This master thesis in History of Science and Ideas explores ideas held by Swedishimmigrants to the United States during the period 1859-1909: their opinions about the newlife in America compared to the life they had before in Sweden. Previous researchindicates that Swedish immigrants in general had a positive view on the possibility tosupport themselves by working in America, contrasted to the limited possibilities to do soin Sweden. Furthermore, they were attracted to America since workers there wereconsidered as equals to persons from upper social classes. Yet, Swedes also had to adaptto the new culture, for example by learning English. The immigrants did not likeeverything about America but most of them wanted to stay there for the rest of their life.The results in this study points to the same conclusions but the source material usedletterswritten by (mainly) workers- makes it possible to take the analysis a bit further, insome respects.

The purpose is to understand the reasons for changed perceptions about Swedish nuclear weapons during the time when Sweden considered acquiring these weapons. The main question is: which stories about Swedish nuclear weapons did key players in Sweden present from 1958 to 1963 and how did these stories change. Primary sources are texts from 1958– 1963, texts for or against Swedish atomic weapons, government investigations and political texts and bills. The theoretical perspective is framing analysis (Kuypers) and narrative analysis (Shenhav) unified in a method. Text-by-text, framing, agenda extension, and story are investigated and compared, supported by previous research. The analysis shows that stories can be divided into five categories, the military, the dystopian, the scientific, the state community building and the security policy stories. In 1958, the military story of nuclear weapons dominated as an issue of weapons development in the nuclear age. The following year, new stories came from opinion leaders, the yes side developed stories about the necessity of the bomb for the military and in foreign policy. The no side told stories about the consequences of a Swedish bomb as a dystopia for humanity and the collapse in foreign relations. Both told scientific stories about the effects which either ended in calming message to the people or created fear of radiation damage and the genetics of future generations. After 1959 both the Social Democrats and the military began to hesitate and changed their stories. Among other things, future civil nuclear power, economic realism and good relations with the US outweighed the idea of nuclear weapons guaranteeing a Swedish non-alliance policy. The change in the stories could also be interpreted as an early de facto no a conclusion shared by previous research. By 1963 the Social Democrats' story of a modern society without nuclear weapons dominated.

Den här uppsatsen undersöker den åttonde internationella orientalistkongressen i Stockholm och Kristiania 1889, efter vilken den vetenskapliga disciplinen orientalistik och dess internationella relationer och möteskultur ställdes under omförhandling. Genom att lansera en i dessa sammanhang ny och välkomnande hållning gentemot icke-européer orsakade kongressens generalsekreterare Carlo Landberg en konflikt med de orientalister som strävade efter att behålla kongressens tydligt europeiska och vetenskapliga prägel. Ytterligare en orsak till konflikt var den karaktär av utställning och spektakel som kongressen ansågs ha. Inledningsvis var konflikten ideologisk men kom senare att ta nationella uttryck, främst genom konkurrensen mellan franska och tyska orientalister. Tyskarna var i stor majoritet vid kongressen, och hade dessutom besegrat Frankrike i krig mindre än 20 år tidigare. Undersökningen visar att konfliktens olika sidor mycket väl kunde vara överens om allmänna uppfattningar gällande de så kallade ”österlänningarnas” icke-vetenskapliga karaktärer och låga vetenskapliga förmågor, och att konflikten snarare gällde i vilken utsträckning själva orientalistkongresserna skulle ha som uppgift att åtgärda denna ”österlänningarnas” brist på vetenskaplighet. När ett särskilt kongressutskott mot slutet av kongressen öppnar för att förlägga nästkommande kongress i ”Orienten” svarar franska och engelska orientalister, som inte fick vara med i utskottet, först med en skarp protest och senare med att hålla en mot-kongress i London. Gällande detta visar undersökningen att detta troligen grundade sig på en prestigeförlust för fransmännen, som var de första som höll i en orientalistkongress, och en engelsk strävan efter att styra kongressernas innehåll, bland annat att göra handeln till ett ämne för förhandlingarna.

