Sammanfattning Bakgrund Multiresistenta bakterier ökar över hela världen och är enligt WHO ett av de 10 största globala hoten för mänsklig överlevnad. Från att ha varit ett mindre förekommande problem i Sverige förekommer nu multiresistenta bakterier allt oftare inom vården. Ett viktigt arbete som intensivvårdssjuksköterskan har är att motverka smittspridning och förebygga vårdskador. Syfte Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med multiresistenta bakterier.  Metod I studien har kvalitativ ansats med deskriptiv design använts. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer, 10 intensivvårdssjuksköterskor deltog. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Huvudresultat Resultatet av intervjuerna med intensivvårdssjuksköterskorna och deras upplevelse av att vårda patienter med multiresistenta bakterier resulterade i tre olika kategorier: Eftertanke och noggrannhet, Upplevelsen av okunskap och Risken att sprida smitta. Två subkategorier identifierades, Utmaningar i att skydda patienterna vid samvård och Svårigheter att vårda patienter på grund av brister i vårdmiljön. Temat Osäkerhet bildades som var övergripande för kategorierna. Slutsats Intensivvårdssjuksköterskor behöver mer kunskap om multiresistenta bakterier för att känna sig säkra i vården av patienter som är bärare av multiresistenta bakterier. Intensivvårdssjuksköterskorna behöver få kunskap genom utbildning och förståelse över vad som väntar om bakterierna får fortsätta utveckla resistens mot antibiotika. Vårdmiljön har betydelse för upplevelsen av vården kring patienter med multiresistenta bakterier.

Introduktion: Sjukvården står idag inför många utmaningar. Samhället möts av en åldrande och mer komplext sjuk population som är i behov av allt mer avancerad sjukvård. De komplext sjuka patienternas vårdbehov kan inte alltid tillfredsställas på vanliga vårdavdelningar. Mobila intensivvårdsgrupper (MIG-team) bedömer patienter utanför intensivvårdsavdelning för att tidigt upptäcka och göra adekvata åtgärder för att undvika inläggning till intensivvården. Införandet av mobila intensivvårdsgrupper på sjukhus har visat sig minska patientdödlighet och antalet hjärtstopp på sjukhus. Syfte: Syftet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att ingå i en mobil intensivvårdsgrupp. Metod: Studien var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och semantisk analys. Intervjuerna genomfördes med semistrukturerade intervjufrågor. Resultat: Tre huvudteman bildades ur resultatet: ”Förtroende för varandra i MIG-teamet”, ”Ansvar och förväntningar som expert-sjuksköterska i MIG-team”, och ”Bristande rutiner och struktur som påverkar patientsäkerhet”. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor erfarenheter beskrev möjligheter och hinder i arbetet inom mobil intensivvårdsgrupp. De betonade vikten av gott samarbete i teamet, hur närvaro och ovisshet på avdelningen påverkade uppdraget, samt strukturer för att upprätthålla en god vårdpraxis och säkerställa patientsäkerheten. / Introduction: Healthcare is facing many challenges. Society is encountering an aging and increasingly complex patient population in need of advanced medical care. The complex care needs of these patients cannot always be met in regular wards. Mobile intensive care teams (MIG-teams) assess patients outside of the intensive care unit to promptly detect and take appropriate measures to avoid intensive care admission. The introduction of mobile intensive care teams in hospitals has shown to reduce patient mortality and the number of cardiac arrests in hospitals. Purpose: The aim of this study was to investigate intensive care nurses’ experiences of being part of a mobile intensive care team in an intrahospital setting. Method: The study was a qualitative interview study with an inductive approach and semantic analysis. Interviews were conducted using semi-structured interview questions. Results: Three main themes emerged from the results: ”Trust within the MIG team”, ”Responsibility and expectations as experts”, and ”Lack of routines and structure affecting patient safety”. Conclusion: Intensive care nurses’ experiences described both opportunities and obstacles in their work within the mobile intensive care team. They emphasized the importance of good teamwork, how the presence and uncertainty on the ward affected the assignment, as well as structures to maintain good clinical practice and ensure patient safety.

