Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons was adopted in 2017. A variety of countrieschose to join, take a position as observers or reject the treaty completely. In this study anexamination of two cases where the country chose to take a position as observers, which isSchweiz and Sweden. The empirical material is two consequence analysis documentspresented by each country. A purpose with this study is to analyze arguments for and againstthe treaty, which is found in the empirical material, to explain why Schweiz and Swedenchose not to join the treaty. This is done in relation to the aspects; humanitarian dimension,security, cooperation and the substantial content of the treaty. Further analysis is based on theinternational relations theories liberalism and realism, which are used as approaches topresent explanations as to why these countries chose to be observers instead of joining thetreaty. The study has shown that a majority of the argument against the treaty is found to bestronger than the argument for joining the treaty, with an exception for arguments about thehumanitarian dimension where the argument for the treaty is stronger. Explanations presentedwith the theoretical approaches result in security playing a big role in the decision, as well asfuture cooperation with other countries based on security and a better possibility to continuedisarmament of nuclear weapons.

En av de största utmaningarna i dagens samhälle är att säkerställa hållbar utveckling, vilket ingick i FN:s sjunde milleniemål med måldatum 2015. Östersjön är ett särskilt känsligt innanhav med en hotad biologisk mångfald och en utbredd övergödningsproblematik. År 2001 gav Helcom, en samarbetsorganisation för alla Östersjöländer, rekommendationen att införa ett förbud mot utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar som ett steg i att begränsa tillförseln av näringsämnen till Östersjön. Den 1 april år 2015 infördes förbudet i Sverige. Under de följande månaderna blev förbudet mycket uppmärksammat i media och det har sedan dess förekommit en stor kvantitet synpunkter på förbudet. Från april till oktober 2015 inkom 182 anmälningar gällande brister i hamnars mottagande av toalettavfall till Transportstyrelsen. Studien syftar till att utvärdera förbudets potentiella bidrag till hållbar utveckling, att undersöka fritidsbåtsägares syn på utsläppsförbudet samt att ge förslag till förbättringar för att förbudet enklare ska kunna efterlevas för fritidsbåtsägare. Studien genomfördes med en kombination av olika metoder. Huvudmomentet utgjordes av kvalitativa intervjuer med fritidsbåtsägare. Som komplement skickades en webbenkät till 109 personer. Svarsfrekvensen beräknades till 92 procent, vilket belyser det stora engagemang som funnits i att delta i studien. Därutöver sammanställdes de brister och synpunkter som rapporterats in till Transportstyrelsen. Författarna har även deltagit i seminarier. Resultaten visar att majoriteten av fritidsbåtsägarna anser att förbudet är korrekt och att principen att inte släppa ut toalettavfall i Östersjön är riktig. Enligt webbenkäten skulle 64 av 99 personer tömma båtens septiktank i havet om det inte fanns någon fungerande mottagningsanordning inom deras färdväg. Situationen speglas även i förbättringsförslagen då det mest frekvent förekommande förslaget är att bygga ut nätet med mottagningsanordningar och att säkerställa att befintliga anordningar är i drift och fungerar. Fritidsbåtsägarna gav flera argument både för och emot förbudet och hade även synpunkter på förbudets utformning. Två vanligt förekommande argument för förbudet var vikten av att ta ansvar för sina egna utsläpp och den sanitära olägenheten att bada i samma vatten som någon släpper ut toalettavfall i. Tre vanliga motargument var att regleringar för andra aktörer som jordbruk, industrier och kommunala bräddavlopp bör införas innan regleringar för fritidsbåtsägare, att toalettavfallet sprids ut i en så stor volym vatten och att båtliv ska innebära frihet. Förbudet kan bidra till hållbar utveckling ur såväl det sociala, ekonomiska och ekologiska perspektivet trots att utsläpp av näringsämnen från fritidsbåtar utgör en mindre andel av de totala utsläppskvantiteterna. Flera av Östersjöns ekosystemtjänster hotas av övergödning, exempelvis livsmedelsproduktion, biologisk mångfald och estetiska värden. Författarna till denna rapport anser därmed att alla ekonomiskt rimliga åtgärder kan motiveras ur ett ekosystemtjänstperspektiv för att inte riskera kommande generationers möjlighet att uppfylla sina behov. Förbudet bidrar ytterligare till den sociala dimensionen av hållbarhet genom att det medför en