The volcanic Island of Fogo that is situated near the end of the southern island chain in the archipelago of Cape Verde is one of the most active oceanic volcanoes in the world. The purpose of this study was to investigate temporal variations in lavas from Fogo by using whole rock major and trace elements and describe trends in magmatic differentiation, melting systematics and mantle source compositions. Further, for the first time Fogo lavas have been investigated by using 18O isotopes, to test for crustal assimilation and source variations. The time span for this study includes one sample of unknown prehistoric age and then from 1799 and onward all eruptions including the most recent in 2014-2015 are covered. The Fogo lavas are mafic, alkali rich, porphyritic, basanite-tephrites dominated by clinopyroxene phenocrysts followed by olivine and opaque phases situated within glass and microcrystalline groundmass.  Fractional crystallization and phenocryst accumulation is important mechanisms for magmatic differentiation, and the best result from fractional crystallization modelling gave a crystallizing assemblage of 20.7 % clinopyroxene, 5.4 % olivine, 4.2 % Fe-Ti oxides and 0.8 % apatite. Temporal variations in MgO content reveal a trend that change from more evolved lavas in older historic eruptions, to more primitive compositions in lavas from the middle of the 19th century, back to more evolved compositions in recent eruptions. Oxygen isotopes of glass and microcrystalline groundmass vary within a normal upper mantle range (δ18O = 5.7±0.3 ‰) which rule out any significant crustal assimilation, and the variations observed for the oxygen isotopes are probably related to source variations as there are tendencies towards covariation with source lithology proxies. Trace element ratios together with high TiO2 contents indicate that pyroxenite is an important source lithology. The Fogo lavas are highly enriched in incompatible elements and utilizing a simple batch melting model suggests ~2-4 % degree of melt for most sampled eruptions. In addition, melting is occurring at high pressures in the presence of residual garnet as the REE are fractionated. Trace element ratios of Ce/Pb and Zr/Y in Fogo lavas are consistent with mixing of a HIMU-like and an EM 1-like mantle source. There are also indications of an increasing involvement of the EM 1-like source through time. Magma mixing is indicated by petrographic observations such as complex zonation patterns and the occurrence of rounded cores in euhedral clinopyroxenes, as well as inferred from a large scatter in certain trace element ratios. / Vulkanön Fogo som ligger nära änden av den sydvästra ökedjan i Kap Verdes skärgård är en av de mest aktiva vulkanerna i världen. Syften med denna studie var att undersöka den kemiska variationen i lava från Fogo över tid och koppla variationen till olika magmatiska processer i vulkanen. Lava från Fogo har dessutom i denna studie för första gången undersökts med hjälp av syreisotoper för att testa för inblandning av material från jordskorpan samt för variationer i manteln i jordens inre där lavan bildas. Denna studie omfattar en tid som sträcker sig från ett förhistoriskt icke tidsbestämt vulkanutbrott, samt från 1799 till och med det senaste utbrottet 2014-2015. Lava från Fogo i denna studie är basisk och relativt magnesiumrik samt rik på alkaliska ämnen och har en porfyrisk textur som innebär att större mineralkorn sitter inbäddade i en finkornig grundmassa. Detta är typiskt för ytliga vulkaniska bergarter som svalnat snabbt. Mineralsammansättningen i lavan domineras av silikatmineralen pyroxen följt av olivin tillsammans med vad som troligen är järn-titan oxider. Dessa mineraler sitter i en grundmassa som består av mikroskopiska mineralkristaller och av glas. Lavan från Fogo har spårämnen som tillsammans med en hög koncentration av titandioxid påvisar att pyroxenit smält i manteln där lavan producerats, till skillnad från peridotit som är vanligare förekommande. Lavan har producerats genom smältning i manteln under relativt högt tryck vilket är typiskt för den här typen av vulkanöar och är dessutom berikad i vissa spårämnen som beror på att bara en liten andel av manteln smält när lavan bildats. En enkel smältningsmodell beräknade att ca 2-4 % smältning av manteln kunde ge de observerade koncentrationerna av spårämnen. Öarna i Kap Verdes skärgård har en geografiskt varierande geokemisk karaktär som beror på att den underliggande manteln består av skilda mantelkomponenter med olika kemisk sammansättning. I lava från den södra ökedjan dit Fogo tillhör ingår en mantelkomponent som saknas i den övriga delen av skärgården. Spårämnen i lava från denna studie överensstämmer med en blandning av dessa mantelkomponenter, dessutom verkar det förekomma en tidsmässig variation av inblandning från respektive komponent. Det finns även bevis för att olika typer av magma blandats från t.ex. mikroskopistudier av mineraltexturer. Resultatet från de analyserade syreisotoperna visar på en variation inom vad som är normalt för övre delen av manteln (5,7 ± 0,3 ‰), vilket utesluter inblandning av större mängder material från jordskorpan. Den variation av syreisotoper som förekommer i lavan beror därför förmodligen på att manteln inte är enhetlig.

