Syftet med denna studie är att undersöka en metod för att vidareutveckla förmågan att improvisera inom jazzgenren. Den metod som undersöktes framtogs utifrån en historisk reflektion över hur jazzmusiker genom tiderna lärde sig att improvisera och hur genren samt improvisationen utvecklades till det den är idag. Utifrån den historiska reflektionen drogs slutsatsen att gehörsbaserade, praktiska och teoretiska inlärningsmetoder har varit bidragande till jazzens uppkomst och utveckling. Därav grundar sig metoden som undersöktes i att likvärdigt framhäva dessa beståndsdelar. För att framställa ett resultat utfördes fyra inspelningar på egna improvisationer över två jazzlåtar. Metoden applicerades efter det två första inspelningarna, en inspelning över respektive låt. Därefter spelades de resterande två in över samma låtar. Dessa inspelningar analyserades och jämfördes utifrån parmetrarna tonmaterial, tajming och rytmisering med introspektion som analysmetod. Resultatet visade på att det var i tonmaterialet och rytmiseringen som den största skillnaden uppstod. Diskussionen tar upp introspektion som analysmetod och hur den gav nya insikter som för mig anses intressanta att studera vidare på; däribland hur förtrogenhet till den egna förmågan att improvisera harmoniskt indirekt påverkar rytmiseringen. Bristerna i analysmetoden uppmärksammas också, vilket bidrog till insikten att introspektionen eventuellt kunnat kompletterats med loggbok för att säkerställa att ingen empiri gått förlorad. Metoden som undersökts diskuteras ur ett pedagogiskt perspektiv med fokus på hur metoden påverkat min motivation gentemot att öva på jazzimprovisation. Utifrån en introspektiv analys drogs slutsatsen att metoden inte enbart visat förändring i min improvisation, det har även uppstått en positiv förändring i mitt förhållningssätt till att öva på jazzimprovisation.

Syftet med undersökningen har varit att utveckla min förmåga inom jazzimprovisation med hjälp av ett valt övningsschema och genom att pröva en sångmetod (Weir, 2001) där förmågan att höra tonartsförändringar tränats. Övningsperioden varade i fyra veckor, med totalt 20 övningspass. Med hjälp av att föra loggbok under övningens gång och genom jämförelser av egen improvisation före och efter övningsperioden följdes läroprocessen. En egen analys av inspelade vokala improvisationer och reflektioner från en yttre bedömare visade hur den egna vokala improvisationsförmågan utvecklats. Sångmetoden visade sig vara ett effektivt verktyg som ökade min förmåga att kunna följa harmoniska förlopp, både gehörsmässigt och teoretiskt.

Denna studies utgångspunkt är hur musikalisk utveckling inom jazzimprovisation kan uppstå med plankning, transkribering och analys som praktiska metoder. Tidigare forskning och uppsatser har framfört kritik mot den akademiskt vedertagna och musikteoretiskt präglade metodik som uppstått till en följd av institutionaliseringen av jazz och jazzimprovisation. Kritiken åsyftar att undervisning inom jazzimprovisation distanserat sig från genrens historia som präglades av att utveckla improvisatoriska förmågor genom imitation. Syftet med studien är att undersöka hur musikalisk utveckling inom jazzimprovisation påverkas av plankning, transkribering och analys. Metoden grundar sig i introspektiv analys av transkriberingar av två egna inspelningar och plankningar av tre tidigare gitarristers improvisationer över en och samma jazzstandard, samt reflektioner som förts i loggbok under studiens gång. Resultatet påvisar att tajming var den improvisatoriska beståndsdel som påverkats och utvecklats medan övriga beståndsdelar som rytmik, tonspråk och frasering visade marginella skillnader. Diskussionen tar upp resultatet i förhållande till tidigare forskning samt metodkritik och belyser noggrann tidsdisponering och planering som avgörande för ett mätbart resultat.

