No description available.

En stor andel, eller i stort sett samtliga, i Sverige registrerade aktiebolag är fåmansföretag. Fåmansföretag är en skatterättslig benämning som medför att företagets delägare beskattas med särskilda beskattningsregler för att begränsa möjligheterna för delägare att kunna skatteplanera. I aktiebolag med få ägare har lagstiftaren bedömt att det föreligger en risk för att ägarna utnyttjar tvåpartsförhållandet mellan ägare och företaget och därigenom bestämmer hur överskott ska hanteras utifrån vilket alternativ som är mest fördelaktigt skattemässigt. Detta benämns inkomstomvandling. Lagstiftaren har emellertid funnit att det i vissa situationer inte föreligger en risk för inkomstomvandling. Utomståenderegeln infördes av den anledningen som en möjlighet för delägare att undgå att beskattas enligt de särskilda beskattningsreglerna. För att utomståenderegeln ska kunna tillämpas behöver det visas att utomstående, direkt eller indirekt, inte innehar kvalificerade andelar och att det inte föreligger särskilda skäl för att den utomståendes andelar ska ses som kvalificerade. Sedan utomståenderegeln infördes i nationell lagstiftning har det skett förändringar på regelns tillämplighet på grund av lagändringar och prejudikat. Rättsutvecklingen har medfört att det är mer som behöver visas för att kunna bedöma om utomståenderegeln ska kunna tillämpas. I takt med att rättsutvecklingen har påverkat utomståenderegeln har bevisningen för regelns tillämplighet även blivit svårare. När utomståenderegeln infördes klargjordes det i förarbetena att det är sökanden som har bevisbördan, men med hänsyn till rättsutvecklingens inverkan på bevisningen har det blivit mer oklart. I denna uppsats utreds det om eller i vilken mån sökanden fortsatt ska ha bevisbördan för utomståenderegeln. Med anledning av att det är sökanden som normalt har störst intresse och lättast att få fram bevisning dras slutsatsen att sökanden fortsatt har bevisbördan. Om det emellertid föreligger situationer där Skatteverket bedöms ha större tillgång till nödvändig information ska Skatteverket kunna behöva ge ut informationen till sökanden. Det innebär emellertid inte att Skatteverket övertar en del av bevisbördan. Om varken sökanden eller Skatteverket har det enklare att få fram bevisning är utgångspunkten att sökanden bär bevisbördan och därigenom även bär risken för att utomståenderegeln inte kan tillämpas. Sökandens intresse av utomståenderegeln är det som är avgörande.

No description available.

Studien syftar till att undersöka konflikter inom riksintressesystemet med särskilt fokus på värdefulla ämnen eller material. Intresset för svenska mineralfyndigheter har ökat och med nya gruvetableringar kommer konflikter om markanspråk. Syftet med studien är att utifrån samhällsstyrningen, undersöka om tillämpningen av 3 och 4 MB följer intentionerna med lagstiftningen med fokus på mineralnäringen och dess konflikt med andra intressen. Riksintressesystemet som studeras, uppkom på 60- och 70-talen på grund av att staten upplevde ett behov av att kunna ange långsiktiga nationella riktlinjer för mark- och vattenhushållningen. Genom det skulle konflikter mellan industrietableringar, bebyggelseutveckling och bevarandevärda kvaliteter hanteras. Arbetet med att utarbeta riktlinjer skulle inbegripa staten, länsstyrelserna och kommunerna vilka skulle föra en dialog med planer, utredningar och riktlinjer. Arbetet utmynnade i en lagreglering av riktlinjerna som blev hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen, NRL. NRL angav skydd för verksamhetsanknutna och geografiskt anknutna riksintressen. Under 90-talet infördes riksintressena i MB. De har kritiserats för att brista i tillämpningen och att systemet inte är anpassat till dagens situation. Regeringen har därför startat en utredning med uppdraget att se över riksintressena. De teoretiska utgångspunkterna för studien har varit governancelitteratur som beskriver hur förskjutningar i samhällsstyrningen sker genom samverkan mellan privata och offentliga aktörer. Även plan- och miljöparadigmen som företräder expertkunskap och kommunikation som sätt att ta fram rätt beslut. I studien görs en fallstudie på två koncessionsansökningar (ansökningar om att få bedriva gruvverksamhet), Rönnbäcken och Stekenjokk, där båda fall berör en konflikt mellan framför allt rennäringen och mineralnäringen. En kvalitativ innehållsanalys används med hjälp av analyskategorier från governancelitteraturen för att ställa upp och studera beslutsdokumenten kring ärendena. Analysen av de två fall som studerats visar att en viss förskjutning i samhälls- styrningen skett där privata aktörer initierar processen att utpeka riksintressen för värdefulla ämnen eller material. I övrigt är processen dock centralt styrd med statliga myndigheter som fattar beslut om att peka ut riksintressen och bevilja eller avslå bearbetningskoncession för gruvetableringar. Inom ramen för paradigmen konstateras också att olika instanser i processen tar beslut inom de olika tankemönstren vilket får effekten att beslut grundas på olika kriterier. Utifrån studiens frågeställningar konstateras att konflikter råder och kommer bl.a. till uttryck genom att aktörer bedömer påtaglig skada olika. Riksintressesystemet har en tydlig ärendegång hos statliga myndigheter för prövningen av koncessioner, men skiljer sig åt mellan ärendena. Effekten av att bevarande- och exploateringsintressen ligger under samma paragraf, riskerar att skapa samma problem som fanns vid riksplaneringens tillkomst där bevarandeintressen inte tillmättes något skydd mot exploateringsintressen. Till slut dras slutsatsen att intentionerna inte följs eftersom regeringen i ett ärende beviljat en gruvetablering trots att gruvan anses som kortsiktig markanvändning. Långsiktighet och bevarandeintressen skulle i intentionerna ges starkare skydd, men i ena fallet är det trots allt tydligt att den ekonomiska betydelsen av fyndigheten inom riksintresset för värdefulla ämnen eller material väger tyngre än andra riksintressena inom området.