ökad medvetenhet kring problematiken relaterad till Östersjöns miljötillstånd. Författarna rekommenderar i första hand att det byggs flera landtoaletter och sugtömningsanordningar. Placeringen av dessa bör ses över av en aktör med ett övergripande ansvar. Spridning av information kring var det finns utplacerade mottagningsanordningar rekommenderas, exempelvis via en applikation i mobiltelefonen och utmärkning på sjökort. Därutöver bör information om vilka regler som gäller för fritidsbåtsägare och hamnansvariga spridas, samt tydliga användarinstruktioner på mottagningsanordningarna vara mer frekvent förekommande. / One of the greatest challenges in today’s society is to ensure sustainable development, which was included in the UN:s 7th millennium goal with target date 2015. The Baltic Sea is an extra sensitive inland sea with a threatened biodiversity and widespread eutrophication problems. In 2001 Helcom, a cooperation organization for all Baltic Sea countries, gave the recommendation to prohibit discharge of sewage from pleasure craft as a step to limit the input of nutrients to the Baltic Sea. The 1st of April 2015 the prohibition was introduced in Sweden. In the following months the prohibition got a lot of attention in media and many people commented upon it. From April to October 2015, Transportstyrelsen received 182 notifications about deficiencies in ports’ reception of sewage. This study aims at evaluating the prohibitions’ contribution to sustainable development, examining the owners of pleasure craft’s view of the sewage prohibition and to come up with improvement proposals in order to make it easier for pleasure craft owners to follow the prohibition. The study was conducted with a combination of different methods. The main part consisted of qualitative interviews with pleasure craft owners. As a complement, a web questionnaire was distributed to 109 persons. The response rate was estimated to 92 percent, which highlights the great intrest to participate in the study. The notifications that were reported by Transportstyrelsen’s web form were compiled as well. The authors have also participated in seminars with different actors. The results of the study shows that the majority of the pleasure craft owners thought that the prohibition was correct and the principle of not emitting sewage in the Baltic Sea was appropriate. According to the web questionnaire 64 of 99 people would empty the septic tank of the boat in the sea if there was no functioning emptying equipment in their route. This was also reflected in the improvement proposals where the most common proposals were to expand the network of emptying equipment and to ensure that the existing stations are in operation. The pleasure craft owners stated several arguments both for and against the prohibition and also commented on the formation of the prohibition. Two common arguments with the prohibition were the importance of taking responsibility of your own emissions and the sanitary inconvenience in bathing in the same water as someone is discharging sewage in. Three common counterarguments were that regulations for other actors as agriculture, industries and municipal overflow outlets should be introduced before regulations for pleasure craft owners, that the sewage is spread out in a large amount of water and that boating should stand for freedom. The prohibition can contribute to sustainable development both from the social, economic and ecological dimensions despite that the emissions of nutrients from the pleasure boats represent a small proportion of the total amount of emissions. Several ecosystem services of the Baltic Sea are threatened by eutrophication, for example food production, biodiversity and aesthetic values. In the writers opinion thereby all economically reasonable actions are motivated from an ecosystem service perspective not to risk the possibility for future generations to fulfill their needs. The prohibition is further contributing to social sustainability by entailing an increased awareness of the problems related to the Baltic Sea's environmental status. The writers primarily recommend building of more toilets on land and more suction drainage devices. The placement of these should be reviewed by an actor with an overall responsibility. Spreading of information about where the emptying equipments are located is recommended, both by an application in the mobile phone and marked in the nautical chart. In addition, information about the rules that apply to recreational pleasure craft owners and port responsibles should also be spread, as well as clear user instructions on emptying equipments.