Unplanned extubation is premature removal of endotracheal tube, is an adverse event; which can either, be accidental during a nursing procedure or self deliberate by the patient. The AACN Synergy Model for Patient Care was used as conceptual model for this study. A retrospective descriptive design revealed that over a period of two years, 327 patients admitted to the intensive care unit require intubation of which 40.4% were self-deliberate extubation and 59.4% accidental extubation. Of the accidental extubated patients, 29.8% had physical restrains, 57.6% received sedation, 43.9% had analgesic infusion and 38.9% were on neuromuscular blockade. A means Glasco Coma Scale was 9.4 and 56% of the patients were reported as being. Most patients (89.9%) required re-intubation. The findings also revealed that 49.1% of the nurses who cared for the patients when the extubation occured had one patient at the time. Also, 84.2% of nurses had 0-6 years of nursing experience and 74% of nurses had less than five years of ICU experience. / Health Studies / M.A. (Health Studies)

The aim: was to describe and compare a group of experts and critical care nurses' agreement in detecting delirium in intubated, ventilator treated patients with sedation / analgesia, before and after an in house training intervention with the instrument Confusion Assessment Method for the Intensive Care Unit (CAM-ICU). Method: A quasi-experimental study, one group pretest - posttest design. A convenience sample of 17 critical care nurses in a general intensive care unit included. To detect delirium the instrument CAM-ICU was used, 21 paired tests before and 22 after an educational intervention. Main Results: The results showed that after an in house training intervention sensitivity and kappa coefficient improved of the characteristic 1 "acute onset and fluctuating course," an improvement that was significant. In other features, and overall values were signs of numerical improvement and deterioration in sensitivity, specificity and kappa coefficient but no significant change. Conclusion: Implementing a new instrument for detecting delirium in clinical practice requires education and follow-up. A small sample of critical care nurses with varying ability to use the new instrument and the fact that patients' status may change rapidly making it difficult to draw any conclusions from this study. It is clear, however, that education and follow-up is needed when new care routines are introduced, and that further studies are needed to clarify whether the CAM-ICU is a valit and reliable instrument to use in clinical practice. / Syftet var att beskriva och jämföra en expertgrupp och intensivvårdssjuksköterskors överensstämmelse i att detektera delirium hos intuberade, respiratorbehandlade patienter med sedering/analgesi, före och efter en utbildningsintervention med instrumentet Confusion assessment method for the intensive care unit (CAM-ICU). Metod: En kvasiexperimentell studie, en grupps pretest – posttest design. Ett bekvämlighetsurval på en allmän intensivvårdsavdelning där inkluderades 17 intensivvårdssjuksköterskor. För att detektera delirium användes instrumentet CAM-ICU, 21 parmätningarna före och 22 efter en utbildningsintervention. Huvudresultat: Resultatet visade att efter utbildningsinterventionen förbättrades sensitiviteten och kappa koefficienten i kännetecken 1 ”akut insättande eller fluktuerande förlopp”, en förbättring som var signifikant. I övriga kännetecken och totalvärden fanns tecken på numerär förbättring och försämring i sensitivitet, specificitet och kappakoefficient men ingen signifikant förändring. Slutsats: Att implementera ett nytt instrument för att detektera delirium i klinisk verksamhet kräver utbildning och uppföljning. Ett litet sample av intensivvårdssjuksköterskor med varierad förmåga att använda det nya instrumentet samt det faktum att patienters status hastigt kan förändras gör det svårt att dra några slutsatser av denna studie. Klart är dock att utbildning och uppföljning behövs när nya vårdrutiner införs, och att ytterligare studier behövs för att klargöra om CAM-ICU är ett valit och reliabelt instrument att använda i klinisk verksamhet.

Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2007.