Sedan slutet av 1960-talet har det i lag funnits en avdragsregel som innebär att utgifter, för vissa typer av ändringsarbeten på en byggnad, kan dras av omedelbart, istället för genom årliga värdeminskningsavdrag. Regeln brukar benämnas det ”utvidgade reparationsbegreppet” och återfinns i 19 kap. 2 § 2 st. inkomstskattelagen (1999:1229). Efter att många skattskyldiga ansåg att regeln givits en alltför restriktiv tolkning i rättspraxis, genomfördes en lagändring som resulterade i att benämningen i lagtexten ändrades från ”den bedrivna näringsverksamheten” till ”den skattskyldiges näringsverksamhet”. Ändringen innebär att bedömningen av huruvida vidtagna ändringsarbeten kan anses normala i en verksamhet ska göras utifrån antingen fastighetsägarens eller hyresgästens verksamhet, beroende på vem av dem som bekostar arbetena. I juni 2016 publicerade Skatteverket ett ställningstagande i vilket redogörs för om utgifter för ändringsarbeten på en byggnad vid en ”förstagångsanpassning” av byggnaden eller dess byggnadsdel (lokal), kan vara omedelbart avdragsgilla enligt det utvidgade reparations-begreppet. Skatteverkets slutsats är att utgifter för ändringsarbeten vid en ”förstagångs-anpassning” inte är omedelbart avdragsgilla. Skatteverket har kritiserats för att i ställningstagandet tolka begreppet ”näringsverksamhet” alltför restriktivt i förhållande till lagstiftarens syfte och gällande rätt i övrigt. I föreliggande uppsats studeras det utvidgade reparationsbegreppet närmare med följande övergripande frågeställningar som utgångspunkt: Vad är gällande rätt avseende det utvidgade reparationsbegreppet? Är Skatteverkets ställningstagande och tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förenligt med gällande rätt? I uppsatsen kommer författaren fram till slutsatsen att Skatteverkets tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förefaller vara restriktivare än vad lagstiftaren åsyftar. Emellertid finner författaren likaledes att, i brist på prejudikat ifrån HFD, någon definitiv slutsats om huruvida Skatteverkets tolkning överensstämmer med gällande rätt eller ej, inte går att fastställa i dagsläget. Istället får det konstateras att rättsläget tillsvidare är oklart.

