Mellan åren 1990 och 2009 fördes en politik i Sverige som förändrade försvaret från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Samtidigt som invasionsförsvaret monterades ner sökte Sverige sin säkerhet solidariskt med andra stater med vilka Sverige identifierat sig. Våra nordiska grannar Norge, Danmark och Island var medlemmar i NATO, vilket för dem innebar en säkerhetspolitisk trygghet. Sverige och Finland stod utanför och kunde inte ansluta sig då det parlamentariska stödet saknades. I den säkerhetspolitiska utveckling som Rysslands ambitioner skapat i regionen, framför allt från 2009 och framåt, står länder som Sverige utan tillfredställande säkerhetslösning. Ett försvarssamarbete med Finland framstod som ett säkerhetspolitiskt alternativ bland andra. Det finsk-svenska försvarssamarbetet inleddes 2014, men varför just Finland? Vad var de bakomliggande orsakerna till valet av partner? Syftet med studien var att undersöka drivkrafterna bakom det finsk-svenska försvarssamarbetet och för att skapa förståelse för hur en småstat kan navigera mellan olika alternativa försvarsstrategier beroende på omvärldsläge och hotmiljö i närområdet. Undersökningen har genomförts mot Allisons och Zelikows tre modeller: rationella aktörsperspektivet, organisatoriska perspektivet och maktkampsperspektivet. Resultatet visar att störst förklaringskraft fanns i det rationella aktörsperspektivet men kan delvis förklaras från de övriga två.

This thesis aims to analyse the motives behind the Kishida government’s modern Japanese security strategy. The new doctrine has taken a more offensive posture and allows for counterattacks and exports of lethal weapons despite the limits set by the pacifist clause in the constitution. The motive is based on qualitative analysis of Japanese policy in the past decade and documents published by government institutions responsible for the nation’s security. The analysis is done through the theoretical framework of Offensive Realism which places the nation state as the primary actor ininternational relations where each state is seen as maximizing its available power for the sake of survival in an anarchic system. Offensive Realism helps define Japan’s role in the world and relations to both the nations that pose a threat and to Japan and its’ allies.  The result of this essay is that East Asia is found to be an unbalanced multipolar system with China as its’ potential hegemon. Japan is forced to strengthen its Alliance with the United States, ease its’ Arms export restrictions, and adopt a more aggressive posture open for counter strikes in case of attack, to maintain the status quo and protect its sovereignty

<p>The world is increasingly coalescing, ecologically, economically and culturally. Many problems can no longer be solved within the own state borders and the limitation of the territorial state is obvious. Jürgen Habermas means that a <i>world domestic politic</i> without a world government is what this progress need. Therefore it is important that national interests become less central and the solidarity between people is given priority in international relations. </p><p>The focus of this thesis is therefore a critical discourse analysis of the current position of the internationalisation of Swedish security and defence policy. </p><p>The discourse analysis shows that the morality and solidarity is described as important issues for the increasing Swedish international military engagement. One conclusion of the discourse is that the peace no longer is something that Sweden retains on it’s own. Instead the peace is secured in co-operation with other states. Hence, in the presence of thefuture, it’s interesting to consider Immanuel Kants thought, <i>zum ewigen Frieden</i>.</p>

