Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige. Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU. Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras. Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.

A candidate gene approach was used to identify potential genetic markers associated with wool quality traits including mean fibre diameter (MFD), fibre diameter standard deviation (FDSD), coefficient of variation of fibre diameter (CVD), prickle factor, curvature, yellowness, brightness, staple strength, staple length, yield, greasy fleece weight (GFW) and clean fleece weight (CFW). Inheritance of potential genetic markers was studied in two half-sib Merino families and assessed for association with the wool quality traits. The sire for one of the half-sib families is referred to as MV144-58-00, and wool measurements from its progeny were taken at 12 (n = 131), 24 (n =128) and 36 (n = 37) months of age. The sire for the second half-sib family is referred to as Stoneyhurst, and wool measurements from its progeny (n = 35) were taken at 12 months of age. Genes that code for the keratin intermediate-filament proteins (KRTs) (KRT1.2, KRT2.10) and the keratin intermediate-filament-associated proteins (KAPs) (KAPl.1, KAPl.3, KAP3.2, KAP6.1, KAP 7, KAP8) were targeted for this investigation, along with the beta 3-adrenergic receptor (ADRB3) gene and microsatellites BfMS and OarFCB193. Polymerase chain reaction (PCR) was used to amplify specific DNA fragments from each locus and PCR- single strand conformational polymorphism (PCR-SSCP) analysis was used to detect polymorphism within the half-sib families for all the loci, except for the KAP1.1 gene, where length polymorphism was detected using agarose gel electrophoresis. Only the loci that were heterozygous for the sire (KAP1.1, KAP1.3, KRT1.2, ADRB3, KAP8) and hence were informative, were genotyped in the progeny. The total number of alleles observed at the KAP1.1, KAP1.3, KRT1.2, KAP8 and the ADRB3 loci were four, ten, six, five and six, respectively. Analysis of each of the informative loci revealed allelic associations with various wool traits. In the MV144-58-00 (genotypes KAP1.1 AB; KAP1.3 BD; KRT1.2 AB; ADRB3 CE) half-sib, inheritance of the KAP1.1 A allele was associated with a higher yield at 24 months of age (P = 0.037). This trend also observed at 36 months of age (P = 0.078). At 12 months of age, the KAP1.1 A allele tended to be associated with increased staple length (P = 0.08). At 36 months of age, the inheritance of the KAP1.1 B allele tended towards being associated with whiter wool (P = 0.080). The MV144-58-00 KAP1.3 D allele tended to be associated with increased yield at 24 and 36 months of age (P = 0.091 and 0.059, respectively), and with lower FDSD at 12 months of age (P = 0.055). The sire KAP1.3 B allele was associated with whiter wool colour at 36 months of age (P = 0.045). The inheritance of the MV144-58-00 KR T1.2 B allele was associated with or tended to be associated with a smaller FDSD (P = 0.040), an increase in staple strength (P = 0.025) and an increase in GFW (P = 0.069) at 12 months of age. At 24 months of age, the KR T1.2 B allele tended to be associated with increased yield (P = 0.057). At 36 months of age, the KRTl.2 A allele was associated with whiter wool (P = 0.019) and tended to be associated with increased crimp within the wool fibre (P = 0.089). In the Stoneyhurst (genotypes KAP1.1 BC; KAP1.3 CJ; KRT1.2 DE; ADRB3 CE) half-sib, inheritance of the KAP1.1 B allele was associated with longer staple length (P = 0.018) and a decrease in wool brightness (P = 0.039). In contrast, KAP1.1 C allele was associated with lowest staple length (P = 0.018) and brighter wool colour (P = 0.039). Associations observed with the inheritance of Stoneyhurst KAP 1.1 alleles were similar to the inheritance ofKAPl.3 alleles. Stoneyhurst KAP1.3 J allele was associated with longer staple length (P = 0.017) and a decrease in wool brightness (P = 0.010). In contrast, KAP1.3 C allele was associated with lowest staple length (P = 0.017) and brighter wool colour (P = 0.010). The Stoneyhurst KRT12 D allele was associated with longer staple length and a decrease in wool brightness (P = 0.033). In contrast, KRT1.2 E allele was associated with lowest staple length (P = 0.033) and brighter wool colour (P = 0.022). Sire alleles at the ADRB3 gene locus were associated with variation in staple strength (P = 0.025) for MV144-58-00's progeny, and with variation in yield (P = 0.023) for Stoneyhurst's progeny. The results obtained in this thesis are