Abstract Copyright is designed to not interfere with society's general and overriding interest of effective competition. An effective market competition benefits consumers by lowering prices, raising the quality and expands the range of goods and services. The purpose of the paper is to investigate if the collecting societies licensing violates competition laws. On the basis of the investigation regarding the bill for a new Swedish copyright law (URL), mainly the new wording that regulates the license agreement, corresponds to the EU competition rules and customs within the area. The collecting societies licensing violates the competition laws in the following cases • Discrimination of members because of nationality •           Authors transferring their sole rights to global exploitation •           The collecting society have the right to manage the rights after the author have left as a member •           Users that are established abroad do not get access to the repertoire of  the collecting societies, the same goes for concerted practice if this is the purpose or result •           Parallel behaviours that cannot be explained objectively •           Dividing the market •           Fixed Prices •           Refusal to sign multi-territorial licenses •           Apply different conditions for equivalent transactions resulting in competition disadvantages for a company that cannot be justified by reasonable causes Currently there are no indications that the new bill to a new URL violates EU law. The author of the paper thinks this may change if the collective management extends, so that other member states get the extended license agreements, then the single market is affected by the competition restriction that the new bill to the URL mean. The author of the paper thinks that the bill for a new URL should be changed so that a collective society will not get monopoly to sign licenses with extended license agreements. / Sammanfattning Upphovsrätten är utformad i syfte att inte inkräkta på samhällets generella och överordnade intresse av en effektiv konkurrens. En effektiv marknadskonkurrens gynnar konsumenterna genom att den pressar priserna, höjer kvaliteten och ökar utbudet av varor och tjänster. Syftet med uppsatsen är att utreda om upphovsrättsorganisationernas licensering strider mot konkurrenslagstiftningen. Utifrån den utredningen granskas om lagförslaget till en ny URL, framförallt den nya lydelsen som reglerar avtalslicenser, stämmer överens med EU:s konkurrensregler och praxis på området.  I följande fall strider upphovsrättsorganisations licensering mot konkurrensrätten •           Diskriminering av medlemmarna på grund av nationalitet •           Upphovsmännen överlåter sina rättigheter med ensamrätt för en global exploatering •           Upphovsrättsorganisationen har rätt att förvalta rättigheterna efter att upphovsmannen utträtt som medlem •           Användare som är etablerade utomlands får inte tillgång till upphovsrättsorganisationens repertoar, gäller även samordnade förfaranden om detta är syftet eller resultatet •           Parallella beteenden som inte kan förklaras objektivt •           Uppdelning av marknaden •           Prissamarbeten •           Vägra teckna multi-territoriella licenser •           Tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med följden att ena bolaget får en konkurrensnackdel som inte går att rättfärdiga genom sakliga skäl I nuläget finns inget som tyder på att det nya lagförslaget till en ny URL strider mot EU-rätten. Enligt uppsatsförfattarens åsikt kan detta ändras om den kollektiva förvaltningen utökas så att den får avtalslicensverkan även i andra medlemsländer varpå den inre marknaden påverkas av den konkurrensbegränsning som det nya lagförslaget till en ny URL innebär. Uppsatsförfattaren anser att lagförslaget till en ny URL bör ändras så att inte en upphovsrättsorganisation ges monopol att teckna licens med avtalslicensverkan.

In recent years, the possibility to deduct expenses for research and development (R&D) has been interpreted narrowly. As a response, the Income Tax Act chapter 16, section 9 (the R&D-rule) was amended to increase the possibility to deduct R&D of more general character. The purpose of this thesis is to determine the meaning of the R&D-rule to be able to decide if the amendment is an extension of the deductibility and whether this amendment can be considered adequate. According to the R&D-rule, the recipient of the grant needs to conduct R&D activity and there needs to be a sufficient connection between the R&D activity and the company to be allowed deduction. The difficulty in applying the R&D-rule is mainly when the research is conducted outside the company and the aim of the research is not to solve the company’s specific problem.The connection between the R&D-activity and the company needs to be reasonable. This means that only R&D-activity that falls completely outside the company’s activities should be excluded from deductibility. However, even R&D where some connection can be shown has been excluded from deductibility, which makes the application of the R&D-rule complex. The amendment of the R&D-rule means that deduction is now possible where a reasonable interest can be shown with either the principal business or the other business. The assessment if a reasonable interest can be shown between the R&D and the company’s activities, must now take into account all aspects of the company not only the principal activity. In conclusion, the amendment creates an extension of the deductibility. The purpose of the amendment of the R&D-rule was to extend the deductibilityof R&D. The amendment must therefore be considered adequate. The addition of the other business to the wording of the R&D-rule will lead to an actual extension of the deductibility of R&D. / De senaste åren har möjligheten till avdrag för FoU tolkats snävt vilket försvårat för företagen att få avdrag för FoU av allmän karaktär. Svaret på kritiken mot den snäva tolkningen förde med sig en lagändring av IL 16 kap 9 § (FoU-regeln). Uppsatsens syfte är att fastställa innebörden av FoU-regeln för att utreda om lagändringen är en utvidgning i förhållande till den tidigare lydelsen av lagregeln samt bedöma om lagändringen är ändamålsenlig.  Enligt FoU-regeln krävs det att mottagaren av bidraget utgör en FoU verksamhet samt att tillräckligt samband finns mellan FoU:n och företaget för att erhålla avdragsrätt. Svårigheten att bedöma sambandet är då FoU:n utförs av någon extern och syftet med forskningen inte är inriktad på att lösa företagets specifika problem utan forskningen är av mer allmän karaktär. Det måste finnas ett rimligt intresse mellan FoU-verksamheten och företaget, vilket innebä ratt bara sådan FoU som hamnar helt utanför företagets område ska uteslutas från avdragsrätt. I praxis har även dock FoU med visst samband uteslutits varför tillämpningen av FoU-regeln är komplex. Lagändringen av FoU-regeln innebär att avdrag får göras när det finns samband mellan FoU-verksamheten och den huvudsakliga verksamheten eller verksamheten i övrigt. Vid bedömningen ska hänsyn alltså tas till hela verksamheten. Det här innebär en utvidgning av avdragsrätten i förhållande till den tidigare lydelsen, då avdrag endast medgavs när samband fanns med kärnverksamheten. Det huvudsakliga ändamålet med lagändringen är en utvidgad avdragsrätt. Utifrån ordalydelse är det nu tydligt att avdrag får göras även då samband inte finns med den huvudsakliga verksamheten, men samband finns med den övriga verksamheten. Tillägget verksamheten i övrigt innebär således en faktisk utvidgning av avdragsrätten för FoU i förhållande till den tidigare lydelsen av FoUregeln.