Stater är de enda legitima enskilda aktörerna i det internationella systemet. Varje enskild statsträvar alltid att främja sina egna säkerhetsintressen liksom handelspolitiska och kulturellaintressen och staten gör detta genom olika medel som t.ex. diplomati och ekonomi för att baranämna några. Men utöver dessa medel har staten alltid haft förmågan att utöva våldsmakt bådemot andra stater och sina egna invånare. Våldsutövandet har också varit grunden för den modernastaten. Krigföring och våldsutövande har i sin tur givit upphov till en komplex byråkrati,skatteväsende och centralstyre i syfte att effektivare uppnå dessa strävanden. En annan aspekt avstaten har varit dess ständiga strävan att forma allianser i syfte att förbättra sitt säkerhetspolitiskaläge.Estland är en småstat som förväntas uppträda som fullvärdig stat och som sådan har Estland enFörsvarsmakt. Närheten till Ryssland gör att Estland använder stora resurser för att bygga upp sinFörsvarsmakt. En satsning som efter NATO medlemskapet har ifrågasatts av vissa politiker. Detsistnämnda har givit upphov till frågan om varför Estland har en Försvarsmakt. Är det enbart föratt försvara landet mot yttre motståndare eller finns det fler anledningar?Det primära syftet med uppsatsen är att pröva om Charles Tillys statsformeringsteori ocksåstämmer på Estland. Tilly presenterar ett antal faktorer som anses ligga till grund för behovet avförsvarsmakter. Alltså studerar jag om staten Estlands motiveringar för behovet av enförsvarsmakt överensstämmer med Tillys teori. Utöver detta finns ett underordnat syfte sominnebär att diskutera Estlands motiveringar i anslutning till en av dessa faktorer i en större kontext. / States are the only legitimate actors in the international system and are always expected to protecttheir own security, trade, and even cultural interests. They do this through diplomacy andeconomy, just to name some of the tools. However, beyond that, the states have always had theability to exercise violence not only towards other states but, their own population as well.Exercising violence has been a cornerstone of the modern state. The exercising of violence has inturn given rise to a complex bureaucracy, taxation systems and centralisation of power in order toachieve a higher degree of efficiency. Another aspect of the state has always been its endeavourto form alliances with the purpose of improving its security situation.Estonia is a small state, which nevertheless is expected to act as one, and as other states, it has itsdefence forces. The proximity to Russia forces Estonia to use large resources for building-up itsdefence. An effort which has been questioned by certain politicians after Estonia became amember of NATO. The latter has led me to ask, why does Estonia have its own defence forces? Isit only to defend the state against foreign enemies or are there other reasons?The main purpose of this thesis is to test Charles Tilly’s theory about state formation and if it isapplicable to Estonia. Therefore, I will examine if the Estonian state reasoning about theexistence of defence forces corresponds to Charles Tilly’s theoretical model about stateformation. In addition, the purpose of this thesis is to discuss certain aspects of the model andthereby put Estonia into a larger context. / Avdelning: ALB – Slutet Mag. 3 C-upps. Hylla: Upps. ChP 07-09

Den svenska Försvarsmakten har under de senaste 100 åren varit stadd i ständig förändring. Dess styrka, organisation och uppgifter har ändrats i takt med rådande politiska villkor och  säkerhetspolitiska förutsättningar. Denna anpassningspolitik, som tidigare benämndes elasticitetsprincipen, är en uttalad politisk viljeinriktning syftande till att balansera de ekonomiska anslagen till försvaret med övriga viktiga samhällsområden. Som utgångspunkt för anpassningspolitiken anges, nu som då, säkerhetspolitiska argument. Det är det rådande omvärldsläget som avgör om försvaret måste tillväxa eller kan reduceras, heter det från beslutsfattarna.I denna uppsats görs en jämförelse mellan försvarsbesluten 1936 och 2000. Med en kvalitativ metod som grund, studeras de bägge besluten utifrån ett policyprocessperspektiv. Tonvikten läggs på själva policyutformningsfasen, d.v.s. hur besluten växer fram och formuleras. Uppsatsen visar att det är andra frågor än de rent säkerhetspolitiska som avgör omfattningen, och därmed realismen, i den svenska anpassningspolitiken. Ekonomiska förutsättningar, budgetmässiga aspekter samt sociala och kulturella ambitioner, har påverkat utformningen och omfattningen av Försvarsmaktens utveckling. Behovet av folkligt stöd för den förda politiken samt den uttalade viljan till politiskt samförstånd är också genomgående teman. / During the latest century, the Swedish armed forces have been in a state of constant development and change. Its organisation, strength and overall tasks changed in line with the, at that time, actual conditions for domestic and security policy. This so-called policy of adaptability, earlier named the principle of resilience, was and still is an explicit political intention aiming to balance the economical appropriations between the armed forces and other important public functions.Today, as well as in the past, security policy is marked as a cornerstone for the policy of adaptability. It is the international political and security environment that should be the determined reason for growth or reduction of the armed forces.This essay compares the parliamentary defence resolutions from 1936 and 2000. With a qualitative method as basis, the two resolutions are examined from a policy process point of view. The emphasis is on the so-called working phase, in which the resolutions progresses and finally formulates. The essay points out, that it is a fact that other reasons than strict national security policy shape the dimensions of the national defence, and therefore also the credibility, of the policy of adaptability. Economical, social and cultural aspects have influenced the form and size of the development of the armed forces. The need for public support and the political will to reach consensus in these matters is also significant. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 99-01

The world is increasingly coalescing, ecologically, economically and culturally. Many problems can no longer be solved within the own state borders and the limitation of the territorial state is obvious. Jürgen Habermas means that a world domestic politic without a world government is what this progress need. Therefore it is important that national interests become less central and the solidarity between people is given priority in international relations. The focus of this thesis is therefore a critical discourse analysis of the current position of the internationalisation of Swedish security and defence policy. The discourse analysis shows that the morality and solidarity is described as important issues for the increasing Swedish international military engagement. One conclusion of the discourse is that the peace no longer is something that Sweden retains on it’s own. Instead the peace is secured in co-operation with other states. Hence, in the presence of thefuture, it’s interesting to consider Immanuel Kants thought, zum ewigen Frieden.

