No description available.

Violation of a person’s integrity through crime is a non-financial damage regulated in the Tort Liability Act, Chapter 2, section 3. The provision states that for liability to be imposed on the perpetrator, it is required that the violation is caused through crime and that the violation is assessed as serious. Whether a violation is considered serious depends on all relevant circumstances surrounding the offence. These circumstances can either be related to the criminal offence itself, the perpetrator, or the victim. Through a legal dogmatic method, the overall purpose of this thesis has been to contribute with an understanding of the concept of violation and its distinctive features, with a special focus on victim-related circumstances. By studying the development in case law, both from the Swedish supreme court and lower courts, and guiding decisions from the Swedish Crime Victim Authority, the analysis has shown that if a victim, prior to the violation, behaves reprehensibly it may indicate that the victim is not safeguarding his or her integrity. This may lead to the perpetrator not being liable for damages, or in the alternative, that the damages are reduced. The thesis has sought to provide an answer to when and how the victim’s behavior affects his or her right to get compensated for a violation through crime. Although the victim’s behavior can affect the assessment of the violation in hand, the thesis has shown that the victim’s own perception of the violation is not of primary importance to whether he or she should get compensated. This is because the assessment of the damages shall be based on objective criteria where prevailing ethical and social values are of interest. Therefore, one could argue that the damages for violation through crime is intended to compensate for the criminal offence itself rather than to compensate for any actual harm. In this way, the provision on violation through crime distinguish from other types of dam- ages that are governed by the Tort Liability Act. The opposition between different interests – such as subjective/objective and violation/harm – has shown that the concept of violation is struggling with an inherent conflict and ambivalence. In accordance with the purpose of this thesis, attention has been drawn to the concept of violation and its ambivalent nature in order to highlight its characteristics and distinctive features.

No description available.

EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna. Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta. 8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen. Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip. [1] SFS 1994:200.

Huvudprincipen i svensk skattelagstiftning är att juridiska personer är obegränsat skattskyldiga, d.v.s. skattskyldig för alla sina inkomster. Undantagsregler har dock införts i lagstiftningen för att begränsa inkomstskattskyldigheten och för detta krävs att man lever upp till vissa förutbestämda kriterier som innebär att man genomför verksamhet av allmännyttig karaktär. De skattesubjekt som i första hand kommer ifråga för skattebefrielse är stiftelser, ideella föreningar, registrerade trossamfund och vissa andra juridiska personer. Skattebefrielse kan medges utifrån lite olika grunder och vid sidan om de generella bestämmelserna som gäller för stiftelser, ideella föreningar m.fl. som bedriver allmännyttig verksamhet kan skattebefrielse också beviljas med tillämpning av olika undantagsregler som införts i skattelagstiftningen. Dessa bestämmelser kan medföra att även andra juridiska personer har rätt till skattebefrielse när man verkar för ett allmännyttigt ändamål. Bestämmelserna är tillämpliga för en heterogen grupp av olika juridiska personer såsom olika sjukvårdsinrättningar, allmänna undervisningsverk m.fl. och även olika namngivna subjekt ingår. Uppräkningen benämns den s.k. katalogen. Ett av de områden som kan anses som allmännyttigt är när man bedriver något slag av utbildning och vanligtvis sker detta inom ramen för det offentliga utbildningsväsendet. När utbildningen bedrivs i offentlig regi är denna från början skattebefriad. Utbildning genomförs också av andra institutioner och vanligt är att t.ex. ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller någon annan juridisk person driver skola, en s.k. fristående skola. Ur ett neutralitets- och likabehandlingsperspektiv är det intressant att fråga sig på vilka grunder skattebefrielse kan medges när man bedriver undervisning eller utbildning och det är syftet med denna uppsats. Fokus läggs på vad som gäller för en fristående skola som drivs i ideell föreningsform där jag ska försöka redogöra för alla de olika villkor som gäller. Eftersom bestämmelserna ofta är otydliga och svårtolkade kräver detta en genomgång av förarbete, litteratur och rättspraxis. Skattebefrielsen är omgärdad av många olika villkor och för att klara ut hur beskattning kan ske måste också en rad andra frågeställningar besvaras, både av civilrättslig och av förvaltningsrättslig karaktär. Även dessa olika förutsättningar undersöks. Som nämnts finns vid sidan av de generella bestämmelserna om skattebefrielse även möjlighet för en ideell förening som bedriver skola att få befrielse som ett katalogsubjekt, ett av de subjekt som ingår i den s.k. katalogen. Innebörden av detta är att den ideella föreningen inte söker skattebefrielse i egenskap av sin rätta driftsform utan som ett allmänt undervisningsverk. Villkoren för skattebefrielse för en ideell förening och ett allmänt undervisningsverk utgår delvis utifrån lite olika grunder och även dessa undersöks och hur skillnaderna kan påverka vid beskattning. En stor och viktig fråga är också hur bestämmelserna tillämpas i praktiken, d.v.s. hur ser rättstillämpningen ut. Regelverket som styr skattebefrielsen är som sagt ganska diffust och otydligt och många av bestämmelserna måste tolkas ur rättspraxis. I uppsatsen undersöker jag ett antal rättsfall och försöker visa på hur våra domstolar tillämpar bestämmelserna, vilka fallgropar som finns och hur följsamheten mot bestämmelserna ser ut m.m.