consistent with KAP1.1, KAP1.3 and KRT1.2 being clustered on one chromosome because both sires in this study passed on two major KAP1.1-KAP1.3-KRT1.2 haplotypes to their progeny, and the associations with wool traits were very similar for all the three loci. The major sire derived KAP1.1 – KAP1.3 - KRT1.2 haplotypes observed within the MV144-58-00 half-sib were: BBA (frequency of 43.4%; n = 43) and ADB (frequency of 44.4%; n = 44). Other minor haplotypes observed were: ADA (frequency of 4.0%; n = 4); BDA (frequency of 2.0%; n = 2); BBB (frequency of 3.0%; n = 3) and BDB (frequency of 3.0%; n = 3). In the Stoneyhurst half-sib, major sire-derived KAP 1.1 - KAP 1.3 - KR Tl.2 haplotypes observed were CCE (frequency of 53.1 %; n = 17) and BJD (frequency of 40.6%; n = 13). The minor haplotype BJE (frequency of 6.3%; n = 2) was also observed. Statistical analyses within the MVI44-58-00 half-sib showed that KAP1.1 AKAP1.3 D - KRT1.2 B haplotype was associated with increased yield (P = 0.023) and tended towards whiter wool colour (P = 0.059), smaller FDSD (P = 0.081) and stronger staple strength (P = 0.092). In the Stoneyhurst half-sib, the KAP1.1 B - KAP1.3 J - KRT1.2 D haplotype was associated with longer staple length (P = 0.010), while the KAP1.1 C - KAP1.3 C - KRT1.2 E haplotype showed a strong trend with increased wool brightness (P = 0.096). Result from this study indicated that the keratin genes on chromosome 11 are recombining relatively frequently at recombination "hotspots". A high rate of recombination among loci that impact on wool traits would make breeding for consistent wool quality very difficult. The results presented in this thesis suggest that genes coding for the KRTs and KAPs have the potential to impact on wool quality. KAP1.1, KAP1.3 and KRT1.2 could potentially be exploited in gene marker-assisted selection programmes within the wool industry to select for animals with increased staple length, 'increased staple strength, higher yield and brighter wool. This study was however limited to two half-sib families, and further investigation is required.

The Cape Verde archipelago is located 2000 km east of the Atlantic oceanic ridge and 500 km west of the western part of Africa. The plateau of the archipelago rises on average 2 km above the seafloor, which makes it one of the highest oceanic plateaus on Earth. Cape Verde originates from hotspot formation, a geological phenomenon which takes place beyond the tectonic plate boundaries where magma rises to the surface. In this thesis, volcanic material taken from the Charles Darwin volcanic field at a depth of more than 3000 meter and made up by four basaltic rocks and one agglomerate will be investigated. The agglomerate and vesicles in the rock shows that explosive volcanism occurs in high water depths, which is generally not common. Therefore, the material will be investigated to find out how explosive volcanism can occur at high water depths. The investigation will be based on quantifying the number of vesicles to able to calculate their area and analyze the magmatic water content in clinopyroxene crystals taken from the agglomerate by FTIR spectroscopy. Water is a volatile substance in the composition of magma and has a huge effect on its behavior at eruption. The results of quantification show that the area taken by vesicles varies from 7- 54 % which shows that magmatic products with high number of vesicles are common. The FTIR analysis shows that the magmatic water content can be high enough to cause an oversaturated magma system, which creates explosive eruptions. This statement is based on only one clinopyroxene crystal that had a magmatic water content of 3,87 ± 0,77 %. Other possible reasons for explosive eruptions at high water depth are the CO2 content in the magma and the size of volcanic vent. / Kap Verde är en arkipelag, situerad cirka 2000 km öster om den mittatlantiska spridningsryggen och 500 km väster om det afrikanska fastlandet. Arkipelagens platå har en genomsnittlig höjd på 2 km, vilket gör den till en av världens högsta oceaniska platåer. Arkipelagen har uppkommit av hetfläcksbildning, ett geologiskt fenomen baserad på att magma erupteras till ytan där jordskorpan är förtunnad och inte har någon anknytning till de tektoniska plattgränserna. Det som undersöks i detta kandidatarbete är vulkaniskt material, taget från den vulkaniska undervattensön Charles Darwin vulkanfält som ligger i den västra del Kap Verdes norra ö-grupp på över 3000 meterdjup. Materialet består av ett agglomerat och fyra stenstuffer av basaltisk komposition. Agglomeratet