No description available.

No description available.

Religiös asyl är en rättighet som fastslås i FN:s 1951 års flyktingkonvention, vilken utgör en av fåtal grunder till berättigande av flyktingstatus. Felaktig asylbedömning av ett religiöst- eller konvertitärende kan få fatala konsekvenser, t.ex. individens säkerhet äventyras, utsätts för skyddsgrundande behandling eller att livet sätts på spel. Med grund i bl.a. rapporterad problematik, forskning och statliga utredningar mynnar uppsatsen ut i tesen att Migrationsverkets handläggare inte besitter rätt kompetens för att uppfylla de rättssäkerhetskrav som är svenska statens rättsliga skyldighet. Uppsatsens fokusområde riktar sig mot att granska handläggningen av konvertitärenden och religiös asyl, vilket bottnar i en rättsdogmatiks och rättsanalytisk metod. För att fastslå innebörden av rättssäkerhet, utgör rättsteoretikerna Aleksander Peczenik, Robert Thomas och Åke Frändberg grunden – vilkas teorier genomsyrar uppsatsen. I relation till UNHCR:s resolution samt Europeiska Rådets Resolution, har jag funnit minsta gemensamma nämnare. Tillsammans utgör de den idealmodell jag bygger (i vilken uppsatsen tar utgångspunkt), samt vilka rättssäkerhetsgarantier som bör säkerställas i asylutredningen av konvertiter. Utifrån juridisk och rättslig vinkel, belyser första resultatet och slutsatsen att religiös asyl (och konvertiter) framstår vara ett relativt bortglömt område. Ytterligare, utifrån Migrationsverkets egna publicerade material har religiös asyl lyst med sin frånvaro. Det finns ett fåtal dokument som beskriver området i juridisk och rättslig vinkel, men utifrån ett större perspektiv har det hamnat i periferin. Den andra slutsatsen är att ingen av idealmodellens minimikrav för rättssä- kerhet, framstår garanteras. Det finns överhängande och återkommande problematik i handläggningsprocessen, vilket enskilt och tillsammans tenderar urholka individens rättssäkerhet. Problemen har olika grunder, bl.a. subjektivitet från handläggarna, handläggarnas bristande religionskunskap och icke-kvalificerade tolkar. Utifrån en sammanslagning tenderar bristerna bygga en mur mellan sökanden och hennes rätt till rättssäkerhet. Med utgångspunkt i dokumen- terad problematiken och bristande rättssäkerhet, mynnar uppsatsen ut i de-lege-ferenda. I kapitlet de-lege-ferenda presenteras förslag hur Migrationsverkets asyl- och handläggningsprocess bör förändras, för att i högre utsträckning leva upp till idealmodellen och rättssäkerhetskraven.