The last decade of the twentieth century saw a proliferation of publications that use jazz as a metaphor for corporate management, arguing that in the contemporary knowledge economy, jazz is superior to the symphonic model that governed mid-century factory floors. As the literature on the jazz metaphor, and organizational improvisation more broadly, continued to develop into the twenty-first century, another managerial methodology became widely adopted by entrepreneurs: agile. While agile is yet to be fully theorized as an improvisatory practice, agile shares several core tenets with the models promoted by organizational improvisation scholars, including the use of small teams, an emphasis on feedback, and an openness to change. In this dissertation, I argue that agile methods, and the adjacent lean methodology, are inherently improvisatory and that understanding them as improvisatory offers opportunities not only for their deployment within growing businesses, but also for adoption at-scale in large corporations. I draw on an array of disciplinary perspectives, including management science, organizational studies, musicology, and critical improvisation studies, as well as a wide range of sources, from peer-reviewed journal publications to trade manuals. Each chapter builds upon the former: a substantial and critical review of the jazz metaphor literature is followed by a dissection of its main themes under a musicological lens; after securing the foundations of organizational improvisation, the next chapter reveals the improvisatory nature of agile and lean startup practices and links them to concepts discussed within the jazz metaphor literature. Drawing on insights from large-scale improvisatory musical practices, the final chapter reveals how improvisation, as a set of practices shared between corporate management and agile methodologies, provides avenues for agile to be scaled up as startups grow or for its widespread adoption within established companies.

Syftet med detta arbete är att undersöka vilka skillnader i mitt eget improviserade musicerande på kontrabas som går att urskilja efter en tids strukturerad övning. Ur detta syfte utvecklades naturligt följdfrågan vilken metod som skulle användas. Följaktligen utforskar denna uppsats även min metod för övning. För att undersöka detta gjordes en introspektiv studie på min egen övning med hjälp av loggbok och videodokumentation samt en analys av mitt eget spel där jag jämförde skillnader i mitt spel innan- och efter en övningsperiod. I studien har jag analyserat mitt spel på två musikstycken. En inspelning på varje stycke före- och efter övningsperioden gjordes för att identifiera skillnader. Jag har även tagit hjälp av en lärare i improvisation för analys. Resultat visar att 32 övningspass som sträckte sig mellan en och två timmar gav en tydlig utveckling i mitt spel utifrån följande kriterier; sound, intonation, tajming, upplevd frihet i improvisation, upplevd förmåga att lyssna in och kommunicera med medmusiker samt tematik. Min metod för övning ändrades under undersökningens gång för att passa kriterierna. Från början användes en mer strikt modell och senare i undersökningen användes en friare modell för övning.

This dissertation is a qualitative study of how vocal improvisation within music therapy groups may afford the construction of social resilience for in-patient adolescents in oncology wards. The study was conducted at the Pediatric Oncology Unit at the Steve Biko Academic Hospital in Pretoria. The case study involved six daily group music therapy sessions, with four to eight participants. The primary music therapy technique was vocal improvisation to assess how the participants perform themselves as resilient (or not). Excerpts of video recordings were analyzed through Gee’s (2005) suggestion for discourse analysis. Session notes were written as an additional data source to contextualize the excerpts. Through discourse analysis, four primary discourses were identified: participant as patient, participant as adolescent, cultural adolescent, and participant as Hip-hop musician. These enabled the participants to explore their performance of selves in various ways. It was concluded that vocal improvisation in group music therapy enabled the expression of lack of resilience, as it received those feeling less resilient and provided them with safety and containment. It also offered the participants a means of instant coping within the various discourses that were identified. Vocal improvisation in this context also afforded the participants a space to adapt to their challenges as they explored various types of participation by learning from past experiences/ways of being, and adjust accordingly. Finally, the participants could transform through the changing relationships within the group itself, and how these social changes offered a social environment that afforded the resilience of the whole group. / Mini Dissertation (MMus)--University of Pretoria, 2017. / Music / MMus (Music Therapy) / Unrestricted

Syftet med detta arbete var att undersöka hur man kan lära ut grundläggande improvisation i musikämnet. Genomförandet bestod av att testa olika övningar, både på individuella instrumentlektioner och i ensembler. Datainsamlingen skedde genom deltagande observation där fältanteckningar fördes med hjälp av ljudinspelningar från lektionerna. De involverade eleverna fick också göra enkäter där de skulle beskriva hur de upplevde undervisningen och göra en självskattning på hur mycket deras improvisationsfärdigheter hade utvecklats. Resultatet av arbetet var positivt och nästan alla elever utvecklade sina förmågor att improvisera i samband med arbetets genomförande. Arbetets slutsatser var att de olika övningarna gjorde olika nytta för varje elev och varje övning gick att genomföra med varje elev oavsett vilka förkunskaper eleverna hade. Ingen större skillnad gick att urskilja då det handlade om ensembleelevernas utveckling och de individuella elevernas utveckling.