tyder på att explosiva vulkanutbrott förekommer, vilket även bekräftas av stenstufferna som har rikligt förekomst av luftbubblor. Explosiva vulkanutbrott är generellt inte förekomliga vid höga vattendjup, därav undersöks materialet för att kunna reda ut orsakerna som ger upphov till förekomsten av explosiva vulkanutbrott. Undersökningen baseras på att kvantifiera luftbubblor hos stenstufferna för att kunna räkna ut arean som upptas och analysera vattenhalten i klinopyroxenkristaller i agglomeratet med hjälp av FTIR spektroskopi. Vatten tillhör de flyktiga beståndsdelar i magmas sammansättning som kallas för volatiler och utgör en viktig parameter för magmans uppträdande vid eruption. Resultatet kvantifiering av luftbubblor visar att arean som upptas av luftbubblor varierar mellan 7–54 % av stenstufferna total area, vilket understryker att magmatiska produkter med hög andel luftbubblor är förkomliga. FTIR analysen visar att det finns tillräckliga höga vattenhalter för ett övermättat magmasystem som ger upphov till vulkanutbrott med explosiva förlopp, baserat på vattenhalten 3,87 ± 0,77 % av en klinopyroxenkristall. Andra möjliga orsaker till uppkomsten av magmatiska produkter med hög andel luftbubblor är koldioxidhalten i magman och storleken på vulkanrören.

Selon le World Risk Report publié par United Nations University Institute for Environment and Human Security, les Philippines occupent la troisième place mondiale pour l’exposition aux risques naturels. L’impact de ses inondations sur la santé publique des communautés en fonction de leur vulnérabilité sociale a été très peu étudié jusqu’à présent faute de données systématiques. La méthodologie est basée sur une évaluation de la connaissance, de l’attitude et des pratiques (KAP) des populations inondées et de leur résilience vis à vis de leur exposition à des pathogènes tels que E.coli, Leptospirosis and la dengue qui peuvent se développer à la suite d’un typhon. Ces indicateurs intègrent le profil socio-démographique, les conditions de logement, l'environnement physique ainsi que la gouvernance locale. Une investigation de terrain a été effectuée dans la ville de Dumaguete, Philippines, de mars 2013 à juillet 2013. Un total de 357 familles réparties dans 12 communautés ont été interrogés. L’analyse de ces données a permis de révéler une vulnérabilité synthétisée dans un indice (IVF) qui s’établit en moyenne à 39,34 %. Le secteur de Barangay Tabuc-tubig présente un indice de 53,39 % et s’avère le site le plus vulnérable. L’indice de vulnérabilité est basé sur 5 composants: hydroclimatique, social, économique, socio-comportementale et politico-administratif. Les résultats démontrent que l'indice de vulnérabilité reste faible malgré des indicateurs d’exposition élevée. Cette recherche, l'indice de vulnérabilité est lié aux variables intervenant dans la caractérisation de la résilience. / According to the World Risk Report released by the United Nations University Institute for Environment and Human Security, the Philippines is ranked third globally in terms of disaster risk. Public health risks and understanding social vulnerability are usually overlooked and very little attention is given. Thus, this research work focuses on. This research was an exploratory step and a rapid assessment of the Knowledge, Attitudes, and Practices (KAP) of the community people towards flood vulnerability and resilience and their exposure to microorganisms such as E.coli, Leptospirosis and the Dengue Fever mosquito. Appropriate community-based indicators were formulated and developed. Their socio-demographic profile, housing conditions, physical environment and governance were also included. The survey was done from March 2013 to July 2013 to capture the dry and wet season for bacterial sampling. A total of 357 household respondents from the 12 communities and 30 respondents from the LGU and NGO were surveyed. Results of the study revealed an overall Flood Vulnerability Index (FVI) of 39.34%. Barangay Tabuc-tubig (53.39%) topping from all the 12 communities surveyed using the newly developed 36 community-based flood vulnerability indicators with its corresponding 5 major components namely; hydro-climatic, social, economic, socio-behavioral and the politico-administrative. It is interesting to note that FVI remains low in spite that the exposure indicators are high. The low FVI can be attributed to the community’s high resilience in its coping and adaptation strategies. In this research work, the FVI is significantly sensitive to susceptibility and flood resilience variables.