Vid fastighetsköp föreligger en ansvarsfördelning gällande fel i fastigheten som de engagerade parterna bör vara väl införstådda i. Om så inte är fallet kan det komma som en ovälkommen överraskning att exempelvis köparen bär ansvar för vissa defekter i fastigheten som eventuellt visar sig i ett senare skede. Enligt lag har köparen en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för att undersöka fastigheten grundligt. Undersökningsplikten är inte tvingande men köparen bör ta vara på denna möjlighet eftersom denne bär ansvar för att ett visst förhållande är upptäckbart. Säljaren ansvarar för dolda fel, fel som köparen ej borde ha upptäckt vid en omsorgsfull undersökning av fastigheten. Det bör poängteras att undersökningsplikten både kan begränsas och utvidgas beroende av säljarens uttalanden, fastighetens skick och omständigheterna i övrigt. Någon generell upplysningsplikt åvilar inte säljaren men i vissa fall kan dennes underlåtenhet att fästa köparens uppmärksamhet på en viss defekt få betydelse för felansvaret. För det fall att underlåtenheten att nämna ett fel kan klassas som ett svikligt förledande av motparten eller annat ohederligt handlande kan säljaren nämligen bli ansvarig även för fel som anses upptäckbara. Sammantaget är således parternas plikter beroende av varandra, varför omständigheterna i det specifika fallet ofta får stor betydelse vid fastställande av felansvaret. Den nuvarande ansvarsfördelningen är till fördel för säljaren eftersom undersökningsplikten är betydligt mer långtgående än den i viss mån existerande upplysningsplikten. Vid bestämmande av felansvaret sägs bedömningen utgå ifrån vad en ”normalt erfaren och på området normalt bevandrad” köpare borde ha uppmärksammat vid en grundlig undersökning av fastigheten. Detta torde dock inte vara fallet eftersom köparen förväntas ha viss byggnadsteknisk kunskap. En följd därav är att köparen ofta anlitar en besiktningsman för att känna en större trygghet i köpet. Detta är givetvis förståeligt eftersom ett fastighetsköp endast sker ett fåtal gånger under livstiden, vilket knappast ger någon större kunskap inom området. Ett alternativ till den nuvarande ansvarsfördelningen är att införa krav på besiktning av fastigheten från säljarens sida. Säljaren får då stå för kostnaden som följer av att en fackman utför en besiktning av fastigheten innan denna visas för eventuella köpare. Besiktningsmannen ansvarar för att undersöka fastigheten noggrant, kontrollera objektsbeskrivningen och lyssna till säljaren om denne vill att någon ytterligare information skall framkomma av besiktningsprotokollet. Om besiktningsmannen förbisett någon defekt som anses upptäckbar kan denne få bära felansvaret för den defekten. Det är dock mycket troligt att besiktningsmannen har en ansvarsförsäkring som täcker eventuella kostnader. Köparens undersökningsplikt förändras på så sätt att köparen endast ansvarar för att kontrollera besiktningsprotokollet och utifrån detta avgöra om en fördjupad undersökning bör ske av någon del i fastigheten. Om så bedöms nödvändigt får köparen stå för kostnaden som den fördjupande undersökningen resulterar i eftersom köparen vanligtvis ej kan utföra denna på egen hand. Köparen bär felansvaret gällande en viss defekt om defekten borde ha upptäckts vid en grundligare undersökning som var befogad med anledning av vad som antecknats i besiktningsprotokollet. Säljarens upplysningsplikt kvarstår på så sätt att säljaren skall kontrollera besiktningsprotokollet och upplysa besiktningsmannen om det finns någon ytterligare information som bör framgå av protokollet. Säljaren ansvarar för ett visst fel, om denne ej upplyst besiktningsmannen om samtlig relevant information gällande den specifika delen av fastigheten där felet finns, och förfarandet kan klassas som svikligt förledande eller ohederligt handlande. Vidare ansvarar säljaren liksom tidigare för dolda fel, fel som varken besiktningsmannen eller köparen (köparens anlitade fackman) uppmärksammat eller borde ha lagt märkte till. Det bör poängteras att säljarens felansvar gäller framför besiktningsmannens. Innebörden därav är att säljaren ansvarar om ett förtigande angående ett visst förhållande kan anses som svikligt förledande men samtidigt rör ett förhållande som besiktningsmannen borde ha uppmärksammat. Säljarens felansvar aktualiseras även framför köparens undersökningsplikt om motsvarande konflikt gällande felansvaret uppstår mellan säljaren och köparen. Denna alternativa ansvarsfördelning torde vara mer rimlig än den nuvarande. En följd är att köpeskillingen i större utsträckning motsvarar värdet på den fastighet som säljs. Dessutom möjliggörs en utformning av klara riktlinjer angående vad som förväntas av parterna eftersom felansvarets bestämmande inte är lika beroende av omständigheterna i det specifika fallet. Det faktum att säljaren har betydligt större kännedom om fastigheten som säljs än köparen bör vidare avspeglas i felansvaret, vilket är resultatet av ovanstående förslag. Att fastighetsköpet dessutom innefattar ett ansenligt penningbelopp borde vara anledning nog för att förändra köparens situation och göra denna mer betryggande. Sannolikt resulterar en dylik förändring av ansvarsfördelningen i ett minskat antal tvister gällande fel i fastighet.