Unplanned extubation is premature removal of endotracheal tube, is an adverse event; which can either, be accidental during a nursing procedure or self deliberate by the patient. The AACN Synergy Model for Patient Care was used as conceptual model for this study. A retrospective descriptive design revealed that over a period of two years, 327 patients admitted to the intensive care unit require intubation of which 40.4% were self-deliberate extubation and 59.4% accidental extubation. Of the accidental extubated patients, 29.8% had physical restrains, 57.6% received sedation, 43.9% had analgesic infusion and 38.9% were on neuromuscular blockade. A means Glasco Coma Scale was 9.4 and 56% of the patients were reported as being. Most patients (89.9%) required re-intubation. The findings also revealed that 49.1% of the nurses who cared for the patients when the extubation occured had one patient at the time. Also, 84.2% of nurses had 0-6 years of nursing experience and 74% of nurses had less than five years of ICU experience. / Health Studies / M.A. (Health Studies)

Abstract The purpose of this study was to describe intensive care unit patients’ nursing environment from patients’ point of view as well as patients’ memories of intensive care. There is also a description of the psychological quality of life three and six months after intensive care and a description of intensive care aftercare from patients’, relatives’, nurses’ and physicians’ point of view. The study was conducted with patients, relatives, nurses and physicians in a university hospital emergency intensive care unit. Mixed qualitative and quantitative methods were used in this study. The material on nursing environment and memories of ICU was explored by observing patients who were in ICU (n = 4, 96 hours of taped material) and by measuring noise (dB) and lighting (lx). The patients were also interviewed twice after ICU treatment. Psychological quality of life was studied by a quality of life instrument (n = 216, RAND-36). The experiences of ICU aftercare clinic were studied by observation and by interviewing patients (n = 10), relatives (n = 8), physicians (n = 2) and nurses (n = 2). The qualitative material was analysed by inductive and deductive content analysis; the quantitative material was analysed statistically. The ICU patients’ nursing environment consists of physical, social and symbolic environment. It also involves a lot of contacts with many different people in a noisy environment. There is very little difference between day and night in terms of activities. The ICU patients did not have a long continuous resting time during the day. After three and six months, 48.1% and 47.7% of the patients, respectively, had memories from the ICU. 23.7% of the patients had memories of relatives, nurses and physicians; 30.5% suffered from delusions, nightmares and panic disorders. When asked again after three months, 7.1% of the patients suffered from these symptoms. The patients who were treated in ICU had a lower psychological quality of life than age- and sex-matched Finnish population; this was especially emphasized in patients who suffered from delusions. The ICU aftercare clinic helps patients and relatives in the recovery process and provides important knowledge to intensive care unit specialists about patients’ recovery and the effects of ICU treatment. The ICU patients’ nursing environments is made up of components which the patients cannot influence and which can be difficult for them to understand. The staff can influence components of many ICU patients’ nursing environment that advance or impair their psychological recovery. These components include calming down the patients’ environment, respecting the patients’ day and night rhythm, patient-centred care planning and information to the patient that is correctly timed and appropriately formulated. This study produced new knowledge that helps to develop the quality of treatment of patients in intensive care unit or in intensive care aftercare. / Tiivistelmä Tutkimuksen tarkoituksena oli kuvailla tehohoitopotilaan hoitoympäristöä sekä selvittää potilaan kokemuksia tehohoidosta. Lisäksi kuvailtiin tehohoidossa olleiden potilaiden psyykkistä elämänlaatua kolmen ja kuuden kuukauden jälkeen tehohoidosta sekä tehohoidon jälkiseurantapoliklinikan toimintaa potilaiden, omaisten, hoitajien