Miljön har under senaste åren alltmer blivit föremål för en samhällsdebatt. Sverige har idag en samordnad och enhetlig miljölagstiftning samlad i miljöbalken. Den utgör en av de mest utförliga lagarna i rättsordningen, som ska säkerställa ett skydd för miljön såväl som för människors liv och på så sätt främja en hållbar utveckling. En sådan lagstiftning kan förefalla naturlig att uppfatta som tvingande. Det är däremot inte en självklarhet och det anges inte uttryckligen huruvida reglerna i miljöbalken är tvingande eller dispositiva. Miljöbalken reglerar många olika områden och innehåller bland annat ett eget straffrättsligt område som reglerar sanktioner och skadestånd. Balken innehåller dessutom egna skadeståndsbestämmelser i 32 kap., vilka på senare tid har ställts på sin spets. I november 2019 avgjorde HD det uppmärksammade fallet mellan Swedavia airports AB och Svedala Kommun. Tvisten avsåg ett skadeståndsanspråk enligt 32 kap. miljöbalken, på grund av en miljöskada. Kommunen åberopade tillämpning av reglerna i 32 kap. trots att det förelåg ett avtal mellan parterna. Frågan ställdes huruvida avtalets existens innebar att det inte var möjligt att tillämpa reglerna i 32 kap. HD hade därmed först att utreda huruvida reglerna är dispositiva och kan avtalas bort, för att sedan bedöma huruvida parternas avtal utesluter tillämpningen av reglerna.

Även om en fysisk skattskyldig person flyttar från Sverige kan denne ändå anses vara obegränsat skattskyldig här om denne tidigare har varit bosatt här och har väsentlig anknytning hit. Reglerna om väsentlig anknytning återfinns i 3 kap. 7 § IL. Av paragrafens andra stycke framgår bland annat den s.k. presumtionsregeln. Regeln innebär att de fem första åren efter att den skattskyldige har rest från Sverige ska det presumeras att denne har väsentlig anknytning hit, om den skattskyldige inte visar annat. Det förefaller sig så att den språkliga lydelsen av presumtionsregeln kan orsaka begreppsförvirring. Visa kan dels vara ett uttryck för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan, dels vara ett uttryck för beviskravet. I propositionen som föregick införandet av IL framgår att uttrycket visa i lagen enbart har använts för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan och att uttrycket inte innebär ett högre ställt beviskrav än det normala. I denna uppsats utreds först vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att genombryta presumtionen om väsentlig anknytning. Eftersom presumtionsregeln gäller i såväl den ordinarie skatteprocessen som i efterbeskattningsprocessen utreds normalbeviskraven för just dessa måltyper. Utredningen visar att beviskravet som den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen i den ordinarie processen torde vara det normala men att beviskravet torde vara lägre ställt än det normala i efterbeskattningsprocessen. Av detta dras slutsatsen att skattskyldige, måste uppnå beviskravet sannolikt för att fullgöra sin bevisbörda. Beviskravet sannolikt innebär ungefär en 75-procentig säkerhet för att bevistemat är uppfyllt och ligger någonstans mellan beviskraven antagligt och klart framgår på en skatterättslig bevisskala. Vidare i uppsatsen görs en empirisk undersökning av genomslaget av beviskravet sannolikt i kammarrättspraxis. Resultatet är undermåligt. Inte i någon dom klargör kammarrätterna vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen om väsentlig anknytning. I endast två procent av målen kan det tolkas som att domstolen hade haft beviskravet sannolikt som ledstjärna i bevisvärderingen. I majoriteten av de övriga målen kan det tolkas som att visa har varit ledande för bevisvärderingen. På grund av den begreppsförvirring som presumtionsregeln ger upphov till samt beviskravets undermåliga genomslag i underättspraxis är det påkallat att omformulera regeln alternativt att HFD ger fler prövningstillstånd i frågor om väsentlig anknytning och levererar förtydliganden.