Denna uppsats behandlar borgenärsskyddet vid värdeöverföringar. Det primära målet för begränsningar vid värdeöverföringar är att skydda borgenärer. Borgenärsskyddet i svensk rätt återfinns i 17 kap. 3 § aktiebolagslagen i form av beloppsspärren, som benämns som principen om skyddet för det bundna kapitalet, och försiktighetsregeln. De lege lata ger inte lagregeln något nämnvärt skydd för bolagets borgenärer. Framförallt kritiseras kravet på att aktiekapitalet inte fyller den funktion som lagstiftaren åsyftat. Behovet av en mer modern lösning kring borgenärsskyddet vid värdeöverföring bör således ses över. Vid studier av andra rättskällor finns flertalet lösningar i ett försök att på ett mer reellt sätt uppnå det primära syftet. En lösning som framförts i kalifornisk rätt är § 500 California Corporations Code, där lagstiftaren utformat två alternativa tester. En värdeöverföring får endast genomföras om aktiebolaget disponerar över behållna vinstmedel (retained earnings) eller, om bolaget inte disponerar över behållna vinstmedel, bolaget skall disponera över tillgångar som minst motsvarar en och en fjärdedel (1,25) av bolagets totala skulder samtidigt som omsättningstillgångarna minst skall motsvara dess kortfristiga skulder. Bolaget måste även efter värdeöverföringen vara solvent, jfr. § 501 California Corporations Code. Denna reglering är en strängare reglering än § 6.40 MBCA, en modellakt utarbetad i USA. Den kaliforniska modellens förtjänster ligger i att den i förväg kan förutse om en värdeöverföring är lovlig eller olovlig, samtidigt som den är mer flexibel ifråga om bolagets storlek eller branschtillhörighet. Bristerna med § 500 California Corporations Code har sin grund i att aktiebolag tätt inpå en konkurs kan disponera över behållna vinstmedel, samtidigt som modellen är relativt dålig på att förutspå om ett bolag efter en värdeöverföring skulle riskera att vara på obestånd. Jag har istället valt att kombinera § 500 Cal. Corp. Code (b) med den svenska försiktighetsregeln och ett explicit solvenskrav. Genom denna kombination skulle denna lösning vara väl applicerbar i svensk rätt och ett starkt alternativ till att ersätta den nu gällande regleringen i 17 kap. 3 § ABL.

<p>Vid fastighetsköp föreligger en ansvarsfördelning gällande fel i fastigheten som de engagerade parterna bör vara väl införstådda i. Om så inte är fallet kan det komma som en ovälkommen överraskning att exempelvis köparen bär ansvar för vissa defekter i fastigheten som eventuellt visar sig i ett senare skede.</p><p>Enligt lag har köparen en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för att undersöka fastigheten grundligt. Undersökningsplikten är inte tvingande men köparen bör ta vara på denna möjlighet eftersom denne bär ansvar för att ett visst förhållande är upptäckbart. Säljaren ansvarar för dolda fel, fel som köparen ej borde ha upptäckt vid en omsorgsfull undersökning av fastigheten. Det bör poängteras att undersökningsplikten både kan begränsas och utvidgas beroende av säljarens uttalanden, fastighetens skick och omständigheterna i övrigt. Någon generell upplysningsplikt åvilar inte säljaren men i vissa fall kan dennes underlåtenhet att fästa köparens uppmärksamhet på en viss defekt få betydelse för felansvaret. För det fall att underlåtenheten att nämna ett fel kan klassas som ett svikligt förledande av motparten eller annat ohederligt handlande kan säljaren nämligen bli ansvarig även för fel som anses upptäckbara. Sammantaget är således parternas plikter beroende av varandra, varför omständigheterna i det specifika fallet ofta får stor betydelse vid fastställande av felansvaret.</p><p>Den nuvarande ansvarsfördelningen är till fördel för säljaren eftersom undersökningsplikten är betydligt mer långtgående än den i viss mån existerande upplysningsplikten. Vid bestämmande av felansvaret sägs bedömningen utgå ifrån vad en <em>”normalt erfaren och på området normalt bevandrad”</em> köpare borde ha uppmärksammat vid en grundlig undersökning av fastigheten. Detta torde dock inte vara fallet eftersom köparen förväntas ha viss byggnadsteknisk kunskap. En följd därav är att köparen ofta anlitar en besiktningsman för att känna en större trygghet i köpet. Detta är givetvis förståeligt eftersom ett fastighetsköp endast sker ett fåtal gånger under livstiden, vilket knappast ger någon större kunskap inom området.