utmynna i en utvidgning av LOU, där ett ytterligare förenklat upphandlingsförfarande tillser att marknaden konkurrensutsätts vilket tryggar sättssäkerheten vid tillsättningen av leverantörerna och ger en möjlighet till överprövning. Alternativet är främst att lagreglera området separat vilket medför en skräddarsydd reglering genom hela förfarandet, men detta kan medföra en längre lagstiftningsprocess.

Denna uppsats tar sikte på att utreda om det existerar fri rörlighet inom EU även för aktiebolag, d.v.s. om aktiebolag fritt kan flytta sitt säte mellan olika medlemsstater utan att problem uppstår. Dessutom undersöks vad som gjorts inom EU för att harmonisera reglerna på det bolagsrättsliga området. Slutligen och som huvudsyfte för uppsatsen görs en ansats att försöka ta reda på varför den övernationella bolagsformen europabolag inte blivit någon succé bland svenska företagare sedan den infördes i oktober 2004. Beträffande den första frågan konstateras att aktiebolag inte har samma fria rörlighet som fysiska personer, trots att EGF föreskriver detta. Anledningen är att medlemsländerna tillämpar olika lagvalsprinciper som i många fall gör det omöjligt för bolag att byta nationalitet utan att först likvideras och sedan omregistreras. Detta har även konstaterats i ett antal rättsfall från EG-domstolen där domstolen ansett att rättsläget inte varit förenligt med EGF och att åtgärder bör vidtas. Harmoniseringsarbetet på det bolagsrättsliga området inom EU har pågått sedan 1950-talet och har bl.a. bestått i att ta fram ett antal bolagsdirektiv för att uppnå en minimistandard i samtliga medlemsstaters lagstiftning. Det fjortonde och senaste i raden av dessa direktiv ämnar lösa den problematik som i dagsläget finns beträffande bolagsflytt. Direktivet har dock inte antagits ännu och ingen vet heller när eller om detta sker. Utöver bolagsdirektiv finns tre olika övernationella bolagsformer – europeiska ekonomiska intressegrupperingar, europakooperativ och europabolag – vars syfte är att underlätta företagens samarbete över gränserna. Just europabolaget är något som kommissionen är mycket stolta över trots detta har inte många europabolag registrerats. I Sverige finns i maj 2007 endast fem europabolag registrerade och anledningen till detta tycks vara flera men ett svåröverskådligt regelverk och avsaknaden av en övernationell skattelösning verkar vara de största, åtminstone om man tolkar de svar som ett antal svenska företag lämnade på en konsultation från kommissionen våren 2006. Mina egna åsikter om europabolag överensstämmer till stor del med de åsikter som finns hos svenska företag och jag skulle gärna se att regleringen om europabolag var mer enhetlig och inte styrs så mycket av nationell rätt, vilket är fallet i dagsläget. Jag är dessutom tämligen övertygad om att mängden europabolag kommer att öka i takt med att SE-förordningen justeras något och fler företag inser europabolagets fördelar. / This essay sets out to investigate if companies are entitled to free movement within the EU and if they without problem can move their residence from country to country. The essay also contains a report on what is done within the EU to harmonize company law. Finally, a study is made to investigate why the European company hasn’t been that successful among companies in Sweden. Concerning the first question the answer is that companies in practice aren’t entitled to free movmenet even though it’s prescribed in the EC legislation. The reason to this is that the member states apply different principles that make it impossible for companies to move to another state without being liquidated in the first state and re-established in the second state. The EC court of justice has in several rulings stated that this problem has to be taken care of since it’s inconsistent with the EC legislation. The work with harmonization of the company law within the EU has been going on for about fifty years and has consisted of different directives to reach a minimum standard in all members states. The fourteenth and last of these directives will make it easier for companies to move but no one knows when this directive will be adopted by the EC council. Besides the directives there also exist three different types of companies that are common within the whole union. These companies are the European Economic Interest Grouping, the European Cooperative Society and the European company. The European company hasn’t been very successful and one reason for that is that the legislation is difficult to understand since it’s different in every member state, at least according to a couple of Swedish companies that participated in a consultation made by the European commission in spring 2006. My own opinions on the European company are mostly the same as the Swedish companies and I would like to see an even more uniform legislation. I also think that we in a couple of years will see a lot more European companies as time goes by and the cracks in the legislation has been fixed.

Sedan 1996 står biogas för över hälften av den använda fordonsgasen i Sverige. Det blir således allt mer angeläget att framställa biogas. Biogasprojektet Biogas i Brålanda har för avsikt att framställa biogas genom rötning av naturgödsel/stallgödsel och, eller slakterirester. Materia från en eller flera rötas för att producerar biogas och efter rötningen återstår ett högkvalitativt gödselmedel, biogödsel. Biogödseln skall användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Uppsatsens huvudfråga är huruvida biogödseln från projektet Biogas i Brålanda får användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Även klassificering av biogödsel, krav på hygienisering och användning på ekologiska åkrar har utretts. Uppsatsens utredning har framförallt rört sig mellan rättsområdena miljörätt och offentligrätt och har behandlat såväl svensk som EG-rättslig lagstiftning. Spridning av biogödsel är inte tillstånds- eller anmälningspliktig, men biogödsel får likväl inte spridas hur som helst. Biogödselns klassificering som t.ex. avfall eller farligt avfall samt klassificering av rötningsmaterian påverkar huruvida materialen bl.a. måste hygieniseras innan de får användas. Slutligen har uppsatsen utrett huruvida biogödsel som innehåller konventionell gödsel, slakterirester och gödsel från industriell djurhållning får används på ekologiska och KRAV-anslutna åkrar.