ja lääkärien näkökulmasta. Tutkimuksessa yhdistettiin laadullista ja määrällistä tutkimusta. Hoitoympäristön ja tehohoitokokemusten tutkimiseksi aineisto kerättiin havainnoimalla tehohoidossa olevia potilaita (n = 4, 96 tuntia videoitua materiaalia) sekä mittaamalla melun ja valon voimakkuutta. Lisäksi heitä haastateltiin kaksi kertaa tehohoidon jälkeen. Psyykkistä toipumista tutkittiin elämänlaatumittarilla (n = 216, RAND-36-mittari,). Kokemuksia jälkiseurantapoliklinikalta tutkittiin haastelemalla ja havainnoimalla potilaita (n = 10), heidän omaisiaan (n = 7), poliklinikan lääkäreitä (n = 2) ja sairaanhoitajia (n = 2). Laadulliset aineistot analysoitiin induktiivisella ja deduktiivisella sisällön analyysillä. Määrällinen aineisto analysoitiin tilastollisesti. Tehohoitopotilaan hoitoympäristö muodostuu fyysisestä, psyykkisestä ja symbolisesta ympäristöstä. Potilaan hoitoympäristöön liittyy useita kontakteja useiden eri ihmisten kanssa meluisessa ympäristössä. Päivän ja yön välillä ei ole suurta eroa toiminnoissa. Potilailla ei ole pitkiä yhtenäisiä lepoaikoja vuorokauden aikana. Kolmen kuukauden jälkeen 48,1 %:lla ja kuuden kuukauden jälkeen 47,7 %:lla potilaista oli muistikuvia tehohoidosta. 23,7 %:lla potilaista oli muistikuvia läheisistä, hoitajista ja lääkäreistä. 30,5 % potilaista kärsi harhoista, painajaisista ja paniikkikohtauksista. Kysyttäessä uudelleen kuuden kuukauden kuluttua 7,1 % vastasi kärsineensä näistä oireista. Tehohoidossa olleilla potilailla oli matalampi psyykkinen elämänlaatu kuin ikä- ja sukupuolivakioidulla suomalaisella vertailuväestöllä. Erityisesti tämä korostui harhoista kärsineillä potilailla. Tehohoidon jälkiseurantapoliklinikka auttaa potilasta ja omaisia toipumisprosessissa ja antaa tehohoidon asiantuntijoille tietoa potilaiden toipumisesta sekä tehohoidon vaikutuksista. Tehohoidossa olevan potilaan hoitoympäristö koostuu osatekijöistä, joihin potilas ei voi itse vaikuttaa ja joita hänen voi olla vaikea hahmottaa. Henkilökunta voi vaikuttaa moniin niistä hoitoympäristön tekijöistä, jotka edistävät tai hidastavat potilaan psyykkistä toipumista. Näitä ovat hoitoympäristön rauhoittaminen, päivä-yörytmin kunnioittaminen, potilaskeskeinen hoitotyön suunnittelu sekä oikea-aikainen ja -muotoinen tiedonanto. Tutkimus tuotti uutta hoitotieteellistä tietoa, jota voidaan hyödyntää kehitettäessä tehohoitopotilaiden hoidon laatua sekä teho-osastolla että jälkiseurannassa.

Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där det generellt vårdas mer vuxna än barn. Att vårda ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning händer sällan vilket inte ger samma erfarenhet som att vårda en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vårda barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har en induktiv kvalitativ ansats och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlad data. Resultat: Resultatet gällande intensivvårdssjuksköterskors upplevelser genererade i åtta subkategorier och tre generiska kategorier; Ingen sedvana, Att hantera sin osäkerhet och Hela familjen behöver vård. Dessa ledde fram till temat; Det är en känsla av att bli berörd och att samtidigt försöka skapa omtänksamhet i en ovan situation. Resultatet visar på vikten av att tillsammans kunna stötta varandra för att skapa en trygghet vid vården kring ett svårt sjukt barn. Då det på en allmän intensivvårdsavdelning är en ovanlig situation för intensivvårdssjuksköterskorna att vårda barn så upplevdes det extra viktigt att vara väl förberedd, ha en god kommunikation och ett sammansvetsat team. Slutsats: Att vårda ett barn på allmän intensivvårdsavdelning väcker mycket känslor såsom osäkerhet och frustration vilket påverkade hela teamet. Då det är en händelse som sker allt för sällan så ger det en anspänning och en rädsla för att göra fel. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska osäkerheten och bidra till ett bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn. Nyckelord: Allmän intensivvårdsavdelning, familj, intensivvård, intensivvårdssjuksköterska, kritiskt sjuka barn, livsvärld, omvårdnad, upplevelse, vårdvetenskap.  Nubb: Tack alla respondenter som tog sig tid och gjorde denna studie möjlig. Tack till vår handledare Susanne Knutsson som hjälpt oss på vägen och tack till våra familjer som har funnits där för oss hela tiden. / Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där fler vuxna i allmänhet vårdas än barn. Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning är något som sällan händer, vilket inte ger samma upplevelse som att ta hand om en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att ta hand om barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har ett induktivt kvalitativt förhållningssätt och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlade data. Resultat: Resultaten av intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter i åtta underkategorier och tre generiska kategorier. Ingen vana, för att hantera sin osäkerhet och hela familjen behöver vård. Dessa ledde till temat; Det är en känsla av att bli rörd och samtidigt försöka skapa eftertänksamhet i en sällsynt situation. Resultaten visar vikten av att kunna stötta varandra tillsammans för att skapa en känsla av trygghet i vården av ett kritiskt sjukt barn. Eftersom det är en ovanlig situation för intensivvårdssköterskorna att ta hand om barn på en allmän intensivvårdsavdelning upplevde de vikten av att vara väl förberedda, ha god kommunikation och samarbete i teamet. Slutsats: Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning väcker många känslor som osäkerhet och frustration som påverkar hela teamet. Eftersom det är en händelse som händer sällan, ger det en spänning och en rädsla för att göra ett misstag. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska otryggheten och bidra till bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn.

Patienter som vårdats på en intensivvårdsavdelning (IVA) och tillfrisknat efter kritisk sjukdom löper stor risk för komplikationer efter att de flyttats till annan vårdavdelning för fortsatt vård. Oförutsedda komplikationer kan ibland leda det till att patienten återinläggs på IVA. Tidig identifiering och nära samarbete mellan IVA och vårdavdelning kring vanliga komplikationer skulle kunna förbättra förutsättningar för effektiv rehabilitering för den enskilda patienten.   Syftet med förbättringsarbetet var att underlätta patientens rehabilitering genom att tillgodose dennes behov av information och specifika rehabiliteringsinsatser som är vanliga efter intensivvård. återhämtning efter intensivvård samt minska risken för återinläggning.    Under förbättringsarbetet infördes ett screeningsinstrument för att tidigt kunna fånga patientens behov av stöd. Förbättringsarbetet utgick från Nolans förbättringsmodell. Resultatet av förbättringsarbetet visar på att det finns behov av tidigare uppföljning av intensivvårdspatienten för att förbättra och stötta patienten i sin återhämtning. Screeningsinstrumentet bidrog till att de patienter som är i behov av stöd fångades upp.    Kunskap om utmaningar och framgångsfaktorer under förbättringsarbete kan bidra till en större förståelse för förbättringskunskapens betydelse vid utveckling av vården. Syftet med studien var att belysa intensivvårdspersonalens erfarenheter av förbättringsarbete inom post-intensivvård.   En kvalitativ studie genomfördes med två fokusgruppsintervjuer bestående av vårdpersonal från en IVA-avdelning. Under intervjuerna fångades vårdpersonalens upplevelse av förbättringsarbete. De transkriberade intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. I resultatet av studien framkom både utmaningar och framgångsfaktorer i tre kategorier: ”Skapa mening och förståelse för nytt arbetssätt”, ”Proaktivt arbete med patientfokus” samt ”Förändringströtthet och brist på tid”.   Tidigare uppföljning är en viktig del i patientens återhämtning efter IVA-vård för att förebygga senkomplikationer. Studien visar att tydlig information kring interventioner bidrar till ökad förståelse för förändringsprocessen och skapar drivkraft i förbättringsarbetet. / Patients who recovers from severe illness entails an increased risk of complications when being transferred from intensive care unit (ICU) to ward. Unforeseen complications can sometimes lead to ICU re-admissions. Early identification of common complications and close collaboration between ICU and ward can improve the chances of a successful recovery for the patient.   The purpose of the improvement work was to facilitate the patient's recovery after intensive care and to reduce the risk of readmission. rehabilitation by meeting his or her need for information and specific rehabilitation interventions that are common after intensive care.   