Bakgrund: Det som definierar att ett barn far illa är enligt SoL barn som inte får sina behov tillgodosedda inom familjen samt att det kan vara barn eller ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt genom ett eget skadligt beteende. Anmälningsskyldigheten och utredningsplikten ska verka för att skola, polis och socialtjänst ska kunna fånga upp de barn som far illa i ett tidigt skede. Syfte: Med en utgångspunkt av ovanstående problematik, på att barn faller mellan olika myndigheters ansvar, är syftet med denna uppsats att ta reda på hur samverkan mellan socialtjänst, polis och skola fungerar jämfört med vad lagen säger, med fokus på barn som far illa. Metod: Studien är baserad på att kvalitativ metod där vi använt oss utav kvalitativa intervjuer. Dessa intervjuer består av en kurator, två handläggare på socialförvaltningen, en rektor, tre skolsköterskor och tillsist en polis. Resultat: Studien har visat att skolor tolkar sin anmälningsplikt olika vilket leder till att socialförvaltningen inte har möjlighet att utreda i den utsträckning de hade önskat och därmed begränsas de tidiga insatserna.

SAMMANFATTNING Växjö universitet Institutionen för pedagogik Pedagogik med inriktning mot ungdoms- och missbrukarvård, C- uppsats 10p Titel: Barn som far illa ur ett lärarperspektiv. Engelsk titel: Children who suffer of negligence -from teachers point of view. Författare: Camilla Israelsson och Anne Olofsson. Handledare: Ylva Benderix. Datum: Mars 2007. Antal sidor: 30 Nyckelord: Barn som far illa, lärarrollen, pedagogik, psykologi, anknytning. SAMMANFATTNING: Studiens syfte är att belysa lärares erfarenheter av barn som far illa, hur lärare uppmärksammar barnet och vilka insatser som görs i skolan när ett barn far illa. Vi har använt hermeneutisk vetenskapstradition, kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjufrågor. Bowlby och von Wright har använts som teoretiska utgångspunkter. Deltagare i studien var sju låg- och mellanstadielärare, med olika lång yrkeserfarenhet inom skolan. Resultaten visar vidden av barn som far illa ur ett lärarperspektiv, samt att omsorgssvikt och föräldrarnas brister oftast var den största orsaken. Insatserna som utfördes varierade från fall till fall, med olika utfall, anmälan eller inte. Lärarna efterlyser mer utbildning kring området i lärarutbildning och fortbildning. Avsaknaden av utbildning om barn som far illa för lärare, gör att vi anser att framtida forskning är högst relevant för att minimera risken att dessa barn inte uppmärksammas av skolans personal.

Uppsatsens syfte är att undersöka om revisorernas uppfattning om uppdragsbrevet, avseende på syfte, innehåll och förhållningssätt ter sig vara olika. Som följd härav ska vi även undersöka om det finns skiljaktigheter i uppfattningen mellan revisionsbyråerna. Vi har skrivit uppsatsen med en induktiv ansats och således tagit utgångspunkt i empirin. Data har samlats in med kvalitativt metod i form av personliga intervjuer. Intressenter och uppdragsgivare har olika förväntningar på revisorerna, vilket resulterar i ett förväntningsgap dem emellan. Uppdragsbrev är en rekommendation som FAR har utarbetat, som innehåller allmänna villkor för revision av svenska företag. Handlingarna i uppdragsbrevet ska enligt FAR bidra till ett minskat förväntningsgap. Ur analysen kan man urskilja stora avvikelser i revisorernas svar. Vid enbart två frågor är alla revisorer eniga. Vi är av den uppfattningen att revisorerna är positivt inställda till uppdragsbrevets tillkomst. Dock råder det skiljaktigheter om uppdragsbrevets innehåll, dess syfte och om klienternas uppfattningar. Orsaken till avvikelserna i revisorernas svar beror på, enligt oss, att revisorerna i vår undersökning har olika uppfattningar om uppdragsbrevets funktioner och således menar revisorerna att klienterna av denna anledning uppfattar uppdragsbrevet olika eftersom varje revisor delger olika anvisningar till sina klienter.

Syftet med studien är att undersöka pedagogers ansvarstagande och inställning till anmälningsplikt av barn som far illa. Vi vill också ta reda på om de ändrar sitt förhållnings- och arbetssätt gentemot det utsatta barnet och barngruppen samt om pedagogerna anser att de får tillräckligt med stöd vid en anmälningsprocess. I studien har vi valt att använda oss av enkäter. Vi delade ut enkäterna till alla pedagoger på två olika skolor. Av 44 utdelade enkäter fick vi tillbaka 33 och vi använde oss av 32 stycken. Resultatet visar att flertalet av pedagogerna var medvetna om anmälningsprocessen av barn som far illa. De som anmält misstanke om barn som far illa till socialtjänsten kände känslor som exempelvis ledsamhet, osäkerhet och psykisk påfrestning. Hälften av pedagogerna hade inte anmält misstanke och den främsta anledningen var att de inte stött på barn som far illa. Andra anledningar var känslor som osäkerhet och rädsla. Många ansåg att de inte förändrade förhållningssätt gentemot barnet och barngruppen. De pedagoger som ansåg sig delvis ha förändrat sitt förhållningssätt kommenterade det som att de kände mer förståelse och var mer observanta mot barnet. Flertalet av pedagogerna kände att de fick tillräckligt med stöd vid en anmälan, stödet kom från exempelvis rektor/ledning, specialpedagog och arbetslag. Majoriteten ansåg att det behövs mer kunskap om barn som far illa och anmälningsprocessen.