Denna studie ämnade undersöka relationen mellan den svenska insatsen i Afghanistan och Svensk säkerhetspolitik mellan åren 2000 och 2010. Frågorna som ställdes kretsade kring vilka konsekvenser insatsen har för svensk säkerhetspolitik, om vilken orsaksriktning relationen mellan de två fenomenen kan tänkas ha och dess inverkan på svensk nationell säkerhet. Teoretiskt utgick studien främst från professor Nils Andréns strukturmodell över säkerhetspolitikens mål och medel. Metodologiskt studerades ett antal texter. Dels mediematerial i form av tidningsartiklar som analyserades för att strukturera och kronologiskt kartlägga den svenska Afghanistaninsatsens utveckling under det gångna decenniet. Vidare analyserades innehållet i ett antal försvarspropositioner för att klarlägga utvecklingen av den svenska säkerhetspolitiken under samma tid. Innehållet i dessa sorterades genom att tillämpa Andréns modell. Slutligen studerades de två fenomenen för att söka finna på vilket sätt de interagerade. Slutsatserna av arbetet pekar på att den svenska politiken förändrats i riktning mot att i större utsträckning söka försvara Sverige utanför Sverige. Samt att insatsen i Afghanistan började som en solidaritetshandling men gradvis motiverades med mer säkerhetspolitiska argument. Vidare pekade studien på att förändringen i svensk säkerhetspolitik snarare påverkat utvecklingen i Afghanistan än det omvända.

Med anledning av den förändrade säkerhetsmiljön i Europa startade en process som syftade till att öka samarbetet inom säkerhets- och försvarsområdet inom EU. Detta försvarssamarbete kallas det Permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och innebär ett mer upptrappat och konkret militärt samarbete än tidigare inom EU. Genom ett medlemskap i Pesco förbinder sig medlemmarna till att mer intensivt utveckla sin egen försvarskapacitet inom forskning och anskaffning av försvarsmateriel, men även att uppbringa och bibehålla en stark försvarsbudget. Vidare ska även medlemstater bidra med stridsgrupper i beredskap för insatser inom EU:s ram. Hur kan vi förstå logiken i att Sverige ingår med i ett mer bindande försvarssamarbete som Pesco. Syftet med denna studie är att identifiera bakomliggande drivkrafter för att förstå varför Sverige beslutade att ingå i Pesco. Denna fallstudie har nyttjat ett teoretiskt perspektiv som utgått ifrån Graham Allisons konceptuella modeller för att identifiera dessa bakomliggande drivkrafter. Genom en kvalitativ textanalys studeras materialet i denna fallstudie bestående av regeringens proposition gällande deltagande i Pesco, Försvarsutskottets betänkande gällande Pesco och förvarspolitisk inriktning 2016-2020. För att komplettera textmaterialet har även mailintervjuer genomförts med strategiskt utvalda informanter i form av riksdagsledamöter och stabsofficerare i Försvarsmakten. Studiens slutsatser påvisar att de bakomliggande drivkrafterna för beslutet var flera. Den främsta drivkraften var att Sverige sedan tidigare ratificerat EU:s solidaritetsklausul och uttalat en solidaritetsförklaring gentemot övriga medlemstater i EU. Genom att ingå i Pesco förväntas det öka Sveriges trovärdighet som medlemsstat i EU. En ytterligare drivkraft var att ingå i Pesco i ett tidigt skede i syfte att forma samarbetet och ha inflytande i den riktning som Sverige anser var förenliga med militär alliansfrihet, samt att fortsatt driva den mellanstatliga prägel som samarbetet nu innehar. En drivkraft var också att bygga upp det nationella försvaret, öka den operativa förmågan och stärka totalförsvaret genom försvarssamarbetet. En majoritet av Riksdagens partier var överens om Sveriges ingående i Pesco, detta på grund av tidigare beslutad Försvarsinriktningsperiod 2016-2020 som också var en bärande drivkraft till varför Sverige valde att ingå i Pesco. / In response to the changing security environment in Europe a process started aimed at increasing cooperation in the security and defence area within the EU. This defence cooperation is called the Permanent structured cooperation (Pesco) and means a more gradual and substantial military cooperation than before in the EU. Through a membership in Pesco, the members commit to more intensively develop of its own defence capabilities in research and acquisition of defence equipment, but also to obtain and maintain a strong defence budget. In addition, the member states should also contribute with battle groups ready for military missions within the framework of the EU. How can we understand the logic of Sweden joining more binding defence cooperation like Pesco. The purpose of this study is to identify the underlying driving forces to understand why Sweden decided to join Pesco. This case study uses a theoretical perspective based on Graham Allison's conceptual models to achieve this purpose. Through a qualitative text analysis, the data that is studied in this case study consisting of Swedish government proposition and Defence committee report regarding Pesco and Defence bill 2016-2020. In order to widen the study, mail interviews were conducted with strategically selected informants. Those were members of the Swedish parliament and staff officers in the Swedish Armed Forces. The study concludes that the underlying driving forces for the decision were several. The main driving force was that Sweden previously ratified the EU solidarity clause and stated a declaration of solidarity in relation to other member states of the EU. By joining Pesco is also expected to boost Sweden's credibility as a member state of the EU. An additional driving force was to join Pesco at an early stage in order to forge cooperation and have influence in the direction in which Sweden considers compatible with own military nonalignment, and also to continue to drive the intergovernmental nature that Pesco now holds. An additional driving force was also building up the national defence, increase the operational capacity and strengthen the armed forces through the defence cooperation. A majority of the parliamentary parties agreed on joining Pesco because of the previously decided defence bill 2016-2020, which also considers as a driving force for why Sweden chose to join Pesco.