Background Food handlers knowledge and related attitude and practices towards food hygiene plays a significant role in reducing food-borne disease, which represents a growing concern for public health interest. Aim To explore the knowledge, attitudes and practices of food hygiene among food handlers in Bangladeshi homes located in urban areas exposed to climate change. Methodology A descriptive cross sectional study was conducted to perform this study. An online questionnaire survey was used as a tool for data collection. Food handlers were selected through convenience sampling method. Data were statistically analyzed using SPSS software version 27. Results In case of food hygiene knowledge, attitudes and practices, study participants had good knowledge (78.77%), moderate attitude (57.4%) and good practice level (88.82%) in food hygiene at home. There is no significant difference between men and women in their knowledge level but had significant difference in their attitude and practice level. Besides, there is no significant difference in food hygiene knowledge of food handlers based on their educational level but results showed significant difference in their attitude and practices of food hygiene. Conclusion Food handlers in Bangladeshi homes were knowledgeable with moderate attitude and good practice level. Continuous food safety education, health education and media campaigns will help them to reduce the risk of diarrhea and food-borne illness.

Public liability regarding violations of the European Convention on HumanRights (ECHR) in Sweden is a given fact; member states, including Sweden, responsiblefor such violations are liable to compensate the individuals whoserights have been violated. Since 2014, a right to compensation for certain stateviolations of the second chapter – the human rights chapter – in the Instrumentof Government (1974:152), one of Sweden’s constitutional laws, has been establishedin case law. In 2020, a Swedish Government Official Report was published,which examined whether a basis for compensation should be establishedin the Tort Liability Act (1972:207) for violations in general of the second chapterof the Instrument of Government. The parliamentary committee investigatingthe matter concluded that such a basis should be established as it wouldstrengthen legal certainty and increase the state’s accountability for violations ofhuman rights stated within the constitution. However, as the inquiry was limitedto the second chapter of the Instrument of Government, the question of thestate’s liability concerning violations of other chapters in the Instrument of Governmentremains unanswered.This thesis examines the state’s liability in violations of certain articles in thefirst chapter of the Instrument of Government from a public law perspective,using a legal doctrinal method. Accountability in this thesis is not limited to tortsand therefore include other ways to attain non-pecuniary reparation, as torts isthe last resort for individuals in terms of effective remedies. To examine suchaccountability, the thesis firstly surveys the evolution of public liability in violationsof the second chapter of the Instrument of Government, which is basedon obligations following the ECHR. Secondly, application of Articles 1, 2 and 9in the first chapter of the Instrument of Government is accounted for. Thirdly,the relation between principles and rights within the first chapter of the Instrumentof Government and the ECHR is examined.The findings within the three parts are thereafter brought together to determinehow public liability in violations of the first chapter of the Instrument ofGovernment works, concluding that accountability relating to that of the secondchapter of the Instrument of Government might be enforceable although thelack of case law and practice in general makes the prospect too uncertain for legalrepresentatives to strive for. Hence, leading to the final conclusion that the matterneeds to be inquired upon to a more extensive level – preferably in the formof a dissertation or as a Swedish Government Official Report.

No description available.