Denna undersökning har haft som syfte att undersöka förskollärares erfarenheter av och åsikter om anmälningsplikten i förskolan. Undersökningens resultat har byggts på enkätsvar från 40 förskollärare i Stor-Stockholm. Resultatet visar att det största skälet till att fler anmälningar inte görs är att man inte litar tillräckligt på sig själv och sina misstankar. De flesta har negativa erfarenheter av en anmälan och önskar vara mer säkra på sina misstankar innan de anmäler nästa gång. De uttrycker en osäkerhet kring begreppet barn som far illa. Sex stycken förskollärare har påtalat för sina kolleger och/eller chef om en misstanke där man valt att inte gå vidare med en anmälan. Nästan hälften av förskollärarna har erfarenhet av att, själva eller tillsammans med en kollega/chef, ha gjort en anmälan. En majoritet av förskollärarna har en handlingsplan att följa vid misstanke om att ett barn far illa på sin arbetsplats. Man anser dock inte att en handlingsplan har ett avgörande i att anmäla fler misstankar då en förskollärare har anmälningsskyldighet oavsett. Ytterligare ett resultat lyfts fram i resultatet vilket är ett närmast kollektivt beslut att anmäla misstankar inom förskolan snarare än att man som enskild person följer anmälningsplikten.

Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.

Syfte: Syftet med föreliggande studie var att identifiera faktorer som skulle kunna få personal med förskrivningsrätt av FaR, verksam vid husläkarmottagningar i Uppsala kommun, att i högre utsträckning skriva ut fysisk aktivitet på recept. Syftet var även att ta reda på i vilken utsträckning som fysisk aktivitet på recept skrivs ut av undersökningsgruppen idag samt vilken inställning de har till arbetsmetoden. Metod: En enkätstudie genomfördes på sju husläkarmottagningar, geografiskt spridda inom Uppsala kommun. Enkäten bestod av både öppna och slutna frågor och har lämnats ut och samlats in vid samma tillfälle. 35 husläkare och 26 sjuksköterskor/distriktssköterskor har besvarat enkäten. Resultat: Resultaten visar på en övervägande positiv inställning till FaR bland vård¬personalen vid husläkarmottagningar i Uppsala kommun. 61 % av de svarande har förskrivit FaR, vilket visar på att antalet förskrivare ökat väsentligt sedan den kartläggning som gjordes av Folkhälsoenheten 2004. Fortfarande har förhållandevis få recept skrivits ut, då 81 % av förskrivarna har skrivit ut 0-5 recept under det senaste året och ingen av de svarande har förskrivit mer än 10 recept. De faktorer som skulle kunna få vårdpersonalen i Uppsala kommun att i högre utsträckning förskriva FaR är: mer tid för varje patient, en samordnare eller en central instans dit patienterna kan vända sig för att få hänvisning till lämplig aktivitet, ett bättre organiserat aktivitetsutbud, möjlighet till återkoppling och uppföljning av patienten, större vana och mer rutin, ytterligare kunskaper och utbildning samt ett enklare sätt att skriva recept. Slutsats: För att vårdpersonalen i högre utsträckning ska skriva ut fysisk aktivitet på recept krävs att förskrivningen är enkel. En tydlig organisation för hur och var patienterna kan hänvisas med sitt recept samt ett väl fungerande kontaktnät mellan sjukvård och friskvård behöver etableras. Projektet ”friskvårdslots”, som sedan oktober 2005 drivs i samarbete mellan Uppsala läns landsting och Upplands Idrottsförbund, torde därför ha en mycket positiv inverkan på den fortsatta implementeringen av FaR i kommunen. För att få in FaR i de dagliga rutinerna skulle även en ansvarig person vid varje mottagning vara av värde.

Under utbildningen till hälsopedagoger har vi utvecklat ett intresse för hur samhällsorgan påverkar barn och ungdomars hälsa. Eftersom det finns en allmän skyldighet för myndigheter att samverka kring barn som far illa (SFS 1985:1100; SFS 1984:387; SFS 2001:453), väcktes en nyfikenhet att söka svar på hur samverkan kan se ut. Syftet med denna studie är att beskriva hur några personer inom skola, polis och socialtjänst tänker och arbetar i samverkan kring barn som far illa. Halvstrukturerade intervjuer användes som metod och det empiriska materialet bearbetades till olika teman. Resultatet visar att det finns former av samverkan mellan dessa tre instanser men att det saknas ett kontinuerligt samverkansarbete som involverar alla tre samtidigt. Vidare framkom en gemensam önskan om att utöka och utveckla den samverkan som finns i dagsläget. Några faktorer som anses påverka samverkansarbeten kring barn som far illa är kommunikation och arbetsrutiner.

Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.

No description available.