</p><p>Ett alternativ till den nuvarande ansvarsfördelningen är att införa krav på besiktning av fastigheten från säljarens sida. Säljaren får då stå för kostnaden som följer av att en fackman utför en besiktning av fastigheten innan denna visas för eventuella köpare. Besiktningsmannen ansvarar för att undersöka fastigheten noggrant, kontrollera objektsbeskrivningen och lyssna till säljaren om denne vill att någon ytterligare information skall framkomma av besiktningsprotokollet. Om besiktningsmannen förbisett någon defekt som anses upptäckbar kan denne få bära felansvaret för den defekten. Det är dock mycket troligt att besiktningsmannen har en ansvarsförsäkring som täcker eventuella kostnader. Köparens undersökningsplikt förändras på så sätt att köparen endast ansvarar för att kontrollera besiktningsprotokollet och utifrån detta avgöra om en fördjupad undersökning bör ske av någon del i fastigheten. Om så bedöms nödvändigt får köparen stå för kostnaden som den fördjupande undersökningen resulterar i eftersom köparen vanligtvis ej kan utföra denna på egen hand. Köparen bär felansvaret gällande en viss defekt om defekten borde ha upptäckts vid en grundligare undersökning som var befogad med anledning av vad som antecknats i besiktningsprotokollet. Säljarens upplysningsplikt kvarstår på så sätt att säljaren skall kontrollera besiktningsprotokollet och upplysa besiktningsmannen om det finns någon ytterligare information som bör framgå av protokollet. Säljaren ansvarar för ett visst fel, om denne ej upplyst besiktningsmannen om samtlig relevant information gällande den specifika delen av fastigheten där felet finns, och förfarandet kan klassas som svikligt förledande eller ohederligt handlande. Vidare ansvarar säljaren liksom tidigare för dolda fel, fel som varken besiktningsmannen eller köparen (köparens anlitade fackman) uppmärksammat eller borde ha lagt märkte till.</p><p>Det bör poängteras att säljarens felansvar gäller framför besiktningsmannens. Innebörden därav är att säljaren ansvarar om ett förtigande angående ett visst förhållande kan anses som svikligt förledande men samtidigt rör ett förhållande som besiktningsmannen borde ha uppmärksammat. Säljarens felansvar aktualiseras även framför köparens undersökningsplikt om motsvarande konflikt gällande felansvaret uppstår mellan säljaren och köparen.</p><p>Denna alternativa ansvarsfördelning torde vara mer rimlig än den nuvarande. En följd är att köpeskillingen i större utsträckning motsvarar värdet på den fastighet som säljs. Dessutom möjliggörs en utformning av klara riktlinjer angående vad som förväntas av parterna eftersom felansvarets bestämmande inte är lika beroende av omständigheterna i det specifika fallet. Det faktum att säljaren har betydligt större kännedom om fastigheten som säljs än köparen bör vidare avspeglas i felansvaret, vilket är resultatet av ovanstående förslag. Att fastighetsköpet dessutom innefattar ett ansenligt penningbelopp borde vara anledning nog för att förändra köparens situation och göra denna mer betryggande. Sannolikt resulterar en dylik förändring av ansvarsfördelningen i ett minskat antal tvister gällande fel i fastighet.</p>

Diploma thesis "The support of Czech nonprofit sector by Dutch foundations and organizations" deals with a help and support of transforming society in 1989. It describes the civil sector in 1989, forms of financing non-profit organizations and deals with the role of foreign aid. Theoretical part contains a chapter about the Netherlands, the history of relations with this country as well as a focus on Dutch development assistance and its evaluation. The list of Dutch foundations and organizations that supported Czech civil sector is included. The research focuses on the MATRA/KAP program. The aim of research was to find out, which organizations were supported and what criteria have been established for obtaining support. I was also interested about experiences of donor and supported organizations.