Uppsatsen syftar till att utreda två skatterättsliga frågor som uppkommit i samband med ett avvisat avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen avseende terminsavtal i ett incitamentsprogram. Frågorna är om terminer och terminsavtal utgör värdepapper och om eventuella förfoganderättsinskränkningar i dessa avtal har betydelse för förmånsbeskattningen. Utgångspunkten i uppsatsen är beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen som avvisades och det därtill hörande förhandsbeskedet från Skatterättsnämnden. Utifrån de diskussioner som förts i uppsatsen kan författaren konstatera att terminer och terminsavtal kan klassificeras som värdepapper. Begreppet värdepapper är inte definierat i lagtext men utifrån praxis och doktrin samt viss EU-lagstiftning kan det utläsas att terminsavtal uppfyller de krav som ställs på en klassificering som värdepapper. När det gäller beskattning av en förmån krävs det att den anställde förvärvar ett värdepapper, annars utgör rättigheten en personaloption. Författaren anser att då ett terminsavtal ingår i ett incitamentsprogram så representerar det ett ekonomiskt värde för den anställde som ska förmånsbeskattas. Inom incitamentsprogrammen kan det finnas villkor och förfoganderättsinskränkningar. Dock har Högsta förvaltningsdomstolen i ett flertal fall kommit fram till att sådana begränsningar i den rättighet som förvärvas inte påverkar värdepappersstatusen hos rättigheten. Enligt ett av förarbetena så syftar värdepappersregeln till att förmånsbeskattning ska ske oavsett hur villkoren är utformade. Det som har framkommit i framställningen medför att författaren anser att det är märkligt att Högsta förvaltningsdomstolen inte tog beslut i frågan om förmånsbeskattning av terminsavtal. En konsekvens är att det kan leda till framtida problem med tillämpningen av värdepappersregeln i samband med terminsavtal. / The aim of this thesis is to examine two taxation questions that arise from the judgement by the Supreme Administrative Court regarding futures contracts in employee incentive plans. The questions concerns whether futures are to be classified as securities and if any restraint in the right of disposition might have an impact on the fringe benefits taxation according to chapter 10 section 11 of the Swedish Income Tax Act. As a result of the discussions in the thesis the author comes to the conclusion that futures might be classified as securities. The terminology regarding securities is not defined in the Swedish Income Tax Act but case-law and literature and also directives from the European Union stipulate demands that futures fulfil. According to the Swedish legislation it is crucial that the employee acquire a security in order for the fringe benefits taxation to apply. The author is of the opinion that when futures are a part of an employee incentive plan then they represent an economic value, which should be taxed as a benefit. The employee incentives plan could be restrained in the right of disposition. However the Supreme Administrative Court has in multiple cases found that it does not affect the classification of a security. The preparatory work shows that the purpose of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act is to tax all benefits regardless of the restraints connected to them.  Based on the findings in the thesis the author is of the opinion that the decision by the Supreme Administrative Court regarding the fringe benefits taxation of futures is strange. This is because the decision might cause problem in the future interpretation of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act.

No description available.

No description available.