The aim of this study is to enhance the understanding of the possibilities and limitations of using the swedish law; SoL 5 kap. 2 §, among child- welfare workers and social workers within foster- care. The purpose of this law is to be able to prohibid or limitate inadequate foster-homes from taking care of foster-children. Qualitative interviews were conducted with three child-welfare workers and three social workers within foster-care, from three different municipalities. We have used hermeneutic interpretation to look at the empirical material and the theoretical framework of the study consists of Michael Lipskys theory about street-level bureaucracy. We also took part of previous research and other relevant literature in the field of foster-care to analyze the material. The result we found was that the knowledge and use of the law; SoL 5 kap. 2§ was limited. Some of our respondents had never heard about the law and none of our respondents had experience of using the law in their cases. Our respondents then, started to resonate about why they think that they have little knowledge about the law, and connected it to that there are deficiencies within the organization that create limitations in the social secretary's work in foster-home care. This limitations results in the social-workers having little knowledge about the law and not using it, even though they have high discretion in their everyday- job. To limitate inadequate foster-homes from having- and receiving placements, the social workers moved the child from the foster-home, and later gave negative references if other municipalities called, when they were thinking of placing a child in that specific foster-home. Our results show that this was not an optimal way of trying to limitate inadequate fosterhomes. Our respondents had experiences of other municipalities placing children in fosterhomes that they had given bad references about.

<p>Att slippa diskriminering är en mänsklig rättighet. För den som utsätts, finns väl dokumente-rade psykiska och fysiska hälsorisker. Därför måste varje form av negativ särbehandling i samhället bekämpas. Ett aktivt arbete för en ökad förståelse människor emellan har sedan länge varit en av förskolans främsta uppgifter. Hur förskolor förhåller sig till de olika diskri-mineringsgrunderna i sitt likabehandlingsarbete är dock ett tidigare outforskat ämne.</p><p>I denna studie görs en text- och innehållsanalys av 14 likabehandlingsplaner från sju försko-lor, för att utröna hur planeringen för respektive diskrimineringsgrund är upplagd. Undersök-ningen syftar även till att studera om denna planering förändrats sedan lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (SFS 2006:67) ersattes med diskrimineringslagen (SFS 2008:567) den 1 januari 2009. Ytterligare en aspekt av stu-dien är att granska i vilken mån diskriminering och annan kränkande behandling erhåller samma uppmärksamhet i planeringen för likabehandlingsarbetet.</p><p>Resultaten visar en tendens till en något ökande medvetenhet om diskrimineringsgrunderna i likabehandlingsplanerna. Planeringen kring dessa är dock fortfarande mycket bristfällig. Kön är den diskrimineringsgrund som behandlas mest utförligt planerna. Problembeskrivning, målsättningar och åtgärdsförslag ligger på en högre konkretiseringsnivå än planeringen för andra diskrimineringsgrunder. Åtgärderna involverar dessutom oftare både barn, pedagoger, föräldrar och själva verksamheten. En diskussion förs kring huruvida genusdebatten i förskola och skola bidragit till att pedagogers medvetenhet ökat om hur könsdiskriminering och trakas-serier yttrar sig.</p><p>Religion eller annan trosuppfattning får den minst utförliga planeringen i likabehandlingspla-nerna. Pedagogerna för inte fram några egentliga behov, och målsättningar och åtgärdsförslag är vaga. Religiös diskriminering är ett minimaliserat ämne i samhällsdebatten. Förskolan ska vara en icke konfessionell miljö, och pedagogernas vana att hantera ämnet är sannolikt liten.</p><p>Annan kränkande behandling diskuteras ungefär dubbelt så ofta i likabehandlingsplanernas text som de fem diskrimineringsgrunderna tillsammans. Dessutom är behandlingen av ämnet påtagligt mer konkret än diskriminering. Detta förklaras i diskussionen med en större kompe-tens kring mobbning och andra kränkningar än diskriminering hos pedagogerna.</p><p>En påtaglig brist på konkreta exempel av diskriminering från förskolans vardag, i nuvärdes-analys, mål och åtgärdsförslag, antyder att pedagogerna saknar insikt i hur diskriminering och trakasserier yttrar sig i verksamheten. Pedagogerna tycks ha behov av stödmaterial, och lika-behandlingsplanerna ger uttryck för ett upplevt utbildningsbehov kring de enskilda diskrimi-neringsgrunderna.</p>