I syfte att effektivisera byggandet i Sverige trädde den 1 januari 2015 två nya bestämmelser ikraft;; en bestämmelse avseende förbud mot kommunala byggnadstekniska särkrav samt en lag avseende nya riktlinjer för kommunala markanvisningar.  Förbudet mot kommunala byggnadstekniska särkrav regleras genom 8 kap. 4a § i plan-­ och bygglagen (2010:900), PBL, och innebär att kommuner inte längre får ställa egna byggnadstekniska egenskapskrav som byggherrar måste anpassa sig efter. Bestämmelsen avser framförallt genomförande av detaljplaner i samband med markanvisningsavtal eller exploateringsavtal. Med byggnadstekniska särkrav menas krav som går längre än de föreskrifter som tillhör de byggnadstekniska kraven i 8 kap. 4 § PBL och som finns i PBF, BBR och EKS. Vid tillämpning av stoppregeln har de situationer där kommunen agerar i rollen som fastighetsägare undantagits. Det innebär att förbudet inte omfattar kommunens möjlighet att ställa egna byggnadstekniska krav i samband med markanvisningar som avser upplåtelse av mark, utan enbart att de markanvisningar som avser marköverlåtelser omfattas av förbudet.  I enlighet med lag (2014:899) om riktlinjer för kommunala markanvisningar ska kommuner upprätta markanvisningspolicys innehållande de riktlinjer som gäller för markanvisningar inom kommunen. På så sätt har intentionen varit att gynna konkurrensen mellan olika byggherrar genom mer tydliga villkor och ökad transparens vid kommunala avtalsförhandlingar.  Trots införandet av stoppregeln har det framkommit att vissa kommuner fortfarande ställer byggnadstekniska särkrav. Av en pågående och aktuell debatt i ämnet framgår att det även finns olika uppfattningar om huruvida bestämmelsen ens utgör ett förbud. Detta examensarbete har utförts i syfte att redogöra för vad stoppregeln i 8 kap. 4a § PBL egentligen innebär i samband med kommunala markanvisningar, hur kommuner förhåller sig till stoppregeln samt hur de i praktiken agerar kring bestämmelsen. För att erhålla relevant material till vår studie har vårt arbete baserats på dels en granskning av 34 olika markanvisningsavtal och markanvisningspolicys från 10 kommuner och dels intervjuer via e-­post med 13 kommuner.  Vår studie visar att det fortfarande ställs särkrav vid kommunala markanvisningar. I 13 av de 34 markanvisningsavtal som granskats påträffades särkrav och då vanligen inom området för energihushållning. Studien visar också att kommuner överlag är medvetna om att stoppregeln är menad som ett förbud och att många också förhåller sig till det. Däremot har det också bekräftats att det finns ett klart missnöje med stoppregeln, då det framförallt hindrar kommunernas arbete att främja ett hållbart byggande. Studien visar också att stoppregeln kan upplevas otydlig när det gäller tillämpningen vid kommunal markanvisning. Detta med hänsyn till att det av stoppregelns ordalydelse framgår att lagen inte är tillämplig för situationer där kommunen handlar som fastighetsägare, vilket är den roll som många kommuner ser sig verka i under markanvisningsprocessen. / In order to streamline construction in Sweden two new regulations took effect in January 1, 2015. One concerning the prohibition of municipal construction engineering demands and one regarding guidelines for municipal land development agreements. The prohibition of municipal construction engineering demands is regulated in 8 chap. 4a § PBL (2010:900), which means that municipalities no longer can set their own construction engineering requirements that developers must adapt to. This provision relates primarily to the implementation of “detailed plans” for land development agreements or exploitation agreements. The term construction engineering demands mean requirements that go beyond the regulation of the building construction requirements in 8 chap. 4 § PBL, which is contained in the PBF, BBR and EKS. When applying the “stop rule”, there are situations where the municipalities acts in the role of property owners and therefore have been exempted from the “stop rule”. This means that the prohibition does not include the municipality's ability to set their own building construction requirements in conjunction to land developments related to land lease. Only land developments that are related to land sale are covered by the prohibition.  According to the new law referring to guidelines for municipal land development agreements, municipalities must establish a policy containing the guidelines for land developments within the municipality. Thus, the intention has been to support competition between different constructors through more clear conditions and increased transparency in municipal contract negotiations. Despite the introduction of the “stop rule”, it has been found that some municipalities still impose specific construction engineering demands. An ongoing and current debate on the subject shows that there are also different perceptions as to whether the provision even constitutes a ban or not.  This bachelor thesis has been carried out with a view of explaining what the regulations in 8 chap. 4a § PBL really means in conjunction to land development agreements and how the municipalities relate to the “stop rule” and act in the practice regarding to the provision. In order to obtain relevant material for the essay, our work has been based on inventory of 34 different contracts of land development agreements and the policies of ten municipalities and interviews by e-­mail with 13 municipalities. Our study shows that the municipalities still are using construction engineering demands in land development agreements. In 13 of the 34 contracts examined, construction engineering demands were found, usually in the area of energy effectivity. At the same time, the study also discovers that municipalities are aware that the “stop rule” is considered a ban and that many of the municipalities abides to the new regulations. On the other hand, it has also been confirmed that there is a clear dissatisfaction with the “stop rule”, as it prevents in particular the municipalities efforts to promote sustainable construction. Through our study it has also been found that the “stop rule” can be perceived as unclear as regards to the process of land developments. This, in view of the fact, that the wording of the “stop rule” shows that the law does not apply to situations where the municipality acts as property owners, which is the role many municipalities consider themselves in when they establish contracts referring to the process of land developments.