The aim of this study is to analyze how the EU perceives a European cultural heritage and its role in the EU project during the period 1970-2020. These perceptions do something with the notion of ”the Europeanness” and are part of a narrative construction that expresses conceptions of a European place. This European place is a place beyond territorial locability and something that this thesis seeks to investigate. Attentions is brought to how changes in EU’s cultural heritage discourse are interwoven partly with notions of crisis, partly with renegotiation of a European diversity. Even though, during the 2010s, the EU begun to stress interconnections between ”the Europeanness” and its ”other”, I argue that this interconnectivity is based on a conception of a unique European past. In contrast to previous research I thereby highlight a paradoxical tension between the EU’s perceptions of a European past and a European ”today”. Moreover, this thesis goes beyond the dominant trend in cultural heritage studies and its preoccupation on what is declared to be a heritage, as well as the concentration on what EU wants us to remember. Thereby this study provides an alternative perspective on the EU’s construction of a European cultural community. It’s a perspective that gives emphasize to how a sense of European situatedness is created through notions of a European cultural heritage.

Syftet för denna uppsats är att undersöka centrala aspekter av socialmedicinens professionaliseringsprocess i Sverige under 1900-talets mitt – när socialmedicin under 1950-talet gick från att vara ett kunskapsområde till att bli en medicinsk etablerad ämnesvetenskap hela perioden upp till att det upphöjdes till statusen av en medicinsk specialitet 1974. Materialet som undersöks i denna studie är Socialmedicinsk tidskrift vilken grundades som ett forum för läkare och andra intresserade att diskutera socialmedicinska frågor. Den teoretiska utgångspunkten i studien baserad på begreppet ”gränsdragningsarbete” enligt Thomas F. Gieryns definition, vilket innebär att studera hur gränserna för ett vetenskapligt ämne etableras mot andra vetenskapsfält, hur den särskiljer sig från det ovetenskapliga, samt hur en vetenskap avgränsas mot politiska. Resultaten från undersökningen visar bland annat på att syftet med etablerandet av en vetenskaplig socialmedicin var att skapa klarhet gällande ämnets definition. Men definitionsfrågan kom att omgärdats av oklarhet och delade meningar. Socialmedicinen handlade om de sociala aspekterna i förhållande till hälsa vilket kom att inkludera hela den svenska sjukvården och det svenska välfärdssamhället som studieobjekt för socialmedicinska studier. Detta hade också en inverkan på dels socialmedicinarnas intresse av att utbilda läkarstudenterna i ett socialmedicinskt perspektiv, dels hur socialmedicinens gränser drogs gentemot den politiska sfären med socialmedicinarnas engagemang i formandet av socialpolitiska beslut och det nära samarbetet med det sociala arbetet i Sverige.

År 1998 tillkallades en kommission för att utreda giftskandalen i Hallandsåsen som inträffat ett år tidigare, projektet präglades tidigt av såväl organisatoriska som tekniska motgångar och slutade i en miljöskandal. Kommissionens främsta uppgift blev att kartlägga händelsen och ta fram både orsaker för de inträffade och åtgärder för att det inte skulle kunna ske igen, arbetet resulterade i två statliga utredningar. Mängden tillsatta kommissioner hade ökat stadigt under 1900-talet och stor tillit tillskrevs utredningsväsendet som en arena för samhällsforskning. Denna rapport undersöker hur kommissionens syn på teknik och tekniska misslyckanden uttrycks i de statliga utredningarna om händelserna i Hallandsåsen. Undersökningen belyser hur tekniksyn kan påverka vad som blir samhällsforskning och hur detta i sin tur kan användas som politisk resurs. Statliga utredningar är ett slags gränsland mellan politik och vetenskap och ses ofta som en frizon för kunskapsproduktion. Det blir på så vis högst relevant att undersöka de omständigheter som råder när en statlig utredning blir till, både för att förstå dess roll som gränsorganisation men även för att nyansera bilden av vad en SOU är.