I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet. För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån. Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden. När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609. Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser. På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.

Denna studie avser att besvara var mervärdesbeskattning sker, ur ett EG-rättsligt perspektiv, vid tjänstehandel till en beskattningsbar person med flera fasta etableringsställen i olika medlemsstater. Tjänsterna förvärvas vid den plats där den beskattningsbara personen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet men tillhandahålls den beskattningsbara personens olika fasta etableringsställen. Studien företas med anledning av rådets direktiv (2008/8/EG) av den 12 februari 2008 om ändring av direktiv 2006/112/EG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster (EUT L 44, 20.2.2008 s. 11-22). Utgångspunkten för att besvara studiens syfte är huvudregeln i artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse som träder i kraft den 1 januari 2010. Artikeln stadgar att platsen för tillhandahållande av tjänster till en beskattningsbar person ska vara den plats där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Om tjänsterna tillhandahålls den beskattningsbara personens fasta etableringsställe, som är beläget på en annan plats än där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet, ska mervärdesbeskattning ske där. Artikeln ger upphov till tolkningsproblem och behörighetskonflikter mellan konkurrerande stater, varför en enhetlig tolkning av begreppet fast etableringsställe erfordras. Tolkningsproblemen avser definitionen av ett fast etableringsställe och frågan när en tjänst kan hänföras till ett fast etableringsställe. En utredning av EG-domstolens praxis visar att ett fast etableringsställe måste uppvisa en tillräcklig grad av varaktighet och en lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser för att självständigt kunna tillhandahålla bestämda tjänster. Platsen där en beskattningsbar person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet är den primära anknytningspunkten. Hänsyn till en annan plats, till eller från vilket tjänsterna tillhandahålls, kommer endast i fråga om den primära anknytningen inte leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt eller då en konflikt med en annan medlemsstat uppstår. Slutsatsen är att mervärdesbeskattning vid tillhandahållande av tjänster till fasta etableringsställen i olika medlemsstater bör ske vid den plats där de fasta etableringarna är belägna. En sådan slutsats leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt vilket medför att tjänsterna kan hänföras till de fasta etableringarna. Vid ett sådant fastställande tillgodoses den allmänna principen om att beskattning bör ske i konsumtionslandet. Slutligen tillgodoses det grundläggande syftet med artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse vilket är att förhindra behörighetskonflikter och snedvridning av konkurrensen.