I detta examensarbete undersöker skribenten några mindre orgelverk från den svenska romantiska perioden sett till hur de är komponerade ifråga om form och harmonik och vad som utmärker sig för just den valde tonsättaren samt analyserar dennes eget orgelspel och vad som kännetecknar detta jämfört med nedskrivna stycken. Därefter beskrivs arbetsprocessen när det gäller att skapa ett koralförspel i samma stil efter att ha tillämpat inspiration av analyserna. / <p>På grund av rådande pandemi är datum för examenskonsert ännu inte bokat. Det preliminära programmet består av Allegro ur Symphonie 6 (Charles-Marie Widor), Adagio (Yngve Sköld), Preludium &amp; Fuga i g moll (Marcel Dupré), Uruppförande av stycke som fortfarande komponeras (Michael Waldenby), BWV 542 Fantasi &amp; Fuga i g moll (J.S. Bach), samt improvisation. Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm. Sebastian Johansson, organist vid symfoniska Grönlund/Allen-orgeln.</p>

The primary purpose of this study was to use some of the action methods of playback theatre to facilitate the acquisition of knowledge through the experience of building community. The impact of action methods on group dynamics and the relationship among methods, individual perceptions, and the acquisition of knowledge were analyzed. The researcher suggested that playback theatre action methods provided a climate in which groups can improve the quality of their interactions. The Hill Interaction Matrix (HIM) formed the basis for the study's analysis of interactions. Since the researcher concluded there were significantly more interactions coded in the "power quadrant" after training, the researcher assumed that playback theatre action methods are a catalyst for keeping the focus on persons in the group, encouraging risk-taking behaviors, and producing constructive feedback between members. Based on session summaries, individual interviews, and an analysis of the Group Environment Scale (GES), the training group became more cohesive, became more expressive, promoted independence, encouraged self-discovery, and adapted in innovative ways. The experience of an interconnected community created a space where positive growth could occur. The researcher concluded that the process of community building is intricately connected with a person's ability to make meaning out of experiences. Participants in the study noted several processes by which they acquired new knowledge: (a) knowledge through internal processes, (b) knowledge through modeling, (c) knowledge through experiences, (d) knowledge through acknowledgment and application. Acknowledging and applying knowledge were behaviors identified as risk-taking, communication and active listening, acceptance of diverse cultures and opinions, and building community relations. The study suggested further research in the effects of these methods compared to other learning methods, the effects of these methods on other types of groups, the effects of the leader's relationship to the group, and the long-term effects on group dynamics.

The purpose of this collaborative inquiry (CI) dissertation study was to examine pedagogical strategies designed to open Western classical music to improvisation. Piano teacher-participants formed a collaborative inquiry cohort as co-researchers to design and implement pedagogical strategies for use with their piano students, ages 8 to 10. Improvisation appears to occupy a limited role in practices commonly associated with Western classical music. Since the body of evidence found in Western music history and performance practice reveals traditions that encompassed improvisation, this study was designed to challenge existing pedagogical models associated with Western classical music through experimentation and improvisation. The prior attitudes and practices of the three participants were assessed through introductory interviews, as well as the collection of videos of teaching practices and preliminary survey data. Three two-hour in-person sessions of the cohort took place, interspersed with interviews and the sharing of video excerpts and co-researcher memos and blogs in an online forum on Canvas. During in-person sessions of the cohort, pedagogical strategies were designed and revisited through reflection following participants’ teaching experiences in their piano studios. Participants explored musical improvisation within a creative community by investigating the processes and experiences of treating Western classical music as an impetus to creative thought and improvisatory realization by their students. Findings illuminate patterns of interaction that illustrate the function of strategies for musical creativity and the applicability to pedagogical practices. Several overarching themes, addressing the purpose of the study, emerged through my analysis of data, pertaining to the dynamic nature of music, call and response as formative, and knowledge and novelty as means and ends. Participants demonstrated distinct operational definitions of improvisation, each of which appeared to connect to a model of awareness and responsiveness through the expression of interrelated themes. Whether spontaneously generated or chosen intentionally, limitations promoted improvisation as the exploration of novelty, advancing and emanating from a knowledge base. By revealing pedagogical practices that demonstrate heuristic models for experimentation through variability practices, this study illuminates patterns of interaction that open works of musical art to the sociocultural activity of improvisation, through which a multiplicity of meanings can take form.