The Nordic countries are facing similar threats and the countries share many security policy and interests, Nordic co-operation provides an increased threshold effect and reduces the risk of incidents in and around our vicinity. The research problem for this study is whether a Nordic defense cooperation between Sweden and Denmark has the prerequisites required for successful defense cooperation. The purpose of this study is to investigate whether Sweden and Denmark have the conditions required to have a successful defense co-operation based on Tomas Valasek's success factors for successful defense cooperation. The conclusions that can be drawn after this study is completed are first and foremost that a deeper Nordic defense cooperation between Sweden and Denmark has all the success factors that Tomas Valasek says create good conditions for a successful in-depth defense cooperation. We can see that the results of this study after analysis have been carried out based on Valasek's factors show that Sweden and Denmark have both met all the factors in the same way and have similar results where this has been presented.

Många av dagens fredsfrämjande insatser genomförs i insatsområden som åtminstone vid en första anblick tycks vara av litet geopolitiskt eller ekonomiskt intresse för de intervenerande staterna. För svenskt vidkommande motiveras ibland Sveriges engagemang i exempelvis Afghanistan med att den terrorism och drogproduktion som härrör därifrån hotar och påverkar även människor i Sverige. Ytterligare en möjlig motivering har att göra med spridningsrisken; för att minska risken för spridning av en konflikt utanför det ursprungliga konfliktområdet intervenerar utomstående stater. Men vilken bild av den svenska statens motiv för att engagera Försvarsmakten i fredsfrämjande internationella insatser målas upp i riksdagsdebatten? Är argumenteringen rationell och visar de motiv som förs fram att Sverige faktiskt gynnas av att delta, eller grundar sig viljan att hjälpa till i att den svenska staten anser sig vara moraliskt förpliktigad att ingripa, om förmågan finns, då mänskliga rättigheter kränks? Föreliggande uppsats syftar till att klarlägga hur de två största, blockpolitiskt åtskilda riksdagspartierna motiverade besluten att deltaga i de internationella insatserna i Afghanistan och Libyen. Detta görs genom en argumentationsanalys, där de båda partiernas respektive argument struktureras och kategoriseras på ett överskådligt sätt. Resultatet från undersökningen är inte entydigt, men argument som tydligt anknyter till konkreta rationella vinster för Sverige används av båda partierna sparsamt. Istället ligger tyngdpunkten vid argument som har en närmare koppling till Sveriges nationella identitet och strategiska kultur. / Many of the peace supporting operations conducted today are undertaken in areas of operations with seemingly little geopolitical or economical interest to the intervening parties. From a Swedish perspective the contribution to the operations in for instance Afghanistan is sometimes motivated by stating that the terrorism and drug production that originates in Afghanistan threatens and effects even people living in Sweden. The risk of a potential expansion of the area of conflict is another plausible motivation to intervene for participating states. But how are the motives of the Swedish government to engage the Swedish Armed Forces in peace supporting operations depicted in Swedish Parliament debate? Is the argumentation rational and do the motives that are brought forward show that Sweden actually benefits from participating, or is the willingness to contribute derived from a sense of being morally obliged to take action, if capable, whenever human rights are violated? The essay in hand is intended to make clear how the two largest, policy divided, parties of the Swedish Parliament have motivated the decisions to participate in the international operations conducted in Afghanistan and Libya. This is accomplished through an argumentation analysis, in which the arguments of the two parties are structured and categorised in a perspicuous way. The results from the study are not unambiguous, but arguments that in a clear way are connected to rational Swedish benefits are sparsely used by both parties. The emphasis of the debate is rather on arguments with a close connection to the Swedish national identity and strategic culture.