No description available.

Sexualmoral var i början av 1900-talet ett viktigt skydd för spridningen av könssjukdomar. Johan Almkvist, en av Sveriges främsta venereologer, skrev böcker som behandlade sexualmoralen och hur den kan bekämpa könssjukdomar. Samtidigt började sociala problem att anses vara medicinska vilket bidrog till att läkarna fick en ny roll. I Almkvist böcker Sexuell kultur och Trohet och otrohet: ett sexuellt problem syntes befolkningspolitiska diskussioner som handlade om hur fler och bättre barn ska kunna födas. Uppsatsen kommer undersöka relationen mellan sexualmoral, könssjukdomar och politik utifrån Almkvists två böcker. Almkvist framhöll att den sexuella troheten, som var en del av sexualmoralen, var det säkraste och bästa skyddet mot könssjukdomar. Det berodde på att det inte fanns ett helt säkert medicinskt skydd mot könssjukdomarna, då behandlingarna ofta var långvariga och plågsamma. Samtidigt skulle den sexuella troheten upphöja moralen bland befolkningen och gynna samhället. Sexualmoralen relaterade tydligt till befolkningspolitiken då Almkvist framhöll vid ett flertal ställen att pliktkänslan gentemot samhället, som var en del av sexualmoralen, var ytterst viktig. Det skulle leda till att friskare barn föddes. Tidigare forskning har behandlat relationen mellan sexualmoral och medicin samt sexualmoral och politik. Jag vill med min närstudie av Almkvist fördjupa kunskapen om hur sexualmoral, könssjukdomar och politik faktiskt samverkade i 1930-talets Sverige.

The native people of Sweden have in the last decade or so fallen under the spotlight when it comes to their rights. In the last few hundred years, the Sámi people have experienced what can only be described as colonization, racism, and discrimination from the Swedish state. During the 17th and 18th centuries, the Swedish crown got more invested in the land that has previously been occupied by the Sámi people. The discovery of natural resources in Lappmarkerna along with the drawing of the border between Sweden and Norway/Denmark lead to the mapping of the north. With the drawing of the border came the first legal document, Lappkodicillen, to recognize the Sámi people as an ethnic group. Lappkodicillen concluded that the Sámi had to become citizens of either Sweden or Norway and lost the land that they had held on the other side of the new border. While the intention of the document was to preserve and protect the Sámi people, with time it gave the Swedish crown the opportunity to claim more control over Lappmarkerna and its natives. In the process of colonization, the Sámis’ right to ownership of land was starting to be questioned and the Swedish crown started to claim more and more of it as theirs. This paper analyses the relationship between the Sámi people and the Swedish crown during the years 1670 to 1770,a time when the natives of Sweden lived through both recognition and oppression.

The importance of experience in relation to intellectual work has been of growing interest within historical research, as it focuses on the subjective, biographical, and thus historical conditions preceding any claim to abstract or objective knowledge. This paper explores the connection between experience and intellectual thought in relation to the Swiss psychologist Carl Gustav Jung (1875–1961), primarily through an examination of his autobiography. The analysis shows that experience was essential to Jung in several ways, and that he struggled with it as an intellectual, epistemological, and personal problem. His encounters with Kant, Nietzsche and Freud were especially formative in this regard, as they brought him theoretical and practical insights into the limits of communicable knowledge. Mystical experiences, beginning from hischildhood, gave rise to a dichotomy between the inner and the outer world, and with it a deep sense of solitude, which remained important throughout his life and work. The sense of being outside of his time informed his psychological conceptions of “the shadow”, individuation and the collective unconscious. However, Jung’s struggle to lend credibility to his experiences resulted not so much in recognized scientific knowledge as in what Nietzsche once called a “personal confession”.