Att slippa diskriminering är en mänsklig rättighet. För den som utsätts, finns väl dokumente-rade psykiska och fysiska hälsorisker. Därför måste varje form av negativ särbehandling i samhället bekämpas. Ett aktivt arbete för en ökad förståelse människor emellan har sedan länge varit en av förskolans främsta uppgifter. Hur förskolor förhåller sig till de olika diskri-mineringsgrunderna i sitt likabehandlingsarbete är dock ett tidigare outforskat ämne. I denna studie görs en text- och innehållsanalys av 14 likabehandlingsplaner från sju försko-lor, för att utröna hur planeringen för respektive diskrimineringsgrund är upplagd. Undersök-ningen syftar även till att studera om denna planering förändrats sedan lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (SFS 2006:67) ersattes med diskrimineringslagen (SFS 2008:567) den 1 januari 2009. Ytterligare en aspekt av stu-dien är att granska i vilken mån diskriminering och annan kränkande behandling erhåller samma uppmärksamhet i planeringen för likabehandlingsarbetet. Resultaten visar en tendens till en något ökande medvetenhet om diskrimineringsgrunderna i likabehandlingsplanerna. Planeringen kring dessa är dock fortfarande mycket bristfällig. Kön är den diskrimineringsgrund som behandlas mest utförligt planerna. Problembeskrivning, målsättningar och åtgärdsförslag ligger på en högre konkretiseringsnivå än planeringen för andra diskrimineringsgrunder. Åtgärderna involverar dessutom oftare både barn, pedagoger, föräldrar och själva verksamheten. En diskussion förs kring huruvida genusdebatten i förskola och skola bidragit till att pedagogers medvetenhet ökat om hur könsdiskriminering och trakas-serier yttrar sig. Religion eller annan trosuppfattning får den minst utförliga planeringen i likabehandlingspla-nerna. Pedagogerna för inte fram några egentliga behov, och målsättningar och åtgärdsförslag är vaga. Religiös diskriminering är ett minimaliserat ämne i samhällsdebatten. Förskolan ska vara en icke konfessionell miljö, och pedagogernas vana att hantera ämnet är sannolikt liten. Annan kränkande behandling diskuteras ungefär dubbelt så ofta i likabehandlingsplanernas text som de fem diskrimineringsgrunderna tillsammans. Dessutom är behandlingen av ämnet påtagligt mer konkret än diskriminering. Detta förklaras i diskussionen med en större kompe-tens kring mobbning och andra kränkningar än diskriminering hos pedagogerna. En påtaglig brist på konkreta exempel av diskriminering från förskolans vardag, i nuvärdes-analys, mål och åtgärdsförslag, antyder att pedagogerna saknar insikt i hur diskriminering och trakasserier yttrar sig i verksamheten. Pedagogerna tycks ha behov av stödmaterial, och lika-behandlingsplanerna ger uttryck för ett upplevt utbildningsbehov kring de enskilda diskrimi-neringsgrunderna.

Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot. I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats. Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.

<p>Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.</p><p>I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.</p><p>Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.</p>

Uppsatsen ämnar klargöra vad ett brottsligt förflutet hos en arbetssökande har för betydelse inför en anställning samt vilken betydelse tidigare brottslighet har om en arbetsgivare vill avsluta en arbetstagares anställning. I svensk rätt har i stort sett alla arbetsgivare inom privat sektor en fri antagningsrätt. Detta innebär att arbetsgivaren är fri att anställa vem denne vill förbehållet vissa undantag och begränsningar i lag. Att som arbetssökande ha ett brottsligt förflutet är för de flesta arbetsgivare inte vidare önskvärt och det finns starka incitament för arbetsgivare att efterforska sådana uppgifter inför en nyrekrytering. Framförallt statliga och kommunala arbetsgivare har undantagits belastningsregistrets hårda sekretess och kan begära ut uppgifter ur den arbetssökandes belastningsregister för att kontrollera att denne inte är straffad sedan tidigare. Majoriteten av alla arbetsgivare tillhörande den privata sektorn har inte någon sådan möjlighet. Dessa arbetsgivare är däremot inte heller förhindrade att uppmana den arbetssökande att på eget initiativ hämta ut ett registerutdrag ur belastningsregistret och vidarebefordra det till arbetsgiven. På senare år har antalet begärda utdrag av enskilda arbetssökande ökat. Regeringen har tillsatt en mängd utredningar på området. År 2013 tillsattes en utredning för att specifikt undersöka om ett förbjud mot att privata arbetsgivare utan lagstöd uppmanar arbetssökande att begära ut utdrag behövde införas. Propositionen förväntas komma i den senare delen av 2017. Om privata arbetsgivare utan lagstöd förbjuds efterforska arbetssökandes kriminella bakgrund genom att begära in registerutdrag, förfaller det intressant att undersöka om det finns något annat sätt för en arbetsgivare att gå till väga. Uppsatsen behandlar därmed arbetsgivarens rätt till kontroll av den arbetssökande och den arbetssökandes upplysningsplikt avseende sitt brottsliga förflutna. Vidare fokuserar uppsatsen på att besvara om, och i sådana fall hur en arbetsgivare kan ta sig ur ett anställningsförhållande om arbetsgivaren fått kännedom om brottslighet och ett anställningsavtal redan slutits. Uppsatsen redogör därav för saklig grund för uppsägning, laga grund för avsked alternativt hävning av anställningsavtalet genom ogiltighetstalan. Detta görs både ur ett avtalsrättsligt och arbetsrättsligt perspektiv. Uppsatsen är skriven utifrån den rättsdogmatiska metoden och förenklat är det som avhandlas gällande rätt avseende tidigare brottslighet och dess betydelse från start till mål i ett anställningsförhållande.