1942 infördes i svenskt rätt den första typen av besittningsskydd för bostadshyresgäster. Efter det har besittningsskyddet stärkts allt mer till förmån för hyresgästen. Idag är besittningsskyddet mycket starkt och en diskussion som väckts är huruvida man ska prioritera den enskilda äganderätten eller hyresgästens rätt till egen bostad. Som fastighetsägare idag finns både hyresregleringar samt ett starkt besittningsskydd vilket gör det svårare för fastighetsägare att fritt kunna förfoga över sin fastighet. En fråga kring ämnet som uppkommer är hur starkt besittningsskyddet faktiskt är och hur det påverkar hyresvärdens möjligheter att säga upp en hyresgäst som inte är skötsam.  Syftet med uppsatsen är att redovisa och analysera punkt 1 och 2 i 12 kap. 46 § JB och förutsättningarna för de besittningsbrytande grunderna samt tillämpningen av dessa. För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar har en rättsdogmatisk metod tillämpats. Som slutsats konstateras att för fall gällande betalningsförsummelser, störningar och vanvård skiljer sig hyresvärdens möjlighet att säga upp en hyresgäst. Av arbetet framgår att för mål rörande betalningsförsummelser är domstolen relativt öppensinnad och tillåter förhållandevis omfattande försummelser. Vilket blir till fördel för hyresgästen. Vid bedömning av mål gällande störningar samt vanvård visar domsluten istället på en mer restriktiv bedömning där hyresgästens vårdslöshet accepteras i mindre grad. För mål gällande vanvård finns tydligare regler och mer distinkta riktlinjer för domstolen att bedöma utifrån. Detta i jämförelse med de andra två typerna där bedömningen blir mer diffus. Tillsist kan konstateras att fastighetsägare vissa gånger tvingas lida förlust till förmån för att trygga misskötsamma hyresgästers rätt till sitt hem. / In 1942, Swedish law introduced the first type of tenure protection for residential tenants. Since then, the protection of possession has been strengthened more and more in favor of the tenant. Today, the tenure protection is very strong and one discussion that has been raised is whether to prioritize the individual right of ownership or the tenant's right to their home.  As a property owner today, there are both rent controls and a strong tenure protection, which makes it more difficult for property owners to be able to freely dispose of their property. One question arises is how strong the tenure protection actually is and how it affects the property owners ability to terminate a tenant who has misbehaved. The purpose of the thesis is to present and analyze point 1 and 2 of Chapter 12. 46 § JB and the conditions for the possession breaking grounds and finally the application thereof. In order to answer the questions of the essay, a legal dogmatic method has been applied. In conclusion, it is found that in cases of default, disturbance and neglect, the landlord's ability to terminate a tenant differs. The essay shows that for cases concerning defaults on payment, the court is relatively open-minded and allows for relatively extensive omissions. Which will be to the great benefit of the tenant. When assessing cases concerning disturbances and neglect, the rulings instead show a more restrictive assessment where the tenant's negligence is accepted to a lesser extent. For cases concerning neglect, there are clearer rules and more distinct guidelines helping the court in their judgment. This is in comparison to the other two types where the assessment becomes more diffuse. Finally, it can be stated that property owners are sometimes forced to suffer losses in favor of misbehaving tenants.