The Swedish group contribution rules do not include a right to deduction for cross-border group contributions unless the receiving company is taxable in Sweden. There has been much discussion regarding whether the rules are compatible with EC law. On 11 March 2009 the Swedish Supreme Administrative Court ruled ten cases concerning the right to deduction for cross-border group contributions. In three of these judgments deduction for a group contribution from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA was allowed, despite that the subsidiary was not taxable in Sweden. The main purpose of this master thesis is to analyse whether the interpretation of the Supreme Administrative Court concerning the right to deduction for cross-border group contributions is compatible with EC law. In order to achieve this purpose an extensive analysis of EC case law concerning cross-border loss relief as well as of the judgements of the Supreme Administrative Court is undertaken. The results of the thesis show that the interpretation of the case law of the European Court of Justice concerning cross-border loss relief is far from obvious. Taken together the Marks & Spencer and Oy AA cases imply that deduction for cross-border group contributions to a parent company can be refused, irrespective of the existence of final losses. However EC law seems to include a right to deduction for cross-border group contributions to a subsidiary, provided that the subsidiary has final losses. A final loss exists if the subsidiary has exhausted all possibilities of having the losses taken into account in its state of residence. The Supreme Administrative Court allowed deduction for cross-border group contributions from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA if the subsidiary was to be liquidated. Despite that deduction was allowed, some uncertainties remain regarding how this should be achieved in practice. On the contrary, deduction was refused for cross-border group contributions to both parent companies and between subsidiaries. With respect to Marks & Spencer and Oy AA the interpretation of the Supreme Administrative Court so far seems compatible with EC law. Regarding the cases in which deduction for cross-border group contributions to foreign subsidiaries within the EEA was refused because the losses had been lost after some time according to internal tax rules in the subsidiary’s state of residence, it could however be questioned if this interpretation is compatible with EC law. Such losses should be considered final in the sense of Marks & Spencer. In the light of EC case law as well as the case law of the Supreme Administrative Court at least the wording of the group contribution rules should be considered contrary to EC law. Even if the application of the rules in practice should turn out to be fully compatible with EC law, it is nonetheless unacceptable from a perspective of rule of law and predictability to leave the Swedish group contribution rules in their present wording. / De svenska koncernbidragsreglerna innefattar inte någon rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag om det mottagande bolaget inte är skattskyldigt i Sverige. Diskussion har förts kring reglernas förenlighet med EG-rätten. Den 11 mars 2009 avgjorde Regeringsrätten tio mål beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag (fortsättningsvis koncernbidragsmålen). I tre av dessa mål medgavs avdrag för koncernbidrag från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag inom EES, trots att dotterbolaget inte var skattskyldigt i Sverige. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utifrån koncernbidragsmålen analysera huruvida Regeringsrättens tolkning beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag är förenlig med EG-rätten. För att uppfylla syftet företas en omfattande analys av såväl EG-rättslig praxis beträffande gränsöverskridande förlustutjämning som Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen. Uppsatsens resultat visar att tolkningen av EG-domstolen praxis beträffande gränsöver-skridande förlustutjämning inte på något sätt är självklar. Sammantaget tyder dock domarna i målen Marks & Spencer och Oy AA på att avdrag inte måste medges för gränsöverskridande koncernbidrag till moderbolag. Däremot synes EG-rätten inkludera en rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag, förutsatt att dotterbolaget har slutliga förluster. En slutlig förlust föreligger om dotterbolaget uttömt möjligheterna att utnyttja förlusten i hemviststaten. Regeringsrätten medgav i koncernbidragsmålen avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag från svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag inom EES om dotterbolaget skulle likvideras. Trots att avdrag medgavs i denna situation kvarstår vissa oklarheter med avseende på hur detta ska uppnås i praktiken. Däremot vägrades avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till såväl moder- som systerbolag. Mot bakgrund av Marks & Spencer och Oy AA synes Regeringsrättens tolkning så långt som huvudregel vara förenlig med EG-rätten. Beträffande de mål där avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag vägrades då förlusterna i dotterbolaget hade gått förlorade efter viss tid enligt interna skatteregler i dotterbolagets hemviststat, kan emellertid ifrågasättas om denna tolkning är förenlig med EG-rätten. Sådana förluster bör nämligen vara att betrakta som slutliga i den meningen som avsågs i Marks & Spencer. Mot bakgrund av både EG-domstolens praxis och Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen får anses att åtminstone koncernbidragsreglernas ordalydelse står i strid med EG-rätten. Även om tillämpningen av koncernbidragsreglerna till fullo skulle visa sig vara förenlig med EG-rätten, är det oacceptabelt ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv att utan andra åtgärder lämna de svenska koncernbidragsreglerna i deras nuvarande utformning.

EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna. Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta. 8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen. Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip. [1] SFS 1994:200.

Durch Normierungen und rechtliche Regelungen hat sich das Umweltmanagement auf der Grundlage des Öko-Audits bereits in vielen gewerblichen Unternehmen und zunehmend auch in nichtgewerblichen Bereichen etabliert. Wesentliches Element ist dabei die Einführung eines Umweltmanagementsystems, mit dem die Organisation des Umweltschutzes effektiv und effizient gestaltet und ein kontinuierlicher Verbesserungsprozess der Umweltleistung erreicht werden soll. Schon jetzt wird deutlich, dass dieser Vorgang mit der gezielten Anwendung wissenschaftlicher Methoden und Hilfsmittel einhergeht. Mit der Neufassung der EG-Öko-Audit-Verordnung vom 19. März 2001 (EMAS II) wird die aktive Einbeziehung der Organisationsmitglieder in das Umweltmanagement hervorgehoben. Das Projekt "Multiplikatorwirkung und Implementierung des Öko-Audits nach EMAS II in Hochschuleinrichtungen am Beispiel der TU Dresden" sollte diese neuen Aspekte deutlich machen und neue Herangehensweisen aufzeigen.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa den komplexitet begreppet affärsmässighet rymmer och bidra till förståelse för hur synen på begreppet affärsmässighet kan variera beroende på vem som har att tolka begreppet och vart dess intressen vilar. Jag försöker fastställa inom vilka gränser en transaktion ska hålla sig för att anses som affärsmässig och vad som är avgörande för att kunna motivera en räntebetalning på affärsmässiga skäl. Jag prövar också huruvida de nya reglernas krav på att ett förfarande ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat för att erhålla ränteavdrag är förenligt med EG-rätten, särskilt med hänsyn till etableringsfriheten. Ämnet rymmer utan tvivel ett aktuellt värde i den juridiska debatten eftersom reglerna i skrivande stund nyligen antagits och trätt i kraft och därför ej ännu har blivit föremål för prövning i domstol. I väntan på rättstillämparens bedömning av hur en tillämpning av reglerna kommer att se ut kan uppsatsen tjäna som en sammanfattning av den problematik som uppmärksammats på området samt kanske bidra till att väcka ytterligare frågeställningar kring ämnet. Uppsatsen riktar sig därför till alla läsare som finner intresse i ämnet men som, på grund av ämnets relativt komplexa karaktär, till viss del även är insatt i den problematik som presenterats i problembakgrunden.

<p>I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet.</p><p>För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån.</p><p>Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden.</p><p>När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609.</p><p>Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser.</p><p>På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.</p>