This study is about whether the ban on hijab and niqab in France violates human rights. Also, if there are contradictions between the human rights conventions and the french ban on hijab andniqab. That is the purpose and question of the study. The topic was chosen for an interest on whether the French ban violates human rights, and if so, why is the ban still a law? To fulfill the purpose of the study, the study will be using human right conventions and a case from the European court of human rights. The study will also use a human rights based approach to further analyze whether the french ban violates human rights. The human rights based approach will also focus on the rights themselves and the implementation of the rights. The second theory used in the study is a theory on multiculturalism. The theory will focus on the term “blind fordifference”. In other words, are human rights blind for difference?The method used in this study is a qualitative content analysis. The method was chosen to analyze the content of the french ban of niqab and hijab but also to analyze the content of the human rights conventions. The result showed that there are some contradictions between the french ban and the human rights conventions. The French ban on hijab and niqab showed potential violations towards human rights articles in the human rights conventions.

Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland. En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt. I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till. / Today, VAT fraud is a widely spread problem among intra-Community trade. Due to the growth of the common market and the structure of the harmonized VAT system, new forms of VAT fraud have arisen. The opening of the common market, in 1993, led to the abolition of physical border controls. The combination of physical and administrative controls was replaced by only administrative control. Until the VAT system is completely harmonized the principle of destination will be applied to intra-Community business-to-business transactions. Regulations on intra-Community transactions have been developed to avoid double taxation. These regulations mean that the purchaser will be taxed in its state of origin, and that the seller will be exempted from taxation in its state of origin. Carousel fraud is a form of VAT fraud that makes use of the VAT system and the lack of exchange of information between the member states. In general terms VAT fraud can be described as transactions with the same goods that are being sold at high speed between different companies in different countries. In connection to these sales one or more of the companies do not pay the output VAT, at the same time other companies in the chain of supply have the right to deduct input VAT. Due to this, the state will loose VAT revenues. Carousel fraud has been dealt with in EC case law. It is established in the Optigen judgment that the right, of a taxable person, to deduct input VAT cannot be affected by any other taxable person’s fraudulent behavior in the chain of supply as long as the taxable person did not know or have any means of knowledge of the fraud in question. The Kittel judgment states that a taxable person, who knew or should have known that, by his purchase, he was participating in a transaction of VAT fraud, should be seen as a participant in that fraud and therefore be refused entitlement to the right to deduct. This thesis examines whether the principle of prohibiting abusive practice is applicable to carousel fraud. The Halifax judgment states that the principle also applies to the sphere of VAT. The principle of prohibiting abusive practice has been developed to attack transactions of purely artificial nature, which only purpose is to obtain advantages by abusing the Community law. However, our conclusion is that the principle of prohibiting abusive practice cannot be applied to anyone in a chain of transactions that constitutes carousel fraud. Our opinion is that neither a taxable person in god faith nor a taxable person in bad faith can meet the criteria of the principle. There are different ways to approach carousel fraud. Within the EC, exchange of information and various organisations for anti fraud are being used to deal with the problem. The member states have also, in various ways, tried to handle carousel fraud. They have for example used reverse charge and joint liability. We believe that administrative measures are crucial to combat carousel fraud. More radical alternatives such as reverse charge and joint liability should not be used unless it is obvious that the administrative measures do not suffice.