During the improvement work, a screening instrument predicting high risk-individuals was introduced to capture the patient's need for support at an early stage. The improvement work was based on Nolan's improvement model. The results of the improvement work showed that there is a need for earlier follow-up of the ICU-patient to improve and support patients in their recovery. The screening instrument helped to catch the patients in need of support.   Knowledge of challenges and success factors during improvement work can contribute to a greater understanding of the importance of improvement knowledge in the developement of care. The purpose of the study was to illuminate intensive care staff's experiences of improvement work in post-intensive care.   A qualitative study was conducted with two focus group interviews consisting of care staff from an ICU department. During the interviews, the care staff's experience of improvement work was captured. The transcribed interviews were analyzed with a qualitative content analysis. Focus group interviews with staff resulted in three categories: "Creat meaning and understanding for a new way of working", "Proactive work with a patient focus" and "Change fatigue and lack of time".  Previous follow-up is an important part of the patient's recovery to detect late complications. The study result concludes that clear information according to interventions during improvement work contributes to increased understanding for the improvement process and creates motivation and drive in the improvement work.

Bakgrund: Donation efter primär hjärnskada (DBD) har utförts i Sverige sedan 1981 och ärden vanligaste formen av donation. Donation efter cirkulationsstillestånd (DCD) infördes iSverige 2020 och ökar i omfattning. I länder där DCD redan är etablerat beskrivskunskapsnivån som låg i förhållande till DBD vilket leder till en känsla av otrygghet hosvårdpersonalen.Syfte: Att kartlägga hur intensivvårdssjuksköterskans skattar sina kunskaper och erfarenheter ivården av potentiella donatorer över 18 år enligt DCD processen.Metod: Enkätundersökning med kvantitativ design genomfördes. Enkäten skickades ut till 11intensivvårdsavdelningar i Sverige.Resultat: Består av svar från 58 respondenter. Majoriteten av respondenterna har fått teoretiskoch praktisk utbildning i att vårda en potentiell donator i DCD processen. Över 50% svararockså att de fått utbildning i att stödja donatorns närstående. Samband finns mellan kunskapoch utbildning men även mellan utbildning och skattad trygghet.Konklusion: Tydliga samband ses i studien mellan utbildning och kunskap. Kunskapen i sintur visar tydliga samband med intensivvårdssjuksköterskans skattade erfarenhet av trygghet ivården av den potentiella donatorn men även erfarenheten av att stödja/bemöta och besvarafrågor från närstående. Utbildningen är en viktig faktor för att förberedaintensivvårdssjuksköterskan i vården av en DCD. / Background: Donation after brain death (DBD) has been performed in Sweden since 1981 andis the most common type of donation. Donation after circulatory death (DCD) was introducedin Sweden in 2020 and is increasing in scope. In countries where DCD already is establishedthe level of knowledge is described as low in relation to DBD which leads to a feeling ofinsecurity of healthcare professionals.Purpose: To map how intensive care nurses estimate their knowledge and experiences in thecare of potential donors over the age of 18 according to the DCD-process.Method: Survey study with a quantitative design. The Survey was sent to eleven intensive careunits in Sweden.Result: Consist of answers from 58 respondents. The majority of the respondents receivedtheoretical and practical education in the care of a potential donor in the DCD process. Morethan 50% also received education to support the donors’ relatives. Correlations were shownbetween knowledge and education but also between education and a feeling of security.Conclusion: A clear correlation is seen in the study between education and knowledge.Knowledge in turn shows correlation to the intensive care nurse ́s valued experience in the careof a potential donor but also to the experience of supporting and answering questions from itskin. Education is an important factor to prepare the intensive care nurses in the care of a DCD.