Enligt huvudregeln i svensk skatterätt ska företag som tidigare år redovisat underskott dra av underskottet det följande beskattningsåret. Till huvudregeln följer begränsningar i avdragsrätten, vilka aktualiseras först vid ägarförändringar. En begränsningsregel som har fått mycket uppmärksamhet är den som följer av 40 kap. 12 § Inkomstskattelag 1999:1229 (IL). Paragrafen infördes ursprungligen för att begränsa handel med underskottsföretag. Handel med underskottsföretag anses av lagstiftaren kunna ge negativa samhällsekonomiska konsekvenser. När flera personer gemensamt förvärvat det bestämmande inflytandet i ett underskottsföretag kan 40 kap. 12 § IL utlösa en beloppsspärr. Denna beloppsspärr innebär att vissa delar av ett underskott kan falla bort och på så vis inte utnyttjas mot ett framtida överskott. Uppmärksamheten som riktats mot lagrummet består huvudsakligen av kritik mot ordalydelsens otydlighet. Skatteverket har i en skrivelse till regeringen uttryckt att 40 kap. 12 § är omöjlig att följa och tillämpa. Paragrafens uppbyggnad och lydelse är komplicerad och på flera områden lämnas det öppet för alternativa tolkningar. Med hjälp av förarbeten kan man göra välgrundade antaganden i hur lagrummet ska förstås, men det föreligger fortfarande flera obesvarade frågor. I framställningen tydliggörs att bestämmelserna i 40 kap. 12 § IL har långtgående omfattning vilket kan utlösa beloppsspärren i situationer som förmodligen inte var avsett.   Det konstateras att det föreligger en diskrepans mellan lydelsen av lagrummet och motivuttalandena i propositionen. Slutsatsen av denna framställning är att 40 kap. 12 § IL måste reformeras för att bättre kunna tillämpas i skattelagstiftningen. / According to the principal rule in Swedish tax law, companies that in previous years reported deficit of the fiscal year have to reduce the deficit the following fiscal year. The principle rule are followed by some restrictions, which activates first when ownership changes. A specific restriction rule that has received much attention is chapter 40 § 12 income tax law 1999:1229 (IL). The clause was introduced originally to restrict trade with deficit enterprises. Trade with deficit enterprises is considered by the legislator to give negative socio-economic consequences. When several persons together obtain control of a deficit company activates an amount blocking. This amount blocking means that certain parts of a deficit may cease and not be used against a future surpluses. The attention directed towards chapter 40 § 12 IL consists mainly of criticism against the wording of the paragraph. The Swedish tax agency has, in a letter to the Government expressed that chapter 40 § 12 is impossible to follow and apply. The structure and wording is complex and in many areas lefts opened for alternative interpretations. The source of law provides some help of which it is possible to make informed assumptions of the meaning of the paragraph, but there are still many unanswered questions. This essay clarifies that the provisions of chapter 40 § 12 IL has an extensive coverage which could trigger an amount blocking in situations that probably wasn't intended. It is found that there is a discrepancy between the wording of chapter 40 § 12 IL and the intentions of the paragraph. The conclusion of this essay is that chapter 40 § 12 IL must be reformed in order to improve the application of the tax legislation.

<p>Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom.</p><p>Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget.</p><p>EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott.</p><p>Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.</p>

<p>Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.</p><p>Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.</p><p>Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.</p><p>Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.</p>

<p>EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet.</p><p>Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna.</p><p>Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta.</p><p>8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen.</p><p>Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip.</p><p>[1] SFS 1994:200.</p>

Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom. Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget. EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott. Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.